Om putiniseringen av Turkiet och dess svenska påhejare

Katastrofhösten 2015 rullar vidare in i en ny månad, som inleds med att Tayyip Erdoğan och högerpartiet AKP stärker greppet om Turkiet efter en smutsig omvalskampanj. Tusentals oppositionella har fängslats, kritiska pressröster har stängts eller tagits över, pogromer mot kurder har uppmuntrats och hela samhällsklimatet har militariserats.

Det här kommer att få sorgliga konsekvenser, både innanför och utanför den turkiska statens gränser. Kanske kommer vi får snart att få se ytterligare en stor flyktingström till Europa, när oppositionella och minoriteter tvingas fly från Turkiet.

Nu förbereder väl någon redan en sarkastisk kommentar om hur jag har mage att påstå att “turkarna har röstat fel”? Men nej, jag generaliserar inte kring någon stats medborgare. Jag spekulerar heller inte i valsiffrornas tillförlitlighet och lägger ingen större vikt vid femtioprocentsgränsen. Det räcker att konstatera att en stor del av Turkiets medborgare ger entusiastiskt stöd till Erdoğans allt mer auktoritära regim. De föredrar nationalismens tydliga fiendebilder framför abstrakta principer om yttrandefrihet. De hoppas på stabilitet i ett läge där landets ekonomin har försämrats hastigt och framtiden är osäker.

Det är alltså inget konstigt att Erdoğan har stort stöd i Turkiet, att Orbán har stort stöd i Ungern eller att Putin har stort stöd i Ryssland. Nu är det nödvändigt att fundera på parallellerna mellan dessa tre regimer.

Putinisering är inte ett statsskick utan en process – en enpartistat i tillblivelse. De demokratiska institutionerna lever kvar, men slutar att fungera som varandras motvikter. Makten centraliseras kring ett stort parti som identifieras med idén om nationell samling, som i val efter val får en överväldigande majoritet av väljarnas röster. Kampen mot korruption är lika selektiv som nitisk och inte helt lätt att skilja från utmanövrerandet av oppositionella röster i politik och medier. /…/
Vägen till putinisering börjar just som en motreaktion mot en reell och omfattande korruption, som i 90-talets Ryssland eller under Ungerns förra socialistregering.

Så skrev jag om “putinisering” i början av 2011. Då handlade det alltså om Ungern. Jag pekade även på tendenser i Ukraina och Bulgarien värda att hålla ögonen på. Däremot nämnde jag ännu inte Turkiet. Det skulle dröja ett halvår innan det blev aktuellt att tala om en putinisering där.

Vi kan jämföra med hur Putin visserligen blev president redan år 2000, men “putiniseringen” av Ryssland inleddes inte omedelbart. På allvar satte den nog fart i samband med kriget i Georgien (2008). Tidpunkten präglades av en tydligt upptrappad konflikt mellan Ryssland och andra stormakter. Samtidigt inledde Putin sin tredje mandatperiod vid makten och bytte tillfälligt titel från president till premiärminister.

Turkiet tycks följa exakt samma utveckling med tre års eftersläpning. Erdoğan blev premiärminister 2003, men det var först efter att han omvalts för en tredje mandatperiod sommaren 2011 som han började putinisera Turkiet. Det var samtidigt som inbördeskriget i Syrien bröt ut, där den turkiska säkerhetstjänsten blev djupt involverad, inte minst i att stödja IS.

Detta var också en tidpunkt när Turkiets ekonomi gick alldeles lysande. Jag har skrivit om det världshistoriska sammanhanget flera gånger tidigare (K130, K131, K133, K154, K210). Några klipp:

Svaret på den akuta finanskrisen år 2008 blev en synnerligen expansiv penningpolitik av Federal Reserve. En följd av detta blev en allmän boom för de “tröskelstater” som ansågs befinna sig mitt i en snabb industrialisering. Länder som Brasilien och Turkiet sågs som världsekonomins nya lokomotiv. Kapitalet flödade dit och skuldsättningen ökade. Men denna boomen (2009-2013) var bara ett eko den nyss spräckta kreditbubbla som tidigare (2003-2007) hade burit fram Europa och USA.
[2013] började flödena att vända, när Federal Reserve började trappa ner på stimulansen. Genast kastades en rad av tröskelstaterna i en djup skuldkris, där räntekostnaderna gröper ur staternas budget.

Dollarstegringen inleddes i maj 2013, när dåvarande Fed-chefen Ben Bernanke nämnde att det snart kunde bli dags att avsluta stimulansinjektionerna (QE). /…/ Förväntningar om höjda räntor i USA ledde till att pengar som investerats i “emerging markets” åter drogs tillbaka; en kraftig avsäljning av världsekonomins “mellanskiktsvalutor” som sedan dess har fortgått med varierande intensitet.

