K238: “Det är höst i ett Sverige som börjar tvivla på framtiden”

Systemkollaps! Plötsligt stod sammanbrottsteorierna i centrum för Sveriges politiska offentlighet.
En snabb sökning i svenska pressarkiv visar att ordet “systemkollaps” har nämnts fler gånger hittills i oktober än det någonsin tidigare har nämnts på ett helt år. Och det hänger samman med en mobilisering från höger. Bland partierna är det hittills SD och KD slutit upp bakom någon form av kollapsdiagnos.

Sverige står inför en “trolig systemkollaps”, sade Ebba Busch Thor i sitt öppningstal vid Kristdemokraternas riksting förra veckan. Påståendet tycks ha varit en utvikning, då det inte fanns med i det skrivna talet.
Vilket system är det som hotar att kollapsa? Kanske är det flyktingmottagningen eller asylsystemet. Kanske är det gränskontrollerna eller den nationella säkerheten. Kanske är det demokratin. Kanske är det välfärdsstaten. Kanske är det ekonomin. Oklarheten är stor. Och jag tror att det är avsiktligt. När KD plockar upp kollapsretoriken, är det en testballong. Poängen är att se vad andra lägger in för tolkningar i det sagda, för att sedan spinna vidare på detta.

Sverigedemokraterna är desto tydligare. De frammanar bilden av hur allt det nämnda kollapsar på en gång:

”Detta är den allvarligaste kris det svenska samhället stått inför i modern tid”, mässade pastor Mattias Karlsson. /…/
”Vi har gjort allt vi kan göra för att rädda Sverige undan den rådande katastrofsituationen”, beklagade han sig. ”Vi står inför en social och ekonomisk kollaps!”.
Predikant Paula Bieler tog vid.
”Sverige dör om vi inte tar ansvar för landet!”. Karlssons profetia var i enligt henne redan verklighet: ”Sverige står inte inför en systemkollaps. Vi är redan där!”. Vi har inga fungerande välfärdssystem!”.

När högerradikaler talar om systemkollaps är det med skräckblandad förtjusning. För de vill ju se sig som motståndare till “systemet”. Allra tydligast blev detta i tredje rikets språk, där das System blev ett ord för allt som ansågs avskyvärt med Weimarrepubliken. Nazisterna ansåg att deras Organisation var någonting helt annat än Systemet. Organisationen är ett substantiverat verb, ett organiserande, ett skapande av en organisk ordning, ett frånstötande av främmande organ. Ett undantagstillstånd.

Det är högern som nu jobbar på att fånga in alla känslor av kollaps. Det experimenteras friskt med olika nivåer av krismedvetande. Där finns det socialkonservativa försvaret av olika delsystem som hotar att kollapsa, där finns libertarianska idéer om hur ett system måste avskaffas för att ett annat ska överleva, där finns den fascistiska impulsen att bejaka ett kommande undantagstillstånd, jämsides med de konservativa varningarna för att undantagstillstånd kommer att införas, om inte…

Moderaterna söker en ny ton. Exakt vilken hänger fortfarande i luften, men tydligt är att den går i moll. När Anna Kinberg Batra gör entré sker det med en välproducerad film i mörka toner, där hon ackompanjerad av lågmäld pianomusik förkunnar att ”det är höst i ett Sverige som börjar tvivla på framtiden”.

Samtidigt fortsätter vänstern, i ordets allra bredaste mening (inklusive socialdemokrater och socialliberaler), att satsa sina kort på en optimistisk berättelse om framsteg. Vänstern värjer sig mot varje tanke på hotande förfall. Man talar hellre om “utmaningar”.

Inte ens när förre statsministern Ingvar Karlsson talar om “det allvarligaste parlamentariska läget sedan demokratins genombrott i Sverige”, så förklaras detta i någon krisdiagnos. I stället hävdar han: “Det handlar inte om politik, utan matematik.” (Om de demokratiska principerna visar sig vara i kris, är det bara att styra landet efter teknokratiska principer.)

