Efter kampen mot tråket och striden om annonsblockeringen ska vi fortsätta att nysta i vad som sker med reklamen i det digitala.
Oftast diskuteras sådana frågor ur någon typ av branschperspektiv. Vissa köper reklam för att nå ut med budskap, andra säljer reklam för att dra in stålar. En tredje grupp utgörs av de teknikföretag som vill skaffa sig fördelar i konkurrensen genom att hjälpa sina användare att blockera reklam (som Apple gjorde nyligen när man öppnade för adblockers på sina mobila enheter). En fjärde av de som nu erbjuder tekniska verktyg som kringgår adblockers för att till varje pris tvinga på folk reklam. Till allt detta kommer att reklammarknaden i sin helhet är ytterst konjunkturkänslig.
Vad blir slutresultatet? Branschanalytikerna intresserar sig bara för att hitta vinnare och förlorare i konkurrensen om reklampengarna. Men betydligt mer intressant är vad som kommer att ske med de reklamfinansierade kommunikationsmedel som många av oss använder varje dag: Twitter, Facebook, Instagram, Google, Soundcloud… och för den delen även Flashback.
Förr i tiden hade listan innehållit Spotify, som ju från början var tänkt som just en reklamfinansierad gratistjänst. Skivbolagen ville dock annorlunda och kan sägas ha fått draghjälp av den globala finanskrisen, som slog till typ exakt samtidigt som Spotify lanserades, hösten 2008. Ännu har dock inte Spotify avskaffat sin gratisversion, utan de gör tvärtom fortsatta framstötar på reklammarknaden. “Den som streamar musik gillar varumärken“, lyder säljargumentet.
Däremot har just Youtube tagit ett första steg bort från den renodlade reklamfinansieringen, genom att lansera en betalversion. Å andra sidan är det väldigt svårt att föreställa sig att Facebook eller Twitter skulle kunna ta betalt av sina egna användare.
Låt mig åter citera Maciej Ceg?owski:
Advertising, or the promise of advertising, is the economic foundation of the world wide web. /…/
Advertising is really lucrative if you run your own ad network. That’s like running a casino. You can’t help but make money.
If you don’t run your own ad network, advertising is a scary business. You bring your user data to the altar and sacrifice it to AdSense. /…/
And your users, of course, HATE advertising. So to keep revenue from falling, you’re stuck in an arms race where you have to keep changing up your approach. /…/
Advertising is like the flu. If it’s not constantly changing, people develop immunity.
(Liknelsen mellan reklammetoder och influensavirus är lustig, för den väcker frågan om antibiotikans roll i att utveckla resistens.)
Maciej Ceg?owski går vidare till att tala om skillnaden mellan å ena sidan de företag som säljer reklamutrymme idag, å andra sidan “investor storytime” som är när företag lockar riskkapital med löften om att i framtiden kunna sälja reklamutrymme. Som dråpligt exempel nämns ofta Snapchat som nu värderas till kanske 15 miljarder dollar trots att man knappt kunnat uppvisa några intäkter.
Reklamfinansieringens roll i de nya medierna är så motsägelsefull att man nästan glömmer bort att de gamla medierna fortfarande är en del av ekvationen. Tills man läser Johannes Nilssons spaning kring vilka det nuförtiden är som köper reklamutrymme i traditionell TV:
Det som marknadsförs på dagens tv är framförallt olika tjänster som du hittar på det konkurrerande formatet internet. Reklam-TV göder med andra ord sin egna dödgrävare. Mest uppenbart är detta förstås i fråga om streamingtjänsterna, men det gäller ju även för internet i stort. Varje ögonblick av uppmärksamhet som någon ägnar sin dator- eller telefonskärm är ett ögonblick denne inte ägnar sin TV.
Reklamen för internettjänster domineras dessutom av spelsegmentet. Dels freemium-spel som ”Forge of Empires”, men framförallt olika nätcasinon, vars reklaminslag i regel anpassats till den absolut dummaste delen av befolkningen.
Ja, låt oss spekulera kring vad det är som sker med reklamen. Flyttar den fram sina positioner? Trängs den tillbaka? Blir den mer eller mindre central i ekonomin? Hur manifesteras samröret av digitalisering och finansialisering i reklamen? Går det ens längre att säga vad som är reklam och vad som inte är det?
36 kommentarer ↓
Till skillnad mot den (ytterligt) dystra situationen för biologisk antibiotika är striden mot digitala (reklam)farsoter något vi (relativt enkelt) bör kunna vinna. Jag upprepar därför mitt call to arms från tidigare kommentarer i ämnet:
Utveckla snarast ett transparent annonsantibiotikum!
Detta omöjliggör medieoligarkernas nuvarande favoritlösning kontrablockering, därmed återstår att övertyga Apple och Google om att förbjuda dessa program på sina datorer eller att turingsäkra reklamen och gömma den utom räckhåll för algoritmisk filtrering.
Parallellen mellan dessa lösningar och läkemedelspatent respektive spamfilter torde vara uppenbar, jag ser därför två möjliga utvecklingsvägar framöver: Reklamen feudaliseras genom uppgörelser med binärkodens feudalherrar, eller spamifieras ytterligare genom kamp mot mer sofistikerad filtrering.
