K235: Skrytbyggen och skuldsättning – om finansialiseringen av Sveriges kommuner

På tal om den annalkande bostadspriskraschen, twittrade Erik Persson några rader och riktade strålkastaren mot en annan skuldbubbla, som är betydligt mindre uppmärksammad:

Nu bara vänta på att kommunerna ska börja våga snacka om bostadsbubblans kusin; den kommunala låneskulden.
Den senare även den tungt kopplad till fastighetsmarknaden med massa småkommuner som bygger spekulativa skrytbyggen för att finnas på kartan.
Så kommer alla säga om Sverige som man sa om Grekland: “De maskerade hur det egentligen såg ut”, “landet var helt korrupt bakom kulisserna”.
Men ingen kan ju neka till hur karriärsvägarna gått rakt från kommunernas mark- och exploateringskontor till den privata sektorn.
Hur utförsäljningar av allmännyttan parats med massiv avsäljning av mark och offentlig servicebebyggelse.
Inte sällan har samma parlamentariska vänster som motsagt sig utförsäljning av bostäder i kommuner varit pådrivande i andra processen.
Är det någon som hört talas om “internbanken” Kommuninvest? Ni kan ju testa att googla och se om ni blir kloka på den cirkusen.
Denna hårdföra klasspolitik med anknytning till det rumsliga är kärnan i illusionen om svensk tillväxt under 00- och 10-talet.
Det offentliga har tagit riskerna, och det privata har skördat vinster.
När det smäller upprepas samma process i större skala.

Ändå är det väldigt sällan som någon tar upp frågan om kommunal skuldsättning. Man hittar mest enstaka inlägg på bloggar Cornucopia, som tolkar skuldsättningen som ett utslag av “kommunhybris”. Och som en spegelbild återfinns enstaka tidningsartiklar om hur kommunobligationer under 2010-talet har blivit ett allt populärare investeringsobjekt. Detta hänger samman med att det är svårt att hitta utsikter för lönsamma investeringar i privata företag, vilket får pengarna att fly till tryggare vatten. Riksbanken har svarat med stödköp av statsobligationer, i syfte att stimulera ökat risktagande. Som bieffekt blir det också förhållandevis mer förmånligt att låna ut pengar till en kommun än till staten.
Dessutom har nu Finansinspektionen beslutat att kommunobligationer (utfärdade via Kommuninvest) ska räknas som den tryggaste typen av tillgångar, som får räknas fullt ut när bankerna ska uppvisa att de har likviditet.
Fram till 2008 var det vanliga att en kommun kontaktade en bank för att få ett lån. Numera lånar de pengar genom att utfärda obligationer på finansmarknaden, vilka sedan blir uppköpta av banker, pensionsfonder och liknande aktörer.

På listan på de allra mest skuldsatta kommunerna i Sverige – de som förra året hade över 70000 kronor i skuld per invånare – återfinns bland andra Gävle, Göteborg, Huddinge, Linköping, Umeå, Växjö och Östersund. Och så Södertälje vars skuldberg ligger i en helt egen klass (lite som Japans position i den globala topplistan över skuldsatta stater).
Däremot kan det noteras att såväl Stockholm som Malmö återfinns på den lägre delen av skalan, med kommunskulder på under 30000 kronor per invånare.

I vissa av fallen verkar det finnas en koppling mellan skrytbyggen och skuldsättning – exempelvis i Erik Perssons egen stad, Umeå. Men kopplingen behöver problematiseras. En möjlig ingång är att fundera på Solna, en kommun som är ökänd för sin hantering av det korrumperade mastodontprojektet “Friends Arena”. Det faktum att Solna ändå ligger förhållandevis lågt på topplistan över skuldsatta kommuner bör väcka vissa frågor om hur statistiken ska tolkas.
Siffrorna omfattar nämligen bara kommunernas låneskulder, inte andra betalningsåtaganden som i praktiken är liktydiga med skuldsättning. Uppluckrandet av kreditens gränser är ett så vansinnigt spännande ämne att jag nog måste spara det till ett kommande inlägg. Här kommer jag i stället att följa uppmaningen att googla “Kommuninvest”.

