Arbetar “vi” mer eller arbetar “vi” mindre?

“Vi arbetar mer än någonsin” påstod livsstilsmagasinet Bon i ingressen till en intervju med sociologen Roland Paulsen. Detta retade fallfeber på nationalekonomen Jesper Roine, som tvärtom vill hävda att vi nuförtiden arbetar mindre än någonsin.

Det finns bara ett problem med hela diskussionen. Problemet stavas “vi”.

Vad som menas med “vi” är långt ifrån självklart. Detta “vi” är ju inget vetenskapligt begrepp, så det är inte förvånande om exempelvis en sociolog, en historiker och en nationalekonom lägger olika betydelser i det.
Inte heller är det förvånande att nationalekonomer tenderar att landa i en nationalistisk vi-förståelse, eftersom de är vana vid att okritiskt utgå från nationellt aggregerad statistik.

Vi jobbar mer än någonsin” löd nyligen en rubrik i tidningen ETC. Då syftade det på antalet arbetstimmar i veckan bland de som har ett jobb.
På liknande sätt rapporterades en studie från Svenskt Näringsliv, där man undersökt antalet arbetstimmar i veckan i befolkningen mellan 20 och 64 år. Om man accepterar en sådan definition av “vi” så finns det utan tvekan fog för påståendet att “vi jobbar mer”. Det handlar bland annat om att det blivit svårare att bli sjukskriven i Sverige.

Jesper Roine avfärdar bryskt sådana siffror, eftersom han utgår från ett helt annat “vi”. Det är ett “vi” som även inkluderar barn och gamlingar. Han ställer frågan om arbetstidens andel av livstiden och kommer då fram till att “vi” arbetar allt mindre. Även om vi kanske jobbar fler timmar i veckan under de mest intensiva åren, får vi allt fler år som är helt utan arbete. Alltså upptar arbetet en allt mindre del av våra liv. Att sen arbetet är ojämnt fördelat är inget som bekymrar den nationalekonom som bara har ögon för aggregat.

Visst ligger det något rimligt i en synvinkel som inte på förhand utesluter barn och gamlingar ur ett “vi”. Grejen är bara att skiftet i synsätt förutsätter en helt annan nivå av spekulation.

Det går ju inte att veta hur mycket någon som är född 1970 kommer att jobba. Ändå hänvisar Jesper Roine till diagram som visar just detta. Det bygger då på en gissning om när denna person kommer att gå i pension. Detta har tidigare påpekats i en kommentar på Copyriot (2011) av Kristoffer Nolgren:

Jag finner det lite märkligt att prata om pensionslängd som något som är. De som jobbar idag kommer antagligen inte kunna åtnjuta samma pensionslängd som tidigare generationer. Jag försöker mig på en formulering. “Våra produktivitetsvinningar har inte resulterat i kortare arbetstid, utan istället att den äldre delen av befolkningen tagit ledigt.”

Ytterligare en invändning reses av signaturen J i kommentarerna till Roines bloggpost:

från individens perspektiv går det att argumentera att mycket utbildning (särskilt eftergymnasial) är en form av arbete. Den som vill arbeta som ingenjör måste t ex i praktiken genomgå en ingenjörsutbildning. En del kompetensutveckling som förr kanske ingick inom ramen för lönearbetet tycks ha flyttats från kategorin ”arbete” till kategorin ”utbildning”.

Det finns kort sagt inget givet svar på frågan om huruvida vi arbetar mer eller mindre. Allt faller tillbaka på vilka “vi” är, vad “arbete” är samt hur man gissar att arbetstid och pensionsålder kommer att utveckla sig i framtiden.

5 kommentarer ↓

#1 kjell on 27 November 2015 at 10:06 am

…det kanske fanns “ett vi” i sverige för “längesedan”, jag tvivlar.

