K246: Kris mot kris, som på räls

“Något håller på att gå sönder i Sverige.” Meningen inledde Socialdemokraternas valmanifest 2014, men skulle lika gärna kunna hämtas från nästan vilken borgerlig opinionsbildare som helst senaste året.
“Sverige går mot systemkollaps”, sa utrikesminister Margot Wallström i förra veckan, ett citat som med sin direkta koppling till flyktingströmmarna entusiastiskt har plockats upp av det som kallas alternativmedia. De senaste månadernas flyktingmottagning har onekligen ansträngt systemen, men kollapstanken har legat där och grott länge, hos många. Samtidigt spås förstås rekord för julhandeln, som varje år.
Det finns något här som är värt att nysta i.

Så skriver Isobel Hadley-Kamptz. Betraktelsen tangerar vad som skrevs här förra månaden, om hur sammanbrottsteorierna blivit allmängods över hela det politiska spektrat. Här finns flera möjliga riktningar att nysta i.

Det finns något här som är värt att nysta i. Inte bara skillnaden mellan de konkreta levnadsförhållandena, som för nästan alla svenskar förbättras stadigt varje år, och bilden av de tilltagande sprickorna i muren. Inte heller bara mellan reallöneökningarna för de många och försämringarna för de få, tilltagande otrygghet på arbetsmarknaden, ökad barnfattigdom, segregering, ojämlika skolor och framtidsutsikter.

Vi måste även fråga oss om “de konkreta levnadsförhållandena” verkligen går att avgränsa. Är inte motsättningen mellan konkret och abstrakt lika missvisande som den marxistiska dogmen om bas och överbyggnad? För våra verkliga liv byggs ju upp med hjälp av abstraktioner. Vad ska vi annars kalla sådant som medborgarskap och äktenskap, hyreskontrakt och banklån? Det är abstraktioner som givits juridisk stadga. Än mer abstrakt blir det när vi börjar skåda in i framtiden. När vi räknar med hur saker ska utveckla sig i framtiden, till exempel med att vi ska få en pension när vi blir gamla och att pensionspengarna ska besitta en viss köpkraft. Denna framtida köpkraft existerar inte i den konkreta världen utan är rent abstrakt. Men den ligger till grund för konkreta beslut om hur vi lever våra liv idag.

Abstraktionerna bygger som sagt våra liv, våra samhällen. För att bygga vidare på byggmetaforen (ursäkta den språkliga rundgången), går det förstås att fråga sig vilken roll som de spelar. “När huset är byggt bör man ta bort byggnadsställningarna”, skrev Nietzsche. Men rör det sig inte snarare om murbruk? Om vi tänker oss att “det konkreta” är tegel och “det abstrakta” är cement, finns inte längre någon motsättning mellan att “de konkreta levnadsförhållandena” blir bättre samtidigt som alla talar om “de tilltagande sprickorna i muren”. En mur kan spricka alldeles oavsett de enskilda tegelstenarnas hållfasthet.

I ett annat flöder läser jag någon, troligen en vänsterpartist, som skriver:

OECD påpekar att det går bra för Sverige! Allt tal om den vanskötta Sverige som går mot systemkollaps är/var ett sätt att skrämma folk. Allt tal om att läget är så dåligt att Sverige inte kan ta emot en enda flykting till är lögn och förbannad dikt fabricerad av M, C, KD, FP, S, MP och SD

Ja, enligt OECD:s senaste konjunkturrapport kommer Sveriges tillväxt att ligga kring 3,0 procent både 2015, 2016 och 2017. Det får räknas som mycket bra med samtida måttstock. Även om metaforen i Aftonbladets rubrik ger visst skäl till oro – “Sveriges ekonomi går som på räls” – så säger ju OECD ingenting om tågtrafiken, utan bara om den samlade BNP-utvecklingen i vårt land.
Till saken hör då även att antalet invånare i Sverige nu ökar kraftigt till följs av flyktingströmmarna. Om den årliga ökningen skulle bli över 3,0 procent, kommer därmed BNP per invånare att minska (efter att ha stått still i flera år). Förvisso är detta inte ett rimligt mått på levnadsstandard, men det är åtminstone lite mer konkret än att bara räkna på BNP.

Vänsterdebattörer som hänvisar till positiva prognoser för BNP-utvecklingen riskerar att skjuta sig själva (och andra) i foten. För vad händer om prognoserna inte slår in? Skulle en sämre ekonomisk utveckling innebära att det blir lite mer okej med protektionism, nationalism och rasism? Risken finns att vänstern bäddar för en sådan rekyl, både på längre och kortare sikt, om man glatt börjar hänvisa till kortsiktigt glada BNP-prognoser från OECD.

Om god ekonomi är det starkaste argumentet för solidaritet med människor på flykt, vad säger man då när ekonomin vänder nedåt?

