Reklamkonflikter, I: Kampen mot tråket

En uttråkad människa är en outnyttjad resurs. Talet om en attention economy bygger på att information finns i överflöd, medan bara vår uppmärksamhet är begränsad.
Men i de stunder då vi är uttråkade – när vi vänder oss till skärmen för att slå ihjäl tid – då tycks det finnas uppmärksamhet i överflöd, medan det som brister är vår förmåga att välja eller sålla. Just detta tillstånd väcker nu ökat intresse hos reklamindustrin.

En spansk forskargrupp kopplad till Telefónica presenterade nyligen resultaten av sina experiment med “boredom detection“. Utgångspunkten är att mobiltelefonen är en sensor som på olika sätt skvallrar om sinnestillståndet hos sin innehavare. Om man bara kan avgöra när en person inträder i det sinnestillstånd som kallas för uttråkning – vilket kan underlättas rejält av wearables – så går det att välja rätt tillfälle att “pusha content”, som man säger.

Karakteristiskt för det uttråkade tillståndet är, enligt forskargruppen, att man allt oftare börjar kolla efter nya notifikationer. Den uppladdade datavolymen ökar, medan den nedladdade datavolymen minskar. Själva syftet med denna forskning tycks vara att, i god cybernetisk anda, finna sätt att återställa balansen. Det gäller att hitta de exakt rätta ögonblicken för att föreslå data för nedladdning – data som användaren inte skulle ha laddat ner annars.

Being bored makes mobile phone users more open to consume suggested content
/…/
these findings are significant, as they show that automatically-detected boredom may be an ideal way to deal with peoples’ increasingly scarce attention. We envision its application in boredom-triggered proactive recommendations, an approach to increase the success rates of proactive recommendations regardless of the content.

Jag misstänker att tekniker för tråkdetektering kommer att vara fullt integrerade i all slags digital mediedistribution inom några år. Så det är nog värt att redan nu fundera på konsekvenser och möjliga konflikter. Vad är egentigen uttråkning och finns det något i denna känsla som förtjänar att försvaras mot reklamindustriella angrepp? Går det att tänka sig alternativa tekniker eller praktiker för att hantera impulsen att vilja bli stimulerad?

Forskarna hänvisar förresten till en studie som publicerades i Science förra året, där man lät ungdomar tillbringa uppemot en kvart ensamma i ett rum, utan tillgång till distraktioner. Vissa fick dock möjlighet att ge sig själva en elektrisk stöt genom att trycka på en knapp. Innan de gick in i rummet uppgav många av deltagarna att de var beredda att betala för att slippa få en stöt. Men när de väl satt där inne och började bli uttråkade, valde ändå en stor del – framför allt bland männen – att trycka på knappen.

Most people seem to prefer to be doing something rather than nothing, even if that something is negative.

7 kommentarer ↓

#1 Andreas on 5 October 2015 at 11:02 am

Ja, det där var en sorglig studie över mänskligheten som kryper sig allt närmare de dystopiska sci-fi romanerna. Vi använder integritetskränkande tjänster för att det är “bekvämt” och konsumerar lättuggad underhållning av rädsla för att ha “tråkigt”. Så till den milda grad att det leder till ett självdestruktivt beteende.

Det där är något jag kämpar med själv. Att inte lägga för mycket tid på nonsens. Att begränsa mina barns skärmtid. Jag tyckte Susan Mausharts “Nedkopplad” var mossig när den kom men jag har börjat inse att hon har en del poänger.

#2 Anon on 5 October 2015 at 8:10 pm

Ett fenomen som börjat växa, hittills framförallt inom Facebook-spel, är att bli belönad för att se på reklam. Det var en bisarr blandning av barnspeltrailers, underhållningsvåld och välgörenhetstiggande när jag senast utsattes får det. Än så länge är det bara obetydliga krediter inom spel som erbjudits, men man kan undra var detta kommer att leda om några år om det visar sig “lönsamt”.

#3 Pjotr Henriet on 5 October 2015 at 11:59 pm

Går det att tänka sig att metoder som “push content” används även vid politisk marknadsföring?
Diverse underrättelsetjänster som har tillgång till samma informationer som Google, Youtube och liknande tillsammans, plus lite till, kanske kan tänkas vilja styra opinioner i mer önskad riktning?
De behöver inte känna till vilka de påverkar, eller ens intressera sig för det, utan nöja sig med att det fungerar.
Artiklar och nyheter, falska eller riktiga, kan dyka upp på ett automatiserat sätt och vid rätt tillfälle hos en uttalad målgrupp

#4 Daniel on 23 October 2015 at 6:31 pm

Oj, hade missat detta inlägget, läste först nu. Tråkighet är väl toppen på ett isberg. Sen kommer långtråkighet, djupare och djupare leda och till slut kanske apati. Lars Svendsens bok “Långtråkighetens filosofi” kanske vissa viftar bort som nonsens men för mig är det en av de bästa böckerna jag läst. Man kan gå vidare till Heideggers “The fundamental concepts of metaphysics” (som Svendsen skriver om). Där gör Heidegger en djup undersökning av “långtråkigheten”. Jag tror att han i detta bland annat skriver om “nyfikenheten” med negativ klang.

Fast det handlar väl mer här om de där stunderna när vi liksom förlorar det narrativa och: “Vad ska jag göra nu?” Tänker på fenomenet “clickbait” som slänger ut allt möjligt för att vi ska gå den vägen.

Frågan är väl om tråkighet har något värde eller om den ska utrotas. Jag säger: Mer tråkighet åt folket! :) Utan den så kommer det inte några nya infall. Och jag tror Svendsen och Heidegger håller med mig. ;)

#5 Daniel on 23 October 2015 at 6:40 pm

En sak till. Det finns en politisk dimension i tråkigheten, i långsamheten. I detta att vägra – nej, jag tjänar inte.

#6 Magnus on 23 October 2015 at 7:45 pm

Rätten att vara bildad, eller att tänka efter sina egna linjer, kommer oundvikligen ibland att se ut som en rätt att “vara tråkig”.

#7 Daniel on 23 October 2015 at 8:26 pm

Ja, när människan “ska” leva “fortare” och få ut så mkt av varje liten minut som möjligt (både arbete och fritid) så kommer den som ägnar sig åt att tänka/filosofera/bilda sig kanske mer och mer att ses som udda.

Det värsta kanske skulle vara ett samhälle där de som t ex bara ägnade sig åt tänkande/läsande/skrivande osv. sågs som belastningar för just samhället.

Kommentera