Entries from November 2015 ↓

K244: Fler prognoser om krisens globala breddning

Ett bokreferat på Flyktlinjer bjuder på ännu ett försök att teckna en samlad bild av den globala krisdynamiken. Det är historikerna Marcel van der Linden och Karl Heinz Roth som utgår från rapporter från FN, OECD och ILO. De urskiljer sex parallella processer:

  1. Global massarbetslöshet.
  2. Betydande delar av jordens befolkning står inför hotet om absolut fattigdom, hunger och kronisk undernäring.
  3. Prekära arbets- och boendeförhållanden har blivit norm.
  4. Det är framför allt yngre människor (upp till 24 år) som har drabbats av krisens effekter.
  5. Substantiella delar av jordens medelklassbefolkningar har erfarit social deklassering.
  6. Alla dessa utvecklingar överskuggas av en tydlig polarisering av den sociala strukturen, med prekarisering och allmän social nedklassning på ena sidan, och extrem rikedom och utopisk lyx på den andra sidan.

Jag snubblade också över rapporten “Global Risks 2015” från World Economic Forum (WEF). Nyckelbegreppet här är alltså “risk” snarare än “kris”, men jag vill hävda att orden är lika synonyma som de är akronyma. När WEF:s expertpanel blickar tio år framåt, kretsar mycket kring hur statskollapser och arbetslöshet leder till social oro. Detta samverkar med extrema väderhändelser och andra följder av klimatkrisen. Vi tycks få räkna med både matkriser, vattenkriser och migrationskriser.

Längre ut på visualiseringens marginaler återfinns finansbubblor, cyberkriser och infrastrukturella missöden. Det ska nog tolkas som att sådana händelser inte utlöser samma typ av dominoeffekter. All världens kriser har en socialekologisk kärna, om man vill hårdra tolkningen.

Jämfört med tidigare års WEF-rapporter märks en tydlig förskjutning. År 2007–2010 dominerade de finansiella och ekonomiska kriserna. Från 2011 har topplistan i stället präglats av sociala, ekologiska, politiska och militära kriser. En tydlig bild av en krisdynamik som från 2007–2008 har spridit sig på bredden, både sektoriellt och geografiskt.

Having not featured prominently in previous editions of the report, interstate conflict is this year considered the most likely high-impact risk over the next 10 years
/…/
Growing nationalism is evident around the world: in Russia, as seen in the Crimea crisis; in India, with the rising popularity of nationalist politicians;
and in Europe, with the rise of far-right, nationalistic and Eurosceptic parties in a number of countries.
/…/
Failure of national governance features strongly this year

Men att ekonomin har börjat hamna i skuggan av de andra krisområdena, betyder inte att de ekonomiska utsikterna som beskrivs av WEF kan kallas ljusa.
Arbetslösheten kommer att förbli hög i västvärlden. Det pressar lönerna, vilket sätter eurozonens ekonomi under permanent deflationstryck, så att alla skulder blir allt tyngre att bära. För att undvika deflation måste räntorna vara låga, men de låga räntorna skapar samtidigt en risk för inflation, som inte sprider sig över hela ekonomin utan koncentrerar sig till enskilda tillgångsbubblor, exempelvis teknikföretag eller fastigheter.

Det bör nämnas att WEF-rapporten inte bygger på någon samlad analys, utan på en enkät som besvarats av 896 “experter”, utvalda av WEF. Tre av fyra experter är män, flertalet är från Europa eller Nordamerika, där finns gott om ekonomer men få naturvetare.

Oavsett vilket är rapporten intressant som en tidsteckning av europeiska teknokraternas oro inför framtiden. Rapporten urskiljer särskilt tre “riskkonstellationer”. Den ena handlar om risken för att geopolitiska konflikter leder till ekonomisk protektionism, avglobalisering och förlust av gemensamma regelverk. Den andra handlar om behovet av att kontrollera megastädernas befolkningar så att man både kan förebygga epidemier, motverka social oro och möjliggöra en fortsatt kapitalackumulation (alltså om nödvändigt flytta på folk till förmån för “infrastrukturutveckling”). Den tredje riskkonstellationen handlar staternas möjlighet att kontrollera nya teknologier, från bioteknik till kryptovaluta.

