K240: Om prognoserna för världsekonomin, digitaliseringen och ojämlikheten år 2060

Går kapitalismen mot en lång stagnation? Eller kommer tvärtom produktiviteten att växa allt snabbare, tack vare digitalisering och robotisering?

Frågan är felställd. Det finns ingen motsättning mellan låg BNP-tillväxt och hög produktivitetstillväxt.
Förvisso utgår nationalekonomer i allmänhet från att ökad produktivitet är en av de “faktorer” som kan skapa ekonomisk tillväxt. Frågan är bara om detta samband gäller överallt och alltid, eller bara under vissa historiska omständigheter. Är det rentav så att digitalisering och robotisering snarare krymper “ekonomin”, genom att driva ner priser och rationalisera bort yrkesgrupper? Leder produktivkrafternas utveckling mot en mer “immateriell” produktion som är allt svårare att monetarisera?

Saken kom upp nu sist, apropå en omtalad OECD-rapport som kom förra året, “Policy challenges for the next 50 years“. Där förutspås en lång tid av ekonomisk stagnation och ökade klyftor i västvärlden. Trots att rapporten räknar med en hög produktivitetstillväxt, resulterar den i en mycket blygsam BNP-tillväxt. Delvis beror detta på att OECD-ekonomerna räknar med stora påfrestningar på ekonomin till följd av dels klimatförändringarna, dels den åldrande befolkningen.

Om man exempelvis tittar på OECD:s prognos för de kommande 50 åren, så tecknas bilden av en kapitalism i stagnation, där det knappt finns något mervärde att omfördela, åtminstone inte i västvärlden med dess åldrande befolkning. Den lilla tillväxt som det kan bli tal om förutsätter drastiskt ökade klyftor och en sänkt levnadsstandard för flertalet.

På detta svarade signaturen M genom att återanvända en tidigare kommentar:

Det är jag skeptisk till. För det första finns skäl att tro att en hel del ekonomisk tillväxt sker som inte dagens trubbiga mått fångar (se kap 7 i Brynjolfsson & McAfee 2013 The Second Machine Age). För det andra tickar viktiga mått på hälsa, livslängd och välbefinnande fortsatt uppåt. /…/
Produktivitetstillväxt i medicinsk teknik/behandling/organisation är ett exempel på något som traditionella tillväxtmått underregistrerar men som orsakar konkreta förbättringar i livslängd, hälsa och välbefinnande.

Visst är det så! Men det är en sak att teknisk utveckling skapar väldigt konkreta förbättringar av livsvillkoren, inte minst i fråga om hälsa. Det är en helt annan sak om dessa förbättringar kan skapa nya marknader, så att ekonomin kan växa, räntor kan betalas, pensionsfonder kan förvaltas.

Brynjolfsson & McAfee är glada i att räkna på “consumer surplus”, men det är ju låtsaspengar, inte pengar som faktiskt cirkulerar. Förra året bloggades här om deras bok Race against the machine, som å ena sidan menar att digitaliseringen leder till en drastiskt ökad produktivitet, å andra sidan varnar för följderna av att rationalisera bort alltför många jobb. Faktiskt så förordar Brynjolfsson & McAfee en skattepolitik ägnad att bromsa den tekniska utvecklingen, så att den organisatoriska utvecklingen kan hålla jämna steg.

Det är troligt OECD-ekonomerna har influerats av Brynjolfsson & McAfee i sin analys. De upprepar samma prognos om att en kraftigt ökad produktivitet ofrånkomligen kommer att leda till växande klyftor mellan fattiga och rika, särskilt i Europa. Ojämlikheten kommer sedan att bli en av de “faktorer” som drar ner den ekonomiska tillväxten. (Jag sätter citattecken kring “faktorer” som ett slags påminnelse till mig själv om att aldrig stanna vid en mångfald av orsaker utan att leta efter tankar på en gemensam grund.)

Wall Street Journal refererar OECD-rapporten:

Aging populations, climate change, decelerating growth in emerging economies and rising inequality threaten to drag down global growth in the next five decades /…/
Heightened income inequality inside advanced economies will prove a challenge to global growth as well, the OECD said. /…/
Meanwhile, even as inequality grows inside developed nations, the income gap between advanced and emerging economies is expected to shrink. That will likely lead to less economic migration, the OECD said, adding to pressures on growth already caused by aging populations.

Flyktlinjer om samma rapport:

Författarna kalkylerar bland annat med klimatförändringarnas konsekvenser i form av kapitalförstörelse, ödelagda kuststräckor och jordbruk för både den samlade globala kapitalackumulationen och mer regional BNP. Det ska poängteras att OECD är en samarbetsorganisation för världens mest industrialiserade länder som i sina mätningar och rapporter förhåller sig tveklöst affirmativt till kapitalet, men prognosen kunde bitvis lika gärna ha varit skriven av ett gäng krassa marxister; också för att uppnå den beräknade lägre tillväxten sägs att flexibiliteten och inkomstskillnaderna måste öka avsevärt och att arbetstryggheten bland arbetskraften måste minska. Dessutom hävdas att pensionsåldern måste höjas.

