K239: Räcker det med en “berättelse” för att åter göra välfärdsstaten möjlig? Är kristeori liktydigt med pessimism?

Om folk i allt större utsträckning upplever framtiden som osäker eller mörk, om känslan av ett pågående förfall breder ut sig – vad vill de då mest av allt ha av politikerna, eller av en politisk rörelse? Vilket är det politiska begär som präglar en pessimistisk tid?

Det verkar i grunden finnas två sätt att besvara den frågan. Enligt det ena synsättet vill folk bli tagna på allvar i sin oro; de kommer att tappa förtroendet för de politiska grupper som förminskar de stora problemen. Enligt det andra synsättet är oron i stället bara ett uttryck för en brist, ett tomrum som väntar på att fyllas av en ny, ljus berättelse; den politiska rörelse som lyckas med detta kommer att gå segrande.

I ett större perspektiv behöver det inte finnas någon motsättning. Att berätta vad som gått fel och att berätta hur allt kan bli bättre är två sidor av samma mynt. Men om berättelsen ska tryckas in i det ramverk vi kallar “politik”, då uppstår behovet att göra taktiska prioriteringar. För det går inte att i samma andetag uttrycka oro och framtidstro; inte utan att förminska endera känslan.
Frågan som inledde detta inlägg är givetvis försåtlig. Det går knappast att tala om vad “folket” känner (och att i stället tillskriva “arbetarklassen” ett gemensamt känsloliv är inte heller någon lösning). Därtill är det vanskligt att slänga sig med begrepp som “politikerna”, “högern” eller “vänstern“. Så vi backar tillbaka ett steg.

Förra inlägget var en ögonblicksbild från det (parti)politiska debattklimatet i Sverige. Ett klimat där “högern” – inklusive M, KD och SD – jobbar aktivt för att fånga in olika känslor av kris och kollaps. “Vänstern” går tvärtom in för att sprida lugnande budskap, talar om “utmaningar” hellre än kriser. Man värjer sig mot allt som luktaralarmism” och tröstar sig med Hans Rosling. (Här syftar “vänstern” i första hand på rödgröna partier samt närstående opinionsbildare, men vad som sägs gäller i ännu högre grad för vänsterliberala ledarskribenter.)

Men i morse levererades en, på vissa punkter, rakt motsatt analys på Gnistor (en nystartad blogg som hör till den anarkistiska tidskriften Brand). Enligt denna analys präglas vänsterns budskap av “pessimism”, medan däremot SD skördar framgångar eftersom de lyckas sprida “optimism” inför “framtidens trygga samhälle”.
Jag känner inte alls igen denna bild! Framför allt tycker jag inte alls att SD talar så mycket om hur de vill ha det i framtiden. Men jag håller inte heller med om att “vänstern” i allmänhet skulle vara fixerad vid “den stora krisen”. Tvärtom.
Det är den LO-aktive vänsterdebattören Stellan Elebro som skriver under rubriken “Utan en berättelse står arbetarrörelsen still“. Inlägget rymmer goda insikter om socialdemokratins problem. En gång i tiden hade socialdemokratin en berättelse, vars titel löd “arbetarrörelsen”. Stellan Elebro fortsätter:

När socialdemokratins framgångar var som störst så var partiet oskiljaktigt från berättelsen, som i korthet kunde summeras som: Det blir bättre. /…/
Denna metapolitiska konstruktion föll för varje nedskärningsbeslut som sedan togs, och som tagits sedan 90-talet. Idag saknas den berättelsen. /…/
Här i ligger det metapolitiska problemet. Ska vi hantera SD, och i slutändan den nu mer reträttbenägna nyliberalismen (vars berättelse krisen 2008 knäckte), så måste vi formulera en metapolitik för arbetarklassen igen. Återta kommandot. Först kommer metapolitiken, tankarna, sedan kommer fakta, till sist värderingarna/normerna. /…/
Låt vår berättelse vara den om en arbetarrörelse som gaskade upp sig, stoppade reträtten och fortsatte sitt stridsrop: Det blir bättre.