Minns ni sommarens nostalgidebatt? Liberala och socialdemokratiska ledarskribenter tävlade i att ta avstånd från “nostalgi” som politisk kraft, i synnerhet “vänsterns nostalgi”. Med detta åsyftades varje känsla av att saker blivit sämre. Ni vet den känslan som Hans Rosling exorcerar bort med Excel.

Viktor Barth-Kron skriver intressant om hur Moderaterna ägnar sin partistämma åt att hitta en ny roll i en mer pessimistisk samtid:

Analyschefen Per Nilsson utvecklar senare på ett bakgrundsseminarium: Andelen svenskar som tycker att utvecklingen går åt fel håll är högre än på mycket länge, och det har varit tondövt av Moderaterna att tidigare vifta bort det med framstegsoptimism.
Med adress Hans Rosling förklarar Nilsson att för de 100 miljoner som dog i spanska sjukan var det en ringa tröst att deras lidande bara var ett ”hack i kurvan”. Människor lever sina liv i de där grafikbollarna. Man måste ta människors oro på allvar.

Att avfärda oro som “nostalgi” är inte att ta oron på allvar. Fast det är inte heller särskilt seriöst att låta allehanda orosmoment klumpas samman till statistik över “människors oro”.
Opinionsundersökningar har frågat huruvida Sverige utvecklas åt rätt håll eller åt fel håll. Det är en försåtlig fråga. Nationalismen är inbyggd från början. Klimatet och andra globala frågor är uteslutna. Därtill är det oklart vilka tidsdimensioner vi talar om. Handlar det om hur Sverige har utvecklats sedan förra årets regeringsskifte, eller sedan 1990-talets “systemskifte“? Var för sig är dessa opinionsundersökningar närmast värdelösa. Men när de betraktas som en tidsserie tycks de ändå visa på en tydlig vindkantring mot ökad pessimism under 2010-talet.

Minusränta, bostadsbubbla, decemberöverenskommelsen, skolor som går i konkurs, Pisa, ökande inkomstklyftor, en skenande invandring, en havererad integration, ryssen och terrorister runt hörnet.
Det bildar till en allt annat än positiv syn på samhället.
/…/
Detta är en trend som tydligt startade hösten 2012 då finanskrisen på riktigt började synas bland svenskarna, till exempel med Saab och Expert som gick i konkurs, och ett SAS som såg ut att kunna gå i konkurs när som helst.

Under valrörelsen förra året fann United Minds, för första gången, att en majoritet av de tillfrågade ansåg att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Samma sak bekräftades av Skop i våras. Men bland personer som sympatiserar med de rödgröna partierna fanns fortfarande en svag övervikt för optimismen.

I somras kom så Novus med en undersökning som visade att 63 procent anser att Sverige utvecklas åt fel håll. Stämningsläget tycks alltså ha fördunklats drastiskt på bara några månader – i mars var siffranvara 51 procent.

Vid en nedbrytning på partisympati så är Sverigedemokraternas sympatisörer de absolut mest kritiska, 93 procent anser att det går åt fel håll. Bland alliansväljare är det 64 procent och rödgröna 49 procent.

“Synen på svensk ekonomi är nästan lika dyster”, rapporterar Novus. Men verkligen bara nästan. Här framträder en intressant differens i opinionen. För medan tre av fem (63 procent) anser att Sverige utvecklas åt fel håll, är det “bara” två av fem (42 procent) som tror att Sveriges ekonomi kommer att försämras under de närmaste fem åren. Var femte svensk tycks alltså uppleva att samhället blir sämre fast ekonomin blir bättre.

Samtidigt finns en utbrett motvilja att införliva pessimismen i de egna framtidsutsikterna. Det är bara 25 procent som tror att den egna ekonomin kommer att försämras; 33 procent tror på förbättring, 38 procent tror att den egna ekonomin förbli oförändrad. Samma mönster visade sig efter finanskrisen år 2008.

Känslan av en pågående eller stundande kollaps låter sig däremot inte mätas så enkelt. Den stora frågan är ju vad som kollapsar i en “systemkollaps”. Högersidan i svensk politik är i full fart med att fånga in och kanalisera olika former av krismedvetande. Vänstersidan verkar föredra att trösta sig med Hans Rosling medan man mumlar om “utmaningar”.