* * *

Det går att tänka sig en dag då Kommuninvest plötsligt blir ett företagsnamn på allas läppar. Men det förutsätter nästan att “det smäller”; att vi får en ny finanskris som i det akuta skedet slår mot skuldsatta kommuner i Sverige. En sådan utveckling går knappast att utesluta. Särskilt inte efter att SKL:s senaste ekonomirapport konstaterat att “kommunsektorns ekonomi är i ett mycket svårt läge”.
Samtidigt utlovar Kommuninvest en “exceptionellt god kreditvärdighet i svensk kommunsektor“. Här behöver det inte finnas någon motsättning. En svensk kommun kan nämligen inte gå i konkurs. Och om det inte skulle räcka med att sälja ut kommunala tillgångar, skära ner i verksamheten och höja skatterna, så kan man nog lugnt räkna med att staten träder in som yttersta garant för kommunernas kreditvärdighet.

Kommuninvest är en s.k. local government funding agency (LGFA) – ett slags kooperativt kreditmarknadsföretag, grundat 1986. Numera är nästan alla Sveriges kommuner och landsting anslutna, vilket också betyder att de har gått i “solidarisk borgen” för varandras lån. Genom att de gemensamt utfärdar sina obligationer via Kommuninvest, kan de i många fall låna till bättre villkor än om de hade gått till finansmarknaderna var för sig. Kommuninvest har högsta möjliga rating hos de stora kreditvärderingsinstituten.

Grundaren av Kommuninvest och dess direktör under de första femton åren var en viss Lars M Andersson. Numera är han verksam som konsult med uppdrag för myndigheter i utlandet som vill kopiera den svenska modellen. Uppenbarligen står nu Kommuninvest som förebild för liknande “kommunbanker” (LGFA:s) som är under uppbyggnad i Frankrike och Storbritannien.

Intrycket blir att en aktör som Kommuninvest spelar en tvetydig roll i kommunernas finansialisering. Å ena sidan driver de aktivt på kommunernas ökade skuldsättning och fördelar kreditriskerna på ett sätt som förefaller vara oprövat. Å andra sidan företräder de en modell för “öppen” skuldsättning i kontrast till den dolda eller informella skuldsättning som uppstår när kommuner sluter avtal “offentlig–privat samverkan”, där företag får i uppdrag att finansiera ett större projekt i utbyte mot ett garanterat pengaflöde från kommunen under 20, 30 eller 40 år.
Det är värt att fundera på skillnaderna mellan dessa två former av skuldsättning. Både i fråga om vad de gör med kommunalpolitiken och hur risken fördelas vid en finanskris.

8 kommentarer ↓

#1 Flute on 12 October 2015 at 5:32 pm

Bra spaning! Särskilt intressant detta med kommunernas och landstingens “solidariska borgen” för varandras lån.
Södertälje – kanske “Sveriges Detroit”?

#2 Alaoglu on 12 October 2015 at 8:09 pm

Som lite perspektiv uppgår Sveriges statsskuld för närvarande till knappt 140000 kr per invånare, alltså ganska precis det dubbla av “kriskommunernas” skuldsättning enligt ovan. Detta är i internationellt perspektiv en extremt låg statlig skuldsättning och skulle kunna vara det dubbla utan att ens få upp Sverige till den skuldsättning som de flesta andra europeiska länder håller sig med. Vid en kollaps skulle därmed Kommuninvests skulder enkelt kunna övertas av staten.

Historisk fråga: Har någon svensk kommun någonsin tvingats räddas med en statlig bail out?

#3 Eva on 12 October 2015 at 9:57 pm

Finansieringen av byggprojekt som främst handlar om stadsbranding är intressant. Att sjukan med ‘märkesbyggnader’ skulle bli så långvarig trodde jag inte. Det är dock så att länder i tex asien använder sig av samma tänk på en absurt mycket större skala. Dubai, Macao etc är förebilder för ännu värre hybrider.

