K245: Robotiseringen är ojämnt fördelad (och lär så förbli)

Kapitalism = industrialisering = ökad produktivitet.
(Närmare bestämt: ökad arbetsproduktivitet i varuproduktionen. Det krävs alltså mindre arbetskraft för att uppnå samma konkreta resultat, oavsett om resultatet är en jordbruksprodukt, en hårdvarupryl, en mjukvarutjänst eller en personlig tjänst. En vara är i detta sammanhang något som görs för att säljas på en marknad.)

Produktiviteten ökar inte bara i den totala varuproduktionen, utan även i varje enskilt fall. Det går knappt att finna exempel på någon produktion som präglas av en varaktig sänkning av produktiviteten, utan att denna produkt faller ut ur varuformen och/eller ersätts av ett substitut.

Men även om produktiviteten ökar överallt, så ökar den olika fort. Under varje industriell epok finns det vissa typer av produktion där människor i särskilt hög grad går att ersätta. Omvänt måste det finnas annan produktion där produktiviteten visserligen ökar, men långsammare. Kapitalismens historia präglas alltså av en ojämnt ökande produktivitet som leder till långsiktiga förändringar av konsumtionen och arbetslivet.

Detta gäller i än högre grad för industrialiseringens nuvarande fas, som i dagligt tal omtalas med begreppen robotisering, automatisering och digitalisering. Inom ekonomisk-historisk forskning talar man ofta om den tredje industriella revolutionen; på sistone har de inflytelserika ekonomerna Brynjolfsson & McAfee lanserat “den andra maskinåldern“, men de syftar i grunden på samma sak.

“Vartannat jobb automatiseras inom 20 år” hävdar Stefan Fölster, nationalekonom och chef för Reforminstitutet (nära knutet till Svenskt näringsliv). Snart utkommer han med boken Robotrevolutionen som lär sätta ytterligare fart på diskussionen. (Observera den tidstypiska spänningen mellan “reform” och “revolution” hos Fölster!)

Det är främst rutinartade jobb inom handel och administration, men även vissa högkvalificerade jobb, som kan komma att ersättas. Från att ha ersatt muskler, ersätter den nya teknologin även den mänskliga hjärnan i allt högre utsträckning.

Diskussionen just nu är väldigt inriktad på de verksamheter där produktiviteten ökar snabbare än genomsnittet. Ofta utmålas det som ett problem att jobben försvinner.
Men det finns också en motsatt diskussion om de problem som uppstår i verksamheter där produktiviteten ökar långsammare. Problemet anses då vara att själva produkten blir allt dyrare, till den grad att den inte längre kan hävda sig på marknaden utan ersätts av olika substitut. I centrum står då alltså inte jobben, utan priserna (relativpriserna). Allra tydligast är detta i fråga om s.k. personliga tjänster, t.ex. frisörbesök eller teaterföreställningar, som alldeles uppenbart blir relativt dyrare jämfört med fickdatorer eller flygresor. Fenomenet kallas ofta för Baumols kostnadssjuka och har blivit föremål för en långdragen och ofta förvirrad debatt bland nationalekonomer; förvirrad eftersom man oftast utgått från en given kategori av tjänster, för att sedan trassla in sig i svårigheterna att kvantifiera produktivitet.

Jag saknar det samlade greppet kring frågan om ojämn produktivitetsutveckling och hur alla dessa ojämnheter samspelar med en långsiktig krisdynamik. Vi vet att mikroelektronik och robotisering får allt bredare tillämpning. Från att ersätta mänskliga händer, ersätts i allt högre grad mänskliga hjärnor. Men detta betyder inte att effekterna på något vis jämnas ut. Så länge vissa saker hamnar över robitiseringens genomsnitt, finns det andra som hamnar under. Det skapas bara andra ojämnheter. Att då de senare sakerna blir relativt dyrare får en massa effekter som det är värt att fundera över.

Vilka typer av varuproduktion är det då som tycks hamna under snittet för produktivitetsökning i den tredje industriella revolutionens epok? Bortsett från det självklara (typ personliga tjänster), tänker jag på två saker.

1) Mat. Om vi tittar historiskt, har de tre industriella revolutionerna samspelat med två globala lantbruksrevolutioner. Att det har skett en enorm ökning av arbetsproduktiviteten i lantbruket är vad som har frigjort arbetskraft till städernas industrier. Under den andra av dessa, “Gröna revolutionen” (cirka 1935–85), uppnåddes detta särskilt med hjälp av fossila energikällor, både som bränsle till maskiner och bevattning och som den kemiska basen för konstgödning. Men det fanns en gräns för hur hur långt fossilerna kan stegra matproduktionen. Det är svårt att tänka sig hur någonting liknande förra seklets lantbruksutveckling skulle kunna uppnås av digital teknik eller ens av bioteknik. Någon tredje lantbruksrevolution är inte i sikte. Däremot pressas lantbruket av klimatförändringar. Och fisket ska vi inte ens tala om. Även om världen just nu präglas av låga matpriser, måste vi kanske räkna med att maten blir betydligt dyrare i framtiden. En gissning är att den ekonomiska ojämlikheten i ännu högre grad kommer att visa sig i vad vi äter.

2) Byggen. Här tänker jag både på bostadsbyggen och olika slags tyngre infrastrukturprojekt, typ tunnlar. Jag har inte tittat på befintlig statistik, men mitt intryck är att produktiviteten i sådana byggnadsprojekt har stagnerat ganska länge. I diskussionerna om att bygga ut Stockholms tunnelbana blir det tydligt att behovet av arbetskraft i sådana byggprojekt knappt har minskat alls, jämfört med vad som skett i industrin. Det är rätt logiskt. Tunnlar byggs ju inte i tomma luften eller på löpande band, utan i en svårberäknelig natur som skapar unika förutsättningar i varje enskilt fall.
Samma sak med olika slags renoveringar, typ takläggning eller väggmåleri. Anledningen till att sånt subventioneras av staten (rot-avdrag), är väl just att de ständigt blir relativt dyrare, eftersom de halkar efter i produktivitetsutvecklingen. Det finns heller inte mycket som tyder på att takläggare eller målare kommer att ersättas av robotar inom en överskådlig framtid.

Om vi däremot tittar på energi, så dominerar just nu uppfattningen om att energin blir billigare i framtiden. Till stor del handlar det förstås om de låga oljepriserna. Men också om solenergi – ett område där det nu tycks ha inletts en mycket stark utveckling, inte bara av själva solcellerna utan också av batterier för att lagra den skördade solkraften, tillsammans med digitaliserade energinätverk som har stor potential för effektivisering. Sammantaget tycks det alltså peka på ökad produktivitet, lägre priser och färre sysselsatta i elproduktionen.
Men elektricitet är inte synonymt med energi. Batterier väger mer än bensin. Det betyder att en massa fordon inte kan drivas på el. Framför allt finns det ingenting som pekar på flygtrafiken skulle kunna gå över till eldrift. Här kan vi också återknyta till lantbrukets bruk av energi i form av konstgödning.
Det tycks som att den postfossila utvecklingen – i en mån som den tillåts ta fart – i sig skapar nya ojämnheter i produktivitetsutvecklingen i och mellan olika slags energisystem.

Jag lägger gärna energin åt sidan ett tag. Men i den fortsatta diskussionen om robotisering skulle jag gärna vilja att vi även kunde ägna några tankar åt detta med relativpriser och vad robotiseringen innebär för allt sådant som inte kan robotiseras i samma snabba takt. Typ maten man äter och husen man bor i.