#2 Arvid on 27 November 2015 at 2:29 pm

Andreas Bergh kompletterar också bilden med en kommentar på Jesper Roines inlägg som delvis lyder:
“Andel av livet i arbete har fortsatt minska, men bara för män (pga ökat kvinnligt förvärvsarbete) och inte sedan 1990-talskrisen (dvs färre jobbar, men de som jobbar kortar inte längre sin arbetstid):
http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2012/6/5/andel-av-livets-timmar-i-lonearbete-ur-sou-201228.html

#3 Klaus on 27 November 2015 at 11:07 pm

Utöver utbildning finns det ytterligare aktiviteter som om än inte direkt avlönade såsom “riktigt” arbete på ett liknande sätt förmodligen ofta upplevs mer som arbete än någonting annat för utövaren – att vara arbetslös kräver väl även det ett inte försumbart antal timmar i veckan på att genomgå allsköns kontrollåtgärder och andra Kafkaprocesser för att på rituell väg blidka arbetsmarknadens “Big Other”.
Den tid och ansträngning som spenderas på att aktivt, vaksamt inte arbeta vid “sms-anställningar” eller liknande är inte heller den att försumma.
(På ett liknande sätt bör kanske också äldre arbetstidsstatistik korrigeras uppåt med tanke på t.ex. allt det obetalda hemarbete som sedermera koloniserats av marknaden i form av lönearbete eller maskiner)
Värt att notera är väl också att gränserna mellan arbete och ickearbete blivit alltmer flytande i takt med att vi alltmer tvingas bli “entrepeneurs of the self” etc

#4 m on 27 November 2015 at 11:38 pm

En ytterligare variabel som är lätt att glömma: förändringar i mängden tid som upptas av pendling till och från arbete. Det här indikerar att den tiden ökat.
“400 000 fler personer arbetspendlade till en annan kommun 2008 än 1998. Idag arbetspendlar 1,4 miljoner personer, vilket nästan är en tredjedel av samtliga förvärvsarbetande”
http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2010K03_TI_04_A05TI1003.pdf

#5 Micke H on 28 November 2015 at 7:20 pm

Ett annat problem tycker jag stavas “någonsin”. Roine kommer dragande med kurvor ritade med utgångspunkt i 1913, 1930, 1965 och whatnot, men vilket “mer än någonsin” skulle Paulsen utgå ifrån om han yttrade påståendet i Bons ingress?

Kollade lite i “Arbetssamhället”. I inledningen skriver Paulsen att ur det (väldigt) långa perspektivet så är det bara “under den tidiga industrialiseringens mest brutala dagar som människan arbetat mer än vi gör idag”. Paulsens påstående där ska inte ses som en jämförelse mellan “nutid” och “lite tidigare nutid” – han jämför hela vår moderna/industriella epok med hur jägare/samlare-samhällena “arbetade” för att få ihop till föda, hur antikens romare kunde ta extremt långa semesterledigheter och hur medeltidens bondesamhällen arbetade hårt några veckor under året för att sedan under höst/vinter mest tälja kvastskaft och snacka skit, typ. Så när Roine visar att svenskar födda 1970 jobbar en hel procentenhet mindre under sina liv jämfört med deras far-/morföräldrar och tycker att det är ett utomordentligt bevis på att vi idag inte alls jobbar “mer än någonsin”, så kan det i Paulsens perspektiv lika gärna bara vara en liten odramatisk svängning i kurvan som representerar “idag”.

För övrigt: Skulle inte “arbeta mer” också kunna skrivas “arbeta hårdare”? Att göra fler repetitioner av arbetsmomenten på samma tid som tidigare måste ju ändå innebära “högre produktion” = “mer utfört arbete”? Tänk på hemtjänstanställda som idag ska hinna med gudvethurmånga fler besök/dag jämfört med för 10-15 år sedan utan att det egentligen finns något bakomliggande tekniksprång som motiverar den ökade belastningen. Jag skulle inte våga gå in på deras kontor och påstå att de egentligen jobbar mindre. (Frågan är om det är sant ens med Roines perspektiv, om man korrigerar för den ökade belastningen per arbetad timme…)

Kommentera