Entries from September 2015 ↓

För tre månader sedan störtdök Shanghaibörsen. Sedan dess har ovissheten varit stor om vad som egentligen sker med Kinas ekonomi. Säkert är bara att det som sker får en avgörande betydelse för övriga Ostasien, för alla råvaruexportörer och i förlängningen för världsekonomin. Här kommer några nedslag i analyser som levererats i september.

Nationalekonomen Jesper Roine konstaterar mest att nationalekonomerna inte har någon aning om vad som ska ske. Utvecklingen i Kina har varit “otroligt exceptionell” och detta “kan naturligtvis fortsätta”, men bara “om inget särskilt händer” – vilket är föga troligt, som Roine själv påpekar. För övrigt är det talande hur han helt duckar för frågan om Kinas skuldbubbla. Inte ett ord om det i sanning exceptionella stimulansprogrammet som kulminerade kring 2012 och som nu börjar visa sina följdverkningar. Allt handlar bara om börsvärden och tillväxttal i historisk jämförelse.

Kontrasten är tydlig till ekonomibloggaren Flute, som uppehåller sig helt vid skuldbubblan och menar att “Kina har tappat kontrollen“.

Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007! Samtidigt har förstås BNP växt kraftigt, men de totala skulderna har växt från 153 procent av BNP år 2008 till 242 procent i slutet av 2014. Det som framförallt sticker ut är hur mycket företagens skuldsättning ökat – från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014. Så stor och snabb kredittillväxt leder ofelbart till enorma felinvesteringar.

Vad som hänt under sommaren är att kredittillväxten för hushåll och företag i Kina har bromsat in kraftigt. I stället har de nya krediterna gått till finansföretag – vilket väl är det som har bromsat aktiebörsen från att falla ytterligare. Nu ska vi dock inte fixera oss vid börsvärden. Det verkligt intressanta är alla signaler om hur den materiella produktionen har börjat krympa. Siffror från juli visar på klart sänkt produktion av både kol, stål, el och cement.

Kinas fastighetsbubbla är också en bra bit in i sin urblåsningsfas – både bostadspriser och antal påbörjade bostäder har nu fallit ett bra tag. /…/
Det pågår också en kapitalflykt från Kina. /…/
Kina är alltså en bra bit in på att blåsa ur sin kreditbubbla och krympa sin konstgjort uppblåsta ekonomi. Detta kommer att få följder för hela världsekonomin, särskilt med tanke på att Kina är världens näst största ekonomi sett till BNP. Särskilt kommer förstås alla som exporterar varor till Kina att drabbas. Ett land som man då osökt kommer att tänka på är Australien, som är en av Kinas viktigaste råvaruleverantörer.

Hittar också aktuella siffror på hur Kinas samlade import fallit med 14,3 % senaste året, medan exporten föll med 6,1 % (och nu talar vi inte längre om materiella kvantiteter, utan om marknadspriser i yuan). Framför allt innebär den minskade importen till Kina ytterst dåliga nyheter för länder som Australien och Brasilien, som blivit djupt beroende av att exportera råvaror dit. Siffrorna innebär också en ökad obalans i världshandeln, för även om Kinas export minskar i absoluta tal, ökar dess exportöverskott i relativa termer.

Vidare till Jon Weman i Fria:

Australien /…/ har Kina nästan helt att tacka för sin ekonomiska boom. Dess gruvindustri har gått som tåget under mer än ett årtionde. Men om Kina, som använt mer än hälften av världens stål, drar ner på sin enorma produktion av armerad betong kan den epoken vara över. Australien är en ”kanariefågel i gruvan” för att mäta effekterna på världsekonomin, skriver nyhetsbyrån Bloombergs, som rapporterar en rad negativa siffror därifrån i augusti.

Men effekterna blir också mer indirekta. Kinas efterfrågan har hållit uppe priserna på en lång rad råvaror, som nu rasat kraftigt, från olja till koppar. Det kan innebära stora utmaningar för hela världsdelar som Sydamerika och Afrika som byggt sin framgångsrika utveckling de senaste åren på en råvaruboom.

