Entries from October 2015 ↓

Nu är det drygt tre år sedan jag disputerade på avhandlingen Musikens politiska ekonomi: lagstiftningen, ljudmedierna och försvaret av den levande musiken, 1925-2000. Den kom att belönas med såväl Cliopriset som Meidnerpriset och fick fina recensioner. Jag är fortfarande rätt nöjd med den. Inte minst för att den är snygg, den gröna tegelstenen på drygt 600 sidor, som fortfarande går att köpa i nätbokhandeln.

Från och med nu är Musikens politiska ekonomi även fritt tillgänglig som pdf. Har tänkt fixa det länge, men det har inte blivit av. Versionen som jag laddat upp är en tryck-pdf som saknar omslag och har breda sidmarginaler, men är fullt sök- och läsbar. Eftersom jag glömt lösenordet till min egen ftp-server, valde jag att ladda upp den på några kommersiella sajter.
Ladda ner den här (alternativt här, här eller här, eller på Aaaaarg för er som har inloggning där).

Här kommer baksidestexten i repris:

Under 1900-talet förändrades musiklivets villkor i grunden. Bruket av nya elektroniska ljudmedier innebar att musik kunde framföras utan musikers faktiska närvaro. En av konsekvenserna var att ”levande musik” myntades som begrepp. Såväl fackföreningar som proggaktivister och kulturpolitiker ville försvara den levande musiken mot dess förmenta motsats, ”mekanisk musik”. Det var dock inte alltid självklart var gränsen skulle dras mellan människa och maskin, eller mellan konst och teknik. Särskiljandet av musikerna från deras arbetsinsatser lade grund för en ny typ av ekonomi. Musiken gjordes till en marknadsvara med stöd i nya lagar som fastslog särskilda rättigheter för musiker och skivbolag. Lagstiftningen inbegrep svåra avvägningar: skulle musikerna behandlas som konstnärer eller som lönearbetare? Skulle de uppmuntras att vara aktiva på scen eller i studio? Och hur skulle man fördela ersättningar för högtalarmusik när man inte visste vilken musik som ljöd ur högtalarna.

Musikens politiska ekonomi tar ett brett historiskt grepp om musiklivets reglering under 1900-talet. Här förenas estetik och ekonomi, politiska ideologier och tekniska medier. Boken berör allt från stumfilmens försvinnande till idén om musiken som upplevelseindustri. Den visar hur det fascistiska Italien gav stöd åt skivbolagens intressen och förklarar varför Musikerförbundet ville införa en särskild diskoteksavgift. Den skildrar förhistorien till vår tids konflikter om musikens digitalisering.

Den som tycker att 600 sidor om detta låter lite väl mastigt, kanske kan nöja sig med 100 lösryckta fotnoter.

Musikens politiska ekonomi gavs ut på det lilla bokförlaget Ink, som strax därefter somnade in. Gabriel och Daniel fick fullt upp med sina egna doktorsavhandlingar, diktsamlingar, diskotek m.m. Nyss dog även förlagets webbsida där det fanns lite info om utgivningen.

Ink stod även bakom mina två första böcker, Det postdigitala manifestet (2009) och Boken och biblioteket (2011). Båda dessa är nu slutsålda.
Det postdigitala manifestet går att hitta som pdf (18 MB), men jag borde väl se till att få ut Boken och biblioteket. Måste bara hitta en rimligare lösning för själva fildistributionen.

Om folk i allt större utsträckning upplever framtiden som osäker eller mörk, om känslan av ett pågående förfall breder ut sig – vad vill de då mest av allt ha av politikerna, eller av en politisk rörelse? Vilket är det politiska begär som präglar en pessimistisk tid?

Det verkar i grunden finnas två sätt att besvara den frågan. Enligt det ena synsättet vill folk bli tagna på allvar i sin oro; de kommer att tappa förtroendet för de politiska grupper som förminskar de stora problemen. Enligt det andra synsättet är oron i stället bara ett uttryck för en brist, ett tomrum som väntar på att fyllas av en ny, ljus berättelse; den politiska rörelse som lyckas med detta kommer att gå segrande.

I ett större perspektiv behöver det inte finnas någon motsättning. Att berätta vad som gått fel och att berätta hur allt kan bli bättre är två sidor av samma mynt. Men om berättelsen ska tryckas in i det ramverk vi kallar “politik”, då uppstår behovet att göra taktiska prioriteringar. För det går inte att i samma andetag uttrycka oro och framtidstro; inte utan att förminska endera känslan.
Frågan som inledde detta inlägg är givetvis försåtlig. Det går knappast att tala om vad “folket” känner (och att i stället tillskriva “arbetarklassen” ett gemensamt känsloliv är inte heller någon lösning). Därtill är det vanskligt att slänga sig med begrepp som “politikerna”, “högern” eller “vänstern“. Så vi backar tillbaka ett steg.

Förra inlägget var en ögonblicksbild från det (parti)politiska debattklimatet i Sverige. Ett klimat där “högern” – inklusive M, KD och SD – jobbar aktivt för att fånga in olika känslor av kris och kollaps. “Vänstern” går tvärtom in för att sprida lugnande budskap, talar om “utmaningar” hellre än kriser. Man värjer sig mot allt som luktar “alarmism” och tröstar sig med Hans Rosling. (Här syftar “vänstern” i första hand på rödgröna partier samt närstående opinionsbildare, men vad som sägs gäller i ännu högre grad för vänsterliberala ledarskribenter.)

