K243: Anselm Jappe om kapitalismens “flykt framåt”

Här kommer ännu en dragning av den värdekritiska kristeorin. Det som följer är helt enkelt mina läsanteckningar till ett av kapitlen i Anselm Jappes bok Die Abenteuer der Ware (2003).
Kapitlet om kristeori följer efter kapitel om varuform, realabstraktion och arbetskritik. Det följs av flera ytterligare kapitel som jag inte heller går in på här. I stället hoppar vi rakt in i Jappes beskrivning av kapitalismens yttersta gräns:

Kapitalismens slutgiltiga seger är de förkapitalistiska resterna är också dess slutgiltiga nederlag.
/…/
När kapitalismen går mot slutet av sin historiska bana, är det inte längre utsugningen som utgör dess värsta övergrepp mot människorna, utan uteslutningen.
/…/
En allt större del av mänskligheten är inte längre “användbara” för tillväxtlogiken. Kapitalismens slutstadium kännetecknas inte av en ständigt växande massa av proletärer, utan av en överflödig mänsklighet.

Det finns en avgörande skillnad mellan kapitalismen och alla föregående samhällsordningar, exempelvis den feodala och religiösa ordning som präglade Europas medeltid. Som produktionssätt betraktat syftade feodalismen att tillfredsställa de härskande skiktens behov. Oavsett hur brutal och miserabel denna ordning var, hade den tydliga ramar och någon typ av jämnviktspunkt.
Kapitalismen har däremot inget syfte utanför sig själv. Tillväxten är ett självändamål. Kapitalet är en tautologi. Allra tydligast blir detta i den ekologiska krisen, som i grunden bara är följden av det tvångsmässiga förvandlandet av arbete till pengar. De materiella prylarna spelar här bara rollen som ett medium för värdets tillväxtrörelse. Ju mindre arbete som nedläggs i varje pryl, desto fler prylar måste tillverkas för att upprätthålla arbetssamhällets expansion. Ju mer naturresurser måste förbrukas för att det ska bli fråga om någon ekonomisk tillväxt.
Ekologisterna missförstår ofta detta, när de söker roten till det onda i människors “girighet”, i den allmänna lusten att få fler konkreta prylar. Men så länge vi har ett samhälle som hålls samman av pengar och varor, kommer tillväxttvånget att förbli verksamt.
Inte heller är det riktigt att, som diverse neo-malthusianer, skylla den ekologiska krisen på en växande befolkning. “Sex miljarder människor skulle mycket väl kunna leva betydligt bättre än vad som är fallet och trots detta producera och arbeta betydligt mindre än vad de gör idag.”

Jag väljer att hoppa över de marxologiska utvikningarna. Poängen som Jappe vill ha fram är att det hos Marx inte går att skilja mellan värdeteori och kristeori. De utgör två sidor av samma sak eftersom allt bottnar i varuformens inre motsägelse – en motsägelse mellan form och innehåll. Formen är kvantitativt oändlig, men innehållet har sina materiella gränser. Emellertid präglas livet i varusamhället av diverse fantasier om den gränslösa möjligheten att manipulera verkligheten; Jappe syftar här på “alla relativistiska teorier, från positivism till postmodernism”.
Även om varuformen nu kanske är överspelad i “objektiv” mening, är den ingalunda på väg att försvinna. Snarare inleds en grotesk självdestruktion där formen förstör sitt eget innehåll.

Hela den konkreta världen förbrukas steg för steg i syfte att upprätthålla varuformen. Den stigande arbetsproduktiviteten förvandlas i varusamhället till en förbannelse och till den egentliga grunden till den ekologiska krisen. Det handlar alltså om en yttring av motsättningen mellan abstrakt form och konkret innehåll, som löper genom hela kapitalismens historia.

Marxisterna har intresserat sig föga för denna fundamentala kristeori hos Marx. I den mån de alls har använt Marx för att analysera kriser, har analysen oftast inskränkt sig till rent kvantitativa förhållanden. Detta gäller både för teorierna om överproduktion och underkonsumtion och för de teorier som betonar “profitkvotens fallande tendens”.
När arbetskraft ersätts av maskiner, så att arbetsproduktiviteten höjs, blir det samlade resultatet att profitkvoten faller. Detta är en av de tydligast synbara yttre manifestationerna av kapitalismens inre motsättning. Men en fundamental kristeori kan inte stanna vid detta ytfenomen, utan söka efter den historiska dynamik som ramar in det.
Profitkvotens fallande tendens har varit verksam genom kapitalismens hela historia. Men länge kunde den fallande profitkvoten kompenseras genom en växande profitmassa. Det var bara en fråga om tillräckligt snabbt expanderande varuproduktion, så “faktum är att kapitalismen sedan över hundra år har ägnat sig åt en ‘framåtflykt'”. Det är denna framåtflykt som har skapat den ekologiska krisen genom att tvinga fram en ökat förbrukning av naturresurser.