Detta var för övrigt inget som Jon Weman nämnde för några år sedan, när han hyllade utvecklingen i Venezuela under Hugo Chávez. Sanningen var ju att landets framgångar, “ekonomiskt och socialt”, var helt beroende av just den råvaruboom som innebar höga mat- och oljepriser 2005–08 och 2010–12. Bra för levnadsstandarden i oljerika Venezuela, sämre för folk i länder som Egypten och Syrien, där matpriserna var avgörande för att utlösa uppror. (Angående utvecklingen i Latinamerika i förhållande till Kina, se även sommarens nyhetsanteckningar.)

Jon Weman skriver om hur aktiebörserna på 2010-talet har rusat i höjden, inte bara i Kina utan även i Europa och Japan, där BNP-tillväxten har stagnerat. Han hänvisar till den neo-chartalistiske ekonomen Michael Hudson, som menar att centralbankernas “kvantitativa lättnader” bara har inneburit ett tillskott av pengar “som sedan stannat på finansmarknaderna och drivit upp priserna där, istället för att spridas till resten av ekonomin”.
(Man kanske kunde tillägga att pengarna även har hållit uppe bostadspriserna och att de även torde ha haft del mat- och oljeprisernas kortvariga återhämtning efter en tillfällig dipp 2009. I förlängningen torde man rentav kunna säga att de triljontals dollar som USA:s centralbank tillverkade även kom råvaruexporterande länder som Venezuela till del, om än under en kort period. Det är otillräckligt att tänka sig den finansiella världen som helt frikopplad från den reella ekonomin, vilket jag uppfattar att Michael Hudson ofta antyder.)

Men visst var Kinas stimulansprogram var av ett lite annat slag, som Jon Weman skriver:

Kinas gammalmodiga keynesianism – att sätta människor i arbete genom att pumpa in pengar i verkliga, fysiska projekt – är alltså vad som har hållit världsekonomins hjul snurrande. Samtidigt har den inte varit utan problem. När projekt ska skakas fram och förverkligas i en sådan rasande takt blir risken för felinvesteringar ett bekymmer, som de spökstäder och ödsliga köpcenter som har skildrats i internationell press. Det är förmodligen en anledning till att strategin i dag kan vara på väg att köra fast.

Jodå. Sedan kan man ju även nämna andra problem, som lätt glöms bort. Typ att storsatsningar på “verkliga, fysiska projekt” innebär en brutal rovdrift både på arbetare och klimat. För att hålla världsekonomins hjul snurrande krävdes det enorma utsläpp av koldioxid just i Kina. Detta är något som Göran Greider åtminstone nämner i sin ETC-ledare:

Trots att det faktiskt var ett gigantiskt kinesiskt stimulanspaket som räddade världen från en fullständig kollaps efter finanskraschen hösten 2008, och trots att våra hem är fulla av produkter från det Pärlflodsdelta dit vi exporterar våra koldioxidutsläpp, är det som om Kina inte riktigt existerar för oss.

Som vi nämnde i somras måste man förstå Kinas stimulansprogram som en händelse av världshistorisk omfattning:

Mellan 2011 och 2013 förbrukade Kina mer cement än vad USA gjorde under hela 1900-talet! Stimulanskalaset resulterade i att Kinas andel av den globala tillväxten år 2012 plötsligt sköt upp till 85 % – en siffra som indikerar en händelse av världshistorisk vikt. Fast det varade inte så länge. Under perioden 2013–2015 har Kinas andel åter börjat sjunka ner mot 20 %.