En grej som jag tycker man ska tänka på är dock hur enormt jävla lite svenska kommuner har byggt sen sjuttiotalet. Framförallt om man tittar på kulturbyggnader och annan service lever vi ju fortfarande mest på hus som byggdes innan mitten av sjuttiotalet. Var alla våra bibliotek och simhallar skrytbyggen, inte så få är ju faktiskt speciella byggnader.

Jag är enormt kritiskt till hur och varför man bygger idag men kom ihåg att varenda bygge mellan 1940 och 1970 skulle idag klassas skryt och lyx med tanke på ambitionen och genomförandet. Vi vill verkligen inte se vad kommuner bygger när de försöker framställa sig som anspråkslösa. Då blir det nämligen precis som PEAB vill bygga och det är lika mycket mord på våra städer och tätorter som banala märkesbyggnader.

Det som gör en byggnad till skryt och lyx idag är oftast ett ofattbart tunnt lager spektakel i fasad när det gäller publika byggnader och i badrum/kök när det gäller lägenheter. Jag har insyn i några av Stockholms ‘lyxbyggen’ och lyxen är som sagt mest PR + några produktval.

#4 anonym on 13 October 2015 at 6:52 am

Kommunerna är också bra på sales lease back. Man säljer äldreboende till en kommersiell aktör som höjer hyran. Hyresbidraget betalas av staten så på så sätt får man pengar till skrytbyggen.

#5 anon on 13 October 2015 at 9:32 am

Formens hus i Hällefors finansierades av Kommuninvest och gick senare i konkurs. Kanske en bra startpunkt om man vill undersöka det solidariska betalningsansvaret i praktiken.

#6 COPYRIOT | K236: “Offentlig-privat samverkan” som ett sätt att dölja en skuldsättning on 13 October 2015 at 9:50 am

[…] ← K235: Skrytbyggen och skuldsättning – om finansialiseringen av Sveriges kommuner […]

#7 Erik 907 on 13 October 2015 at 10:19 am

Tack för att du plockade upp det här Rasmus.
Tror att det är angeläget att folk (eller utopiskt: journalister) tittar på det här ordentligt kommun för kommun, då även jag haft svårt att få ihop en helt klar bild av sambanden mellan vilka kommuner som toppar och bottnar skuldsättningsligan. Mitt intresse har också, kanske snarast, varit att se vad som tenderar att vara orsaken till att en enskild kommun snabbt ökar sin skuldsättning (klättrar mot toppen!).

Noterbart är att kommuner _inte får låna för löpande kostnader_ utan endast för _investeringar_ om jag förstått saken rätt.

Ibland lyfter olika konspiratoriska bloggar fram flyktinginvandringen som orsak till höga kommunskulder (Södertälje som exempel), men där talar ju Umeå emot som har bland Sveriges lägsta flyktingmottagande. Skulle vara intressant att se om det är kommunen centralt eller ex kommunalt bostadsbolag som står för Södertäljes skuldsättning.

I Umeå ligger ju i princip hela skuldökningen från 2010 på kommunen _centralt_ (innan dess fanns bara rätt stabila skulder i ex allmännyttan, vattenbolaget och elbolaget). Det handlar om en ökning på 1,5 miljard 2010-2014, och ytterligare 2,5 miljarder beräknat fram till 2019. För kommuninvånarna innebär detta något väldigt konkret: En allt större del av den årliga budgeten äts för varje år upp av amorterings- och räntekostnader, som börjar ligga på hundratals miljoner. Och då gör Umeå PPP-grejerna _också_ vilket lägger till kostnader. Realiteten är att dessa kostnader tvingar fram nedskärningar i basåtaganden som vård, skola, omsorg, kultur, fritid osv. Så det är ju situationen som utvecklas i vårt fall väldigt snabbt. Och ja, det är inte svårt att knyta skulden till omdaningar av parker, offentliga platser osv i nära anslutning till privata fastighetsinvesteringar.

Hoppas få den lokala bilden kontrasterad av andra exempel i detalj.

#8 COPYRIOT | K237: Bokföringskrisen? on 13 October 2015 at 8:09 pm

[…] K235: Skrytbyggen och skuldsättning – om finansialiseringen av Sveriges kommuner […]

Kommentera