Christopher avslutar fyndigt; “Fan. Allt är reklam. Mera blockeringar!”.
För att avgränsa, kan vi väl enas om att “Reklam” motsvarar en “summa betalt utrymme” i kronor och “öre”.
Annars är ju nästan varje blogg eller Twitterkonto en obetald reklampelare för dess innehavare, man bygger där varumärke för ev. framtida intäkter.
Rasmus avslutar; ” Går det ens längre att säga vad som är reklam och vad som inte är det?”
Inläggets avslutande fråga öppnar upp för frågan om personliga varumärken. I min uppfattning jobbar journalister, mediepersonligheter och akademiker i allt högre grad gratis eller med inkomster som de inte kan leva på. Det hela baseras på den mycket osäkra kalkylen enligt vilken ett välkänt namn i “branschen” i sinom tid skulle kunna konverteras till pengar för att betala hyran.
Inom universitetsvärlden, till exempel, förs open access och big data fram som ideal. Detta gör det möjligt att öka antalet underbetalda forskarassistenter (som jobbar med programmering, insamling och bearbetning av data, etc) och dra ner på antalet välbetalda forskare. I de mest extrema fallen förvandlas forskning till underhållning (gamification) så att en del av arbetet kan utföras utan att lön ens behöver betalas ut. En bieffekt av detta verkar vara en relativisering av publicering som det akademiska arbetets enda måttstock – det som på amerikanska kallas “publish or perish”. Istället satsar många forskare i högre grad på att nå ut med sin forskning. Till sin hjälp har de online-databaser, sociala medier, appar och bloggar.
Vilket för oss till frågan: är Copyriot reklam?
Puck: Intressant tanke. Jag är med dig en bit på vägen, men inte hela vägen.
Det personliga varumärket för en forskare på universitetet (dvs. någon som inte har en fast tjänst som ex. lektor eller professor utan måste bära sina egna kostnader som en “frilasare”) får i viss mån värde genom att synas. Det kan (men långt ifrån alltid) vara en god idé att då exempelvis blogga eller framträda/skriva i massmedier. Som ett “varumärke” kan man då bli attraktiv för olika forskningsprojekt.
Men, det kan nog också vara kontraproduktivt. När det kommer till att dra in forskningspengar i egna ansökningar så har “tredje uppgiften” nästan inget värde. Då gäller det att istället visa upp peer-reviewade artiklar i internationella journaler. Dvs. “publish or perish”.
Jag håller med Alaoglu. Det behövs transparenta och diversifierade filter som kan ställa in olika nivåer av reklam.
Kanske så här:
1. Den uppenbara nivån av reklam som banners, videos, pop-ups, halvskadlig kod etc. Detta är nästan minimi-nivån för att webben ska fungera som den bör.
2. Möjlighet att välja en högre nivå. Här blockeras även artiklar som är “sponsrade av” olika företag, dvs. det är inte längre journalistik utan PR.
3. Prenumeration på utvalda artiklar med allt utom texten och relevanta bilder borttvättade. Om en sådan tjänst lanseras som en webb-plattform skulle den räknas som upphovsrättsintrång. Men, det vore trivialt att ställa in sin browser i ett “read mode” där själva prenulerationen, filtreringen och tvätten sker lokalt i webbläsaren. Lite som RSS-läsarna, fast för konventionella hemsidor.
Jag tror att framtiden för reklamen kommer att avgöras mellan den öppna datorplattormen och de stängda app/telefon/plattor/internetofthings-plattormarna.
Apple och Google har ett unikt “window of opportunity” att kontrollera kod eftersom de är mitt i ett teknologiskt paradigmskifte. Reklam är kod och den som kontrollerar koden kommer att dra det längsta strået.
Att Apple och Google tillåter annonsblockering är nog precis på grund av att de inte är på den typen av marknad själva, men vill ta över denna marknads kapitalflöde.
Men detta var bara en serie hypoteser.
Angående att Twitter och Facebook skulle ha svårt att ta betalt av användarn är jag inte så säker. Åtminstone Twitter har ju en i grunden synnerligen enkel lösning rent tekniskt, som borde kunna finansieras med en donationsmodell som Wikipedia. Jag undrar vad Twitter egentligen har för kostnader. Servrar och bandbredd förstås, men det skulle inte förvåna mig om annonshanteringen är det mest kostnadskrävande de gör. ”Verified accounts” tar de väl betalt för.
Ganska stor enighet tycks råda om att Apple, Google och andra feudalherrar är de centrala aktörerna här, dock finns en tendens att diskutera reklamen som endast ett fenomen i webläsaren. Feudaliseringen innebär dock att webläsaren blir en betydligt mindre relevant plattform, till förmån för dedikerade appar för youtube, spotify osv.
En fråga att fundera över är alltså hur mycket tid folk kommer att spendera med en webläsare 2020. Facebook har sedan länge en uppenbar plan att gå från Lunarstorm-app till att bli ett gränssnitt för internet, lyckas man är eventuell annonsblockering i webläsaren helt irrelevant.
[…] Reklamens framtid, III: Vilken roll spelar reklamen på 2020 års internet? […]
[…] Reklamkonflikter, III: Vilken roll spelar reklamen på 2020 års internet? […]
Kommentera