Uppdatering:Hotet från alarmisterna” står som rubrik på veckans ledare i den vänsterpartistiska tidningen Flamman. Utan att anmärka på själva budskapet, vill jag ändå notera hur skribenten går i försvarsställning:

Det är en galen världsbild som Sverigedemokraterna har: Hela den svenska staten kommer inom bara några månader till med flyktingmottagande att kollapsa. Sverige kommer dö om inte de goda Sverigedemokraterna kommer till landets räddning och ”informerar folket” om vad som pågår och hur framtiden kommer se ut om inte något görs. Vad vill Sverigedemokraterna egentligen med den här sortens beskrivningar av vårt samhälle? De vill skrämma och dominera genom kaos.

Skulle då vänsters roll bestå i att tvärtom lugna folk, att försäkra dem om att ingen kollaps står för dörren? Eller är det nödvändigt att leverera alternativa kristeorier, som tar oron på allvar men sätter den i ett globalt sammanhang?

19 kommentarer ↓

#1 S on 16 October 2015 at 1:18 pm

En övergripande strategi på senare år (sedan 90-talet?) har ju varit att dränera det offentliga på resurser. Att detta system sedan “kollapsar” ingår ju så att säga i beräkningarna.

Genom utförsäljningar mm har medvetna förändringar av bostads- och arbetsmarknad osv (ja, till och med försvaret) åstadkommits.

Högerna har färdiga lösningar på detta: Nato-medlemsskap, marknadshyror, uberifiering av arbetslivet osv.

Knappast överraskande, men svårt för vänstern att hitta något effektivt motstånd mot.

#2 m96 on 16 October 2015 at 1:46 pm

Höger? Jag ser mest ett gäng självupptagna mentalpatienter över hela linjen.. som vill exakt samma sak +/- några % hit eller dit. SD har och har alltid haft rätt i invandringsfrågan.. men något utpräglat högerparti i frågor överlag ser jag inte direkt.. mer som gamla socialdemokraterna innan vi var födda isåfall..

#3 rasmus on 16 October 2015 at 1:57 pm

m96: Om du menar att SD “alltid haft rätt i invandringsfrågan” så är du antingen nazist eller okunnig om partiets historia. Inte ens SD själva påstår ju att de alltid har haft rätt. Eftersom det är allmänt känt var de stod för 20 år sedan.

Hur som helst, när jag skriver att SD är ett högerparti så är det utifrån en höger/vänster-distinktion som inte inskränker sig till ekonomisk politik. Höger är att prioritera välbefinnandet för “de egna” eller “det egna” – tyngdpunkten kan placeras lite olika; den egna individen, familjen, kvarteret, kommunen, nationen – även på bekostnad av “de andra”.
Vänster är det motsatta, som jag skrev i ett tidigare inlägg.
(När jag i detta inlägg skrev om “vänstern” syftade jag ju däremot på den vänstra halvan av det partipolitiska spektrat, inklusive närstående ledarsidor och andra opinionsbildare. Jag förstår att det kan bli lite förvirrande att använda ordet “vänster” i två delvis skilda innebörder.)

#4 kjell on 16 October 2015 at 2:47 pm

…jag håller med dig om “rosling”, det är ngt som skaver.
Intressant är att även en annan “frälsare” går genom vårt tidevarv; Thomas Piketty, bägge bygger sina “slutsatser” enbart på nogranna studier av Statistiska underlag. Vi har lärt oss att med “statistik” går allt att “bevisa”. Två “moderna frälsare”.

#5 Anton on 16 October 2015 at 3:29 pm

För att ytterligare bredda perspektivet från “nostalgiker” och “optimister” borde det kunna urskiljas en tredje inriktning – nämligen att det är som bäst just nu (i någon mening). Enligt den åskådningen, som jag i mångt och mycket själv sympatiserar med är samhället på det stora hela bättre nu än, säg 60-talet. Däremot finns mycket (kriser, krisoro, krig, miljöförstöring…) som tyder på att vi befinner oss på ett krön och att det inte finns många skäl att se optimistiskt på framtiden.

