Vad är poängen med “politisk teori”?

Samtida politisk teori är titeln på en ny antologi, utgiven på Tankekraft förlag, med Stefan Jonsson som redaktör. Där presenteras sexton internationellt berömda teoretiker i kapitel skrivna av svenska forskare.

Redaktören är tydlig i sitt urval såtillvida att det handlar om en viss tradition av kritisk teori som vill ifrågasätta själva de politiska grundbegreppen; sådant som medborgarskap, demokrati och mänskliga rättigheter. Men adjektivet “politisk” fungerar också som en outtalad avgränsning mot andra former av kritisk teori, som i stället räknas som kulturkritik eller ekonomikritik.
Här anas också en akademisk bo mellan “politisk” och “social” teori. Även detta förtjänar att ifrågasättas, liksom själva föreställningen om att “teori” är något som skapas av professionella individer inom akademin.
Vissa “politiska teoretiker” har gjort karriär på att lansera egna definitioner av “det politiska” som påstås ha närmast evig, metafysisk giltighet. Jag tror att sådan egentlighetsjargong i slutändan minskar teoriernas samhällskritiska relevans.

Allt detta och lite till tog jag upp i min recension av antologin som publicerades på DN:s kultursida. (Jag blev inkallad som gästrecensent eftersom Jonsson är ordinarie medarbetare där.)

Tyvärr fanns inte utrymme för mig att ta upp alla enskilda bidrag till boken. Jag hade gärna nämnt de kapitel där t.ex. Fredrika Spindler skriver om Gilles Deleuze eller där Mathias Wåg skriver om Antonio Negri. Just dessa kapitel överskrider delvis den allmänna inramning som sätts av begreppet “politisk teori”.
Min recension knyter förresten an till en tidigare “kritik av den politiska ontologin”.

Ännu inga kommentarer ↓

Ännu har ingen kommenterat.

Kommentera