En som tagit OECD-rapporten på stort allvar är Paul Mason, aktuell med boken Postcapitalism (som är mycket läsvärd, jag återkommer snart i ämnet). Han sammanfattade prognosen i följande rubrik: “The best of capitalism is over for rich countries – and for the poor ones it will be over by 2060“.
Han lyfter fram det motsägelsefulla i resultatet. Världen kommer att bli mer produktiv, mer globaliserad och mer välutbildad. Den kommer även att bli rikare, mätt i BNP, men tillväxten kommer att sakta in rejält. Förutsättningen för att det alls ska bli någon tillväxt är att ojämlikheten tillåts öka drastiskt, samt att Västvärlden tar emot tillräckligt många immigranter för att stävja den demografiska krisen. Samtidigt kommer klimatförändringarnas effekter att prägla vardagen och politiken.

Allow yourself to imagine the world of 2060 as the OECD predicts it: Los Angeles and Detroit look like Manila today – abject slums alongside guarded skyscrapers; Stockholm and Copenhagen look like the destroyed cities of the American rust belt; the middle-income job has disappeared. Capitalism will be in its fourth decade of stagnation.

By 2060 countries such as Sweden will have levels of inequality currently seen in the USA: think Gary, Indiana, in the suburbs of Stockholm.
/…/
The main risk the OECD models is that developing countries improve so fast that people stop migrating. The more obvious risk – as signalled by a 27% vote for the Front National in France and the riotous crowds haranguing migrants on the California border – is that developed-world populations will not accept it. That, however, is not considered.

Fram till år 2060 väntas Sveriges befolkning växa från 10 till 13 miljoner. Jag undrar vad detta innebär för den framtida utvecklingen av BNP per capita, som redan har stått till sedan 2007 i Sverige.

M påpekade en annan sak:

Den som driver tesen om en kapitalismens globala kris behöver visa evidens som stödjer den tesen över en alternativ tes om en enbart partiell kris för delar av de rika västekonomiernas befolkningar till följd av globaliserad konkurrens, det Branko Milanovic kallat “decile of discontent


Det är ett slagkraftigt diagram. Vi ser så tydligt hur de allra flesta på jorden har fått det bättre, samt hur de allra rikaste fått det bättre. Men hacket i kurvan visar på att vissa knappt har fått det bättre alls, kanske rentav har fått det sämre. Och det är i korthet Västvärldens arbetarklass, dess arbetslösa, dess unga. Paul Mason kommenterar ett liknande diagram i Postcapitalism:

That hole tells the story of the majority of people in America, Japan and Europe – they gained almost nothing from capitalism in the past twenty years. In fact, some of them lost out. That dip below zero is likely to include black America, poor white Britain and much of the workforce of southern Europe.

Det finns bara två saker man bör komma ihåg med detta diagram:
1. Det handlar inte om levnadsstandard, utan om inkomst. Det utesluter alltså alla slags oavlönade sysslor och alla gemensamma resurser.
2. Diagrammet dokumenterar en historisk utveckling. Den skedde 1988–2008, alltså fram till den globala finanskrisen.
Tidsperioden kännetecknades av Kinas inträde på världsmarknad i rollen som exportör av varor, som importerades till USA för pengar som konsumenterna lånade. Även i frånvaro av löneökningar kunde levnadsstandarden i Västvärlden hållas uppe genom att folk förvandlades “från löntagare till låntagare”.
Efter 2008 har förutsättningarna förändrats såväl i Kina som i USA och EU. Gamla trendkurvor går inte att följa in i framtiden. Det vore ett stort misstag att tolka “decile of discontent”-diagrammet som en framtidsprognos. Men åtminstone bland nationalekonomer finns en alltmer utbredd uppfattning om att digitaliseringen leder till en äppelskruttseffekt (alt. the death valley problem”, i det att framför allt den medelavlönade arbetskraften görs överflödig.

6 kommentarer ↓

#1 M on 20 October 2015 at 2:42 pm

Roligt att mina kommentarer stimulerande till så intressanta resonemang! För stunden: några medhåll och två punkter.

“Det finns ingen motsättning mellan låg BNP-tillväxt och hög produktivitetstillväxt.”

Ja.

“det är en sak att teknisk utveckling skapar väldigt konkreta förbättringar av livsvillkoren, inte minst i fråga om hälsa. Det är en helt annan sak om dessa förbättringar kan skapa nya marknader, så att ekonomin kan växa, räntor kan betalas, pensionsfonder kan förvaltas.”

Ja det är en ytterligare fråga.

Men jag tycker det går för fort i K239 när du i replik till Elebro skriver: “Välfärdsstatens förutsättning var att det skapades ett mervärde i varuproduktionen. … OECD:s prognos för de kommande 50 åren … en kapitalism i stagnation, där det knappt finns något mervärde att omfördela, åtminstone inte i västvärlden med dess åldrande befolkning. Den lilla tillväxt som det kan bli tal om förutsätter drastiskt ökade klyftor och en sänkt levnadsstandard för flertalet.”