Jag älskar att Göran Greider slår till med rubriken “Kina och världskapitalismens slut” – även om det i artikeln blir allt mer oklart vad som ska förorsaka detta slut. Först talar han på arrighianskt vis på hur kapitalismen genomgår långa cykler, hur varje cykel har ett geografiskt centrum, hur detta centrum nu tycks flyttas mot Shanghai. Därefter hänvisar han till vad Immanuel Wallerstein har sagt om kapitalismens slut:

Nu närmar sig slutkrisen för det kapitalistiska systemet. Som om det vore en matematisk självklarhet konstaterar Wallerstein att omkring år 2075 – möjligen redan 2050 – kommer vi att leva i ett världssystem som inte är kapitalistiskt.

Kärnan i argumentationen utgörs av vad Marx kallade profitkvotens fallande tendens: det blir allt svårare för kapitalisterna att göra rejäla vinster. Systemet är nämligen beroende av en periferi dit kapital kan lokaliseras för att exploatera den ännu oorganiserade arbetskraft som nyss kommit från landet och inte förmår ställa lika höga lönekrav som i systemets centrum. Men snart finns inga byar kvar att tömma. Periferin krymper. Kapitalismen når sin terminalkris.
Jag tvivlar starkt på att Wallerstein kommer att pricka rätt i sin profetia. Men jag är övertygad om att vänstern och arbetarrörelsen är i skriande behov av den typen av grandiosa analyser.

Jag kan hålla med Göran Greider i behovet av “grandiosa analyser”. Men grandiositeten får inte komma på bekostnad av teoretisk skärpa. Det duger inte att kasta fram helt olikartade kristeorier och låta dem ligga utkastade sida vid sida, utan att ta itu med det som faktiskt skiljer dem åt.

Göran Greider verkar ha missförstått Immanuel Wallersteins kristeori genom att läsa in en massa marxism som inte finns där. För honom handlar det inte om profitkvotens fallande tendens. I stället tänker sig Wallerstein att kapitalismen skulle nå sin slutkris till följd av brist på arbetskraft – en besynnerlig analys med tanke på den globala överflödsbefolkning som befolkar slumstäder och flyktingläger runt om på planeten. Om det inte finns några byar kvar att tömma i Kina är det väl bara att bygga fabriker i Brasilien, om det nu skulle råda brist på arbetskraft?
Profitkvotens fallande tendens innebär någonting helt annat: “att det blir svårare göra snabba vinster när man måste investera mer och mer” (Greider). Det handlar alltså om att en ökad produktivitet i varusamhället, så att varje skapat arbetstillfälle måste föregås av allt större investeringar i fast kapital. En utveckling som verkligen inte pekar mot någon brist på arbetskraft. Tvärtom. Det finns alltså flera helt olika sätt att tänka sig “kapitalismens slut” – eller på kortare sikt, dess utdragna stagnation – liksom Kinas roll i denna process.

Inom den populärhistoriska litteraturen utmärker sig allt fler böcker som kretsar kring enskilda årtal. Florian Illies tog sig an 1913 i Århundradets sommar, som tyvärr var ganska dålig även om idén var lovande. Peter Englund har skrivit hyllade böcker om krigsåren 1914 och 1915, medan han själv hyllat Karl Schlögels bok om Moskva 1937.
Andra exempel är Ray Huangs bok om Kina 1587 eller Thomas von Vegesacks bok om Stockholm 1851. Själv fascinerades jag av Hans Ulrich Gumbrechts kultur- och mediehistoriska närstudie av året 1926, som även inspirerat till liknande forskning om året 1929.

I senaste numret av Tidskrift för litteraturvetenskap nämns Gumbrechts bok som en klassiker i genren. Det är Jonas Ingvarsson som i artikeln “BBB vs WWW” talar om “tre olika mediearkeologiska strategier”, varav en strategi är att uppmärksamma de “förlorade teknologierna”.

En annan strategi är den så kallade årtalsforskningen, som innebär att du undersöker mycket begränsade tidsspann (till exempel ett enda år) för att komma bort från de begränsningar som epoker, -ismer, genrer, författarskap och andra estetiska kategorier för med sig. Årtalsforskning är kanske inte något mediearkeologiskt påfund i sig, men praktiseras gärna då den inbjuder till att parallellställa estetiska uttryck och mediehistoria.

