K242: Undergångsretorik – passiviserande eller aktiverande?

Här kommer några väldigt lösa tankar om form och innehåll, om ord och handling, om hur kristeori kan omsättas i praktik. Om det sistnämnda nu alls är möjligt.
Vissa skulle säkert säga att talet om “krisen” bara föder passivitet. Argumentet dök nyligen upp härom veckan, då en skribent i Brand ville lyfta makten i en optimistisk “berättelse” om en bättre framtid i en återupprättad välfärdsstat.
Jag uttryckte vissa tvivel om att det någonsin åter kommer gå att bygga en välfärdsstat genom att beskatta kapitalet. Då blev någon upprörd och menade att mitt tjat om kapitalets kris bara stod i vägen för de rörelser som faktiskt vill göra något åt sakernas tillstånd.
Att det inte är okej att bara ifrågasätta saker om man inte samtidigt kan visa på vad som borde göras i stället. Nej, jag köper inte den inställningen. Den öppnar för sektmentalitet och får absurda konsekvenser både i mindre grupper och i samhället i stort. Framför allt vägrar jag se det som en uppgift för min personliga blogg att utveckla praktiska förslag på vad olika rörelser borde göra.
Praktiska idéer är inget som individer hittar på utan växer fram ur delade erfarenheter och gemensamma samtal. Jag tänker mig att bloggen på sin höjd kan återspegla vad som framkommit i sådana samtal.

Här har vi däremot del 242 i en pågående undersökning av krisfenomen, kristeorier och krismedvetanden. Syftena med denna undersökning är helt andra. Här framförs väldigt få konstruktiva idéer om hur politiska rörelser kan förhålla sig till krisen. Däremot slinker det med något fler påpekanden om vilka politiska projekt som tycks leda in i återvändsgränder. Möjligen kan man se det som en vaccination mot besvikelser. Men det är ändå svårt att rättfärdiga en kristeori utifrån ett omedelbart praktiskt behov hos någon typ av aktivism (vilket bygger på att man accepterar en strikt uppdelning mellan teori och praktik). Då glider man lätt in i att eftersträva någon typ av idealisk “balans” mellan negativitet och positivitet.

Förresten läste jag nyss en nyhet om att Afa Stockholm gjort hembesök hos Sverigedemokraternas presschef, målat hans ytterdörr röd och lämnat ett meddelande i hans brevlåda:

Ni sverigedemokrater har målat upp en bild av Sverige som ett land på gränsen till undergång, den domedagsstämning som ni piskat upp är just vad som får era fotsoldater att gå från ord till handling.

Aktionen är idiotisk – å ena sidan framstår den mest som ett massmedialt utspel, å andra sidan bjuder den in till våldsamma hämndaktioner från högerradikalerna, även mot folk utan koppling till Afa. (Märk väl hur jag nu ännu en gång tar jag mig rätten att ifrågasätta någonting utan att genast föreskriva ett bättre alternativ!)

Men bortsett från själva aktionen är det intressant att fundera över den analys som Afa lägger fram i brevet. Kritiken av Sverigedemokraterna skiljer sig nämligen föga från vad som senaste veckorna har hörts från det politiska mittfältet i Sverige. Det är en kritik som inte ägnar nämnvärt intresse åt det politiska innehållet, utan uppehåller sig vid formen, alltså den sverigedemokratiska undergångsretoriken.
Talet om kris, kollaps och undergång fungerar alltså, enligt Afa Stockholm, som ett sätt för SD att mobilisera sina “fotsoldater att gå från ord till handling”. Frågan som inställer sig är om något motsvarande även skulle funkar för vänsterradikala rörelser, eller om det finns en inneboende högerkaraktär i undergångsretoriken.