K245: Robotiseringen är ojämnt fördelad (och lär så förbli)

Kapitalism = industrialisering = ökad produktivitet.
(Närmare bestämt: ökad arbetsproduktivitet i varuproduktionen. Det krävs alltså mindre arbetskraft för att uppnå samma konkreta resultat, oavsett om resultatet är en jordbruksprodukt, en hårdvarupryl, en mjukvarutjänst eller en personlig tjänst. En vara är i detta sammanhang något som görs för att säljas på en marknad.)

Produktiviteten ökar inte bara i den totala varuproduktionen, utan även i varje enskilt fall. Det går knappt att finna exempel på någon produktion som präglas av en varaktig sänkning av produktiviteten, utan att denna produkt faller ut ur varuformen och/eller ersätts av ett substitut.

Men även om produktiviteten ökar överallt, så ökar den olika fort. Under varje industriell epok finns det vissa typer av produktion där människor i särskilt hög grad går att ersätta. Omvänt måste det finnas annan produktion där produktiviteten visserligen ökar, men långsammare. Kapitalismens historia präglas alltså av en ojämnt ökande produktivitet som leder till långsiktiga förändringar av konsumtionen och arbetslivet.

Detta gäller i än högre grad för industrialiseringens nuvarande fas, som i dagligt tal omtalas med begreppen robotisering, automatisering och digitalisering. Inom ekonomisk-historisk forskning talar man ofta om den tredje industriella revolutionen; på sistone har de inflytelserika ekonomerna Brynjolfsson & McAfee lanserat “den andra maskinåldern“, men de syftar i grunden på samma sak.

Vartannat jobb automatiseras inom 20 år” hävdar Stefan Fölster, nationalekonom och chef för Reforminstitutet (nära knutet till Svenskt näringsliv). Snart utkommer han med boken Robotrevolutionen som lär sätta ytterligare fart på diskussionen. (Observera den tidstypiska spänningen mellan “reform” och “revolution” hos Fölster!)

Det är främst rutinartade jobb inom handel och administration, men även vissa högkvalificerade jobb, som kan komma att ersättas. Från att ha ersatt muskler, ersätter den nya teknologin även den mänskliga hjärnan i allt högre utsträckning.

Diskussionen just nu är väldigt inriktad på de verksamheter där produktiviteten ökar snabbare än genomsnittet. Ofta utmålas det som ett problem att jobben försvinner.
Men det finns också en motsatt diskussion om de problem som uppstår i verksamheter där produktiviteten ökar långsammare. Problemet anses då vara att själva produkten blir allt dyrare, till den grad att den inte längre kan hävda sig på marknaden utan ersätts av olika substitut. I centrum står då alltså inte jobben, utan priserna (relativpriserna). Allra tydligast är detta i fråga om s.k. personliga tjänster, t.ex. frisörbesök eller teaterföreställningar, som alldeles uppenbart blir relativt dyrare jämfört med fickdatorer eller flygresor. Fenomenet kallas ofta för Baumols kostnadssjuka och har blivit föremål för en långdragen och ofta förvirrad debatt bland nationalekonomer; förvirrad eftersom man oftast utgått från en given kategori av tjänster, för att sedan trassla in sig i svårigheterna att kvantifiera produktivitet.

Jag saknar det samlade greppet kring frågan om ojämn produktivitetsutveckling och hur alla dessa ojämnheter samspelar med en långsiktig krisdynamik. Vi vet att mikroelektronik och robotisering får allt bredare tillämpning. Från att ersätta mänskliga händer, ersätts i allt högre grad mänskliga hjärnor. Men detta betyder inte att effekterna på något vis jämnas ut. Så länge vissa saker hamnar över robitiseringens genomsnitt, finns det andra som hamnar under. Det skapas bara andra ojämnheter. Att då de senare sakerna blir relativt dyrare får en massa effekter som det är värt att fundera över.

Vilka typer av varuproduktion är det då som tycks hamna under snittet för produktivitetsökning i den tredje industriella revolutionens epok? Bortsett från det självklara (typ personliga tjänster), tänker jag på två saker.

1) Mat. Om vi tittar historiskt, har de tre industriella revolutionerna samspelat med två globala lantbruksrevolutioner. Att det har skett en enorm ökning av arbetsproduktiviteten i lantbruket är vad som har frigjort arbetskraft till städernas industrier. Under den andra av dessa, “Gröna revolutionen” (cirka 1935–85), uppnåddes detta särskilt med hjälp av fossila energikällor, både som bränsle till maskiner och bevattning och som den kemiska basen för konstgödning. Men det fanns en gräns för hur hur långt fossilerna kan stegra matproduktionen. Det är svårt att tänka sig hur någonting liknande förra seklets lantbruksutveckling skulle kunna uppnås av digital teknik eller ens av bioteknik. Någon tredje lantbruksrevolution är inte i sikte. Däremot pressas lantbruket av klimatförändringar. Och fisket ska vi inte ens tala om. Även om världen just nu präglas av låga matpriser, måste vi kanske räkna med att maten blir betydligt dyrare i framtiden. En gissning är att den ekonomiska ojämlikheten i ännu högre grad kommer att visa sig i vad vi äter.