Dessutom gör WEF en snabb skiss över krisernas fördelning över kontinenterna:

social instability features among the three global risks that Europe, Latin America and the Caribbean, and the Middle East and North Africa are least prepared for. Other societal risks, ranging from the failure of urban planning in South Asia to water crises in the Middle East and North Africa, are also prominent. And capacity to tackle persistent unemployment – an important risk connected with social instability – is a major concern in Europe and sub- Saharan Africa.

Europas kommande 10 år riskerar alltså att handla om permanent massarbetslöshet, nationalism och social oro. Dess närmsta omvärld drabbas av vattenkriser och Sydasiens megaständer förvandlas till krutdurkar. Fortfarande enligt en diffus expertpanel, utvald av WEF. Vad de inte säger något om är vilken sorts “social oro”. Man får nästan intrycket att de tycker att strejker och pogromer är ungefär lika jobbiga störningsmoment.

Som kontast till detta avslutar jag med att citera vad Flyktlinjer skriver om de tendenser som nämndes ovan:

Och ifall vi går tillbaka och tittar närmare på de sex tendenserna som där identifierades så har de alla en sak gemensamt: det är krisen, det vill säga kapitalet, som driver utvecklingen framåt och inte någon kämpande arbetarklass eller några stridbara sociala rörelser. Det finns givetvis mängder av kämpande rörelser, men de agerar främst reaktivt och konstituerar ingen avgörande global makt i samtiden.

Vad hjälper 1 biljon låtsaskronor om 220 år?

På tio år har antalet miljardärer i Sverige fördubblats. Deras samlade förmögenhet uppgår nu till över en biljon kronor, uppges det (1120, miljarder för att vara exakt).
Med anledning av detta skrev härom dagen den socialdemokratiske ledarskribenten Fredrik Virtanen: “De rika kan försörja våra äldre i 220 år“.

Meh! Så kan man inte räkna, säger nyliberal vän av ordning. Men visst kan man det. Det är helt en fråga om inställning, om filosofi, om politisk åskådning. Höger mot vänster, i all enkelhet. Men sant är att ingen tänker så, vi är sedan länge indoktrinerade, och någon vänster finns inte längre.

Nej, någon vänster finns sannerligen inte bland dem som kallt räknar med att det kommer finnas pengar om 220 år. Om man inte ens på två sekels sikt kan tänka möjligheten av en grundläggande förändring i hur äldre människor lever sina liv tillsammans med oss andra, då kan man lika gärna ge upp. Så som Fredrik Virtanen ger upp när han gör upp kalkyler över framtida pensionspengar och därmed utgår från att det ska finnas en marknad där pengarna kan spenderas.

Så länge vi utgår från att pensionärer ska försörjas via marknaden – att de ska köpa sin mat, betala sin hyra och vid behov få hjälp i hemmet av avlönad personal – så har “­nyliberal vän av ordning” rätt i sitt påpekande:

Problemet är att Virtanen enbart ser en siffra, 1120 miljarder, men inte förstår vad de består av. Om något verkar han tro att miljarderna ligger orörda i en stor pengabinge, redo för klåfingriga politiker att hämta upp och börja använda.

På miljardärlistans 40:e plats återfinns Spotifys grundare, Daniel och och Martin Lorentzon. Båda uppges ha en förmögenhet på fyra miljarder kronor. Detta syftar alltså på aktier i Spotify. Siffran “fyra miljarder” bygger alltså på en värdering av Spotify som är helt hypotetisk; senaste budet var 9 miljarder dollar (vilket skulle betyda att grundarna numera, efter sju år av ständigt nya tillskott av riskkapital, äger cirka 5 % av aktierna vardera).

Detta är alltså inte pengar som “finns”, åtminstone inte som i att finnas tillgängliga för beskattning. Inte förrän aktierna har sålts till en köpare som är beredd att betala det rätta priset, kan staten göra anspråk på pengarna. Även om staten skulle konfiskera aktierna, är det inte långt ifrån säkert att de kan realiseras i pengar. Detta är inte bara “en fråga om inställning”. Eller jo, men inte på det sätt som Virtanen tänker sig.
(För övrigt tänker jag att han nog skulle passa bättre som MMTanhängare. Dessa hävdar just att allt bara en en fråga om politisk vilja och de behöver inte ens planera konfiskering av tillgångar, eftersom de anser att staten helt enkelt kan skapa så mycket pengar som behövs.)