Men i morse levererades en, på vissa punkter, rakt motsatt analys på Gnistor (en nystartad blogg som hör till den anarkistiska tidskriften Brand). Enligt denna analys präglas vänsterns budskap av “pessimism”, medan däremot SD skördar framgångar eftersom de lyckas sprida “optimism” inför “framtidens trygga samhälle”.
Jag känner inte alls igen denna bild! Framför allt tycker jag inte alls att SD talar så mycket om hur de vill ha det i framtiden. Men jag håller inte heller med om att “vänstern” i allmänhet skulle vara fixerad vid “den stora krisen”. Tvärtom.
Det är den LO-aktive vänsterdebattören Stellan Elebro som skriver under rubriken “Utan en berättelse står arbetarrörelsen still“. Inlägget rymmer goda insikter om socialdemokratins problem. En gång i tiden hade socialdemokratin en berättelse, vars titel löd “arbetarrörelsen”. Stellan Elebro fortsätter:

När socialdemokratins framgångar var som störst så var partiet oskiljaktigt från berättelsen, som i korthet kunde summeras som: Det blir bättre. /…/
Denna metapolitiska konstruktion föll för varje nedskärningsbeslut som sedan togs, och som tagits sedan 90-talet. Idag saknas den berättelsen. /…/
Här i ligger det metapolitiska problemet. Ska vi hantera SD, och i slutändan den nu mer reträttbenägna nyliberalismen (vars berättelse krisen 2008 knäckte), så måste vi formulera en metapolitik för arbetarklassen igen. Återta kommandot. Först kommer metapolitiken, tankarna, sedan kommer fakta, till sist värderingarna/normerna. /…/
Låt vår berättelse vara den om en arbetarrörelse som gaskade upp sig, stoppade reträtten och fortsatte sitt stridsrop: Det blir bättre.

Först kommer tankarna, sedan kommer fakta, menar Stellan Elebro. Jag undrar bara var verkligheten – det kapitalistiska produktionssättet – ska få plats.
Berättelsen om välfärdsstaten, som Elebro vill ta tillbaka, är en berättelse som bygger på ständig tillväxt. Välfärdsstatens förutsättning var att det skapades ett mervärde i varuproduktionen. Genom beskattning skördades en del av kapitalets frukter, men dessa var så många att det även räckte till vinst för kapitalägarna.

Den “metapolitiska” strategi som Elebro skisserar, vilar på en gränslös tro på tillväxt, alltså på kapitalismens förmåga att fortsätta utvinna mervärde. Problemet är bara att de senaste 30 årens historia snarare pekar på en allt osäkrare tillväxt, avbruten av allt fler och allt större kriser.
Detta är ingenting som marxister har hittat på. Om man exempelvis tittar på OECD:s prognos för de kommande 50 åren, så tecknas bilden av en kapitalism i stagnation, där det knappt finns något mervärde att omfördela, åtminstone inte i västvärlden med dess åldrande befolkning. Den lilla tillväxt som det kan bli tal om förutsätter drastiskt ökade klyftor och en sänkt levnadsstandard för flertalet.

Detta betyder inte att framtiden är förutbestämd. Men det betyder inte heller att det räcker med självsuggestion för att återupprätta välfärdsstaten, med dess berättelse om hur “det blir bättre”. Välfärdsstatens expansion under efterkrigstiden byggde på vissa historiska förutsättningar. Bland dessa fanns ett stort och växande behov av arbetskraft i produktionen, vilket möjliggjorde full sysselsättning.
Dagens situation är inte densamma som 1960-talets. Produktiviteten har stegrats något enormt tack vare digitalisering och robotisering, vilket betyder att allt mer arbetskraft görs överflödig. Detta har resulterat dels i en permanent massarbetslöshet, dels i en växande tjänstesektor. Vi kan nog konstatera att denna tjänstesektor ryms såväl produktiv som improduktiv verksamhet, oavsett vad vi lägger i begreppen. Men i vilken proportion? Kan en expanderande tjänstesektor verkligen absorbera all den arbetskraft som görs överflödig, på ett sätt som skapar en långsiktigt stabil kapitaltillväxt, som i sin tur kan beskattas och utgöra grunden för en växande välfärdsstat? Det är den stora frågan. Och den kan inte besvaras av någon “berättelse” eller frambesvuren optimism.

Okej. Nu har jag åter spekulerat i “den stora krisen” och borde kanske därmed känna mig träffad av följande ord från Stellan Elebro:

Inte minst är den ”gröna” berättelsen är ren apokalyptisk pornografi, i likhet med de tokigaste delarna av svensk vänster så hänger sig folk nästan åt en dödskult om ”den stora krisen” eller ”sönderfallet”. Sånt kallas med psykologiska termer för “chocktillstånd” eller “depression”.

Detta menar han alltså skulle vara symptomatisk för en mer allmän tendens till “pessimism” inom vänstern. Men jag känner inte igen bilden.
Jag har genom åren stött på en del tokiga vänstergrupperingar, men de allra flesta av dessa är helt upptagna med sin egen viktighet. De ägnar i allmänhet inte det minsta intresse åt att analysera kapitalismens utveckling eller “den stora krisen”.
Ärligt talat är det mest på vänsterns marginaler som man hittar grupper som på allvar intresserar sig för kristeori och frågan om kapitalismens sönderfall. Sådana som Motarbetaren eller tidskriften Kris och kritik. Är det dessa som enligt Stellan Elebro utgör “de tokigaste delarna av svensk vänster”?

En kritisk kristeori säger varken “det blir bättre” eller “det blir sämre”, utan frågar vad det är som är i kris. Först då blir det möjligt att tänka sig någonting annat som faktiskt kan vara bättre än att år efter år administrera sådant som faller sönder. Det är inte fråga om optimism eller pessimism, men kanske kan det kallas för realism när man vill undvika falska förhoppningar och farliga besvikelser.

Systemkollaps! Plötsligt stod sammanbrottsteorierna i centrum för Sveriges politiska offentlighet.
En snabb sökning i svenska pressarkiv visar att ordet “systemkollaps” har nämnts fler gånger hittills i oktober än det någonsin tidigare har nämnts på ett helt år. Och det hänger samman med en mobilisering från höger. Bland partierna är det hittills SD och KD slutit upp bakom någon form av kollapsdiagnos.