När det uppstår ett “monetärt baksug”, uppstår en karakteristisk effekt i många av de drabbade länderna. Det kan liknas vid att ljuset tänds, eller att täcket dras bort. En massa skit blir plötsligt synlig! /…/
[Sommaren 2013] brakade det loss i Turkiet och Brasilien. [Våren 2014] lamslås både Thailand och Venezuela av protester och trots att det är olika politiska grupper som tar ledarrollen i varje enskilt land, rider de på samma våg av ilska mot olika former av korruption, som kommit upp i ljuset när “täcket rycks undan”. Ofta är just inflationen en bidragande faktor till att utlösa protesterna.
Även upproret i Ukraina tog sin början på samma sätt.

Det är fascinerande att återvända till kronologin. Den 21 maj 2013 gjorde Ben Bernanke sitt utspel. Två dagar senare märktes effekterna på Turkiets ekonomi, som började svaja. Valutan föll och fallet blev desto kraftigare av att centralbanken sänkte styrräntan för att hålla uppe inflationstrycket året ut.
Bara en vecka efter denna världsekonomiska händelse, den, 28 maj, inleddes upproret i Gezi-parken, riktat mot Erdoğan och AKP-regimen.

Efter att ha kväst upproret med våldsamma polisinsatser, satsade AKP på en klassisk typ av syndabocksretorik. Man började helt enkelt släppa antydningar om att Turkiet stod under angrepp av den judiska världskonspirationen, eller “räntelobbyn” som Erdoğan ofta föredrar att säga. Citerar ur en rapport från sommaren 2013:

Turkish Prime Minister Recep Tayyip Erdoğan claimed a few weeks ago that the protests in Turkey and Brazil were orchestrated by the same unspecified conspirators. The Guardian reports Erdoğan declaring: “The same game is now being played over Brazil. The symbols are the same, the posters are the same, Twitter, Facebook are the same, the international media is the same. They (the protests) are being led from the same centre.” He added, “[t]hey are doing their best to achieve in Brazil what they could not achieve in Turkey. It’s the same game, the same trap, the same aim.”
The alleged conspiracy has now taken the more specific form of the “interest rate lobby”, a group of financiers and others who apparently want to suppress Turkey’s growth.

Antisemitismen har en given förklaring till ökade räntor och monetär turbulens – allt förklaras som medvetna manipulationer från en dunkel, kosmopolitisk makt. Ofta behöver det knappt nämnas vilka som står bakom, för ryktet om judarna är redan etablerat. [K133]

Antisemitiska konspirationsteorier är en integrerad del i putiniseringen av Turkiet. Redan sommaren 2011 så uppmärksammades Erdoğan för ett utspel där han klagade över hur hans parti svartmålades i “internationella medier” och påstod att detta orkestrerats av “Israel”. Men två år senare, efter Gezi-upproret, skruvades tonläget upp – både mot judar och mot homosexuella, liksom mot armenier och andra minoriteter. “Erdoğan har satt antisemitismen i system“, skriver tidskriften Expo.

Efter gårdagens valseger samlades AKP-anhängare utanför partihögkvarteret för att fira. Enligt flera rapporter ropade de slagordet “Död åt Israel” eller “Ner med Israel“. Det handlar givetvis inte i första hand om staten Israel. Sammanhanget är ju inrikespolitiskt. När detta slagord ropas för att fira en valseger, så betyder det att anhängarna anser sig fira en seger över den judiska konspirationen.

På sistone verkar också AKP:s propagandamaskin ha börjat satsa på bilden av Erdoğan som blivande kalif, alltså en ledare för alla världens sunnimuslimer. Så ska han t.ex. ha presenterats vid ett stort propagandamöte i Strasbourg några veckor innan valet. Budskapet upprepades sedan av Abdurrahman Dilipak, välkänd kolumnist i den islamistiska, AKP-nära dagstidningen Yeni Akit, när han talade på ett AKP-möte i Toronto.

Det är också tydligt hur vissa islamistiska kretsar i Sverige är lojala med AKP. När valsegern stod klar utbröt jubel på Twitter bland ledande företrädare för Islamiska förbundet och Sveriges unga muslimer (t.ex. Mohammed Kharraki och Mustafa Issa). Dessa utger sig gärna för att representera alla muslimer i Sverige, men i själva verket representerar de en islamistisk falang som står mycket nära Muslimska brödraskapet och som även kontrollerar den stora moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm. Av deras reaktioner på Twitter framgår också deras hat mot vänsterpartiet HDP, som de uppenbarligen ser som en huvudmotståndare.

Inför den fortsatta eskalationen i Turkiet med omnejd är det inte oviktigt att vara medveten om det AKP-lojala nätverk av islamister som är aktivt i Sverige, även inom de politiska partierna. Men det är ännu viktigare att komma ihåg hur Europas högsta politiska ledare har givit sitt aktiva stöd till putiniseringen av Turkiet. Bland dessa finns inte minst Carl Bildt, som länge haft ett gott öga till AKP. Sommaren 2013 skrev han en debattartikel som hyllade Erdoğan för att han fört in Turkiet “på rätt väg“. Detta var alltså efter att putiniseringen satt full fart, efter att tusentals oppositionspolitiker och journalister fängslats, efter att Gezi-protesterna slagits ner, efter de antisemitiska uttalandena.

