Enligt min kollega Pelle Snickars är det dags att “överge det post-digitala som begrepp”, när vi talar om alla exempel på nyväckt intresse för “analoga” medieformat: vinylskiva, pappersbok, sjuttiomillimetersfilm.
jag undrar om detta koncept inte snarare borde föras över mot resonemang kring ett slags övergripande post-analogitet som tar spjärn mot “det digitala”.
Jag håller med om att begreppet “postdigital” ofta har fått en alltför smetig tillämpning, särskilt i talet om en “postdigital estetik” som sedan 2012 blivit populärt i vissa konstkretsar.
Men i stället för att förkasta begreppet helt, tror jag på en mer rigorös definition. Det handlar då inte om någon särskild estetik, utan om produktionsteknik. Pappersboken är bokstavligen ett postdigitalt objekt, när den först har existerat som digital förlaga, exempelvis ett pdf-dokument, för att sedan ha materialiserats på ett tryckeri. Samma sak gäller de allra flesta vinylskivor och kassettband.
Postdigitaliteten hos sådana objekt är något att förhålla sig till såväl estetiskt som ekonomiskt, men innebär inte nödvändigtvis att de är uttryck för en enda “postdigital estetik”.
Vad är då det postanaloga? Finns det verkligen ett behov av ett sådant begrepp? Jag avstår från att besvara de frågorna, men min nyårskänsla säger mig att det finns goda chanser att vi får se en ökad förekomst av begreppet “post-analog” under 2016. Åtminstone i konstvärlden. Redan förra året ställde ett New York-galleri ut måleri under rubriken “Post-analog painting“.
Men om begreppet ska få någon praktisk betydelse tror jag det är bättre att, som Snickars föreslår, börja från det motsatta hållet:
Olika slags pågående omförhandlingar kring boken (och dess materialitet) som medium bör snarare betecknas som post-analogt – och här är det givetvis också intressant att fundera på vilka medieformer som inte tar sig den här typen av uttryck, televisionen framför allt. Post-analog tv finns ju inte på kartan (även om det linjära tittandet fortfarande är omfattande).