Kärnan i problemet: faktiskt så är det oklart huruvida pengar alls kan fördelas. Vardagserfarenheten säger att det går: vi kan samla kontanter i en hög och dela ut dem på nytt. Men en vänsterpolitik för monetär omfördelning, som exempelvis föreslås av Virtanen, kan inte nöja sig med kontanter utan måste också omfördela illikvida tillgångar, exempelvis bostadsrätter i Vasastan eller aktier i Spotify. Om tanken är att dessa måste säljas av i stor skala, för att finansiera en välfärd, kommer detta att påverka priserna, inte bara på dessa tillgångar utan i förlängningen priset på själva valutan.

Det finns kort sagt inga garantier för vilken köpkraft som finns i 1120 miljarder kronor. Framför allt inte om 220 år. Då får vi sannerligen hoppas att mänskligheten har gjort civilisatoriska framsteg som får våra pengar att framstå som en ockult kuriositet.

Vad som däremot går att expropriera, det är själva tillgångarna – fastigheter, fabriker, immateriella rättigheter och annat. Penningvärdet är ointressant. Det enda som räknas är om lägenheten i Vasastan kan användas som ett flyktingboende, om kolkraftverket har någon utrustning som går att använda till legitim verksamhet. Det är möjligt att de miljarder dollar som nu existerar som aktier i Spotify inte går att omsätta i äldrevård. Men de representerar ändå vissa immaterialrättsliga tillgångar som i princip är möjliga att släppa fria; hit räknas både patent, mjukvara, databaser och anställda som skrivit på kontrakt som begränsar deras rätt att använda sina kunskaper. Sådant kan “omfördelas” genom att de immateriella rättigheterna helt enkelt upphävs, precis som fastighetstillgångar kan “omfördelas” genom husockupationer. Att däremot idka omfördelning med pengar som medium är sällan en framkomlig väg.

Om putiniseringen av Turkiet och dess svenska påhejare

Katastrofhösten 2015 rullar vidare in i en ny månad, som inleds med att Tayyip Erdoğan och högerpartiet AKP stärker greppet om Turkiet efter en smutsig omvalskampanj. Tusentals oppositionella har fängslats, kritiska pressröster har stängts eller tagits över, pogromer mot kurder har uppmuntrats och hela samhällsklimatet har militariserats.

Det här kommer att få sorgliga konsekvenser, både innanför och utanför den turkiska statens gränser. Kanske kommer vi får snart att få se ytterligare en stor flyktingström till Europa, när oppositionella och minoriteter tvingas fly från Turkiet.

Nu förbereder väl någon redan en sarkastisk kommentar om hur jag har mage att påstå att “turkarna har röstat fel”? Men nej, jag generaliserar inte kring någon stats medborgare. Jag spekulerar heller inte i valsiffrornas tillförlitlighet och lägger ingen större vikt vid femtioprocentsgränsen. Det räcker att konstatera att en stor del av Turkiets medborgare ger entusiastiskt stöd till Erdoğans allt mer auktoritära regim. De föredrar nationalismens tydliga fiendebilder framför abstrakta principer om yttrandefrihet. De hoppas på stabilitet i ett läge där landets ekonomin har försämrats hastigt och framtiden är osäker.

Det är alltså inget konstigt att Erdoğan har stort stöd i Turkiet, att Orbán har stort stöd i Ungern eller att Putin har stort stöd i Ryssland. Nu är det nödvändigt att fundera på parallellerna mellan dessa tre regimer.

Putinisering är inte ett statsskick utan en process – en enpartistat i tillblivelse. De demokratiska institutionerna lever kvar, men slutar att fungera som varandras motvikter. Makten centraliseras kring ett stort parti som identifieras med idén om nationell samling, som i val efter val får en överväldigande majoritet av väljarnas röster. Kampen mot korruption är lika selektiv som nitisk och inte helt lätt att skilja från utmanövrerandet av oppositionella röster i politik och medier. /…/
Vägen till putinisering börjar just som en motreaktion mot en reell och omfattande korruption, som i 90-talets Ryssland eller under Ungerns förra socialistregering.

Så skrev jag om “putinisering” i början av 2011. Då handlade det alltså om Ungern. Jag pekade även på tendenser i Ukraina och Bulgarien värda att hålla ögonen på. Däremot nämnde jag ännu inte Turkiet. Det skulle dröja ett halvår innan det blev aktuellt att tala om en putinisering där.