Samtidigt skriver min institutionskollega Lars Ahnland, utifrån sin kvantitativt inriktade forskning, att oron för en bostadsbubbla är berättigad:

Det finns ett statistiskt säkert samband mellan förekomsten av finansiella kriser och ökande privat skuldsättning två år före en kris. Det visar ekonometriska studier av de fyra djupa finanskriserna på 1920-, 1930-, 1990-, och 2000-talen. Undersökningen, som publiceras i kommande nummer av tidskriften Scandinavian Economic History Review, visar även att den privata skuldsättningen i förhållande till BNP aldrig varit högre än nu under Sveriges ­moderna finanshistoria (1900–2012).

Om samma sak skriver borgerliga ledarskribenten Adam Cwejman, med tidstypisk retorik, att “Sverige närmar sig stupet“:

Oavsett om vi går en krasch till mötes eller bara en värdeminskning på bostäder behöver Sverige förbereda sig. Inget land i Europa har en lika stor andel av befolkningen boende i lägenheter och hus som är köpta med lån som fortfarande betalas av. Det gör oss oerhört sårbara för priskrascher eller snabbt stigande räntor. /…/
Problemet med att förbereda sig på konsekvenserna av en bostadsbubbla är att ingen av reformerna är politiskt populära. En eventuell krasch upplevs av många svenskar som abstrakt och avlägsen. Det krävs därför en stor portion statsmannaskap och ansvarstagande från regeringen.

Kan sådana farhågor avfärdas som “alarmism”? Jag märker en sådan tendens från visst (partipolitiskt) vänsterhåll. Man värjer sig desperat mot allt tal om kris, sammanbrott och systemkollaps. Åtminstone när det finns en koppling till flyktingströmmarna. För retoriken är märkligt dubbel. Samma vänsterpartister fortsätter glatt att dela Andreas Cervenkas krönikor om hur “ekonomin närmar sig stupet” – som om finansbubblor och flyktingströmmar kunde analyseras frikopplat från varandra. Det kan de givetvis inte. De är förbundna på djupet, staten och kapitalet, i sina kriser.

Vi har att göra med en global krisdynamik som har spelat ut sig i ett distinkt mönster sedan 2008. Dit hör Europas politiska kris, som bottnar i skuldkrisen och eurofiaskot, som nu spelas ut i brutal protektionism och gränskontroller. Dit hör även den utveckling som lett fram till “världsinbördeskriget” i Mellanöstern, liksom till “putiniseringen” av länder som Ryssland, Turkiet och Ungern.

Även på en mer utplattat nationalekonomisk nivå uppmärksammas nu en koppling mellan flyktingströmmen och finansoron: “Flyktingström kan skynda på höjd styrränta“. Här handlar det alltså inte om de offentliga kostnaderna för att ta emot fler asylsökande. Det handlar om att flyktingströmmen, i det rådande ekonomiska systemet, får funktionen som en keynesiansk stimulansåtgärd. Den skapar ökad efterfrågan i Sverige, leder till minskad arbetslöshet och ökad inflation. Men detta är inte odelat positivt eftersom såväl inflationen som arbetslösheten är ojämnt fördelade. Därför talar nu vissa om att Riksbanken måste höja styrräntan i stället för att fortsätta sänka den. Detta lär få avgörande betydelse för vad som sker med bostadspriserna. En räntehöjning kan leda till bostadskrasch, en räntesänkning ökar sannolikheten för att kraschen blir ordentlig när den väl kommer.

Mot bakgrund av allt detta vet jag faktiskt inte vad jag tänker om Isobels slutsats. Nog är det så att rädslan och otryggheten kan främja det sämsta i oss. Jag tror verkligen på att tänka i psykologiska termer. Men då vill jag ändå resa frågan om olika terapimetoder (och nu talar jag inte om olika politiska “lösningar” utan är kvar i frågan om psykologisk krishantering och frågan om förnekelse).

Är det verkligen bättre att förtränga otryggheten genom “positivt tänkande” än att ta itu med dess underliggande orsak?

8 kommentarer ↓

#1 Alaoglu on 13 November 2015 at 3:20 pm

lögn och förbannad dikt fabricerad av M, C, KD, FP, S, MP och SD

Viss desperation anas hos denna förmodade vänsterpartist och inte utan fog: V är på god väg att ta över SDs roll som riksdagens universalparia.

Det uppenbara studieobjektet här är väl annars Grekland? Det är svårt (även för den mest partilojale vänsterpartist) att förneka att Grekland redan har sett en systemkollaps, samtidigt råder total handlingsförlamning bland polikterna och bland väljarna total apati. Syriza är uppenbarligen nu i den lite originella positionen att man offentligt uppmuntrar till generalstrejk mot sig själva, det vore intressant att höra vad förmodad vänsterpartist ovan säger om den strategin.

#2 Christopher Kullenberg on 14 November 2015 at 12:06 am

Det som Isobel skriver om är ju primärt krisretorik, inte kristeori. Problemet med krisretoriken är att den mobiliserar affektivt snarare än rationellt, därav dess “psykologiska” slagsida.