Att koncentrera sig på en mycket kort tidsperiod möjliggör alltså en större bredd, i riktning mot den totalhistoria dit många av oss historiker i hemlighet lockas. Kanske man man rentav se detta som ett sätt att upphäva motsatsställningen mellan anekdotisk mikrohistoria och syntetisk makrohistoria?

Samtidigt är det nödvändigt att erkänna en viss kronologisk relativism. Vår västerländska tideräkning är ett sätt att avgränsa år, årtionden och sekler. När vi som historiker slänger oss med dessa begrepp hänfaller vi åt en numerologisk tidsuppfattning. Årtalens magi är historiografiskt produktiv.

Själv har jag en viss förkärlek för att använda halvluddiga periodiseringar som “vårvintern” eller “sensommaren” när jag skildrar historiska förlopp. Men jag leker också med tanken på att undersöka mer samtida historier inte utifrån ett enda år, utan en enda månad. Jag fick visst utlopp för detta igår, genom min artikel i DN, där en ganska lång passage handlar om sommaren/hösten 2008 och i synnerhet september 2008. Skulle inte den månaden vara värd en hel bok? Om tre år är det tioårsjubileum…

Dagens Nyheter bad mig skriva en analys om varför den digitala övervakningen inte längre tycks möta något motstånd. Det blev en artikel som kretsar kring tre nätpolitiska besvikelser: FRA (2008), Wikileaks (2010) och Snowden (2013). Plockar också upp några trådar som jag skrev om i Brand förra året. Understryker att det aldrig finns vattentäta skott mellan statlig och privat övervakning, samt att politikers tal om ett “individperspektiv” på övervakningen är en avledningsmanöver.

PS. Ni vet väl vad ni gör om DN.se meddelar att ni måste betala för att få läsa? Bara att öppna ett “inkognitofönster”, eller vad webbläsaren kallar det. Klistra in adressen där, så går det bra att läsa utan restriktioner. Ännu enklare är att använda en bookmarklet som gjorts för att kringgå kakväggen på The Economist, men funkar lika bra på DN.

Det är också möjligt att läsa artikeln via unvis.it, om man t.ex. mot förmodan har någonting emot att bli övervakad.

Intressant artikel av Tom Streithorst i Los Angeles Review of Books: “Why your rent is so high and your pay is so low” (via ComInSitu). Ämnet är kort sagt hur boendekostnaderna under det senaste halvseklet har ökat betydligt snabbare än flertalets inkomster (i USA).

Att hyra en vanlig New York-lägenhet kostade på 1950-talet bara 10 % av en persons medianinkomst. Nuförtiden är det inte ovanligt att unga New York-bor lägger halva sin inkomst på att ha en bostad.

Under “guldåldern”, 1945–73, steg lönerna i USA ordentligt (vilket bland annat berodde på starka fackföreningar). Bostadspriserna steg inte alls i samma takt (vilket bland annat berodde på att det fanns en begränsad tillgång på krediter). Inte heller hyrorna steg särskilt snabbt (bland annat för att det faktiskt byggdes en massa nya hyreshus). Man blev inte särskilt rik på att äga hyresfastigheter. För den som ägde sin egen bostad, var huset främst ett ställe att bo, inte ett investeringsobjekt som förväntades stiga i pris.
Inne i bostäderna skedde stora standardhöjningar 1945–73: de som tidigare inte haft rinnande vatten eller WC fick det och mer därtill; år 1970 hade nästan alla i USA både bil, tv och tvättmaskin. Vad som varit lyx blev med åren till vardagsnödvändigheter.

Vändpunkten inträffade 1982, fortsätter Tom Streithorst – alltså under Reagan och Thatcher. Det var detta år som reallönerna slutade öka (inte bara i USA, utan även i Sverige). I stället inleddes en spektakulär prisökning på olika slags tillgångar: aktier, obligationer, fastigheter. Detta har gynnat de rikaste. Givetvis handlar det om klass. Men i detta fall är klass sammanflätat med generation. Stigande fastighetspriser innebär en ständig omfördelning från de yngre till de äldre.