Vi kan jämföra med hur Putin visserligen blev president redan år 2000, men “putiniseringen” av Ryssland inleddes inte omedelbart. På allvar satte den nog fart i samband med kriget i Georgien (2008). Tidpunkten präglades av en tydligt upptrappad konflikt mellan Ryssland och andra stormakter. Samtidigt inledde Putin sin tredje mandatperiod vid makten och bytte tillfälligt titel från president till premiärminister.

Turkiet tycks följa exakt samma utveckling med tre års eftersläpning. Erdoğan blev premiärminister 2003, men det var först efter att han omvalts för en tredje mandatperiod sommaren 2011 som han började putinisera Turkiet. Det var samtidigt som inbördeskriget i Syrien bröt ut, där den turkiska säkerhetstjänsten blev djupt involverad, inte minst i att stödja IS.

Detta var också en tidpunkt när Turkiets ekonomi gick alldeles lysande. Jag har skrivit om det världshistoriska sammanhanget flera gånger tidigare (K130, K131, K133, K154, K210). Några klipp:

Svaret på den akuta finanskrisen år 2008 blev en synnerligen expansiv penningpolitik av Federal Reserve. En följd av detta blev en allmän boom för de “tröskelstater” som ansågs befinna sig mitt i en snabb industrialisering. Länder som Brasilien och Turkiet sågs som världsekonomins nya lokomotiv. Kapitalet flödade dit och skuldsättningen ökade. Men denna boomen (2009-2013) var bara ett eko den nyss spräckta kreditbubbla som tidigare (2003-2007) hade burit fram Europa och USA.
[2013] började flödena att vända, när Federal Reserve började trappa ner på stimulansen. Genast kastades en rad av tröskelstaterna i en djup skuldkris, där räntekostnaderna gröper ur staternas budget.

Dollarstegringen inleddes i maj 2013, när dåvarande Fed-chefen Ben Bernanke nämnde att det snart kunde bli dags att avsluta stimulansinjektionerna (QE). /…/ Förväntningar om höjda räntor i USA ledde till att pengar som investerats i “emerging markets” åter drogs tillbaka; en kraftig avsäljning av världsekonomins “mellanskiktsvalutor” som sedan dess har fortgått med varierande intensitet.

När det uppstår ett “monetärt baksug”, uppstår en karakteristisk effekt i många av de drabbade länderna. Det kan liknas vid att ljuset tänds, eller att täcket dras bort. En massa skit blir plötsligt synlig! /…/
[Sommaren 2013] brakade det loss i Turkiet och Brasilien. [Våren 2014] lamslås både Thailand och Venezuela av protester och trots att det är olika politiska grupper som tar ledarrollen i varje enskilt land, rider de på samma våg av ilska mot olika former av korruption, som kommit upp i ljuset när “täcket rycks undan”. Ofta är just inflationen en bidragande faktor till att utlösa protesterna.
Även upproret i Ukraina tog sin början på samma sätt.

Det är fascinerande att återvända till kronologin. Den 21 maj 2013 gjorde Ben Bernanke sitt utspel. Två dagar senare märktes effekterna på Turkiets ekonomi, som började svaja. Valutan föll och fallet blev desto kraftigare av att centralbanken sänkte styrräntan för att hålla uppe inflationstrycket året ut.
Bara en vecka efter denna världsekonomiska händelse, den, 28 maj, inleddes upproret i Gezi-parken, riktat mot Erdoğan och AKP-regimen.

Efter att ha kväst upproret med våldsamma polisinsatser, satsade AKP på en klassisk typ av syndabocksretorik. Man började helt enkelt släppa antydningar om att Turkiet stod under angrepp av den judiska världskonspirationen, eller “räntelobbyn” som Erdoğan ofta föredrar att säga. Citerar ur en rapport från sommaren 2013:

Turkish Prime Minister Recep Tayyip Erdoğan claimed a few weeks ago that the protests in Turkey and Brazil were orchestrated by the same unspecified conspirators. The Guardian reports Erdoğan declaring: “The same game is now being played over Brazil. The symbols are the same, the posters are the same, Twitter, Facebook are the same, the international media is the same. They (the protests) are being led from the same centre.” He added, “[t]hey are doing their best to achieve in Brazil what they could not achieve in Turkey. It’s the same game, the same trap, the same aim.”
The alleged conspiracy has now taken the more specific form of the “interest rate lobby”, a group of financiers and others who apparently want to suppress Turkey’s growth.

