K241: Krisen, historiebruket och samhällsvetenskaperna (Streeck, Boldezzoni)

Senaste året har den tyske sociologen Wolfgang Streeck gjort sig allt mer hörd i debatten om eurokrisen. Han menar att Europas enda utväg nu är att avveckla den gemensamma valutan och återgå till samverkan mellan suveräna nationalstater, en linje som har beskrivits som en “pessimistisk pragmatism”. Kristeorin är vänsterborgerlig snarare än kritisk, grundad i en “syn på kapitalismen som i grunden instabil men också reparabel”.

Av nämnda skäl har jag förblivit skeptisk till Streek. Ändå har jag efter hand fått medge att hans senaste utläggningar i New Left Review är läsvärda.
Nu senast läste jag en artikel av Streeck i Journal of the philosophy of history, som är en respons på ett diskussionsinlägg av ekonomihistorikern Francesco Boldezzoni, “On history and policy“.

I centrum står frågan om “ekonomin” som forskningsobjekt. Efter 1945 uppstod en sitution där ekonomiforskningen i stort sett kom att monopoliseras av en enda disciplin: economics (på svenska känd som “nationalekonomi”). Samtidigt som denna disciplin har blivit allt mer dogmatisk i sina teoretiska premisser, har den utvidgat sina anspråk i riktning mot att förklara allt mänskligt handlande i termer av rationella aktörer som maximerar sin egennytta i konkurrens med varandra. Ett avgörande steg togs på 1970-talet med inrättandet av new institutional economics, som i förlängningen har lett till en nationalekonomisk teori om staten.
Under tiden har sociologer i allmänhet tenderat att nöja sig med att betrakta pengar som ett neutralt medium. Detta har i någon mån förändrats sedan 1990-talet, då det skett ett nytt uppsving för ekonomisk sociologi. Men sådan ekonomiforskning får, till skillnad från nationalekonomin, inget politiskt genomslag.

Sociologin och de övriga samhällsvetenskaperna måste “gå tillbaka till den kritiska tidpunkt när de överlät ‘ekonomin’ åt ekonomerna”, skriver Streeck. Det gäller alltså att återerövra “ekonomin” som forskningsobjekt och åter börja se ekonomiska förhållanden i ett historiskt ljus. Detta kommer utan tvivel att möta hårt motstånd från den ortodoxa nationalekonomin, som med sina statiska modeller för mänskligt handlande har monopoliserat hela fältet. Därför är det nödvändigt, skriver Streeck, att bygga en allians mellan sociologer och historiker.

Varför är detta så viktigt? För att kunna bli klok på kriserna. På alla de olika lagren i den globala sekvens av kriser som fortsätter att drivas framåt i det att staterna försöker lösa sina mest akuta finansproblem.

Nationalekonomins modelltänkande inbjuder till ytliga jämförelser som abstraherar bort historien. Jämförelser mellan 1930-talets kris (Great Depression) och den senaste/pågående krisen (Great Recession) har blivit en omåttligt populär genre, där Reinhart & Rogoff åtnjöt stort genomslag med sin bok This time is different. Titeln är alltså ironisk – författarna är ju ortodoxa nationalekonomer som utgår från ahistoriska modeller, alltså från att villkoren inte är annorlunda.
Boldizzoni anklagar Reinhart & Rogoff för att ägna sig åt “pseudohistoria”:

Their argument is that high public debt has been the root of all evil over the past eight centuries, hindering economic growth and causing recessions. Hence they endorse restrictive fiscal policies as a panacea. I found this thesis bizarre, but stranger still was the fact than an amateur account comparing Florentine bankruptcies of the 1340s to Latin American defaults could serve to judge Barack Obama’s effectiveness as a policy-maker.

Wolfgang Streeck fyller i:

I found it basically useless to compare the Great Recession to the Great Depression, in the model-building, system-theoretical, ahistorical fashion economists somehow believe to be “scientific”. In the book that I wrote about the “financial crisis”, I placed it in a historical sequence of crises that began with the global inflation of the 1970s, continued with the dramatic increase in public debt during the 1980s, led to first attempts at fiscal consolidation and its compensation by a global rise in private debt, and has after 2008 manifested itself in a steep expansion of central bank asset holdings.

Bra sammanfattning!

Men samtidigt som historikern Francesco Boldizzoni kritiserar nationalekonomer för att skriva “pseudohistoria”, kan han själv anklagas för “pseudofuturologi”. I slutet av sin artikel spekulerar han i Europas ekonomiska framtid. Han tror inte längre att det går att räkna med ihållande tillväxt. Snarare går den åldrade kapitalismen in i det “stationära tillstånd” som Adam Smith och John Stuart Mill en gång förväntade sig.

Like old age, the stationary state has its positive aspects. For example, it might bring about less pollution and more social justice.

Ja, det låter ju lugnande. Men kapitalismen? Går det verkligen att tänka sig att ett samhälle byggt på varor, pengar och lönearbete rullar på i år efter år med nolltillväxt? Hur kan Boldizzoni vara så förvissad om att inte tillväxtens tvångsmässighet fortsätter att göra sig gällande, på bekostnad av naturresurser och arbetsförhållanden?
Här känns det som att han bara gissar, i avsaknad av teoretisk grund. Men om sociologer och historiker gemensamt ska bryta nationalekonomins monopol på ekonomiforskning, då måste de faktiskt dela just en alternativ teoretisk grund, som även gör det möjligt att tala om kapitalismens möjliga slut.