High real estate prices are good for the old and affluent. They are terrible for the poor and young.
/…/
If house prices fall, the middle aged and middle class will be in an uproar. For almost all of us, real estate is our principal, if not only, asset. If our house stops appreciating, our dreams of someday not having to work utterly evaporate. We vote and so politicians listen to our desires. Falling house prices would be a boon for renters and first-time buyers (and probably for society at large), but their political clout is less than that of middle-aged, middle-class property owners.

De senaste trettio årens bubbelekonomi har alltså frammanat en allt starkare intressekonflikt mellan två grupper. Å ena sidan står de (framför allt yngre) som inte äger någon bostad. Å andra sidan står de (framför allt äldre) som har varit bostadsägare så länge att de på pappret är ganska täta.
Uppdelningen är väldigt grov. Mellan de två polerna finns ju de som “äger” en bostad men är skuldsatta över öronen. Det är inte självklart om dessa ser sitt intresse i att få bli skuldfria och flytta till en billigare hyresrätt, eller i att vänta några år på fortsatt stigande bostadspriser för att göra ett klipp. Politiker kan emellertid se hur det finns fler väljare att hämta i den äldre generation som har intresse av att deras tillgångar ökar i pris, än i den yngre generation som vill ha billigare bostäder.

If they wanted to drive down rents, government could fund the construction of public housing, as they did during the Golden Age. More quality housing would increase its stock, and with supply rising to meet demand, prices would fall. This would be great for young renters, bad for middle-aged property owners, bad for banks. Thus it is not likely to happen. Property prices, at an all time high, are not likely to fall, and if they do, expect the government to put a floor under them.

Fastighetsbolagen i Sverige pekar på en beställningsrapport som drar slutsatsen att det inte finns någon bostadsprisbubbla: “priserna på bostadsrätter är rimliga”. Skrev om detta i samband med ockupationen i Högdalen:

Beställningsrapportens slutsats var alltså att det inte finns någon bostadsbubbla, eftersom de stigande bostadspriserna kan förklaras av fallande räntor. Det är en rätt märklig definition av en prisbubbla. För vad händer om räntorna en vacker dag börjar stiga?
Nästa argument som anförs av Lennart Weiss är “att hushållens tillgångar överträffar skulderna med x3 vilket gör dem rejält stryktåliga”. Men dessa “tillgångar” består ju av fastigheter, vars priser har rusat i höjden. Stryktåligheten bygger på att fastighetspriserna aldrig kommer att rasa nedåt.

Vi kan förstå vad som står på spel med noll- och minusräntorna. Varför centralbankerna i Sverige, precis som i USA och Storbritannien, hela tiden skjuter upp den räntehöjning som någon gång måste komma. Hushållens samlade skuldsättning måste hållas uppe för att inte den bostadsägande generationen ska kastas i smutsen. Alla politiker är rädda för att detta ska ske.

Jag upprepar en fråga från förra året:

Riksbankens nollränta befinner sig liksom på en annan planet än riksdagens budgetbeslut. Aldrig att de stigande bostadspriserna diskuteras i samma sammanhand som Sverigedemokraternas växande väljarstöd. Nu menar jag inte att det ena skulle ha förorsakat det andra, men förr eller senare är det troligt att linjerna korsas. Vilket utrymme för populistisk politik kommer att skapas av en eventuell priskrasch på den svenska bostadsmarknaden?

Samtidigt kommer jag, något otippat, att tänka på på Gotfred Appel – mest känd från olika böcker om Blekingegadeligan. Kring 1970 lanserade han sin teori om “snyltarstaten“. Det rörde sig om en genonrutten antiimperialism som utmynnade i en vansinnig praktik. (Mycket har redan sagts om Blekingegadeligans positiva inställning till våld. Vi borde tala ännu mer om de destruktiva följderna i att bejaka pengar som medium för revolutionär verksamhet. Blekingegadeligan gjorde detta och förvandlades från ett parti till ett företag, verksamt på den tunga kriminalitetens marknad.)

