Den svenska kärleksteorin (2): om falska alternativ till individualismen

I förra inlägget lovade jag återkomma till den riktigt pinsamma inslagen i Erik Gandinis dokumentärfilm The Swedish Theory of Love. Det handlar om de två inslag som presenteras som alternativ till den svenska individualismen och dess ensamhet.

Det ena “alternativet” har förvisso vissa komiska kvaliteter. Där får vi möta representanter för någon form av nyandlig sekt, som sitter och klämmer på varandra i en skogsdunge. De ser verkligen ut att ha tagit en rejäl dos MDMA, men om så verkligen är fallet ska jag låta vara osagt – jag betvivlar inte att liknande effekter kan uppnås via andra tekniker.

Vi ser bilder på hur dessa män och kvinnor rullar runt i gräset och fnissande smeker på varandras hud, men får också höra lite “visdomsord” från männen; medan kvinnorna mest nickar, suckar och fnissar.
Delvis är det rena Kenta & Stoffe-retoriken om att välja bort “Svenssonlivet” till förmån för någonting mer äkta. Detta mixas med en politisk kritik av hur välfärdsstaten lägger sig i människors liv och helst bara borde lämna alla i fred. Det är i grunden ett utpräglat högerbudskap; den etikett som ligger närmast är helt klart paleolibertarianismen. Men det blir knappast uppenbart för alla, eftersom denna nyandliga flumlibertarianism formuleras i namn av en högre gemenskap, som vänder sig mot ett samhälle som utpekas som ytligt och individualistiskt.

Allt jag kan tänka på är detta: hur genuin är sektmedlemmarnas gemenskap den dagen som någon av kvinnorna utsätts för övergrepp av någon av männen? Vågar hon tala högt om saken, kan hon räkna med att backas upp av de övriga? Inte ens chans.
Efter att ha googlat ett par av namnen noterar jag att männen i gruppen verkar ha kopplingar till Ängsbacka kursgård och att de tar rejält betalt för olika kurser i bl.a. “sexsibility”.

Människorna i skogsdungen presenteras alltså i filmen som ett alternativ till den svenska individualismen. Inget kunde vara mer fel. Att dessa människor kunnat välja att tillbringa tid i en nyandlig sekt är tvärtom ett resultat av den statsindividualism som befriar människor från beroendet av familjen.
Även om Erik Gandini låter sektmedlemmarna framstå som helknasiga, släpper han inte in något av denna ambivalens i sin skildring av fenomenet.

Det andra psedoalternativet hittar Erik Gandini på Etopiens landsbygd, dit han åker för att träffa den danske läkaren “doktor Erichsen”, som har valt bort det alltför perfekta Skandinavien till förmån för ett liv som han finner mycket mer äkta. Han talar sig varm för hur bra de fattiga människorna har det i Afrika, där man inte drabbats av den förödande individualismen utan tar hand om varandra i traditionella familjestrukturer.

Afrika skildras i värsta tänkbara stereotyperna. Här finns inget urbant liv, utan folk bor i hyddor och jagar med spjut. Inga svarta människor får själva komma till tals, utan den vite doktorn förblir deras språkrör. Att doktorn inte ens presenteras med förnamn stärker bara den koloniala känslan. Det känns faktiskt smått obegripligt att Erik Gandini kan komma undan att göra detta år 2016, med stöd från såväl SVT som Filminstitutet.