Den långsiktigt avtagande profitmassan är alltså en följd av en minskning i kapitalets bruk av värdeproduktivt arbete. För kapitalet räcker det nämligen inte att bara suga i sig arbete. Det måste ske på en tillräcklig lönsamhetsnivå, en nivå som i varje moment bestäms genom konkurrensen /…/ För att utnyttjandet av arbetskraft ska bli lönsamt krävs enorma investeringar, vilket märks i det välbekanta faktum att varje enskilt arbetstillfälle “kostar” allt mer.

Allt arbete är alltså inte värdeproduktivt. Här finns två distinktioner att göra. För det första räknas bara den “samhälleligt nödvändiga arbetstiden” som räknas, alltså den arbetsinsats som krävs för en viss typ av produktion vid en viss nivå av teknisk utveckling. Om ett företag väljer att flytta produktionen till ett låglöneland i stället för att ersätta arbetare med robotar, kan arbetskraften inte betraktas som fullt kapitalproduktiv i det större perspektivet.
För det andra finns det en mängd sysslor som (ur kapitalets synvinkel) är “improduktiva” eftersom de inte är omedelbart delaktiga i varuproduktion. Inte heller detta kan avgöras i varje enskilt fall, men blir tydligare om man höjer blicken till varusamhällets totalitet. Hit kan man säkert räkna en massa administrativa funktioner inom företagen, men framför allt de flesta jobb som finansieras via den offentliga sektorn.
Detta har ingenting att göra med konkret nytta. Improduktiva arbeten kan vara hur nödvändiga som helst, för mänsklig välfärd eller för kapitalets möjligheter att växa, men de bidrar inte i sig till att skapa mervärde åt kapitalet – tvärtom måste det improduktiva arbetet finansieras genom produktivt arbete. Därav följer ett ständigt närvarande tryck att avskaffa det improduktiva arbetet eller förvandla det till produktivt arbete. Det är dock inte så enkelt som att t.ex. privatisera skolor och sjukhus, om dessa även i fortsättningen ska finansieras via skattepengar. (Att sådana privatiseringar kan skapa vinster för enskilda kapitalägare är en annan sak, som faktiskt är sekundär i sammanhanget.)

Anselm Jappe menar att det “bara är en mycket liten del av världens alla verksamheter som fortfarande skapar mervärde och därmed håller kapitalismen i gång”. Genom hela kapitalismens historia har varuproduktionen blivit allt mer beroende av improduktivt arbete, vars kostnader faller på staten. Det handlar om utbildning, rättsväsende, infrastruktur, vård, omsorg och så vidare. (Här bör man komma också nämna de eskalerande kostnader som följer av klimatförändringarna.)

Att värdeproduktionen gradvis kvävs på grund av allt större “faux frais” och allt mer improduktivt arbete /…/ är – på den logiska nivån – en ofrånkomlig följd av varans grundläggande motsättning. Den historiska verkligheten har bekräftat denna logiska slutledning. Till att börja med genom att den klassiska kapitalismen, som karakteriserades av guldmyntfoten, /…/ nådde sin slutpunkt i första världskriget.

Här märks en av skillnaderna mellan Anselm Jappe och andra värdekritiker. Tydligast är skillnaden mot Lohoff/Trenkle som mycket kraftigt betonar den tredje industriella revolutionen (digitaliseringen) som utlösande orsak till kapitalismens slutkris, samt lägger stor vikt vid finansialisering och kreditexpansion. De förlägger alltså en historisk brytpunkt någonstans kring 1975–85. Visst nämner även Jappe detta skifte, men för honom är digitalisering och finansialisering mest försvårande faktorer i en betydligt större totalprocess, där den avgörande brytpunkten snarare inträffade 1914. (Om vi tänker oss Jappe och Lohoff/Trenkle som två poler inom den värdekritiska kristeorin, skulle jag nog säga att Robert Kurz hamnar mitt emellan.)

Den som är nyfiken på Anselm Jappe kan med fördel ta en titt på en nyligen publicerad intervju, där han bland annat pratar om arvet från Situationistiska internationalen och om hur han tänker sig det praktiska övervinnandet av kapitalismen.

2 kommentarer ↓

#1 Gabrielle Björnstrand on 30 October 2015 at 4:57 am

Jag kan inte nog uttrycka hur mycket jag tycker om ditt sätt att ta dig an svåra, stora samhällsfrågor, och den energi du gör det med. I get all schmaltzy ;)
Din artikel och intervjun med Anselm Jappe är det bästa, i den vägen, jag läst – på en månad.

#2 Recension: Svinnlandet | Dumpstrat on 30 October 2015 at 2:41 pm

[…] här är marknadens tragedi, det absurda och fundamentala självändamålet att ständigt försöka öka produktionen. Om konsumenternas behov är mättade (bokstavligen, i […]

Kommentera