Sverige står inför en “trolig systemkollaps”, sade Ebba Busch Thor i sitt öppningstal vid Kristdemokraternas riksting förra veckan. Påståendet tycks ha varit en utvikning, då det inte fanns med i det skrivna talet.
Vilket system är det som hotar att kollapsa? Kanske är det flyktingmottagningen eller asylsystemet. Kanske är det gränskontrollerna eller den nationella säkerheten. Kanske är det demokratin. Kanske är det välfärdsstaten. Kanske är det ekonomin. Oklarheten är stor. Och jag tror att det är avsiktligt. När KD plockar upp kollapsretoriken, är det en testballong. Poängen är att se vad andra lägger in för tolkningar i det sagda, för att sedan spinna vidare på detta.

Sverigedemokraterna är desto tydligare. De frammanar bilden av hur allt det nämnda kollapsar på en gång:

”Detta är den allvarligaste kris det svenska samhället stått inför i modern tid”, mässade pastor Mattias Karlsson. /…/
”Vi har gjort allt vi kan göra för att rädda Sverige undan den rådande katastrofsituationen”, beklagade han sig. ”Vi står inför en social och ekonomisk kollaps!”.
Predikant Paula Bieler tog vid.
”Sverige dör om vi inte tar ansvar för landet!”. Karlssons profetia var i enligt henne redan verklighet: ”Sverige står inte inför en systemkollaps. Vi är redan där!”. Vi har inga fungerande välfärdssystem!”.

När högerradikaler talar om systemkollaps är det med skräckblandad förtjusning. För de vill ju se sig som motståndare till “systemet”. Allra tydligast blev detta i tredje rikets språk, där das System blev ett ord för allt som ansågs avskyvärt med Weimarrepubliken. Nazisterna ansåg att deras Organisation var någonting helt annat än Systemet. Organisationen är ett substantiverat verb, ett organiserande, ett skapande av en organisk ordning, ett frånstötande av främmande organ. Ett undantagstillstånd.

Det är högern som nu jobbar på att fånga in alla känslor av kollaps. Det experimenteras friskt med olika nivåer av krismedvetande. Där finns det socialkonservativa försvaret av olika delsystem som hotar att kollapsa, där finns libertarianska idéer om hur ett system måste avskaffas för att ett annat ska överleva, där finns den fascistiska impulsen att bejaka ett kommande undantagstillstånd, jämsides med de konservativa varningarna för att undantagstillstånd kommer att införas, om inte…

Moderaterna söker en ny ton. Exakt vilken hänger fortfarande i luften, men tydligt är att den går i moll. När Anna Kinberg Batra gör entré sker det med en välproducerad film i mörka toner, där hon ackompanjerad av lågmäld pianomusik förkunnar att ”det är höst i ett Sverige som börjar tvivla på framtiden”.

Samtidigt fortsätter vänstern, i ordets allra bredaste mening (inklusive socialdemokrater och socialliberaler), att satsa sina kort på en optimistisk berättelse om framsteg. Vänstern värjer sig mot varje tanke på hotande förfall. Man talar hellre om “utmaningar”.

Inte ens när förre statsministern Ingvar Karlsson talar om “det allvarligaste parlamentariska läget sedan demokratins genombrott i Sverige”, så förklaras detta i någon krisdiagnos. I stället hävdar han: “Det handlar inte om politik, utan matematik.” (Om de demokratiska principerna visar sig vara i kris, är det bara att styra landet efter teknokratiska principer.)

Minns ni sommarens nostalgidebatt? Liberala och socialdemokratiska ledarskribenter tävlade i att ta avstånd från “nostalgi” som politisk kraft, i synnerhet “vänsterns nostalgi”. Med detta åsyftades varje känsla av att saker blivit sämre. Ni vet den känslan som Hans Rosling exorcerar bort med Excel.

Viktor Barth-Kron skriver intressant om hur Moderaterna ägnar sin partistämma åt att hitta en ny roll i en mer pessimistisk samtid:

Analyschefen Per Nilsson utvecklar senare på ett bakgrundsseminarium: Andelen svenskar som tycker att utvecklingen går åt fel håll är högre än på mycket länge, och det har varit tondövt av Moderaterna att tidigare vifta bort det med framstegsoptimism.
Med adress Hans Rosling förklarar Nilsson att för de 100 miljoner som dog i spanska sjukan var det en ringa tröst att deras lidande bara var ett ”hack i kurvan”. Människor lever sina liv i de där grafikbollarna. Man måste ta människors oro på allvar.

Att avfärda oro som “nostalgi” är inte att ta oron på allvar. Fast det är inte heller särskilt seriöst att låta allehanda orosmoment klumpas samman till statistik över “människors oro”.
Opinionsundersökningar har frågat huruvida Sverige utvecklas åt rätt håll eller åt fel håll. Det är en försåtlig fråga. Nationalismen är inbyggd från början. Klimatet och andra globala frågor är uteslutna. Därtill är det oklart vilka tidsdimensioner vi talar om. Handlar det om hur Sverige har utvecklats sedan förra årets regeringsskifte, eller sedan 1990-talets “systemskifte“? Var för sig är dessa opinionsundersökningar närmast värdelösa. Men när de betraktas som en tidsserie tycks de ändå visa på en tydlig vindkantring mot ökad pessimism under 2010-talet.

Minusränta, bostadsbubbla, decemberöverenskommelsen, skolor som går i konkurs, Pisa, ökande inkomstklyftor, en skenande invandring, en havererad integration, ryssen och terrorister runt hörnet.
Det bildar till en allt annat än positiv syn på samhället.
/…/
Detta är en trend som tydligt startade hösten 2012 då finanskrisen på riktigt började synas bland svenskarna, till exempel med Saab och Expert som gick i konkurs, och ett SAS som såg ut att kunna gå i konkurs när som helst.

Under valrörelsen förra året fann United Minds, för första gången, att en majoritet av de tillfrågade ansåg att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Samma sak bekräftades av Skop i våras. Men bland personer som sympatiserar med de rödgröna partierna fanns fortfarande en svag övervikt för optimismen.

I somras kom så Novus med en undersökning som visade att 63 procent anser att Sverige utvecklas åt fel håll. Stämningsläget tycks alltså ha fördunklats drastiskt på bara några månader – i mars var siffranvara 51 procent.