2) Byggen. Här tänker jag både på bostadsbyggen och olika slags tyngre infrastrukturprojekt, typ tunnlar. Jag har inte tittat på befintlig statistik, men mitt intryck är att produktiviteten i sådana byggnadsprojekt har stagnerat ganska länge. I diskussionerna om att bygga ut Stockholms tunnelbana blir det tydligt att behovet av arbetskraft i sådana byggprojekt knappt har minskat alls, jämfört med vad som skett i industrin. Det är rätt logiskt. Tunnlar byggs ju inte i tomma luften eller på löpande band, utan i en svårberäknelig natur som skapar unika förutsättningar i varje enskilt fall.
Samma sak med olika slags renoveringar, typ takläggning eller väggmåleri. Anledningen till att sånt subventioneras av staten (rot-avdrag), är väl just att de ständigt blir relativt dyrare, eftersom de halkar efter i produktivitetsutvecklingen. Det finns heller inte mycket som tyder på att takläggare eller målare kommer att ersättas av robotar inom en överskådlig framtid.

Om vi däremot tittar på energi, så dominerar just nu uppfattningen om att energin blir billigare i framtiden. Till stor del handlar det förstås om de låga oljepriserna. Men också om solenergi – ett område där det nu tycks ha inletts en mycket stark utveckling, inte bara av själva solcellerna utan också av batterier för att lagra den skördade solkraften, tillsammans med digitaliserade energinätverk som har stor potential för effektivisering. Sammantaget tycks det alltså peka på ökad produktivitet, lägre priser och färre sysselsatta i elproduktionen.
Men elektricitet är inte synonymt med energi. Batterier väger mer än bensin. Det betyder att en massa fordon inte kan drivas på el. Framför allt finns det ingenting som pekar på flygtrafiken skulle kunna gå över till eldrift. Här kan vi också återknyta till lantbrukets bruk av energi i form av konstgödning.
Det tycks som att den postfossila utvecklingen – i en mån som den tillåts ta fart – i sig skapar nya ojämnheter i produktivitetsutvecklingen i och mellan olika slags energisystem.

Jag lägger gärna energin åt sidan ett tag. Men i den fortsatta diskussionen om robotisering skulle jag gärna vilja att vi även kunde ägna några tankar åt detta med relativpriser och vad robotiseringen innebär för allt sådant som inte kan robotiseras i samma snabba takt. Typ maten man äter och husen man bor i.

10 kommentarer ↓

#1 Flute on 6 November 2015 at 2:13 pm

Intressant! Jag ser att båda de områden du nämner (mat och byggen) har det gemensamt att det går åt förhållandevis mycket energi för produktionen.

För att producera mat krävs dels solenergi som plantorna tillgodogör sig, men delvis kan man öka produktionen genom att tillföra exempelvis fossil energi. Där har som du skriver dock redan de stora vinsterna tagits.

Även byggen kräver mycket energi – borra tunnlar, driva grävskopor osv. Innan maskinernas tidsålder var det förstås människors arbete som tillförde energin till byggena.

Det är alltså kanske energiåtgången som gör det svårt att öka produktiviteten särskilt mycket mer än vi redan gjort på dessa båda områden.

#2 Christopher Kullenberg on 6 November 2015 at 2:18 pm

Sedan finns ju elefanten i rummet: köttätandet.

Peak meat? Köttkris? Vad händer när människor som tidigare varit fattiga vill “medelklassifiera sig” med en hamburgare om dagen.

#3 Kristoffer Nolgren on 6 November 2015 at 6:07 pm

Några korta passus

Det finns ju en motkultur i överklassen där en ökad mängd arbetskraft genererar än högre arbetsproduktivitet. Handgjort, limited edition osv värderas ibland väldigt högt och skapar på så vis jobb. Detta är också sant inom turismen, varför kanske det utmålades som en framtids-branch under en del av 00-talet för att sen ersättas av rot och rut. Vad hände med uppleveseindustrin egentligen?

Elon Musk trodde att det skulle gå att bygga ett batteri-drivet flygplan om energi/vikt på batterier ökade med 30-50%. Eldrivna flygplan får vi nog ganska snart också.