Carl Bildt är inte ensam, utan i gott sällskap av bland andra Angela Merkel. Inför valet i Turkiet gav EU i praktiken givit sitt stöd till AKP. Den styrande analysen var att valet stod mellan “Erdoğan eller kaos”. Man har hoppats på en stark regering med egen majoritet, som kan hjälpa EU att stoppa de flyktingströmmar som nu passerar Turkiet (vilket i praktiken betyder att de åter ska styras om till den farliga vägen över Medelhavet). Självklart förväntar sig då AKP-regeringen någon typ av gentjänster.
Mitt under den turkiska valrörelsen fick Erdoğan tillfälle att glänsa på statsbesök hos Angela Merkel med flera. Han bjöds på bankett hos den belgiska kungafamiljen. Och EU-kommissionen valde att skjuta upp publiceringen av en ny rapport om läget för de mänskliga rättigheterna i Turkiet, för att inte riskera att ge draghjälp på oppositionen. Mycket hjälpsamt, EU!

32 kommentarer ↓

#1 Gabrielle Björnstrand on 2 November 2015 at 10:01 am

PÅ något – ganska vagt sätt – påminner det om amerikaniseringen av Tigerekonomierna, där enorma intressen lagts in, och sen drogs ur, med vinst för andra, USA främst. Varvid korthusen föll.

Den putinisering du beskriver är jag inte insatt i, men det förefaller ju troligast att när den ena stormakten veknar, tar den andra vid. Strategiska positioner, mm.

Man kan bara beklaga Turkiet, att de kände sig manade att välja undertryckt halv pest framför kolerans inbördes strider.

#2 rasmus on 2 November 2015 at 10:09 am

Låt mig förtydliga att “putinisering” här INTE syftar på någon geopolitisk allians med Ryssland, utan på en förvandling av statsapparaten och det politiska klimatet efter liknande linjer.
Om något så har väl utvecklingen i Turkiet och Ryssland fört dessa stater i allt mer öppen konflikt med varandra. Numera krigar ju rent av rysk militär mot turkiskstödda grupper inne i Syrien.

#3 Gabrielle Björnstrand on 2 November 2015 at 10:16 am

Det har du förstås rätt i. Men hur ofta finns det inte dubbla linjer i politiska spel? Hur förhållandet mellan de två länderna artar sig kan ju vara en fråga om hur Erdogan “artar” sig visavi EU.

Men – ok – du har förtydligat dig.

#4 ehj on 2 November 2015 at 10:21 am

Mem och metaforer och framing och och och… vem kan frilägga hur dom tänkte? Jag fattar iallafall lite av vad Lakoff sa om Moral Politics: https://www.youtube.com/watch?v=5f9R9MtkpqM och Katrina: https://web.archive.org/web/20060329020600/http://www.prospect.org/web/page.ww?section=root&name=ViewWeb&articleId=10391

Men hur ser det ut inne i huvudet på dom som röstade på landsfadern?

//Erik

#5 Rallarn on 2 November 2015 at 1:38 pm

Frågan är vad Merkel kan göra. I den mån Turkiet har möjlighet att kontrollera flyktingströmmarna från Afghanistan, Syrien och Irak (och mycket tyder på att Turkiet kan det) så sitter hon i en rävsax.

#6 Alaoglu on 2 November 2015 at 3:07 pm

Erdoğan skiljer sig på en väsentlig punkt kraftigt från Putin: medan Putin trots allt uppvisar en förmåga att slugt utnyttja konflikter för att jävlas med Obama och EU är Erdoğan ett enda stort utrikespolitiskt miffo. Jämför var Turkiet stod för 10 år sedan, när man hade en unik position som ett land i mellanöstern med relativt goda förbindelser till alla regionens aktörer, och hur Erdoğan lyckats vända det till nuvarande läge där Turkiet är i konflikt med i stort sett alla: relationen med Israel gick snabbt åt skogen efter Mavi Marmara-bordningen, relationen med Egypten och Sauriarabien efter Erdoğans stöd till Morsi och brödraskapet, i Syrien satsade man också stenhårt på att brödraskapet skulle avsätta Assad och är därmed nu på kollisionskurs även med Iran och Ryssland, USA och övriga NATO är troligen bakom stängda dörrar mycket missnöjda med att Erdoğans militär agerar stödtrupp åt islamska staten, man är tillbaka till (nästan) fullt krig med PKK, osv, osv…

Erdoğan har kort sagt lyckats att i varje utrikespolitisk fråga av vikt satsa allt på helt fel häst, det är ett track record som är helt häpnadsväckande uselt.