Gotfred Appel menade att de rika ländernas arbetarklass är “mutad”, eftersom den fått del av de “superprofiter” som alstrats genom utplundring av fattigare länder. De hade förvandlats till en arbetararistokrati som inte längre hade objektivt intresse av att störta kapitalismen. Det var alltså ingen idé att försöka värva dem till socialismens sak.

Vad som skett sedan 1970-talet är dels att antiimperialismen kollapsat (och uppdelningen i i-länder och u-länder blivit mindre skarp), dels att fastighetspriserna i västvärlden har rusat i höjden (vilket lett till en vidgad klyfta mellan yngre och äldre). Öppnar inte detta för att teorin om en arbetararistokrati kan återkomma, i ny form? Alltså att de i Sverige/USA som köpte bostäder sina bostäder på 1900-talet och som nu på pappret är mångmiljonärer… att de helt enkelt är mutade. Att det inte är någon idé för den yngre generationen att söka allianser med dem, utan måste ställa sig in på att de bara blir allt mer reaktionära i ett läge där deras bostadsförmögenheter hotas.

Jag säger inte att det är en bra slutsats. Men den är kanske värd att brottas med. Även om Tom Streithorst uppenbarligen inte är någon dogmatisk marxist-leninist, anar jag i hans artikel en tankegång i löper i sådan riktning.

En blogg kräver ett spamfilter. Enda alternativet är att stänga av kommentarsfunktionen, men då är det tveksamt om sajten längre kan kallas för blogg. Om jag slutade få konstruktiv respons skulle jag lägga ner Copyriot.
En mellanväg är att endast släppa in kommentarer från användare som på förhand har registrerat sig, men så vill jag inte ha det på Copyriot. Jag vill öppna för postande av spontana infall. Därmed sätts filterfrågan på sin spets.

Spamfilter kan vara av olika slag. De kan ordnas på olika sätt.
Ena sättet är att man lägger hela bloggen i en kommersiell bloggtjänst, typ WordPress.com eller Blogspot.com. Vill inte tillbaka dit, av flera skäl. Men visst finns det mycket som blir enklare av att man överlåter sin blogg i ett företags famn. Inte minst genom att företaget ser till att det alltid finns ett spamfilter. Troligen har detta fått många att svälja det sura äpplet och acceptera reklam på sina bloggar.

Om man däremot kör bloggen på indieserver, blir man tvungen att själv installera och uppdatera spamfilter. Hittills har Copyriot förlitat sig på Akismet, som har funkat helt okej – tills för en vecka sedan. För plötsligt vill Akismet ta betalt för sitt filter. Visserligen erbjuds en gratisversion, men då ska man först skriva in sitt kortnummer. Det ville jag inte, så jag letade efter alternativ, hittade WP-SpamShield. Installerade och testade, det tycktes funka bra – i några dagar. Sen fick jag höra att de som försökt kommentera bara mötts av ett felmeddelande. Jag felsökte grundligt, utan att bli klokare. Så jag fick avinstallera även WP-SpamShield.

Christopher tipsade mig då om en Captcha-plugin som han använder på sin blogg. Captcha är i grunden ett slags Turingtest för att skilja mellan människor och robotar. Ofta ska man läsa gravt förvrängda bokstäver och siffror, vilket riskerar att sätta en alltför hög tröskel för ett livligt kommentarsfält. Men den här varianten var mycket mildare: enkla matematiska uppgifter av typen “sju – x = 6″.
Så just nu är detta den rådande lösningen för inträde till Copyriots kommentarsfält. Jag hoppas att det funkar för er. Tyvärr funkar det sämre för mig. Skyddet är alltför svagt för att stänga ute de veritabla arméer av spamrobotar som attackerar Copyriot, dag som natt. Det mesta stoppas nog, men väldigt mycket slinker igenom. För att detta ska funka måste jag aktivt gå in flera gånger om dagen och rensa ut spamkommentarer. Det känner jag inte för.