Blue river lettuce bot är en slags apparat man sätter bakom sin traktor. Den har fått massa fina priser. Den använder kameror och robotarmar för att precisions-odla sallad. här är lite fler robotar från jordbruket:
http://gizmodo.com/13-fascinating-farming-robots-that-will-feed-our-future-1683489468

Kina bygger järnväg för 1/3 av priset och 1/4 av markytan mot vad som krävs i Sverige. De prefabricerar broar och sätter upp.

#4 Micke vK on 6 November 2015 at 10:18 pm

Parantes för ditt resonemang, men nej, så fort du går bortom hyperubrikerna så är det ingen som tror att solpaneler kommer göra energi jättebilligt i framtiden.

Orsaken syns så fort du börjar kika på hela elsystemet. Det behövs backup eller energilagring också, eftersom sole inte alltid skiner. Det kostar mycket, särskilt om du inte vill göra det fossilt. Även om själva solpanelerna var gratis blir det ett dyrt system.

Ett ganska säkert test är att kolla hur de som bara vill ha billigast möjliga energi – den energiintensiva industrin – resonerar. De är inte överdrivet pepp på solpaneler.

#5 Petter Ericson on 7 November 2015 at 12:26 am

För att fortsätta parentesen, Micke: Energiintensiv industri vill ju inte ha “billig” energi (något som väl “alla” vill ha?) utan energi på vissa villkor: stora mängder till en väldefinierad geografisk plats, på ett förutsägbart sätt, något som solenergi är ganska kass för, men exempelvis vattenkraft desto mer lämpad för (se alusmältverk i Norge och Rönnskär m.m. exvis).

#6 Magnus A on 7 November 2015 at 3:00 pm

Kristoffer: Elon Musk tror många saker, och är verkligen “det kommer lösa sig”-folkets fanbärare. Även om batterier skulle bli så mycket effektivare så är det inte värt särskilt mycket att det “går” att bygga ett flygplan. Det som är relevant är om det är effektivt att göra det.

#7 Widing on 7 November 2015 at 4:44 pm

Just nu åker jag runt varje dag mellan olika skolor. Det är fascinerande att se kontraster mellan det tidiga nittonhundratalets fina stenskolor med högt i tak och stora fönster och dagens nybyggda skolor som består av baracker kamouflerade som hus. Uppenbarligen har varken teknikutveckling eller billigare energi gjort det möjligt för oss att bygga långsiktigare. Dagens skolor kommer att mögla bort inom 30 år medan de som byggdes för 100 år sedan fortfarande kommer att stå.

En materiell dimension i energifrågan som fortfarande inte diskuteras särskilt är att vi riskerar ersätta oljekrönet med ett lithiumkrön om vi ställer om bilflottan. Det är också något svindlande med att typ all lithium grävs upp ur i ett hål i Bolivia. Tillgången är visserligen god, men resiliensen låg.

Lite som att all fosfor till jordbruk kommer ur ett hål i Marocko / Västsahara. Även om fosforkrönet fortfarande är 25 år bort så är det ju inom vår livstid…

Jag tycker att vänstern/marxismen ofta saknar en materialistisk approach i de här frågorna. Idén om att det är arbete (inte naturresurser / energi) som skapar värde riskerar att virra bort viktiga pusselbitar i förståelsen av den mänskliga tillvaron. Det här kanske hör ihop också med vänsterns förhållande till undergångsretorik/undergångsrisk. Om det inte räcker med att omfördela “arbetets frukter” så blir analysen mer komplicerad, liksom frågan om vad vi ska göra…

#8 Daniel Sage on 7 November 2015 at 5:43 pm

Finns ju som sagt en motkultur när det gäller både mat och byggande; slowfood/närodlat/eko, naturvinsrörelsen, traditionella byggmetoder, hållbara material osv. Frågan är om det handlar om något verkligt ifrågasättande eller bara konsumism och statusjakt i annan skepnad?

#9 Alaoglu on 7 November 2015 at 6:50 pm

Widing: Finns det någon forskning som tittat på hur många hus byggda under 1900-talets början som ruttnade bort och fick rivas? Annars finns en ganska uppenbar observation bias i att ett sekel senare använda endast de som stått kvar i hundra år som representativa exempel på vad som byggdes.

#10 unni drougge on 7 November 2015 at 9:14 pm

Kuriosa i sammanhanget, men ändå lite talande, är Siemens annons i senaste Fokus om sin innovativa »inbyggnadsugn« vars USP lyder: »Nyhet! Slow food, snabbt.« Så får vi ju mer tid över åt annat, hälsar Siemens och avrundar med sin slogan »Framtiden flyttar in«.
Annars är min erfarenhet av slow food just att maten s a s lagar sig själv och att arbetsmomentet består i förberedelserna, vilka är desamma även med den nya ugnens tidsvinster. Strålande framtid!

Kommentera