#7 m96 on 2 November 2015 at 4:40 pm

Du verkar ha gått på mainstreammedias propaganda.
Det Putin håller på med är att försöka sätta stopp för petrodollarn och dess verkningar med allt vad det innebär. Det har startats krig av USA tidigare för mindre än så. Därav mediahatet. Det är bara att lyssna på Putin själv när han ger intervjuer på diverse konferenser.. så är det inte svårt att lägga pusselbitarna sen. Vi lever i ett fallande imperium som har tagit sig rättigheter som inte kan fortsätta.

#8 Alaoglu on 2 November 2015 at 4:59 pm

Det är bara att lyssna på Putin själv när han ger intervjuer på diverse konferenser

För inte skulle han drömma om att ljuga…

#9 Erik on 2 November 2015 at 5:13 pm

Visst kan man säga att en mycket stor andel av Turkiets befolkning stödjer AKP och att det är illa nog. Ändå verkar mycket tala för att den stora andelen inte var den majoritet som avspeglas i resultatet. Turkiska vänner till mig är övertygande om att det förekommit valfusk som varit avgörande. Än kusligare är att turkar jag känner är övertygade om att Erdogans kretsar låg bakom bomberna i Ankara. Erdogan verkar skrupellös nog för att begå en sådan gärning. Västerländska medier tycks ofta tämligen oinitierade och förvirrade när de skriver om Erdogan. En misstro anas ofta mellan raderna men de värsta farhågorna skrivs sällan ut.
Här ett exempel från ZEIT där misstanken står öppet i rubriken “Mördaren heter Erdogan”, förvisso inom citat-tecken, och som därför upprört läsare. http://www.zeit.de/politik/ausland/2015-10/ankara-anschlag-kurden-recep-tayyip-erdogan

Så skrämmande att se hur det ovanligt långa maktinnehavet bara tycks intensifiera Erdogan och Putin maktsug. Nu liknar de alltmer en Rickard III eller en Macbeth i någon av de senare akterna.

#10 Albert on 2 November 2015 at 5:17 pm

Jag förstår att du menar processen inne i landet och inte någon allians med Ryssland. Faktum är att Erdogan och Ryssland är direkta fiender, åtminstone när det kommer till kriget i Syrien.

#11 Anon on 2 November 2015 at 7:03 pm

Det påstås nu så väldigt mycket om Putin och Ryssland. I DN läste jag om hur Ryssland utövar inflytande och sprider propaganda i väst genom Kreml-kontrollerade medier, trollfabriker m.m. Vad är sant om detta egentligen? Russia Today och Sputnik News är givetvis medier som ytterst är kontrollerade av den ryska statsmakten. Ägnar de sig dock åt mer propaganda än exempelvis amerikanska Fox News eller CNN? JMin högst privata uppfattning är att det inte är så jävla stor skillnad.

Också svenska medier ägnar sig ju också åt propaganda i hög utsträckning. Vad DN, Expressen, Aftonbladet, SvD och även public service i form av SVT och SR rapporterat om inrikesläget anser jag i regel vara lögn och förbannad dikt. Varför skulle då dessa medier ge en mer sanningsenlig bild av utrikespolitiken?

Vi vet att USA sålde kriget mot terrorismen genom att skamlöst ljuga om massförstörelsevapen i Irak. Amerikansk, brittisk och europeisk press har helt okritiskt sett till att sälja in detta krig (eller denna serie av krig) och sprida krigspropaganda som den amerikanska statsmakten önskat basunera ut. Det finns inte en möjlighet att bilda sig en sann bild av världen genom att bara ta del av västerländska medier. Också dessa medier är sprängfulla av lögner.

Svensk press, särskilt de senaste åren, har förvandlats till skamlösa propagandaorgan som försöker sälja på oss medborgare sin agendadrivna journalistisk. Journalistkåren borde idag skämmas. Istället för att upplysa medborgarna med saklig information och fakta dränker de oss ofta med propagandasnyft. Detta gör att politiker och allmänhet inte kan fatta underbyggda och på fakta baserade beslut. Migrationspolitiken har varit det allra tydligaste exemplet på senare tid där först nu Tino Sanandaji lyckats bryta igenom och med text efter text smular sönder svenska medier och politikers lögner i frågan om detta projekts oerhörda misslyckande.

#12 Anon on 2 November 2015 at 7:17 pm

Kan du Rasmus förklara vad som skiljer Agendajournalistisk från klassisk propaganda? Jag kan fan inte skilja dessa företeelser åt…

#13 Joe on 2 November 2015 at 7:56 pm

Anon: Att propaganda och journalistik ur ditt perspektiv har samma grå färg säger mycket mer om din synförmåga än om verkligheten. Att du uppfattar journalistik som inte bekräftar din värlsbild som propaganda och utan att själv forska i saken köper allt Tino Sanandaji säger bara för att det motsvarar din åsikt visat hur primitivt ditt tänkande är

att du är ointresserad av intektuell diskussion och tillhör den kategoriijji jij

#14 Knyttet on 3 November 2015 at 1:14 am

En sak jag inte begriper är “vänsterns” ovilja att beteckna de islamistiska falangerna i Sverige, som du här tar upp stödjer Erdogan, som “högerextremister”?
Varför ingår inte dessa i “vänsterns” kamp mot “högerextremism”?
Den har ju alla kännetecken: Homofobi, anti-feminism, “klerikal fascism”, antisemitism, förtryck av etniska minoriteter, m.m. osv.
Vad tror du detta beror på, Rasmus?