Först kommer tankarna, sedan kommer fakta, menar Stellan Elebro. Jag undrar bara var verkligheten – det kapitalistiska produktionssättet – ska få plats.
Berättelsen om välfärdsstaten, som Elebro vill ta tillbaka, är en berättelse som bygger på ständig tillväxt. Välfärdsstatens förutsättning var att det skapades ett mervärde i varuproduktionen. Genom beskattning skördades en del av kapitalets frukter, men dessa var så många att det även räckte till vinst för kapitalägarna.

Den “metapolitiska” strategi som Elebro skisserar, vilar på en gränslös tro på tillväxt, alltså på kapitalismens förmåga att fortsätta utvinna mervärde. Problemet är bara att de senaste 30 årens historia snarare pekar på en allt osäkrare tillväxt, avbruten av allt fler och allt större kriser.
Detta är ingenting som marxister har hittat på. Om man exempelvis tittar på OECD:s prognos för de kommande 50 åren, så tecknas bilden av en kapitalism i stagnation, där det knappt finns något mervärde att omfördela, åtminstone inte i västvärlden med dess åldrande befolkning. Den lilla tillväxt som det kan bli tal om förutsätter drastiskt ökade klyftor och en sänkt levnadsstandard för flertalet.

Detta betyder inte att framtiden är förutbestämd. Men det betyder inte heller att det räcker med självsuggestion för att återupprätta välfärdsstaten, med dess berättelse om hur “det blir bättre”. Välfärdsstatens expansion under efterkrigstiden byggde på vissa historiska förutsättningar. Bland dessa fanns ett stort och växande behov av arbetskraft i produktionen, vilket möjliggjorde full sysselsättning.
Dagens situation är inte densamma som 1960-talets. Produktiviteten har stegrats något enormt tack vare digitalisering och robotisering, vilket betyder att allt mer arbetskraft görs överflödig. Detta har resulterat dels i en permanent massarbetslöshet, dels i en växande tjänstesektor. Vi kan nog konstatera att denna tjänstesektor ryms såväl produktiv som improduktiv verksamhet, oavsett vad vi lägger i begreppen. Men i vilken proportion? Kan en expanderande tjänstesektor verkligen absorbera all den arbetskraft som görs överflödig, på ett sätt som skapar en långsiktigt stabil kapitaltillväxt, som i sin tur kan beskattas och utgöra grunden för en växande välfärdsstat? Det är den stora frågan. Och den kan inte besvaras av någon “berättelse” eller frambesvuren optimism.

Okej. Nu har jag åter spekulerat i “den stora krisen” och borde kanske därmed känna mig träffad av följande ord från Stellan Elebro:

Inte minst är den ”gröna” berättelsen är ren apokalyptisk pornografi, i likhet med de tokigaste delarna av svensk vänster så hänger sig folk nästan åt en dödskult om ”den stora krisen” eller ”sönderfallet”. Sånt kallas med psykologiska termer för “chocktillstånd” eller “depression”.

Detta menar han alltså skulle vara symptomatisk för en mer allmän tendens till “pessimism” inom vänstern. Men jag känner inte igen bilden.
Jag har genom åren stött på en del tokiga vänstergrupperingar, men de allra flesta av dessa är helt upptagna med sin egen viktighet. De ägnar i allmänhet inte det minsta intresse åt att analysera kapitalismens utveckling eller “den stora krisen”.
Ärligt talat är det mest på vänsterns marginaler som man hittar grupper som på allvar intresserar sig för kristeori och frågan om kapitalismens sönderfall. Sådana som Motarbetaren eller tidskriften Kris och kritik. Är det dessa som enligt Stellan Elebro utgör “de tokigaste delarna av svensk vänster”?

En kritisk kristeori säger varken “det blir bättre” eller “det blir sämre”, utan frågar vad det är som är i kris. Först då blir det möjligt att tänka sig någonting annat som faktiskt kan vara bättre än att år efter år administrera sådant som faller sönder. Det är inte fråga om optimism eller pessimism, men kanske kan det kallas för realism när man vill undvika falska förhoppningar och farliga besvikelser.