Vid en nedbrytning på partisympati så är Sverigedemokraternas sympatisörer de absolut mest kritiska, 93 procent anser att det går åt fel håll. Bland alliansväljare är det 64 procent och rödgröna 49 procent.

“Synen på svensk ekonomi är nästan lika dyster”, rapporterar Novus. Men verkligen bara nästan. Här framträder en intressant differens i opinionen. För medan tre av fem (63 procent) anser att Sverige utvecklas åt fel håll, är det “bara” två av fem (42 procent) som tror att Sveriges ekonomi kommer att försämras under de närmaste fem åren. Var femte svensk tycks alltså uppleva att samhället blir sämre fast ekonomin blir bättre.

Samtidigt finns en utbrett motvilja att införliva pessimismen i de egna framtidsutsikterna. Det är bara 25 procent som tror att den egna ekonomin kommer att försämras; 33 procent tror på förbättring, 38 procent tror att den egna ekonomin förbli oförändrad. Samma mönster visade sig efter finanskrisen år 2008.

Känslan av en pågående eller stundande kollaps låter sig däremot inte mätas så enkelt. Den stora frågan är ju vad som kollapsar i en “systemkollaps”. Högersidan i svensk politik är i full fart med att fånga in och kanalisera olika former av krismedvetande. Vänstersidan verkar föredra att trösta sig med Hans Rosling medan man mumlar om “utmaningar”.

Uppdatering: “Hotet från alarmisterna” står som rubrik på veckans ledare i den vänsterpartistiska tidningen Flamman. Utan att anmärka på själva budskapet, vill jag ändå notera hur skribenten går i försvarsställning:

Det är en galen världsbild som Sverigedemokraterna har: Hela den svenska staten kommer inom bara några månader till med flyktingmottagande att kollapsa. Sverige kommer dö om inte de goda Sverigedemokraterna kommer till landets räddning och ”informerar folket” om vad som pågår och hur framtiden kommer se ut om inte något görs. Vad vill Sverigedemokraterna egentligen med den här sortens beskrivningar av vårt samhälle? De vill skrämma och dominera genom kaos.

Skulle då vänsters roll bestå i att tvärtom lugna folk, att försäkra dem om att ingen kollaps står för dörren? Eller är det nödvändigt att leverera alternativa kristeorier, som tar oron på allvar men sätter den i ett globalt sammanhang?

Frågan om kommunernas finanser vetter mot större följdfrågor. Fredrik kommenterar:

Kan man kalla den globala ekonomiska krisen för en bokföringskris? Vi vet inte vad vi har, egentligen och hur mycket vi är skyldiga, egentligen, eftersom det har vuxit fram alltmer förfinade sätt att manipulera räkenskaperna.

Finanskrisen som bokföringskris – jag tror att det ligger något i detta. Men det gäller nog att skilja mellan två analyser.
Å ena sidan tanken på att rådande bokföringstekniker skapar en manipulerad bild av den underliggande ekonomiska verkligheten. Manipulationen bidrar till kriser, som hade kunnat förebyggas genom en mer sanningsenlig bokföring.
Å andra sidan tanken på att det har skett någonting med själva ekonomin, som gör att den inte längre kan bokföras på ett objektivt sätt. Det är inte bokföringen som skapar en ekonomisk kris, utan en underliggande ekonomisk kris som på något vis kommer till uttryck i en kategorikris för bokföringen – begrepp som “tillgång”, “skuld” och “flöde” blir i realiteten mer godtyckliga än vad de tidigare varit.

Jag lutar åt den andra tolkningen. Men mina kunskaper på området är dåliga. Kanske erbjuder redan forskningsfältet critical accounting theory en massa perspektiv på saken? Det hänvisas också till en del litteratur i en artikel på Wikipedia som nu hotas av radering eftersom den anses vara alltför essäistisk.

Om man googlar “accounting crisis”, noterar man snabbt att talet om en “bokföringskris” kulminerade kring 2002, i kölvattnet av Enron-skandalen. Men listan över bokföringsskandaler fortsätter att växa och i somras blev det åter tal om en “bokföringskris” med anledning av fifflandet i Toshiba.

Det är lätt att skylla dessa skandaler på korrupta revisorer och dålig företagsmoral. Men frågan som bör ställas är om de samtidigt kan begripas som symptom på någonting mer djupgående.

Magnus fyller i:

Det har i varje fall blivit viktigare – både för stater, städer och företag – att hålla kassaflöden och sponsorflöden flytande, väl matade, än att ha en budget i god balans. Trots att politiker och ekonomer ofta predikar raka motsatsen! Jämför Spotify, Twitter eller många andra “it-företag” på väg upp – de genererar ju sällan någon verklig nettovinst men kan ändå utgöra heta placeringsobjekt och dragarnamn.
Bankerna däremot gör stora vinster i detta klimat, det vet vi.

Det handlar ju heller inte bara om bokföring eller redovisning i juridisk mening, utan också om hur vi förstår ekonomi, hur vi talar om den, hur journalister skriver om den. Vi gör informella balansräkningar där vi ställer tillgångar mot skulder, resultaträkningar som jämför intäkter med kostnader. Vad händer om vi aktivt börjar reflektera över det faktum att centrala begrepp som “tillgång”, “skuld”, “intäkt” och “kostnad” inte har en självklar innebörd?

För en vecka sedan publicerade Svenska dagbladet min recension av Erik Åsards bok Konspirationsteorierna och verkligheten. Idag publicerar de ett svar från författaren. Det hör inte precis till vanligheterna att kulturredaktioner låter författare svara på recensioner, men nu råkar ju Erik Åsard vara medarbetare på kultursidan i fråga så jag antar att detta avgjorde saken.

“Fleischers anmälan handlar inte så mycket om min nya bok som om den bok han önskar att jag hade skrivit”, skriver Erik Åsard. Han menar alltså att jag inte håller mig till ämnet i min recension – medan jag menar att han inte håller sig till ämnet i sin bok. Det blir alltså läge att fundera över litteraturkritikens uppgift i förhållande till sakprosan.