Kanske någon kan tipsa mig om alternativa spamfilter som funkar bra. Då skulle jag bli glad.

Annars är det alltid intressant att reflektera lite över vad robotarnas kapprustning gör med nätet. Man skulle nog kunna uttrycka det som att priset för att driva en blogg stiger, när spamrobotarna blir allt fler och allt mer sofistikerade. Samtidigt finns det klara stordriftsfördelar i spambekämpning. Följden blir att bloggare med tilltagande kraft drivs bort från sina egna bloggar, ofta till kommersiella bloggplattformar (som erbjuder spamfilter i utbyte mot reklam), ännu oftare bort från bloggandet som sådant, till plattformar som Twitter och Tumblr. Är jag alltför dystopisk?

Benjamin Noys har skrivit en liten essä vid namn “Hating theory“, som är ett starkt försvarstal för just “theory”. Även om man sällan hör någon som avfärdar allt teoretiserande, finns det väldigt många som vill dra en gräns: lite teori är väl okej, men inte för mycket, nu måste vi vidare…

Vilka sammanhang syftar han på? Det är aningen oklart. Det engelska ordet “theory” är inte så lätt att översätta som det kan verka.

Inom anglo-akademin tenderar “theory” att få en ganska snäv innebörd som ligger nära “kritisk teori“; det handlar om att överbrygga skiljelinjen mellan humaniora och samhällsvetenskap. Den kritiska teorin har av tradition ställt sig i tydlig opposition gentemot positivismen i samhällsvetenskaperna.
Följaktligen kan man lätt få intrycket av en akademisk arbetsdelning där vissa sysslar med “teori” medan andra sysslar med “empiri”. I någon mån fungerar akademin verkligen så – vilket utan överdrift kan kallas för ett hån mot all vetenskaplighet. Empiriska fakta har nämligen aldrig trillat ner nakna från himlen, utan är alltid resultatet av teoretiskt grundade frågor och kategorier. Omvänt är det uppenbart att inget teoretiserande kan sväva fritt utan koppling till den empiriska verkligheten.

På svenska har ordet “teori” inte samma laddning. I stället brukar det få sin mening genom motsatsparet teori/praktik. Även här förutsätts en jävligt tveksam arbetsdelning, när man tänker sig att teori är “akademiskt” medan praktik är “aktivistiskt”. Som om bara akademiker kunde teoretisera; som om det funnes en politisk aktivism som inte grundades i val av teoretisk analys.

Jag antar att Benjamin Noys egentligen bedriver en polemik inom ämnet litteraturvetenskap, där det finns vissa som menar att det blivit alltför mycket “theory”, på bekostnad av mer traditionell tolkningskonst. Men jag föredrar att läsa hans text som ett svar på dem som menar att en alltför stark tonvikt vid “teorin” skulle hämma den radikala “praktiken”.

Teori är onödigt, sägs det. Teori är svårt. Teori är framför allt abstrakt. Ja, så är det, skriver Noys:

Theory is abstract and that is why it is true. All thinking, as Hegel repeatedly points out, requires abstraction. Without abstraction no thinking, or in the denial of abstraction what we get are what Alberto Toscano calls “warm abstractions”: nice and fuzzy abstractions like “creativity” and “complexity”. Theory is also true because it tries to think the forms of abstraction around us, especially the abstractions of value. /…/ Marx is hated for his abstractions, when he was analysing the abstractions of value that rule our lives. Similarly Freud is hated for revealing that our motives are much more dull and conformist than we imagine, especially when and where we imagine we are most original.

Vi kommer inte undan abstraktionerna. Ju mer vi värjer oss mot ett “kyligt” teoretiserande, desto djupare sjunker vi ner bland “varma abstraktioner”. Även den antiteoretiska impulsen är i slutändan en teori; en vitalistisk teori som predikar att allt måste tjäna “livet”. Vilket är detsamma som att bejaka sakernas rådande tillstånd – även när det görs i namn av en aktivism som otåligt vill ändra på detta tillstånd genom att “gå från teori till praktik”.

