K232: Knark, kris, kaos

Magnus Lintons nya bok Knark – en svensk historia har välförtjänt fått mycket positiva recensioner. Av bokens fyra delar är den första särskilt intressant i detta sammanhang. “Kultur, knark, kaos”, lyder rubriken. Det handlar om “narkotikans växande roll som politisk och kulturell symbol i en annalkande kristid”.

I centrum står givetvis Nils Bejerot, “den svenska narkotikapolitikens fader”, som Magnus Linton lyfte fram redan i sin essä “Den nationella baksmällan” (2002). Artikeln var banbrytande för sin tid, även om jag vill ifrågasätta en bit i dess historieskrivning.
Det bör slås fast att Bejerot aldrig var maoist. Han lämnade Clarté långt innan det blivit maoistiskt och även om han senare omfamnades av den maoistiska rörelse som befann sig i upplösning så säger det föga. Saken är nämligen att nästan alla i svensk partipolitik, från höger till vänster, slöt upp kring den bejerotska visionen om “det narkotikafria samhället”.

Hegemonin etablerades år 1978–84, konstaterar Linton. Sedan dess har narkotikapolitiken i Sverige dikterats av två antaganden, förklarar professor Börje Olsson: “Dels att narkotika är ett jätteproblem, dels att vi kan lösa det – trots problemets enorma storlek kan vi stampa det från jordens yta.”
Mot slutet av 1980-talet var knarkkrigets korpraler som allra mest segervissa. En uppfattning spred sig om att kriget mot knarket faktiskt kunde vinnas, att “det narkotikafria samhället” låg inom räckhåll. “Men i dag är det väl ingen som på allvar tror att det finns nån lösning på det här problemet” säger professorn.

– Narkotikans roll som symbolfråga för politisk dådkraft växer successivt med en de facto-reducering av politikens räckvidd.

Historien om svensk narkotikapolitik, som Magnus Linton skildrar i Knark, avtecknar sig mot en bakgrund av de skiftande förnimmelser av ekonomisk, politisk och kulturell kris som samspelat sedan 1970-talet.

Den tidsdimension som framträder [hos Bejerot] – välfärdsprojektet är (ännu) storartat men har (just) insjuknat till följd av påverkan från kulturfrämmande beteenden som (redan) dominerar omvärlden – är den kanske mest intressanta i Sveriges narkotikapolitiska idéproduktion, eftersom tankefiguren än i dag präglar debatten. /…/
I Nils Bejerots folkhemsberättelse är tiden mellan gyllene epok och förestående undergång kort; 1930-talet följdes av ett par decennier då ett moraliskt homogent och högtstående “vi” etableras men redan på 1960-talet är det i upplösning /…/
Landet befinner sig, menar han vid 1970-talets slut, i krig. Eller snarare: Sverige är invaderat av främmande idéer och beteenden men har ännu inte börjat försvara sig.
/…/
Tanken att narkotikan är farligare än “allt” etablerar sig i svensk politik i skiftet mellan 1970- och 1980-tal, och är just byggd på idén om narkotiska preparat som socialt och kulturellt kontagiösa. /…/
de som sprider missbruk – och således bör stå i narkotikapolitikens fokus – är socialt fungerande droganvändare, /…/ [som] agerar både innanför och utanför normaliteten och därmed utgör ett kitt, eller med Bejerots ord en “kontaktsmittande” uta, mellan norm och avvikelse.

Nils Bejerot lade fram sin kontroversiella avhandling i socialmedicin år 1974, just när ett nytt krismedvetande hade börjat genomsyra hela samhället.
Det finns ett apokalyptiskt drag i Bejerots skrifter. Han argumenterade ständigt i termer av “förfall” – välfärdssamhällets förfall, kapitalismens förfall, “allmänna förfallsperioder” – på ett sätt som kan leda tankarna till Oswald Spengler. Förfallet förklarades omväxlande i termer av cancer, smitta eller parasitism.

det va?sterla?ndska samha?llet sjunker ned i missbruk, brott, fo?roreningar, fo?rgiftningar, kaos och ela?nde

Nils Bejerot, 1986

Om vi läser Nils Bejerot som kristeoretiker, går det att ta fasta på några strukturella drag i hans förfallshistoria. Han förutsätter en normalitet – en kulturellt homogen nation. Krisen beskrivs som en avvikelse från denna normalitet, till följd av en felaktigt förd politik. Det går att peka ut när urspårningen skedde och det går framför allt att lösa krisen genom att föra en korrekt politik.
Allt detta är karakteristiskt för vad vi i den här bloggserien har betecknat som “borgerlig kristeori “. Oftast har det då varit fråga om ekonomiska kriser, där den borgerliga kristeorin utgår från tillväxt som det normala hälsotillstånd som rubbats i krisen och måste återställas. Bejerot resonerar på motsvarande vis, men i fråga om en kulturell kris.