En kristeori som tar sin utgångspunkt i krisen 2008 är nog svår att omsätta till krisretorik (teori som kan bli retorik är sällan bra teori), snarare avses väl den krisretorik som är härledd utifrån kombinationen “ekonomi” + “flyktingkris” som i sin tur mobiliserar både högerterror och högervindar (och stängsel). Här är krisen och kollapsen inte längre av historisk art, utan av “flytande” art som Isobel/Baumann uttrycker det.

Flytande fascism är värre än allt det som är fast.

#3 Nilsson on 16 November 2015 at 2:46 am

Håller med om att retoriken är dubbel från vänsterhåll, även om man bortser från finansbubblor. Någonting har gått sönder, systemen har redan kollapsat, ingenting funkar i skolan sjukvården, barn- och äldreomsorgen, barnfattigdomen är stor osv – ok personligen tycker jag det är alarmistiskt det kan möjligen bero på tur, möten med bl.a sjukvård och barnomsorg har varit bra, så jag skulle säga att Sverige inte har gått sönder utan att det mesta funkar.
OK men låt oss anta att vänsterns undergångsretorik stämmer och systemen helt kollapsat under nedskärningarna: hur kan man då samtidigt säga att flyktingmottagningen bör vara obegränsad? Chockhöja skatterna, ok, inte mig emot iofs. Ändå känns det (om man nu ska prata känslor) ganska ohederligt som argumentation: ingenting funkar alls i Sverige för onda kapitalister och sossar har monterat ner välfärdssamhället helt och hållet – men vi klarar av att ta emot minst 100.000 flyktingar om året.

Det hade varit bättre om man sagt, så illa står det faktiskt inte till i Sverige, vi får lägga manken till, vara beredda på uppoffringar.
Jag vet inte, är sur gubbe som tycker att vänstern gnäller för mycket.

#4 Nilsson on 16 November 2015 at 1:59 pm

Christopher Kullenberg: Undrar vad “flytande fascism” är, rent konkret. Och varför den är värre än den “fasta fascismen”.
Betyder det liberal demokrati bokstavligen värre än fascistregim i Sydamerika eller (hypotetiskt) en förverkligad IS i Europa? Naiv fråga säkert, frågar av nyfikenhet.

#5 kjell on 16 November 2015 at 2:48 pm

…just nu ser vi resultatet av en “flytande terrorism” i Paris.

#6 Christopher Kullenberg on 16 November 2015 at 4:24 pm

Nilsson: Jag var lite otydlig. “Flytande” kom från Hadley-Kamptz artikeln, vilket i sin tur kommer från Baumanns “flytande modernitet”. Egentligen är fascism till sin natur en “flytande rörelse”, så därför behöver man inte säga “flytande fascism”, utan det räcker med fascism.

“Fast fascsism” tror jag är svår att uppnå, eftersom det finns en alldeles för destruktiv kraft i dess rörelse. Men man kan kanske tänka sig en fascistisk statsapparat som lyckas konservera sina insitutioner under en längre tid. Fast då kanske det snarare skulle övergå i en “totalitär” stat.

#7 Nilsson on 16 November 2015 at 5:53 pm

Kullenberg: ok mitt fel, borde antagligen ha läst mer noggrant men jag hänger inte med i Hadley-Kamptz resonemang riktigt. Jag har inte läst Baumann och vet inte vad flytande modernitet är heller.
Snart är det väl dags att skaffa flytväst!
Intressant det du skriver, att en långvarig fascistisk stat är omöjlig pga sin inneboende destruktivitet.
Definitionen av fascism är inte självklar.
Om man går till det förflutna, riktigt långt tillbaks i tiden?
Det blir väl anakronistiskt att kalla fascisternas idealstater i det förgångna för fascistiska (annars skulle man kanske kunna kalla kejsartidens Rom och varför inte Sparta för fasciststater).
Äsch, jag svamlar.

#8 Mangan on 17 November 2015 at 1:00 pm

Isobels resonemang kring samhällsekonomin, vanliga svenskars ekonomi och politiska transformationer ter sig verkligen litet svajigt. Man kan nog sätta ett stort frågetecken för det påstående hon slänger ut i förbifarten, att de allra flesta svenskar konkret har fått det betydligt bättre på senare år – dvs mer i plånboken och har råd med mer. Vilken tidsskala är det hon kör med här egentligen, och hur får hon ihop det med sådant som stabilt hög arbetslöshet, tokstegrande bostadspriser, nerfrusen marknad på hyresrätter och allt mer påtaglig lönedumpning på många jobb? En hyfsat stor del av den urbana medelklassen har fått det bättre, visst, men denna medelklass har samtidigt eroderats. Förmodar att hon inte vill sitta och tala om tvåtredjedelsssamhället eftersom det är stämplat som alltför såssigt (eller defaitistiskt), men det är väl tydligt att Sverige och många andra länder glider mot ett mer amerikaniserat 2/3-samhälle med nerdekad offentlig service, on-demand-anställningar och ökade levnads- och bostadsomkostnader?

Och hur hon tänker sig framtiden blir jag inte heller riktigt klok på.

Kommentera