17 kommentarer ↓

#1 Magnus on 17 October 2015 at 5:47 pm

Det tragiska är ju också att politikerna har glidit in i ett halvlobbyistiskt modus operandi. Man för inte längre en vuxen dialog med väljare och medborgare, man känns inte vid reella svårigheter och försöker inte förklara något eller öppna för debatt fortlöpande under loppet av en mandatperiod, än mindre när det är dags för val. I stället håller man korten tätt intill kroppen, kommer med svepskäl, bortförklaringar, maskerade skäl eller då och då halvhjärtade pudlar. Och spinn, massor av spinn. I rätta ögonblicket tournerar man sig och låtsas sedan som om det regnar; media frågar ofta ingenting speciellt om saken. Och ingenting är allvarliga problem för den valda kursen, det heter alltid “utmaningar”.

Ken Loach sade i en intervju på BBC för några år sedan att han kände sig helt främmande inför detta postmoderna shyster-landskap i politik och medier; han hade vuxit upp (på 50-60-talen) med politiker, fackbossar och vanliga människor som både kunde och vågade lägga näven stadigt på bordet och tydligt lova att det här står jag för. “People in power don’t talk like that anymore” – och det gäller även de som är på väg upp, på mellannivå. Den verkliga intentionen, och hur länge någon tänker sig att “stand their ground” är numera oftast dolda: vi ser nästan inga mainstreampolitiker numera som stadigt utlovar att det här kommer vi att göra, konkret, och sedan står för det. Liksom man inte heler ser det på jobbet. Detta tricksande har folk förstås vant sig vid och tidningarna reagerar knappt längre, men det ständiga hoppandet eller glidandet mellan ståndpunkter innebär ju ett förfuskande av demokratin – och av tanken på öppen debatt som en del av demokratin.

Jag uppfattar politiker som t ex Annie Lööf eller Birgitta Ohlsson, liksom många yngre och medelålders sossar, miljöpartister och moderater, som entreprenärer i politikbranschen, personliga varumärkesbyggare och politiska (PR-)konsulter, snarare än parlamentariker eller personer som vill axla något verkligt ansvar. Och de försöker ju inte heller förklalara någonting på djupet eller initiera några långsiktiga diskussioner, istället försöker de vinna debatter och mandat på att berätta trevliga “stories” eller att sätta ihop konstruerade motsatspar som ska få just deras position att verka som den bästa och smartaste. I dagens politiska omgivning verkar det vara närmast omöjligt att vinna ett riksdagsval genom att ställa väljarna inför besvärliga realiteter och föra ett resonemang med dem om detta, via debatterna i media (en del skulle kanske säga att Reinfeldt försökte något sådant genom sitt “Öppna era hjärtan”-tal, jag är tveksam; det var nästan helt utan konkretion, det innebar snarare en appell till väljarna att “visa sig goda”, och hur som helst gjorde ju moderaterna sedan ett historiskt dåligt val). hur som helst, politikerna verkar ha tappat både lusten och förmågan att driva problem orienterad politik och att verkligen göra detta i samverkan med väljarna; istället får vi en allt mer köpt politik – och det gäller förstås inte bara Sverige utan också t ex Storbritannien, Italien och USA. Men kontrasten är kanske ovanligt skarp i Sverige, i alla fall för oss som minns tiden före, låt säg, Göran Persson.

#2 kjell on 17 October 2015 at 8:47 pm

Magnus; +1

#3 Gunnar on 17 October 2015 at 9:56 pm

Några grader off-topic, men ändå: Eagleton om utopier i dagens Guardian http://www.theguardian.com/books/2015/oct/16/utopias-past-present-thomas-more-terry-eagleton

#4 S on 17 October 2015 at 11:15 pm

Välfärdsstaten är väl egentligen inte död, den är bara privatiserad och globaliserad. Den existerar, kanske till och med i liknande grad som förut, men ägs inte längre av den svenska staten.

Ungefär detsamma får sägas gälla försvaret.

Därför kanske det är fel att säga att det rör sig om en kollaps eller kris, utan snarare en förflyttning av makt och tillgångar.

#5 DanceK on 18 October 2015 at 4:21 am

“Inte minst är den ”gröna” berättelsen är ren apokalyptisk pornografi, i likhet med de tokigaste delarna av svensk vänster så hänger sig folk nästan åt en dödskult.”

Jag tycker att vissa “högertänkare” verkar ha för vana att beskriva vänstern i några svepande ord som om det ska räcka för att man ska förstå hur dumt det är. Sist jag såg detta var det en miljöpartist som avfärdades med “så här tycker person X, som även vill lägga ner hela inrikesflyget”. Och så var det tydligen sagt att denna person ej längre behöver tas på allvar.