Smaka på följande scenario som Nils Bejerot tecknade i en hyllningsintervju två år för sin död:

min ma?nniskosyn a?r utomordentligt ljus och positiv /…/
Min samha?llssyn a?r dock betydligt dystrare, eftersom jag anser att politikerna inte i na?got land a?r vuxna sina uppgifter. Va?rt moderna samha?lle har helt enkelt blivit fo?r komplicerat fo?r va?ra beslutsfattare.
Detta ga?r ut o?ver individerna. Om de sociala pa?verkningsfaktorerna a?r mycket negativa formas individen la?tt i ett destruktivt mo?nster och blir i va?rsta fall del av en asocial eller antisocial subkultur, som i sin tur pa?verkar andra i destruktiv riktning. Slutstadiet av en sa?dan utveckling kan bli ett kaotiskt tillsta?nd av allas krig mot alla fo?r o?verlevnaden i en storstadsdjungel bortom all lag och ra?tt. Det finns pa? flera ha?ll i va?rlden omra?den som totalt kollapsat och all ordnad social verksamhet uppho?rt, till och med sopha?mtningen.
Om samha?llet inte la?r sig att pa? ett konstruktivt sa?tt ta itu med sa?dana so?nderfallsprocesser kommer fo?rfallet att fortskrida i allt vidare cirklar. Ultrapermissiva teorier och inkompetens i de politiska systemen har banat va?g fo?r denna utveckling, som pa? sikt ga?r havande med fascismen och den blinda reaktionen. Man ma?ste ha ett la?ngsiktigt politiskt perspektiv fo?r att ana vart det sociala fo?rfallet i hundratals va?rldsmetropoler kan komma att fo?ra politiken i det la?nga loppet.

Nils Bejerot, 1986

Krisretoriken påminner om en underlig hybrid mellan Oswald Spengler och Rosa Luxemburg. Men det kan ändå slås fast att Nils Bejerots kristeori varken var tragisk eller kritisk, utan just borgerlig. Här finns inga tvivel på att det finns en korrekt politik som – om den bara genomdrivs tillräckligt resolut – kan bota sjukdomen och återställa samhället till sitt friska normaltillstånd: “det narkotikafria samhället”.
Just denna frånvaro av tvivel på vilken normalitet som ska återställas – som alltså karakteriserar allehanda borgerliga kristeorier – var vad som gjorde det möjligt för Nils Bejerots dramatiska dystopier att etablera ett varaktigt inflytande över svensk politik.

Narkotikapolitikens stora stridslinje går mellan prohibition och skademinimering. Magnus Linton menar att dessa motpoler sammanfaller med motsatsparet relativism–absolutism, som i sin tur förknippas med vänster–höger. Jag kan inte köpa den här politiska kodningen, men den gör mig nyfiken på att fundera på vad som händer när narkotikapolitiken kodas om från ideologi till kristeori.

Om prohibitionen är “borgerlig”, framstår den liberala och skademinimerande hållningen snarast som “tragisk”. Det finns, enligt den tragiska förståelsen, ingen möjlighet att återställa en tidigare normalitet i fråga om rusmedel. Men det finns heller inga skäl att bekämpa någon norm; allt som kan göras är att minimera de skador som uppstår när nya rusmedel och rusvanor breder ut sig i samhället.

Endast en kommentar ↓

#1 botox80 on 5 October 2015 at 8:05 pm

Sidospår:

“Resan till Ibiza” (Svenska Narkotikapolisföreningens Tidskrift nr 4/2008, p.50) är ett fantastiskt exempel på bejerotismen idag. En stockholmspolis beskriver sin resa till konferensen Club Health på Ibiza. Några lösryckta citat:

Av 50 talare var jag och Johanna
Gripenberg de enda som pratade om arbetet ”mot”
narkotika. För dom andra deltagarna framstod vi ifrån Sverige som om vi kom från en annan värld. Efter presentationen kände jag hur de andra deltagarna
gick omvägar runt oss. Känslan av utanförskap
var påtaglig.

Det blev en resa med starka intryck och trots känslan
av utanförskap så kände jag mig oerhört stolt över
att vara svensk. Jag kom på mig själv att småle då jag
på flygplatsen tänkte tillbaka på konferensen. Resan
blev ett kvitto på att vi valt rätt väg.
Med denna konferens i bagaget har jag inga svårigheter
att fortsätta motivera mina kollegor i arbetet mot
narkotika. Både preventivt och repressivt.

Kommentera