Kanske kan välfärdsstatskapitalismen reproducera sig och fortsätta generera konkreta förbättringar (hälsa, livslängd, upplevt välbefinnande, …) i det stora flertalet medborgares (och globalt, världsinvånares) liv *även* med en långvarigt låg eller stillastående BNP-tillväxt? (Eventuellt med tillägg av ett eller annat nytt välfärdsprogram.) Jag har inte hittat övertygande skäl för ett nej. Vilket inte betyder att jag är säker på ja.

Milanovics “decile of discontent” visar inte på sänkt levnadsstandard utan “bara” avstannad, men decilen åtnjuter fortfarande många andra förbättringar i samhället (som du också påpekar i punkt 1). Det senare är lätt att missa. När jag läser Mason-citatet – “Allow yourself to imagine the world of 2060 as the OECD predicts it: Los Angeles and Detroit look like Manila today – abject slums alongside guarded skyscrapers” – undrar jag om inte Mason missar just det. När vi tänker på klyftor år 2060 måste vi samtidigt tänka på teknikförbättringar etc fram till 2060. Det är tänkbart att en klyfta 2060 kan vara lika stor som den mellan överklassreservat och slumområden är idag samtidigt som de på botten av klyftan 2060 har det *bättre* än en medelklasstillvaro i Sverige 2015 – om framsteg inom teknik, medicin, nutrition och andra områden tickar på de kommande 45 åren.

#2 rasmus on 20 October 2015 at 2:51 pm

M: Stort tack för denna respons!

Vad gäller “decile of discontent” så har Paul Mason i Postcapitalism (s. 102) ett diagram från Branko Milanovic (2012) som skiljer sig en liten aning. Jag är osäker på vilken tidsperiod som det gäller. Men där går den djupaste bottnen av kurvan faktiskt ned på negativt territorium.
Det handlar om de som hade omkring 80 procent av den globala genomsnittsinkomsten. Just här menar Paul Mason att vi hittar “black America, poor white Britain and much of the workforce of southern Europe.”

#3 DanceK on 20 October 2015 at 5:28 pm

En fråga, Rasmus: Du citerar ett antal gånger tesen att tillväxt bygger på ökade ekonomiska klyftor. Kan vi bara anta detta?

Är tanken då att allt rikare människor ska kunna betala fler allt fattigare människor samma totala lön för mer jobb?

Min personliga tanke är att kapitalismens kris beror på alltför stora, inte små, ekonomiska klyftor: Kapitalismen bygger på flöde av kapital. När kapitalet ackumuleras hos en liten rik klick avtar flödet – det “mobila” kapitalet som ägs av medel- och låginkomsttagare krymper.

Detta är ett inbyggt systemfel i kapitalismen. När man kan tjäna pengar på pengar är det ett matematiskt faktum att den som har mer kommer tjäna mer och därmed ackumulera allt mer kapital.

Där kommer den socialdemokratiska fördelningspolitiken in – genom att omfördela kapital från de rikaste till de mindre rika och låter kapitalismen transportera tillbaks dem håller man igång flödet.

Har jag fått detta helt om bakfoten?

#4 yhvd on 20 October 2015 at 6:51 pm

En sak som går att fråga sig är hur länge de stora inkomstökningarna i de lägre decilerna kan ha hög tillväxt innan de kommer ifatt de höga (eller ja, innan demografin på de höga ändras, snarare). Eller med andra ord, är det en tillfällig dipp medan de låga frukterna plockas med att placera vissa typer av lågbetalda jobb i utvecklingsländerna?

Kommer det återigen bli så att det blir lönsamt att lyfta även de decilers produktivitet som idag stagnerat (och därmed även deras inkomst) när arbetarna i utvecklingsländerna blivit tillräckligt dyra, och i såna fall – när kommer det ske?

Samt, vad sker med den internationella ekonomin när så sker, för ett förkrav för det är att mängden billig arbetskraft i hela världen minskat såpass mycket att dynamiken borde kunna förändras rätt så radikalt.

#5 M on 20 October 2015 at 7:55 pm

rasmus: Spännande med de två graferna, jag ska försöka rota i vad som skiljer. Sen är det förstås så att även i grafen där decilen ligger stilla eller knappt på plus så finns troligen en betydande andel inom decilen som haft en negativ utveckling. Därtill har ökning i relativa skillnader reella effekter på människor. Sen är jag även nyfiken på hur läget förändras om vi byter valör från inkomst till bredare välfärdsmått kanske med komponenter från HDI eller lyckomått.

#6 COPYRIOT | K241: Krisen, historiebruket och samhällsvetenskaperna (Streeck, Boldezzoni) on 21 October 2015 at 5:01 pm

[…] K240: Om prognoserna för världsekonomin, digitaliseringen och ojämlikheten år 2060 […]

Kommentera