Jag tillstår att det är trist med recensioner som går ut på att författaren borde ha skrivit om ett helt annat ämne, eller om samma ämne ur en helt annan vinkel. Sådant är dessvärre ganska vanligt inom akademin. Å andra sidan är det också trist med recensioner som enbart handlar om vad författaren faktiskt har skrivit, utan att sätta ämnet i ett bredare sammanhang. I det här fallet inledde jag med en mer allmän reflexion över konspirationstänkandets roll i samtiden.

Grejen är att Erik Åsard själv, i bokens inledning, utlovar en belysning av “konspirationsteoretikernas sätt att tänka och argumentera”. Men de kapitel som följer levererar inte detta. Det rör sig i stället om sex historiska uppsatser om olika brott och tragiska händelser, utan mycket till röd tråd. Sex historiska gåtor, som bokens undertitel lyder, hade räckt som titel. Men nu lovar boken mer än vad den håller och detta förtjänar att påpekas i en recension.

För övrigt påstod jag inte att vår tids postmoderna konspirationstänkande skulle ignorera historiska händelser, typ mordet på John F Kennedy eller 911. Vad jag skrev är att de stora händelserna inte längre har den centrala roll i berättelsen som de kanske tenderade att ha i efterkrigstidens konspirationstänkande.
Å andra sidan är det sant att den “flytande” paranoia som vi ser exempel på i dag uppvisar klara paralleller till den antisemitiska propagandan som cirkulerande för hundra år sedan; Sion vises protokoll är det mest kända exemplet, som fortsätter att ha stort inflytande. Dessa saker har under senaste veckan diskuterats i en intressant kommentarstråd.

Gårdagens inlägg om de svenska kommunernas skuldsättning fick en uppföljning på Flute. Både där och här diskuteras lite hur stor risken kan vara för en “svensk kommunekonomisk kris”.

Själv hade jag tänkt gå vidare i en lite annan riktning, genom att ifrågasätta själva skuldstatistiken. Det gäller inte bara kommunerna, utan även stater, företag och privatpersoner. Överallt bollas det med siffror på hur skuldsatta dessa är. Men i alla balansräkningar finns ett betydande godtycke: vissa åtaganden om framtida betalningar bokförs som skulder, andra inte.

Om du skaffar en ny mobiltelefon så är det högst troligt att du samtidigt tecknar ett tjänsteabonnemang med viss bindningstid. Du slipper undan med en blygsam handpenning för att få själva prylen, men måste fortsätta betala en viss summa per månad i ett, två eller tre år. Detta utgör i praktiken ett kreditköp som liknar den klassiska avbetalningshandeln och troligen görs förs en kreditupplysning. Men i formell mening skapas ingen skuld; transaktionen kommer inte att avspeglas i de officiella siffrorna på hushållens skuldsättning.

Samma slags “informella skuldsättning” har numera också gjort sitt inträde bland Sveriges kommuner och landsting. Det handlar om de affärer som brukar gå under namnet public-private partnership (PPP) eller private finance initiative (PFI). På svenska talar man ofta om “offentlig-privat samverkan”, vilket låter som en allmän beteckning på lagom mysig korporatism, fast det som avses är en specifik form av finansialisering. Här väljer jag i stället att använda förkortningen PPP för att understryka det specifika.

Det fiffiga med PPP är att exempelvis en kommun kan undvika att öka sin skuldsättning, som uppges i de årliga räkenskaperna. I stället för att låna pengar till en stor investering, kan kommunen låta ett privat företag ansvara för såväl finansiering som utförande och drift. Kontrakten som undertecknas brukar löpa i mellan 20 och 40 år. Under denna tid förbinder sig kommunen att betala löpande avgifter till företaget – ungefär som när du köper en mobiltelefon och förbinder dig att betala för ett abonnemang. Betalningarna bokförs nu inte som amorteringar, utan som betalning för en tjänst. Men så länge det finns en bindningstid i kontraktet, är effekten densamma som om kommunen eller du hade tagit ett banklån för att köpa något och därefter betala av lånet steg för steg.

PPP är särskilt vanligt i Storbritannien, där Tony Blair på 1990-talet omfamnade modellen helhjärtat. Resultatet har blivit att en allt större del av de brittiska skattepengarna nu går till att sköta betalningarna för dyra kontrakt på sjukhus och infrastruktur. Internationellt kan också nämnas att USA:s krigsmakt i hög grad har använt PPP för att finansiera sin krigföring i Afghanistan och Irak. Modellen har nu tagits över av svenska Försvarmakten.

Ett par svenska infrastrukturprojekt med PPP-finansiering är Arlandabanan och Öresundsbron. Jag har inte tittat på hur avtalen ser ut, men det finns olika varianter. Det är inte nödvändigtvis så att myndigheterna betalar av per tid, som vid en normal amortering. Man kan också betala per resenär, eller ge företaget rätt att själv ta ut avgifter för nyttjandet av t.ex. en bro eller en simhall. Då tillkommer ett större inslag av finansiell spekulation, där de privata intressenterna tar risken att gå med förlust om infrastrukturen skulle bli underutnyttjad eller otillgänglig. I praktiken handlar det för företagen om att förvandla riskerna till värdepapper som kan säljas vidare och försäkras på finansmarknaden.
Priset för att slippa risker blir en högre effektiv ränta, jämfört med om staten/kommunen själv hade lånat upp pengar för att investera i projektet. Nyligen konstaterade riksgäldsdirektör Hans Lindblad att PPP-projekt “riskerar att bli markant dyrare jämfört med om staten själv finansierar”.