Antisemitismen har en given förklaring till ökade räntor och monetär turbulens – allt förklaras som medvetna manipulationer från en dunkel, kosmopolitisk makt. Ofta behöver det knappt nämnas vilka som står bakom, för ryktet om judarna är redan etablerat. [K133]

Antisemitiska konspirationsteorier är en integrerad del i putiniseringen av Turkiet. Redan sommaren 2011 så uppmärksammades Erdoğan för ett utspel där han klagade över hur hans parti svartmålades i “internationella medier” och påstod att detta orkestrerats av “Israel”. Men två år senare, efter Gezi-upproret, skruvades tonläget upp – både mot judar och mot homosexuella, liksom mot armenier och andra minoriteter. “Erdoğan har satt antisemitismen i system“, skriver tidskriften Expo.

Efter gårdagens valseger samlades AKP-anhängare utanför partihögkvarteret för att fira. Enligt flera rapporter ropade de slagordet “Död åt Israel” eller “Ner med Israel“. Det handlar givetvis inte i första hand om staten Israel. Sammanhanget är ju inrikespolitiskt. När detta slagord ropas för att fira en valseger, så betyder det att anhängarna anser sig fira en seger över den judiska konspirationen.

På sistone verkar också AKP:s propagandamaskin ha börjat satsa på bilden av Erdoğan som blivande kalif, alltså en ledare för alla världens sunnimuslimer. Så ska han t.ex. ha presenterats vid ett stort propagandamöte i Strasbourg några veckor innan valet. Budskapet upprepades sedan av Abdurrahman Dilipak, välkänd kolumnist i den islamistiska, AKP-nära dagstidningen Yeni Akit, när han talade på ett AKP-möte i Toronto.

Det är också tydligt hur vissa islamistiska kretsar i Sverige är lojala med AKP. När valsegern stod klar utbröt jubel på Twitter bland ledande företrädare för Islamiska förbundet och Sveriges unga muslimer (t.ex. Mohammed Kharraki och Mustafa Issa). Dessa utger sig gärna för att representera alla muslimer i Sverige, men i själva verket representerar de en islamistisk falang som står mycket nära Muslimska brödraskapet och som även kontrollerar den stora moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm. Av deras reaktioner på Twitter framgår också deras hat mot vänsterpartiet HDP, som de uppenbarligen ser som en huvudmotståndare.

Inför den fortsatta eskalationen i Turkiet med omnejd är det inte oviktigt att vara medveten om det AKP-lojala nätverk av islamister som är aktivt i Sverige, även inom de politiska partierna. Men det är ännu viktigare att komma ihåg hur Europas högsta politiska ledare har givit sitt aktiva stöd till putiniseringen av Turkiet. Bland dessa finns inte minst Carl Bildt, som länge haft ett gott öga till AKP. Sommaren 2013 skrev han en debattartikel som hyllade Erdoğan för att han fört in Turkiet “på rätt väg“. Detta var alltså efter att putiniseringen satt full fart, efter att tusentals oppositionspolitiker och journalister fängslats, efter att Gezi-protesterna slagits ner, efter de antisemitiska uttalandena.

Carl Bildt är inte ensam, utan i gott sällskap av bland andra Angela Merkel. Inför valet i Turkiet gav EU i praktiken givit sitt stöd till AKP. Den styrande analysen var att valet stod mellan “Erdoğan eller kaos”. Man har hoppats på en stark regering med egen majoritet, som kan hjälpa EU att stoppa de flyktingströmmar som nu passerar Turkiet (vilket i praktiken betyder att de åter ska styras om till den farliga vägen över Medelhavet). Självklart förväntar sig då AKP-regeringen någon typ av gentjänster.
Mitt under den turkiska valrörelsen fick Erdoğan tillfälle att glänsa på statsbesök hos Angela Merkel med flera. Han bjöds på bankett hos den belgiska kungafamiljen. Och EU-kommissionen valde att skjuta upp publiceringen av en ny rapport om läget för de mänskliga rättigheterna i Turkiet, för att inte riskera att ge draghjälp på oppositionen. Mycket hjälpsamt, EU!