#15 Alaoglu on 3 November 2015 at 1:44 am

Knyttet: För att allt sverigedemokraterna är emot per definition är vänster? Trollprideparaden på Järvafältet vore ett intressant studieobjekt för den som vill veta mer om vänsterns oförmåga att hantera dessa frågor.

#16 Oskar on 3 November 2015 at 6:56 pm

“Russia Today och Sputnik News är givetvis medier som ytterst är kontrollerade av den ryska statsmakten. Ägnar de sig dock åt mer propaganda än exempelvis amerikanska Fox News eller CNN? JMin högst privata uppfattning är att det inte är så jävla stor skillnad.”

Anon! Intressant relativisering utifrån din “privata uppfattning”. Min privata uppfattning är att himlen är rosa..

Ja, det är klart de ägnar sig åt mer propaganda än CNN eller annat valfritt västerländskt mediehus gör. Skillnaden är den du beskriver själv: Rysk media är kontrollerad av *staten* och driver vissa agendor som går igen och igen och igen, medan CNN eller Fox News (eller SVT, eller..) kan – och gör – publicera misshaglig information för vilken politiker/parti/etc som helst utifrån kriterier för vad som är en så kallad “nyhet”.

I övrigt är det inte svårare än att jämföra pressfriheten i t.ex. Sverige med den som finns (knappt alls) i Ryssland. Inte en fråga om “privat uppfattning” utan om fakta.

Hos de som relativiserar den ryska “demokraturen” vill man jämt och ständigt prata om USA, vad det nu alls har att göra med putinismen. Men det du säger om att västerländsk media “helt okritiskt har sålt in irak-kriget” är förlov sagt en mycket svepande generalisering som gränsar till lögn. Alla olika röster hördes i västerländsk media i samband med krigets början, det debatterades och protesterades ju i månader och år. Sök i ett mediearkiv vetja.

Jämför också gärna den pluralism i åsikter som 2003 framkom i västerländsk media kring Irak-kriget med den pluralism i åsikter som syns i rysk media kring invasionen av Ukraina och bombningarna i Syrien.. Där har du skillnaden mellan pressfrihet och propaganda.

#17 Anon on 3 November 2015 at 10:25 pm

“Ja, det är klart de ägnar sig åt mer propaganda än CNN eller annat valfritt västerländskt mediehus gör. Skillnaden är den du beskriver själv: Rysk media är kontrollerad av *staten* och driver vissa agendor som går igen och igen och igen, medan CNN eller Fox News (eller SVT, eller..) kan – och gör – publicera misshaglig information för vilken politiker/parti/etc som helst utifrån kriterier för vad som är en så kallad ‘nyhet’. ”

Hur ser då organiseringen av medierna ut i väst? Noam Chomsky har beskrivit det träffsäkert. I princip alla västerländska länder finns det ledande agendasättande medier, I USA exempelvis New York Times och i Sverige DN. Dessa tidningar ingår i stora konglomerat och riktar sig till en privilegierad publik. Mediekonglomeraten kontrolleras av företagsintressena i ett givet land. Sverige, ett litet skitland i Europas utkant, förmedlar till stor del bara vad de stora mediekonglomeraten i USA och Västeuropa förmedlar genom sina kanaler. Pressen i väst är således i huvudsak dominerande eliters organ och förmedlar denna elit eller eliters verklighetsbilder inte. Vad vi får del av bestäms av de mäktiga företagsintressena i landet. Även arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsens röst hörs starkt i Sverige då det är en urstark struktur ekonomiskt och personellt.

Även om det finns några få avvikande röster så drunknar dessa röster när den starka stämma som sätter grundtonen i nyhetsförmedlingen trummar ut sitt budskap. Nu ljuder trumman i USA och Västeuropa att läget är åt helvete i Ryssland. Det skrivs då hejdlöst med rysskritiska artiklar i medier i USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Svenska medier står inte fria från detta utan översätter ju i regel bara utländska artiklar från ovan nämnda länder och förmedlar detta som sanningen.