Det verkligt ökända projektet är Nya Karolinska Solna (NKS), där Skanska utan konkurrens rodde hem ett avtal med Stockholms läns landsting. Enligt avtalet ska sjukhuset kosta 52 miljarder kronor över en 30-årsperiod, vilket är oerhört dyrt i jämförelse med andra avancerade sjukhusbyggen. Under året har soppan kring NKS granskats av SvD och det ser inte snyggt ut nånstans:

Stockholmslandstinget lämnade över ansvaret för att leda upphandlingen av jättesjukhuset till konsultbolaget PricewaterhouseCoopers, PWC.
PWC anlitades redan 2006 för att utreda vilken finansieringsmodell som skulle användas i Stockholm. Men de konsulter som fick uppdraget tillhörde de i världen som mest aktivt och under längst tid propagerat för användningen av OPS-finansiering av stora sjukhusprojekt. /…/
Från och med nu var det alltså även formellt konsulterna som styrde arbetet med att planera Sveriges hittills största byggaffär.
Genom den speciella konstruktionen med en särskild NKS-förvaltning – och en mycket hård affärssekretess – fick landstingets ordinarie finansavdelning nästan ingen insyn eller inflytande, trots att affären skulle komma att påverka landstingets finanser i decennier framöver. /…/
Som Uppdrag granskning tidigare kunnat visa, och som SvD tagit fram nya uppgifter kring, arrangerade PWC parallellt med detta även ett avancerat skatteupplägg i Luxemburg för Skanskas samarbetspartner i NKS, det brittiska riskkapitalbolaget Innisfree.

Stockholmslandstinget betalar en ränta på 11,66 procent på mångmiljardlånen som tagits upp av Skanska och det brittiska riskkapitabolaget Innisfree. Det ska jämföras med en ränta på 5-7 procent som landstinget vid tidpunkten betalade för andra stora lån.

Ännu ett stort PPP-projekt som omgärdats av mutor, skandaler och förlustsiffror är Friends Arena, som också råkar vara belägen i Solna. Vi noterade i förra inlägget att Solna är en kommun som ligger ganska lågt på listan över skuldsättning per invånare. Men dessa listor omfattar ju bara formell skuld, inte de åtaganden som gjorts t.ex. i PPP-projekt. Att få överblick över dessa är betydligt svårare och handlar kanske mer om juridiskt finlir än om att bolla siffror. Vi får nog bara konstatera att vi inte vet om det är Södertälje eller Solna som löper den största risken att bli till “Sveriges Detroit”.

The Economist beskrev för några år sedan PPP som ett sätt att skönmåla de offentliga balansräkningarna, “a way of massaging public-debt figures”. Men det betyder inte nödvändigtvis att det bakom skönmålningen finns en verklig siffra på skuldsättningen hos en kommun eller en stat. Snarare har finansialiseringen skapat en verklighet där skulden inte längre är objektivt mätbar. Detta får givetvis enorma konsekvenser för hur vi kan förstå ekonomisk politik och politisk ekonomi.

Nu rapporteras det att USA åter hotar att slå i sitt “skuldtak”, alltså den övre gräns för statsskulden som satts av kongressen. En fråga att fundera på är hur stora möjligheter som finns att (på kort sikt) kringgå sådana regler med PPP-liknande metoder, där man ersätter statlig upplåning med indirekt upplåning via företag, som får betalt för en “tjänst”.

På tal om den annalkande bostadspriskraschen, twittrade Erik Persson några rader och riktade strålkastaren mot en annan skuldbubbla, som är betydligt mindre uppmärksammad:

Nu bara vänta på att kommunerna ska börja våga snacka om bostadsbubblans kusin; den kommunala låneskulden.
Den senare även den tungt kopplad till fastighetsmarknaden med massa småkommuner som bygger spekulativa skrytbyggen för att finnas på kartan.
Så kommer alla säga om Sverige som man sa om Grekland: “De maskerade hur det egentligen såg ut”, “landet var helt korrupt bakom kulisserna”.
Men ingen kan ju neka till hur karriärsvägarna gått rakt från kommunernas mark- och exploateringskontor till den privata sektorn.
Hur utförsäljningar av allmännyttan parats med massiv avsäljning av mark och offentlig servicebebyggelse.
Inte sällan har samma parlamentariska vänster som motsagt sig utförsäljning av bostäder i kommuner varit pådrivande i andra processen.
Är det någon som hört talas om “internbanken” Kommuninvest? Ni kan ju testa att googla och se om ni blir kloka på den cirkusen.
Denna hårdföra klasspolitik med anknytning till det rumsliga är kärnan i illusionen om svensk tillväxt under 00- och 10-talet.
Det offentliga har tagit riskerna, och det privata har skördat vinster.
När det smäller upprepas samma process i större skala.

Ändå är det väldigt sällan som någon tar upp frågan om kommunal skuldsättning. Man hittar mest enstaka inlägg på bloggar Cornucopia, som tolkar skuldsättningen som ett utslag av “kommunhybris”. Och som en spegelbild återfinns enstaka tidningsartiklar om hur kommunobligationer under 2010-talet har blivit ett allt populärare investeringsobjekt. Detta hänger samman med att det är svårt att hitta utsikter för lönsamma investeringar i privata företag, vilket får pengarna att fly till tryggare vatten. Riksbanken har svarat med stödköp av statsobligationer, i syfte att stimulera ökat risktagande. Som bieffekt blir det också förhållandevis mer förmånligt att låna ut pengar till en kommun än till staten.
Dessutom har nu Finansinspektionen beslutat att kommunobligationer (utfärdade via Kommuninvest) ska räknas som den tryggaste typen av tillgångar, som får räknas fullt ut när bankerna ska uppvisa att de har likviditet.
Fram till 2008 var det vanliga att en kommun kontaktade en bank för att få ett lån. Numera lånar de pengar genom att utfärda obligationer på finansmarknaden, vilka sedan blir uppköpta av banker, pensionsfonder och liknande aktörer.

På listan på de allra mest skuldsatta kommunerna i Sverige – de som förra året hade över 70000 kronor i skuld per invånare – återfinns bland andra Gävle, Göteborg, Huddinge, Linköping, Umeå, Växjö och Östersund. Och så Södertälje vars skuldberg ligger i en helt egen klass (lite som Japans position i den globala topplistan över skuldsatta stater).
Däremot kan det noteras att såväl Stockholm som Malmö återfinns på den lägre delen av skalan, med kommunskulder på under 30000 kronor per invånare.

