Vad hjälper 1 biljon låtsaskronor om 220 år?

På tio år har antalet miljardärer i Sverige fördubblats. Deras samlade förmögenhet uppgår nu till över en biljon kronor, uppges det (1120, miljarder för att vara exakt).
Med anledning av detta skrev härom dagen den socialdemokratiske ledarskribenten Fredrik Virtanen: “De rika kan försörja våra äldre i 220 år“.

Meh! Så kan man inte räkna, säger nyliberal vän av ordning. Men visst kan man det. Det är helt en fråga om inställning, om filosofi, om politisk åskådning. Höger mot vänster, i all enkelhet. Men sant är att ingen tänker så, vi är sedan länge indoktrinerade, och någon vänster finns inte längre.

Nej, någon vänster finns sannerligen inte bland dem som kallt räknar med att det kommer finnas pengar om 220 år. Om man inte ens på två sekels sikt kan tänka möjligheten av en grundläggande förändring i hur äldre människor lever sina liv tillsammans med oss andra, då kan man lika gärna ge upp. Så som Fredrik Virtanen ger upp när han gör upp kalkyler över framtida pensionspengar och därmed utgår från att det ska finnas en marknad där pengarna kan spenderas.

Så länge vi utgår från att pensionärer ska försörjas via marknaden – att de ska köpa sin mat, betala sin hyra och vid behov få hjälp i hemmet av avlönad personal – så har “­nyliberal vän av ordning” rätt i sitt påpekande:

Problemet är att Virtanen enbart ser en siffra, 1120 miljarder, men inte förstår vad de består av. Om något verkar han tro att miljarderna ligger orörda i en stor pengabinge, redo för klåfingriga politiker att hämta upp och börja använda.

På miljardärlistans 40:e plats återfinns Spotifys grundare, Daniel och och Martin Lorentzon. Båda uppges ha en förmögenhet på fyra miljarder kronor. Detta syftar alltså på aktier i Spotify. Siffran “fyra miljarder” bygger alltså på en värdering av Spotify som är helt hypotetisk; senaste budet var 9 miljarder dollar (vilket skulle betyda att grundarna numera, efter sju år av ständigt nya tillskott av riskkapital, äger cirka 5 % av aktierna vardera).

Detta är alltså inte pengar som “finns”, åtminstone inte som i att finnas tillgängliga för beskattning. Inte förrän aktierna har sålts till en köpare som är beredd att betala det rätta priset, kan staten göra anspråk på pengarna. Även om staten skulle konfiskera aktierna, är det inte långt ifrån säkert att de kan realiseras i pengar. Detta är inte bara “en fråga om inställning”. Eller jo, men inte på det sätt som Virtanen tänker sig.
(För övrigt tänker jag att han nog skulle passa bättre som MMTanhängare. Dessa hävdar just att allt bara en en fråga om politisk vilja och de behöver inte ens planera konfiskering av tillgångar, eftersom de anser att staten helt enkelt kan skapa så mycket pengar som behövs.)

Kärnan i problemet: faktiskt så är det oklart huruvida pengar alls kan fördelas. Vardagserfarenheten säger att det går: vi kan samla kontanter i en hög och dela ut dem på nytt. Men en vänsterpolitik för monetär omfördelning, som exempelvis föreslås av Virtanen, kan inte nöja sig med kontanter utan måste också omfördela illikvida tillgångar, exempelvis bostadsrätter i Vasastan eller aktier i Spotify. Om tanken är att dessa måste säljas av i stor skala, för att finansiera en välfärd, kommer detta att påverka priserna, inte bara på dessa tillgångar utan i förlängningen priset på själva valutan.

Det finns kort sagt inga garantier för vilken köpkraft som finns i 1120 miljarder kronor. Framför allt inte om 220 år. Då får vi sannerligen hoppas att mänskligheten har gjort civilisatoriska framsteg som får våra pengar att framstå som en ockult kuriositet.

Vad som däremot går att expropriera, det är själva tillgångarna – fastigheter, fabriker, immateriella rättigheter och annat. Penningvärdet är ointressant. Det enda som räknas är om lägenheten i Vasastan kan användas som ett flyktingboende, om kolkraftverket har någon utrustning som går att använda till legitim verksamhet. Det är möjligt att de miljarder dollar som nu existerar som aktier i Spotify inte går att omsätta i äldrevård. Men de representerar ändå vissa immaterialrättsliga tillgångar som i princip är möjliga att släppa fria; hit räknas både patent, mjukvara, databaser och anställda som skrivit på kontrakt som begränsar deras rätt att använda sina kunskaper. Sådant kan “omfördelas” genom att de immateriella rättigheterna helt enkelt upphävs, precis som fastighetstillgångar kan “omfördelas” genom husockupationer. Att däremot idka omfördelning med pengar som medium är sällan en framkomlig väg.

4 kommentarer ↓

#1 Alaoglu on 3 November 2015 at 1:30 am

Det Virtanenska Fraktalaxiomet: Ekonomin fungerar på identiskt sätt oavsett skala.

Exempelvis: Nuclear Regulatory Commission säljer californium-252 för $60 per mikrogram, för 1120 miljarder kronor kan vi alltså köpa 2 kilo californium! Med en leveranstid på endast 8000 år!

Jag tror jag ska bli ledarskribent på aftonbladet, det verkar vara ett rätt lätt kneg…

#2 m on 3 November 2015 at 6:27 pm

“Vad som däremot går att expropriera, det är själva tillgångarna – fastigheter, fabriker, immateriella rättigheter och annat.”

Bredare än så! En bra startpunkt är Birgitta Forsbergs artikel om ingredienserna i de rikas tillvaro , http://www.dn.se/ekonomi/birgitta-forsberg-det-kostar-att-leva-som-en-hojdare/ . Rådande ekonomiska ordning fördelar makt på så vis att ett stort antal människor förmås att ägna mycket stor sammanlagd mängd arbetsansträngning på att göra varor och tjänster till en liten grupp superrika, trots att den arbetsansträngningen skulle göra mycket mer nytta om den brukades till annat för andra.

#3 Audun on 4 November 2015 at 6:57 pm

Du nevner MMT, men går ikke videre inn på det. Hvordan henger MMT sammen med, eller ikke sammen med, verdikritikken? De besvarer jo åpenbart ikke samme spørsmål (hva er penger vs hva er verdi), men noe overlapp eller motsigelser må det jo være?

#4 rasmus on 13 November 2015 at 3:15 pm

Audun: Tillåt mig återkomma till MMT vid senare tillfälle. (Mitt intryck är att det är en postmodern ideologi om alltings totala relativism, som i praktiken blir ett recept för en synnerligen auktoritär stat. Jag begriper f.ö. inte varför man ska ta omvägen via pengar om det är statligt kommenderat tvångsarbete man vill åt.)

Kommentera