Sedan om pressfrihet. Organisationer som mäter graden av pressfrihet, vilka krafter kontrollerar dessa organisationer? Påverkar detta bedömningen av pressfriheten i olika länder? I princip all alternativmedia som inte är vänstersinnad i Sverige döms systematiskt ut som hatmedia av de etablerade medieorganen i Sverige. Det råder inget snack om den saken. Avvikande röster ges inte medieutrymme i dominerande organ för offentlig debatt. Det finns en maktelit i västerländska länder. Denna maktelit i USA utgörs i hög grad av den mäktiga företagssfären. I Sverige är bilden något annorlunda. Företagssfären balanseras i viss mån av fackföreningsrörelse och arbetarrörelse. Men tycker företagssfären och arbetarrörelsen lika i en fråga är det stört omöjligt att bryta igenom med verklighetsbeskrivningar som går emot dessa dominerande intressens verklighetsbild. Alternativ nyhetsförmedlning avskrivs som konspiracistisk eller att vad som saluförs är knäppskalleteorier. De flesta, som inte konsumerar annat än svensk mainstreammedia, lever i en bubbla och är totalt fångade i denna bubbla och de verklighetsbeskrivningar som gäller inom bubblan.

#18 Alaoglu on 3 November 2015 at 11:41 pm

I sann putinistisk anda beaktar Anon aldrig möjligheten att det skrivs många artiklar om att läget i Ryssland är åt helvete för att läget i Ryssland är åt helvete (och att detta är enkelt att konstatera). Västerländska journalister är även i stort sett överens om att snön är vit och att påven har en lustig mössa, vilket föranleder frågan: Vilken judisk världskonspiration planterar denna propaganda…och varför?!?!

#19 Anon on 4 November 2015 at 2:06 am

“I sann putinistisk anda beaktar Anon aldrig möjligheten att det skrivs många artiklar om att läget i Ryssland är åt helvete för att läget i Ryssland är åt helvete (och att detta är enkelt att konstatera).”

Det jag reagerar på, läget i Ryssland har länge varit problematiskt och det långt före Putin och långt före år 2008, är den störtflod av artiklar som kommer nu. Detta upplever jag som en propagandaoffensiv som förebådar något. Kanske en intervention av väst i Rysslands inre förhållanden. Ska Putin kuppas bort från posten som president och förbereds vi just nu inför detta genom en medieoffensiv som intensifierats de senaste åren? Jag tänker lite i de banorna.

#20 Alaoglu on 4 November 2015 at 2:19 am

Någon form av belägg hade varit på sin plats här för att det plötsligt kommer en “störtflod” av kritiska artiklar om Ryssland. Noterar även den okommenterade glidningen från “åt helvete” till “problematiskt”, om Putin är ansvarig för en utveckling från det senare till det förra är en “störtflod” av artiklar om hans framfart inte opåkallad eller “propaganda”.

#21 Albert on 4 November 2015 at 2:42 pm

Anon: Man har redan försökt störta Putin med hjälp av subversiv verksamhet inne i Ryssland. Detta har skett bl.a. med hjälp av SIDA-pengar. SIDA delar ut pengar till olika partier som sedan delat ut dessa till “demokratibiståndsprojekt” i olika länder. Mest problematiskt är SILC, som har ägnat sig åt direkt subversiv verksamhet inne i Ryssland med hjälp av pengar från SIDA.

#22 Oskar on 4 November 2015 at 3:37 pm

Anon – ingenting av det du skriver som svar till mig belägger du på något sätt. Istället för att löst prata om “eliter” och “verklighetsbilder”, tala ur skägget och förklara vilka sanningar som du menar undertrycks i västerländsk media. Ryssland är en välmående demokrati? Man kämpar mot fascister i Ukraina? Eller vad är det du vill ha sagt?

Att alla åsikter och uppfattningar inte ges lika stort utrymme, typ månlandningen var en bluff och chemtrails är farliga, beror inte på att de undertrycks, utan på att de helt enkelt är tossiga och felaktiga.

Svaret på frågan du ställer inlednings “hur ser organiseringen av medier ut i väst?” är att det inte ser ut som i Ryssland. Det vill säga att man har pressfrihet, meddelarfrihet och frihet från statlig kontroll (medierna i Sverige reglerar sig själva genom systemet med pressombudsman).

Ja, du, jag vet faktiskt inte vilka som “kontrollerar” Reportar utan gränser, Amnesty International, Freedom House, med flera (är det illuminati?). Men när alla pekar på att Ryssland är ett ofritt och auktoritärt land med stora brister i bland annat pressfrihet, då är det ju givetvis för att dessa organ “kontrolleras” av “krafter” – det är absolut inte så att de helt enkelt beskriver verkligheten.

#23 rasmus on 4 November 2015 at 5:28 pm

Albert: Definiera “subversiv verksamhet” och säg varför detta per definition skulle vara förkastligt.

#24 Anon on 4 November 2015 at 8:41 pm

Kort om Putin och läget i Ryssland ur min synpunkt. Ryssland var ett mer illa skött land under Yeltsin än vad landet är idag under Putin. Yeltsin tillät tidigare “röda direktörer” att köpa upp större delen av vad som är värdefullt i Ryssland för en spottstyver. Yeltsin var en genomkorrupt och alkoholiserad ledare och om jag förstått sammanhangen rätt var hans avgång framtvingad. Han avgick mycket plötsligt och av dunkla orsaker, troligen korruption, mot lyfte att beviljas åtalsimmunitet av sin efterträdare.