I vissa av fallen verkar det finnas en koppling mellan skrytbyggen och skuldsättning – exempelvis i Erik Perssons egen stad, Umeå. Men kopplingen behöver problematiseras. En möjlig ingång är att fundera på Solna, en kommun som är ökänd för sin hantering av det korrumperade mastodontprojektet “Friends Arena”. Det faktum att Solna ändå ligger förhållandevis lågt på topplistan över skuldsatta kommuner bör väcka vissa frågor om hur statistiken ska tolkas.
Siffrorna omfattar nämligen bara kommunernas låneskulder, inte andra betalningsåtaganden som i praktiken är liktydiga med skuldsättning. Uppluckrandet av kreditens gränser är ett så vansinnigt spännande ämne att jag nog måste spara det till ett kommande inlägg. Här kommer jag i stället att följa uppmaningen att googla “Kommuninvest”.

Det går att tänka sig en dag då Kommuninvest plötsligt blir ett företagsnamn på allas läppar. Men det förutsätter nästan att “det smäller”; att vi får en ny finanskris som i det akuta skedet slår mot skuldsatta kommuner i Sverige. En sådan utveckling går knappast att utesluta. Särskilt inte efter att SKL:s senaste ekonomirapport konstaterat att “kommunsektorns ekonomi är i ett mycket svårt läge”.
Samtidigt utlovar Kommuninvest en “exceptionellt god kreditvärdighet i svensk kommunsektor“. Här behöver det inte finnas någon motsättning. En svensk kommun kan nämligen inte gå i konkurs. Och om det inte skulle räcka med att sälja ut kommunala tillgångar, skära ner i verksamheten och höja skatterna, så kan man nog lugnt räkna med att staten träder in som yttersta garant för kommunernas kreditvärdighet.

Kommuninvest är en s.k. local government funding agency (LGFA) – ett slags kooperativt kreditmarknadsföretag, grundat 1986. Numera är nästan alla Sveriges kommuner och landsting anslutna, vilket också betyder att de har gått i “solidarisk borgen” för varandras lån. Genom att de gemensamt utfärdar sina obligationer via Kommuninvest, kan de i många fall låna till bättre villkor än om de hade gått till finansmarknaderna var för sig. Kommuninvest har högsta möjliga rating hos de stora kreditvärderingsinstituten.

Grundaren av Kommuninvest och dess direktör under de första femton åren var en viss Lars M Andersson. Numera är han verksam som konsult med uppdrag för myndigheter i utlandet som vill kopiera den svenska modellen. Uppenbarligen står nu Kommuninvest som förebild för liknande “kommunbanker” (LGFA:s) som är under uppbyggnad i Frankrike och Storbritannien.

Intrycket blir att en aktör som Kommuninvest spelar en tvetydig roll i kommunernas finansialisering. Å ena sidan driver de aktivt på kommunernas ökade skuldsättning och fördelar kreditriskerna på ett sätt som förefaller vara oprövat. Å andra sidan företräder de en modell för “öppen” skuldsättning i kontrast till den dolda eller informella skuldsättning som uppstår när kommuner sluter avtal “offentlig–privat samverkan”, där företag får i uppdrag att finansiera ett större projekt i utbyte mot ett garanterat pengaflöde från kommunen under 20, 30 eller 40 år.
Det är värt att fundera på skillnaderna mellan dessa två former av skuldsättning. Både i fråga om vad de gör med kommunalpolitiken och hur risken fördelas vid en finanskris.

Under den gångna veckan uppmärksammades åter risken för en priskrasch på Sveriges bostadsmarknad. Varningen kom från den statliga myndigheten Konjunkturinstitutet och uppmärksammades först av SVT, varpå övriga medier hakade på.

Bostadspriserna har stigit kraftigt i Sverige under en lång tid. I dag är en svensk bostad i genomsnitt dubbelt så dyr som den var för tio år sedan.
Det senaste året har priserna gått upp med över 15 procent. Nu går uppgången inte längre att förklara med ökade inkomster, låga räntor och skattelättnader, skriver Konjunkturinstitutet i sin rapport som publicerades i september.

Bland Konjunkturinstitutets publikationer finns ingen särskild rapport om bostadspriserna. Däremot behandlas frågan (ganska kortfattat) i dess augustirapport. Några citat:

I Sverige finns risk för fallande bostadspriser. I kombination med en hög skuldsättning hos hushållen skulle ett plötsligt prisfall på bostäder kunna hämma konjunkturåterhämtningen påtagligt.
/…/
Bostadspriserna i Sverige har, liksom hushållens skuldsättning, fortsatt att stiga under sommaren. Svårigheter att införa åtgärder inom makrotillsynen, som exempelvis amorteringskrav, och avsaknaden av andra politiska initiativ, innebär ökade risker för svensk ekonomi. Uppgången i bostadspriserna sedan 2005 kan i huvudsak förklaras av utvecklingen i fundamentala faktorer som inkomster, räntor och skatter. Men det senaste årets kraftiga prisuppgång går knappast att förklara med dessa faktorer och det finns nu betydande risk att priserna är på en ohållbar nivå. Priserna kan komma att korrigeras framöver, till exempel som en följd av högre räntor, svagare förväntningar eller att åtgärder inom makrotillsynen införs hastigt. /…/
I ett scenario där bostadspriserna faller med 20 procent eller mer under ett år bedöms effekterna på svensk ekonomi bli påtagliga.

Retoriken om risker påminner om regeringens senaste budgetproposition, även om Konjunkturinstitutet är en smula mer konkreta.

Betydligt mer intressant att undersöka är dock den känsla av annalkande bostadskrasch som breder ut sig på ett sätt som knappast går att fånga i siffror. Alla jag snackat med i veckan uttrycker olika varianter av samma analys:

Klart som fan att bostadskraschen är på väg. Även om utvecklingen kanske hade kunnat bromsas av politikerna i ett tidigare läge, t.ex. genom avskaffade ränteavdrag, så har detta varit politiskt omöjligt och nu är det i vilket fall för sent.
Politiska åtgärder kan nu bara avgöra om kraschen ska komma nu, eller om den ska skjutas på framtiden i ytterligare ett antal månader eller år, för att då bli ännu större när den väl kommer. När kraschen väl kommer, så kommer notan inte att hamna på bankerna, inte heller bara på bostadsägarna, utan på oss alla. Och då kommer svensk partipolitik att domineras av olika försök att peka ut syndabockar.