#6 DanceK on 18 October 2015 at 4:23 am

Och till Magnus: Mycket bra sagt. I dessa dagar verkar den folkliga opinionen inte vara den verklighet som politikerna verkar i. Istället verkar de vara ett sorts obehag som politikerna måste “hantera”…

#7 m on 18 October 2015 at 6:10 pm

“Detta är ingenting som marxister har hittat på. Om man exempelvis tittar på OECD:s prognos för de kommande 50 åren, så tecknas bilden av en kapitalism i stagnation, där det knappt finns något mervärde att omfördela, åtminstone inte i västvärlden med dess åldrande befolkning. Den lilla tillväxt som det kan bli tal om förutsätter drastiskt ökade klyftor och en sänkt levnadsstandard för flertalet.”

Till reaktion på det kan jag rakt av återanvända två av mina kommentarer från K193:

Det är jag skeptisk till. För det första finns skäl att tro att en hel del ekonomisk tillväxt sker som inte dagens trubbiga mått fångar (se kap 7 i Brynjolfsson & McAfee 2013 The Second Machine Age). För det andra tickar viktiga mått på hälsa, livslängd och välbefinnande fortsatt uppåt. Här är ett exempel
http://ourworldindata.org/VisualHistoryOf/Health.html#/title-slide

Delar av Brynjolfsson & McAfee ang tillväxt(mått) refereras här
http://www.newrepublic.com/article/118327/second-machine-age-reviewed-paul-starr
Produktivitetstillväxt i medicinsk teknik/behandling/organisation är ett exempel på något som traditionella tillväxtmått underregistrerar men som orsakar konkreta förbättringar i livslängd, hälsa och välbefinnande. Jag ska säga att jag inte har läst OECD-rapporten så vet inte vilka tillväxtmått de använder där.

#8 Jonas A Schwarz on 19 October 2015 at 6:29 am

McKenzie Wark riffade på detta tema i hans manifest om “Thanaticism”. Jag kan inte fullt avgöra om han är fullständigt gravallvarlig, medvetet gäckar läsaren (i det att texten automatiskt skriver in sig själv i en sorts postmodern parallellism längsmed Baudrillard och Debord), eller bara är väldigt drastisk i sin uttrycksform för att skaka om läsaren.
Alldeles oavsett: Man känner igen det dystopiska Spenglerianska allt-och-inget-retoriken från otaliga andra, liknande texter inom “critical theory”. Ett problem med den retoriken, förutom att den riskerar att underblåsa apati, cynism och anomie är att den befäster en generalteori och dessa fungerar ju som vi vet lite som konspirationsteorier i det att de (av de troende, det vill säga) väntas förklara “allt”. Jag minns att du tidigt i krisserien kritiserade de tendenser till totalism som mycket av det samtida Marxtänkandet lätt slirar in i.
Empirikern i mig får ständigt lust att utropa: Men finns det inte mängder av observerbara undantag, luckor, friktioner, filter (må så vara temporära) från den förgivettagna totaliserande logiken? Roswitha Scholz ger en bra reality check i det sammanhanget.

#9 rasmus on 19 October 2015 at 10:28 am

Jonas A Schwarz: Jag känner nog att vi måste bestämma oss för vad vi menar med “generalteori”. För det första är väl begreppet knappast etablerat på svenska. Tankarna kan gå till Keynes och andra samhällsvetare som skrivit böcker på temat “General theory of X”, alltså en allmän teori som rör ett tydligt avgränsat objekt.

Å andra sidan kan det syfta på “teorier som förklarar allt”. Sådana ambitioner är vanligast inom naturvetenskaperna. Om man googlar “theory of everything” hittar man framför allt olika försök att sammanföra fysik och biologi, med “komplexitet” som ett nyckelbegrepp. Hit kan man kanske också räkna Manuel De Landa.