Den som höll pistolen mot Yeltsins huvud och tvingade fram hans avgång var Putin och de kretsar inom den ryska säkerhetstjänsten där han startade sin karriär. Vad har Putin sedan åstadkommit som president? Putin har, mycket tack vare att han tajmade sitt presidenttillträde med en ekonomisk uppgång i Ryssland, lyckats att reducera den ryska statsskulden och han har också angripit de starka intressen i Ryssland som berikade sig på illegala vägar och illegala vägar under kaostiden med Yeltsin som president.

Ryska staten har idag ett kontrollerande intresse i flera för den ryska totalekonomin väsentliga företag. Putin tycks ha en idé om att det är av väsentlig betydelse att staten kontrollerar antal stora integrerade företag. Detta var i princip också vad Putin ägnade sin största energi åt under sina första två mandatperioder. Oligarker har fängslats och Ryska staten har genom en serie av transaktioner skapat ett antal energibolag som staten har majoritetsinflytande över.

Är Ryssland idag ett välfungerande land? Nej, landet präglas fortfarande av illa fungerande marknader, maffiaverksamhet och en rad andra brister. Genom att minska sin skuldbörda och återupprusta sin militärmakt har Ryssland idag börjat återinträda i rollen som en motmakt mot USA i utrikespolitiken. Vi ser det i hur Ryssland undergrävt USAs planer på en intervention och maktskifte i Syrien där Ryssland istället allierat sig med Assad och nu stärker dennes ställning. Kanske blir han kvar som president. Vi ser det också i Rysslands mer aktivistiska hållning till skeenden i landets närhet, länder som tidigare varit integrerade delar av Sovjetunionen.

Var leder detta? Uppenbarligen leder denna nyuppfunna kaxighet hos Ryssland till en ny kalla-kriget-stämning i Väst. Väst är dock inte oskyldiga till den utveckling som sker i Ryssland idag. USA skrattade gott och lyfte inte ett finger för att mildra krisen i Ryssland sedan sovjetimperiet gjort konkurs. Detta får vi idag betala ett pris för. Ryssland samarbetar inte med och litar inte på väst utan skapar andra allianser. Allt detta ska inte Ryssland klandras för. Det finns också ett stort ansvar för denna utveckling i USA och bland västeuropeiska ledare.

#25 Anon on 4 November 2015 at 9:15 pm

“Anon – ingenting av det du skriver som svar till mig belägger du på något sätt. Istället för att löst prata om “eliter” och “verklighetsbilder”, tala ur skägget och förklara vilka sanningar som du menar undertrycks i västerländsk media. Ryssland är en välmående demokrati? Man kämpar mot fascister i Ukraina? Eller vad är det du vill ha sagt? ”

Det väsentliga har jag redan sagt. Västerländska medier är i huvudsak olika eliters organ för spridning av propaganda. De är ingenting mer än så och det får du acceptera. Detta innebär att den som inte tillhör eliten eller eliterna, om man vill ägna de små skillnader som finns inom gruppen sitt intresse, inte kommer att komma till tals utan skuffas ut i kylan.

Att peka ut vad det är som förtigs har jag gjort genom att peka på ett sådant väsentligt område: migrationspolitiken. Det är först nu när eliterna själva svajar och inser hur fel de haft som tidigare undertryckta synpunkter och åsikter helt plötsligt blir ledarartiklar i Expressen och andra tidningar. Den som inte noterat den snabba omsvängningen och hur åsikter som för två år sedan pekades ut som hatiska i Expressen numera framhålls meddelas vara tidningens linje på dess ledarsidor förstår inte särskilt mycket.

Mitt förtroende för svensk press har verkligen fått sig en törn och jag litar, som jag tidigare redogjort för, inte särskilt mycket på tidningarnas skriverier längre. De har förbrukat sitt förtroende hos mig. Så hetsar de nu mot Ryssland så kan de i allt väsentligt fel fått allt fel igen. Mitt förtroende för svenska medier och journalister är lika lågt som mitt förtroende för vår pajasregering och de figurer som ingår i den. Att tro att det är precis tvärtom vad de säger finner jag vara en så god inställning som någon annan.

#26 Alaoglu on 4 November 2015 at 10:18 pm

USA skrattade gott och lyfte inte ett finger för att mildra krisen i Ryssland sedan sovjetimperiet gjort konkurs.

Förutom att påståendet är groteskt felaktigt, har inte Anon ägnat ett par mindre essäer ovan åt att ondgöra sig över hur USA har “lyft ett finger” i Ukraina?

#27 Oskar on 4 November 2015 at 10:39 pm

“Det väsentliga har jag redan sagt. Västerländska medier är i huvudsak olika eliters organ för spridning av propaganda. De är ingenting mer än så och det får du acceptera.”