Slog på radion i morse. Där berättades att det gick uppåt på börsen i Japan, liksom i övriga Ostasien. Varför då? Hade det måhända kommit goda nyheter? Nja. Att handelsavtalet TPP undertecknades i måndags kvalificerar inte riktigt som en nyhet. Det har förberetts i åratal och kommer ta åratal att implementera.

Börsglädjen var snarare ett uttryck för de senaste siffrorna som visar hur dåligt det går för Japans ekonomi. Detta tolkas nämligen som ökade chanser för att Japans centralbank ska trappa upp stimulanserna ytterligare, så att ännu mer pengar strömmar in på börsen. Som sagt: dåligt är det nya bra!

Japan sägs nu vara på väg in i en ny recession – mindre än ett år efter att den förra recessionen tog slut. Industriproduktionen minskar, vilket till stor del beror på minskad efterfrågan från Kina. Och det kommer åter siffror som visar på deflation, även om det råder ovisshet kring vilket inflationsmått som är bäst: “core” eller “core-core“? Ska man räkna bort priserna på mat och energi, som just nu råkar sjunka?

Oavsett vilket så borde verkligen inte priserna sjunka i Japan. Utöver att styrräntan har legat på noll under i stort sett hela seklet, inleddes våren 2013 en superexpansiv penningpolitik. Nu skulle man verkligen, verkligen uppnå målet om tvåprocentig inflation. Japans centralbank lovade att köpa stora mängder statsobligationer (kvantitativa lättnader) och fördubbla landets penningbas på två år. Något liknande hade aldrig någonsin skett. Det var ett stort experiment. Ekonomer höll andan. Så skedde det. Och resultatet blev… ingenting?

Här kan vi verkligen tala om “pengarnas håglöshet“.

Att ingenting skedde är förstås att överdriva. Skapandet av jättemycket nya pengar har såklart haft vissa effekter i Japan, exempelvis en ökad ojämlikhet i fråga om tillgångar. Framför allt har Japan säkrat sitt världsrekord i fråga om statsskuld, som nu ligger på 250 % av BNP. Detta bidrog nyligen till att japanska staten fick sänkt kreditbetyg, fast man kan diskutera hur mycket detta betyder.

Vad som kommer att hända med Japans ekonomi är genuint osäkert. Bankernas diverse marknadsanalytiker levererar vilt motstridiga prognoser. Det intressanta är att Japan i sin resa ut i det okända förkroppsligar en rad tendenser som även finns närvarande i Europa, om än i svagare form. Dels den åldrade befolkningen. Dels den monetära situationen där inga stimulanser längre tycks vara tillräckliga för att pressa fram en inflation.
Det är intressant att se hur t.ex. The Economist väljer att dra paralleller mellan Japan och Sverige. Även vi har ju officiellt deflation och minusräntan gör att Sverige betraktas som en experimentverkstad. Från brittiskt håll tittar man noga på vad som sker här. Finns det en botten för hur lågt man kan sänka räntorna? Det är en av de frågor som ställs.

Och samtidigt väljer Japans regering att inte bara återupprätta landets militaristiska tradition samt ändra i konstitutionen på ett sätt som luktar Orbán. Nej, man har dessutom beslutat att lägga ner all humaniora, samhällsvetenskap och juridik på de statliga universiteten – tanken är att dessa framöver endast ska utbilda tekniker och naturvetare.

Det är inte lätt att se ljust på Japans framtid.

“Vart tog konspirationerna vägen?” Jag recenserar Erik Åsards bok Konspirationsteorierna och verkligheten i dagens SvD. Tyvärr måste jag konstatera att den inte lever upp till sina anspråk. I den mån som boken alls säger någonting generellt om konspirationstänkande, handlar det om svepande avvisningar. De bottnar i en rätt märklig syn på historievetenskaplig metod: Åsard tycks tro att “Ockhams rakkniv” kan användas för att skilja vetenskap från pseudovetenskap.

Inledningsvis gör jag några skissartade anmärkningar om hur konspirationstänkandet förändrats från 1900-tal till 2000-tal. Man skulle kanske med Bauman kunna tala om ett skifte från “fast paranoia” till “flytande paranoia”.

Konspirationstänkandet har ändrat karaktär. Under större delen av 1900-talet kretsade det i högre grad kring enskilda händelser, tydligt avgränsbara i tid och rum. En orsak, en verkan. Någon mördade Olof Palme – varför?

Men 2000-talets postmoderna konspirationstänkande är inte lika fixerat vid historiska händelser. I stället suggereras hur en ondskefull elit orkestrerar ett ständigt pågående flöde av lögner, frestelser och gifter. Våra egna kroppar påstås vara utsatta för kemisk krigföring. Allt är noga planerat – alltså är inget lidande meningslöst.

Ur detta perspektiv var 11 september inte startskottet för 2000-talets konspirationstänkande, utan snarare den sista av 1900-talets Stora Händelser. Så länge man har att göra med avgränsbara händelser är det möjligt att ställa “konspirationsteorierna” mot “verkligheten”, så som Åsard gör. Men det blir betydligt svårare att använda denna metod för att falsifiera mer samtida konspirationsteorier, som är notoriskt svåra att avgränsa.
Om vi vill förstå konspiracismens drivkrafter måste vi se bortom de stora händelserna. Vad det handlar om är en förfuskad samhällskritik. Och i detta sammanhang kan man inte ignorera frågan om antisemitism, som Åsard gör på ett helt anmärkningsvärt vis.
Ungefär detta försökte jag få fram i min bokrecension. Liknande poänger gjordes förresten på denna blogg för fem år sedan, under rubriken “Konspirationsrelativism“.