#6 Flute on 16 October 2015 at 3:30 pm

Det som kollapsar i en “systemkollaps” är väl helt enkelt “ett system” i någon definition, t.ex. Migrationsverkets hittillsvarande system för flyktingmottagning. Om det ännu har kollapsat är väl en definitionsfråga, men ordet kollaps ligger onekligen nära till hands när man tvingas inkvartera asylsökande i tältläger på Revingehed med vintern i antågande.
Sedan inger ju ordet “systemkollaps” en känsla av att HELA systemet (alltså samhället) skulle vara på väg att kollapsa, vilket alltså inte är fallet när definierar “system” som “delsystem”. Troligen är denna mer alarmistiska konnotation avsiktlig, men debattören kan urskulda sig med att man endast menade ett delsystem, t.ex. det för asylmottagning.

#7 Alaoglu on 16 October 2015 at 5:03 pm

Är Birger Schlaug, som sedan länge anammat kollaps- och krisretorik med hull och hår, ett motexempel eller skall också han räknas som höger? (Knappast enligt Rasmus definition om prioritering av De Egna, men ekonomiskt så enligt vänsterpartiets marxistfalanger.)

#8 Magnus on 16 October 2015 at 5:43 pm

Att den här sortens pundits och föreläsare gärna kör på statistiska data och kurvor beror väl också på att det är snabbt och slående, medan motargument emot den sortens exempel tenderar att bli långtrådigare och litet mindre direkta och konklusiva. Det låter effektfullt att säga “en och en halv miljard människor har lyfts ur fattigdomen de senaste trettio åren” eller liknande (som Johan Norberg brukar svänga sig med) trots att påståendet inte säger särskilt mycket om verkligheten i deras liv – det är den yttersta och absoluta fattigdomsgränsen många av dem har lyfts ett snäpp över, det handlar inte om något dramatiskt ökat välstånd eller ens personlig säkerhet eller hälsa, men att resonera kring sådant kräver betydligt mer plats än själva punchlinen, och den tiden har du oftast inte i en debatt, en sådan replik blir knappast lika slående.

Anders Bolling i DN brukar köra liknande märkliga statistiska soundbites som ger en mycket förskönad bild av verkligheten, t ex att nästan alla i Afrika numera har egen mobiltelefon och ett fungerande abonnemang, Det är ett utomordentligt tveksamt påstående som förmodligen bottnar i slarvigt inhämtad statistik via ITU (och levererad dit av telefonbolagen själva, som knappast har något intresse av att hårdgranska sina egna data för försäljningen i Afrika) men det låter ju förbaskat bra. På det här sättet slipper man diskutera både värderingar, vilken slags statistik det är man använder och sådant som klass och målkonflikter.

#9 Lars on 16 October 2015 at 5:58 pm

En liten bisak: det är möjligt att Rosling även använder Excel, men han är mer känd för att använda sin egen mjukvara för att presentera statistik på ett mer nydanade sätt än de traditionella diagram som Excel erbjuder.

#10 kjell on 16 October 2015 at 6:09 pm

…vad jag invänder emot, är hur man kan använda sig av statistiska signifikanter, för att “bevisa” något öht.

#11 Magnus on 16 October 2015 at 6:39 pm

Statistik är ju statistik. Dels finns det väldiga möjligheter att klippa och klistra med statistik och att väva in dessa data i en ledartext eller vad sjutton det nu är – det inser ju de flesta som själva har haft anledning att jobba med statistiskt material. Men dessutom är det ofta kohorter som mäts, inte individer. Om man säger att “en miljard människor har fått högre lön i absoluta tal, elektricitet hemma och bättre boendeförhållanden”, så betyder det ofta inte att var och en av dessa verkligen har fått dessa goda ting, att de ens har fått ett par dollar högre lön om dagen. Det betyder (ofta) att minst 50% av personerna (eller t o m 50% av de arbetande familjer) som representerar var och en av kohorterna A,.B, C, D etc (i ett betydande antal länder) har fått denna “höjning av sin standard”. Inom var och en av dessa kohorter/dessa länder eller åldersklasser (som tillsammans alltså utgör en miljard pers) kan det finnas väldiga variationer; dessutom kan pensionärer eller arbetslösa behändigt trollas bort ur de statistiska värden man använder – ungefär som att opinionsundersökningar nästan aldrig nämner hur många som *inte* svarade.