Jag är ledsen, men att återupprepa ett påstående gång på gång gör det inte mer sant. Skillnaden mellan rysk propaganda och en fri och självständig press, som jag börjar tröttnat på att påpeka, är att västerländsk media inte kontrolleras av staten eller är ett politiskt verktyg i statens tjänst. Exempel: Schibsted är en stor mediekoncern som äger flera svenska medier. Ledningen på moderbolaget (“eliten” som du skulle säga, eller är det de svenssons som äger aktier i bolaget?) säger inte åt vad Svenska Dagbladet eller Aftonbladets redaktörer ska göra för nyhetsvärdering (två tidningar med diametralt motsatt politisk färg på ledarsidan f ö). Redaktionerna följer de pressetiska reglerna och gör nyhetsvärderingar utifrån vad som händer i samhället. Just nu rapporterar man mycket om flyktingar eftersom det på kort tid har kommit många fler.

Främlingsfientliga människor har alltid tyckt det har varit ett problem med invandring, oavsett hur få som kom. Nu kommer väldigt väldigt många på en kort tid, och det är uppenbart att det finns många högst verkliga utmaningar i detta, då rapporterar medierna om det eftersom det har blivit nyhetsmässigt intressant och något reellt.

Om jag tror stenhårt på chemtrails, men media “förtiger” problemet med höga chemtrailsutsläpp, då beror inte medias ointresse på att man styrs av en elit, utan helt enkelt på att min åsikt till sin natur och med rätta är marginaliserad.

Det verkar vara fallet med dig och många andra, ni tycker saker som mycket få andra tycker. För att kunna rationalisera mer eller mindre udda åsikter behöver man hitta förklaringar till varför man själv är normal och alla andra är konstiga. Då hittar man någon media eller social media (rysk sådan, avpixlat, diverse forum och FB-grupper, whatever) där ens egen verklighetsbild bekräftas. För måttet på hur verklighetstrogen medierna är, det är om det rapporterar om det som “jag” vill att de ska göra. För att kunna förklara hur Sverige med världens äldsta pressfrihetslagstiftning och konsekvent rankat som väldigt fritt i själva kontrolleras av en “elit” så köper man istället en världsbild som kablas ut från medier som *de facto* är ofria och agerar som propagandaorgan åt en politisk ledning som knappt kan beskriva som demokratiskt vald. Kom igen, du måste väl se det komiska i detta?

Jag undrar om allt detta snack om propaganda helt enkelt beror på att du inte verkar notera skillnaden mellan ledarsidor och nyhetsplats?

#28 Alaoglu on 4 November 2015 at 11:12 pm

Jag tror Oskar missar en central del av putinismen: poängen är inte att RT skulle vara mindre propagandistiskt än valfri västmediekoncern, strategin är istället (och Anon har demonstrerat den otåliga gånger här) att så fort vansinnigheten i de galna konspirationsteorier som förfäktas påpekas snabbt kontra med att “det är ju lika mycket propaganda i Expressen!!”

Istället för Anons evighetslånga tirader och upprepningar tycker jag Björn Gustafsson sammanfattar det hela väldigt bra.

#29 Albert on 5 November 2015 at 9:59 am

rasmus: De har flera ggr försökt arrangera klassiska “regnbågsrevolutioner” i Ryssland via sina demokratibiståndspengar, som bland annat gått till liberala grupperingar inne i Ryssland. Jag tycker det är förkastligt eftersom man lägger sig i ett annat lands inre angelägenheter.

Jämför med om situationen vore omvänd. Tänk om Ryssland öppet skulle finansiera ett politiskt parti i Sverige och överösa Sverige med propaganda och försöka åstadkomma ett maktskifte. Det skulle vi i Sverige anse vara förkastligt. Då måste det även vara förkastligt om Sverige gör samma sak i Ryssland.

#30 Alaoglu on 5 November 2015 at 1:16 pm

Tänk om Ryssland öppet skulle finansiera ett politiskt parti i Sverige och överösa Sverige med propaganda

Eftersom det var lätt att missa har jag fetat nyckelordet ovan, problemet ligger alltså inte på något sätt i att (via skumma banker) finansiera oppositionspartier i andra länder:

France’s National Front, the foremost right-nationalist party, openly admires Mr Putin. Its leader, Marine Le Pen, has made several trips to Moscow. It recently accepted a €9.4m ($10.6m) loan from First Czech Russian Bank, a lender with indirect links to the Kremlin. It is said to be the first tranche of a €40m loan (a huge sum for the party, if true).

#31 Egypten kan bli nästa krigshärd | | birgitta-markinhuhta.net on 6 November 2015 at 1:36 am

[…] För att inte nämna Turkiet….där har vi den största av Vargar som finns på riktigt. Och även där har vi kopplingar vika en rentav sitter på ministerpost ! […]

#32 COPYRIOT | K246: Kris mot kris, som på räls on 13 November 2015 at 1:43 pm

[…] Om putiniseringen av Turkiet och dess svenska påhejare […]

Kommentera