Lustigt att du i sammanhanget nämner Roswitha Scholz som en motvikt till “generalteorierna”. För hon beskriver själv teorin om värdeavspaltning som en (preliminär) Großtheorie, alltså en “stor teori” som integrerar sådant som i tidigare ansatser har betraktats som åtskilt. Enligt henne är ju kapitalismen och genusordningen inte två “system” som kan interagera på olika sätt, utan just en totalitet. Dock är det för henne fråga om en “negativ totalitet”, både destruktiv och motsägelsefull, med ett begränsat historiskt omfång. Kristeorin är inget som tillförs i efterhand, utan utgör snarast själva kärnan i storteorin. Så även om det här kanske finns en tendens att “förklara allt”, så finns inga anspråk på att den ska ha överhistorisk giltighet.
Det är alltså fråga om ett annat sätt att avgränsa den samhällsvetenskapliga teorins objekt: historiskt snarare än tematiskt.

(McKenzie Warks text har jag inte läst ännu, men vad gäller “spenglerianska” teman och dess förhållande till kritisk teori kan jag varmt rekommendera Adornos korta och vidsynta text om Spengler.)

#10 Christopher Kullenberg on 19 October 2015 at 1:27 pm

Det här är ju väldigt intressant. Utan att ha läst om de specifika teorierna så är jag ju en anhängare av en slags ontologisk mångfald snarare än en Großtheorie. Jag tänker att det finns några fördelar:

Om man betraktar de ordningar man stöter på som “ordnanden” av olika komposita delar så behöver man inte bekymra sig om avskildheter. “Genus” och “kapital”, båda väldigt specifika “amalgamifieringar” producerade i moderniteten, kan vara intimt länkade med varandra utan att behöva reduceras till en totalitet. Istället för syntes, kan man arbeta med protes, en slags öppenhet inför att varje slutpunkt bara är tillfällig. Moderniteten (eller Kapitalismen) måste hela tiden reparareras och underhållas, den har ingen intern sammansättningslogik, det måste hela tiden tillföras lappverk och protesartade konstellationer utifrån.

Detta perspektiv bejakar modernitetens tillfällighet, dess skörhet och dess konstanta behov av underhåll och renhållningsarbete. Ingenting är avskilt, utan måste göras till behållare och containrar, igenmuradheter och fönster, inte ens de existential-ontologiska kategorier vi förstår världen med (natur/kultur osv.).

Radikal konstruktivism med några kroppsdelar ersatta av plast och titan.

#11 rasmus on 19 October 2015 at 1:47 pm

Riskerar inte hävdandet av ontologisk mångfald att i sig bli en Großtheorie, uttalad eller i värsta fall outtalad?

#12 Christopher Kullenberg on 19 October 2015 at 2:12 pm

rasmus: Jo, den risken finns. Jag tror att det ända sättet förhindra det (om man önskar det) är att kombinera den med någon form av empirism eller “induktivism”. Alltså, att börja i något specifikt, i ett nedslag eller i en observation, och sedan börja nysta i trådar som leder i olika riktningar (här den så ofta missbrukade termen “nätverk” kommer till användning).

Men kanske spelar det då ingen roll vad “målet” är: varken mångfald eller totalitet går att nå fram till på ett slutgiltigt sätt genom observationer av enskildheter.

Kanske är det heller inte superviktigt. Det som vi letar efter är ju för det mesta dessa märkliga processer av sammanfogningar, avskiljningar, separationer och kopplingar som gäckar oss.

Annorlunda uttryckt. Antingen hänger saker samman eller så hänger de löst (utan att falla isär). I båda fallen hänger de och för det mesta är det hängandet som är intressant att undersöka.

Det här blev kanske lite obegripligt :D

#13 MB on 19 October 2015 at 7:44 pm

Är inte snarare många, om än inte alla, försök att tänka kapital och genus som en gemensam totalitet försök att förstå varför kön och arbete totaliseras och produceras som något som hänger samman som just en helhet, ett system: “kapitalismen” eller det kapitalistiska produktionssättet. Det vill säga den ordning där arbete tar formen av arbetskraft och där faktumet att man föds med eller utan livmoder, (eller med vissa föräldrar, eller i en viss del av världen osv), med stor, ofta statistiskt säkerställd, sannolikhet determinerar ens arbetsval, livslängd, hälsa, lönenivå, val av kläder, sexualitet etcetera.