Och min bild är att folk som håller föredrag, skriver ledare eller sysslar med någon form av PR/lobbying via media har blivit betydligt bättre på den här sortens halvmanipulativa bruk av statistik de senaste tjugo åren.

#12 kjell on 16 October 2015 at 6:55 pm

…systemkollaps; SD skriver nu att de inte tänker deltaga i riksdagsarbete öht, utan ge sig ut i “landet” och förkunna för befolkningen, det kan betecknas som “demokratikollaps”.

#13 JJ on 16 October 2015 at 7:54 pm

eller snarare ett sätt att hantera att demokratin inte kollapsar för att 13% av ett parlament inte fick något inflytande.

#14 m96 on 17 October 2015 at 2:02 am

rasmus: Var de faktiskt stod för 20 år sedan eller vad media skriver att de stod för 20 år sedan? För det lär vara två helt skillda saker. Jag tror du förstår vad jag menar oavsett.. eller ska vi börja dra upp socialdemokraterna höll på med förr i tiden också?
Höger har inget specifikt med att prioritera det egna att göra. Det har med om vi ska ha ett fungerande samhället eller inte att göra. Om man tror att det blir bättre på lång sikt för alla, om samhället fungerar, eller inte.

#15 m96 on 17 October 2015 at 2:05 am

JJ: Det är bara en tidsfråga innan demokratin kollapsar med nuvarande riktning :)
https://www.youtube.com/watch?v=7zKw-oiFLfA

#16 rasmus on 17 October 2015 at 9:35 am

m96: Kära du, jag är professionell historiker. När jag pratar om var SD stod för 20 år sedan så har jag på fötterna. Förutom att vara hyfsat inläst på forskningsläget har jag t.ex. själv suttit i Kungliga bibliotekets specialläsesal och läst de gamla utgåvorna av SD-kuriren.

eller ska vi börja dra upp socialdemokraterna höll på med förr i tiden också?
Det behöver vi inte göra, eftersom ingen har sagt att Socialdemokraterna alltid har haft rätt. Men detta var vad du sa om Sverigedemokraterna: att de alltid haft rätt i invandringspolitiken. Jag utgår från att det var en förhastad utsaga.

Höger har inget specifikt med att prioritera det egna att göra. Det har med om vi ska ha ett fungerande samhället eller inte att göra. Om man tror att det blir bättre på lång sikt för alla, om samhället fungerar, eller inte.
Det blir bättre på lång sikt om det globala ekosystemet fungerar och klimatet inte kaosar alltför mycket. Men detta bryr sig inte SD eller “högern” nämnvärt om. När du talar om att ha “ett fungerande samhälle” syftar det ju på ett nationalstatligt ramverk, medan allt som faller utanför ignoreras.

(Observera att jag inte är intresserad av att ge plats för diskussioner som bara är för/mot SD.)

#17 COPYRIOT | K239: Räcker det med en optimistisk berättelse för att åter göra välfärdsstaten möjlig? Är kritisk kristeori detsamma som pessimism? on 17 October 2015 at 4:47 pm

[…] ← K238: “Det är höst i ett Sverige som börjar tvivla på framtiden” […]

#18 Mikael T on 19 October 2015 at 1:30 pm

Intressant av Håkan Forsell ang Klemperer:

“”Allt språkförfall, alla tider av språkfördärv, är ett hot mot samhället. Varje form av slagordsaktig förenkling verkar förtryckande och uteslutande. Genom det tanklösa användandet av ett språk som ej tar hänsyn till schatteringar, differens och kvalitet blir människan avhumaniserad.””

http://arbetsbok.com/2013/04/10/sprakets-ondska/

Att som vänstern “”satsa sina kort på en optimistisk berättelse om framsteg”” blir väl även det en slagordsaktig förenkling?

#19 COPYRIOT | K248: “Systemkollapsen” (igen) on 29 December 2015 at 3:59 pm

[…] K238: “Det är höst i ett Sverige som börjar tvivla på framtiden” […]

Kommentera