Är inte det fascinerade med vår tid just att den produceras som system? Kanske behöver man inte fuska bort detta totalitetsblivande genom att leta efter sprickor, studera vad som finns utanför systemets omfångslogik, och allt som motsäger att systemet sluts. Ja, helt enkelt ta hänsyn till att samhällsformerna inte kan identifieras med det som formas eftersom det senare, det forma(n)de, tenderar att erhålla en viss autonomi. På marxistiska: det abstrakta arbetet kan inte tillfullo likställas med det konkreta arbetet även om det måste industrialisera det, abstrahera det, tvinga det till samverkan och binda samman det i ett system av industrier. Man kan vara skinnskalle på olika sätt, och arbeta vid löpande bandet i olika takt, det finns olika typer av lönearbetare och lönearbeten, etcetera. Men i slutändan, trots alla dessa konkreta bevis på (interna och externa) ut- och insidor till systemet, är det väl rätt märkligt att i en tid som utmärks av att _formen_ på människors aktivitet är viktigare än aktivitetens _innehåll_ förneka denna “slutning av systemet” och stirra sig blind på undantagen. När vi alla frågar någon vad hon gör vet vi att det “värsta” svaret är ingenting, arbetslöshet, eftersom arbetet ändå, i slutändan, bara är angeläget som abstrakt arbete, som form, som något som vi ägnar oss åt för att kunna överleva. Och överleva vill vi väl alla, oavsett vilket innehåll detta överlevande egentligen har.

Är inte poängen med en stor eller generell eller totaliserande teori helt enkelt att visa att verklighetens mest banala dimensioner är vad som strukturerar våra liv och att undantagen, sprickorna, just är undantag och sprickor. Tillfällen vi antagligen kommer att minnas som just undantag men som för de flesta saknar betydelse, eftersom vardagens former ändå är starkare än tillfälliga extatiska brott med ordningen. Strejken, demonstrationen eller kravallen lever bara kvar inom minnet hos några få alienerade. De flesta människor kan bevisligen överleva världskrig utan värre blessyrer än avgrundsdjup sorg, mardrömmar och lite neuroser och ordningen, som en författare nyligen uttryckt det, upprätthålls alltid. Vårt Europa utmärks exempelvis knappast av någon befolkning med krigsneuros, vilket man ju skulle kunna tänka sig att om man tror att personliga erfarenheter, berättelser och enskilda handlingar, har någon som helst relevans när man förklarar samhällsutveckling. Vardagens banalitet får oss att glömma, och överleva, det mesta, och, lustigt nog, njuta under tiden. All filosofi som hävdar något annat än att människan är ett vanedjur som i kapitalismen verkligen lyckats förfina vanan och banaliteten till system är någon form av existentialism, och det är en filosofi för undantagen, vilka finns men som i slutändan ändå tvingas underkasta sig samhällsformernas banalitet. Även poeten måste sälja sin diktsamling för att överleva. Det är kanske också därför berättelser om en ny, hoppingivande vänster, eller en ondskefull höger, saknar all meningsfullhet om de inte är strukturerade efter samhällsformernas telos och rent objektiva, förtingligade narrativ. Få av oss skulle väl hursomhelst förneka att det finns objektiva samhällsriktningar, att åren innan 1917 på något sätt pekade mot den ryska revolutionen?

Är inte berättelser som inte uppenbarar något sant meningslösa som annat än tidsfördriv? Berättelser är i sig alltid på mytens, konstens och estetikens, det vill säga lögnens, sida om de inte är strukturerade som uppenbarelser, och därmed griper tag i en verklighet utanför dem. Det visste Feuerbach, Marx och Schelling: all sann filosofi är en filosofi om uppenbarelsen. Och att Brand, av alla bastioner, blivit tillhållet för de som drömmer om en återkomst för socialdemokratin säger tyvärr väldigt mycket om varför SDs berättelse tycks aptitlig för de delar av LO-kollektivitet, och andra inom eller utanför arbetararistokratin, som med rätt eller orätt oroar sig för lönedumpning eller att bli med jobbet. Om det bara är extremvänstern som hoppas att tror , att Löfven ska ta sig i kragen (med eller utan demonstraters hjälp), ligger sossarna verkligen illa till. Det är sorgligt förstås, att Jimmie Åkesson är något av vår tids Moses, men något sant tycks SD säga medan socialdemokratin tydligen misslyckas berätta något som uppenbarar vart vi är på väg. Men lustigt nog tycks krisen, snarare än berättelsen, hjälpa till igen: då åtminstone finsk populism alltmer uppenbarats för vad de är – lögnare som alla andra rasister som lovar att de kan förhindra åtstramningar och lönedumpning om man bara sänker flyktingkvoterna. Berättelser och föreställningar är i egenskap av uppenbarelser aldrig bara individuella fantasifoster utan kollektiva skepnader, samhällsformer, som inte fungerar så mycket genom organiska intellektuella som genom den vardagliga banalitet som strukturerar vår värld i minsta detalj. Dessa detaljer och allt som strukturerar upplöses dock, inte minst i krissituationer eller av våra egna enträgna försök att agera annorlunda, vilka inte sällan uttrycks genom politisk förvirring som då konservativa blir revolutionärer och revolutionärer drömmer om socialdemokratins renässans. Allt fast förflyktigas och sakta men säkert träder nya vanor fram vilka krockar med gamla. Det leder till explosioner och förändringar: revolutioner, krig, uppror folkvandringar, vilka snart kyls ner i nya vanor, som, kan man hoppas, att hämta mat, kläder och juvelsmycken gratis ur butiker, eller få pissa på offentliga toaletter av guld, givet att man accepterar tvånget att ägna sig åt en samhällstjänst (om man nu kan kalla denna värld för ett samhälle, efter systemet som det är) under två timmar var tredje dag på någon kollektivt förvaltad arbetsplats. Och för att citera en italienare om baksidan med dessa nya, befriande kommunistiska vanor, som verkligen kommer att möjliggöra sann kontingens och i någon mån omöjliggöra samhället som system som trots allt tycks bygga på arbetets och penningens mått: “Will someone go to a hundred movies in a row? He can do that even today. Will he make a phone call to the fire department after setting fire to his house? Some people do that today, but then there will be no insurance payoff in communist society. In any event, then as now, the mental health services will be provided in accordance with pure communist economy: it is free and access is unlimited.”

#14 Christopher Kullenberg on 19 October 2015 at 9:31 pm

MB förklarar en viss kontrast mycket bra, som jag försöker fånga men saknar bra ord för.

Problemet, som jag tänker det, är inte varför något hänger samman som en helhet eller ett system. Det, om något, är ett banalt problem i “allt-hänger-samman”-tänkandet.

Vad är det som gör att oavlönade kvinnors arbete görs till lönesarbete? Vad gjorde bönderna i Kinas arbete till industriarbete på Foxconn? Det kan omöjligt vara ett system som skapade dessa förändringar, utan något som har många fler kvalitéer. En maskin som ännu inte vet vilket mål den är programmerad för eller exakt hur den ska ta sig framåt, men som ändå processerar sig fram och frammanar kvalitativa skillnader i så vardagliga saker som vägarna vi går på, apparaterna vi omger oss med, husen vi bor i.

Är det något som systemet i så fall är bra på är det att skapa skillnader, inte likheter. Tänk den omöjliga figuren att det produceras konstanta olikheter(händelser) som ändå interagerar med varandra på begripliga sätt.

Vanan är ingen konstant. Även den måste underhållas och “appliceras”, inte av subjektet själv nödvändigtvis, utan framförallt av alla de anordningar vi omger oss med. Den hedoniska anpassningen är ett aggregerat fenomen, uppmätt av psykologer. (Hur anpassar vi oss sedan till psykologerna?)

#15 COPYRIOT | K240: Om prognoserna för världsekonomin, digitaliseringen och ojämlikheten år 2060 on 20 October 2015 at 11:30 am

[…] K239: Räcker det med en “berättelse” för att åter göra välfärdsstaten möjlig? Ä… […]

#16 PF on 23 October 2015 at 1:09 pm

Christopher Kullenberg
Det du skriver är för mig en beskrivning av kapitalismen, om än lite luddig.
Byt ut “Vanan” mot “Varan” så blir det ännu bättre.

#17 COPYRIOT | K242: Undergångsretorik – passiviserande eller aktiverande? on 28 October 2015 at 11:38 pm

[…] K239: Räcker det med en “berättelse” för att åter göra välfärdsstaten möjlig? Ä… […]

Kommentera