Möjlig formel:
praktik – teori = event

Gilles Dauvé är tydligen på väg att ge ut en ny bok, From crisis to communisation. Därifrån sprids nu texten “Crisis of civilisation” som jag inte kunde låta bli att läsa. Nu var det länge sedan jag läste något annat av Dauvé, men jag minns honom ändå som en slagkraftig skribent. Den här texten är däremot ganska oklar i sitt uppsåt, men välvilligt läst väcker den fler frågor än den ger svar. Här några lösa anteckningar att börja med.

Begreppet “produktionssätt” (Marx) blir ofta en anakronism när det tillämpas på icke-kapitalistiska samhällen, skriver GD. Liknande poänger görs av Robert Kurz i dennes sista färdigställda bok, Geld ohne Wert. Om vi exempelvis vill begripa den europeiska medeltiden bör vi enligt Kurz inse att religionen inte var någon “överbyggnad” till ett feodalt produktionssätt – om något så fungerade själva religionen som ett produktionssätt – alltså som ett sätt att organisera allt det vi numera skulle kalla för produktion eller reproduktion. Däremot existerade ingen fortlöpande “produktivkraftutveckling”, eftersom den religiösa världsåskådningen inte gav något utrymme för att mäta eller maximera “produktivitet”.

Bourgeois priority is to increase the productivity of labour and capital: that is what they are bourgeois for and they prove good at it. Long-term and “holistic” thinking come second.

Karakteristiskt för kapitalismen som produktionssätt är just inriktningen på produktivitet, som hänger samman med uppdelningen i två “produktionsfaktorer”: arbete och kapital. Höjd produktivitet betyder att det krävs mindre arbete och mer kapital för att uppnå ett visst konkret resultat, eller hur? Sådan är ju t.ex. Marx förståelse – att det är fråga om arbetsproduktivitet.

Men det verkar inte som att GD följer denna marxska begreppsförståelse. Bland annat skriver han att produktiviteten ökade rejält på 1990-talet, särskilt i USA, dels tack vare datoriseringen (såklart), dels som följd av att tillverkningsindustrierna flyttade till Asien där lönekostnaderna var lägre. På vilket sätt skulle det senare höja produktiviteten? Om något, tenderar väl sänkta löner till att det blir mindre angeläget att investera i maskiner, vilket innebär att produktiviteten antingen dämpas eller sänks.
Att sänkta löner kan leda till höjd kapitalproduktivitet är en helt annan sak. Då mäter vi inte produktionens konkreta resultat, utan dess abstrakta resultat, alltså hur mycket pengar som dras in. Pengar som måste in för att det ska kunna bli någon vinst (profit). Kapitalproduktiviteten är ett mått som i praktiken hamnar nära vad Marx kallar “profitkvot”. Varför blandar GD ihop detta med “produktivitet”? (Eller är det jag som har missförstått helt?)

En bit ner blir det åter oklart när GD skriver om hur produktivitetstillväxten under efterkrigstiden delvis omsattes i höjda löner. Visst var det så, men hur? Att höjd kapitalproduktivitet antingen kan omsättas i höjda vinster eller i höjda löner är ju en självklarhet – det kan ske inom ett enskilt företag, eller i ett större sammanhang. Med den höjda arbetsproduktiviteten – som alltså kännetecknar kapitalismen som historisk process – har en mycket mer indirekt verkan på lönerna. Om vi följer Marx leder den ökade produktiviteten till att varornas värde sjunker. Det gäller även konsumtionsvaror, vilket betyder att det i någon mening billigare att leva – och därmed sjunker även arbetskraftens värde, som ju enligt Marx helt enkelt är kostnaden för dess reproduktion. Detta är inget som har planerats av någon, men resultatet kan ändå bli ett ökat utrymme för relativt mervärde; för många företag yttrar sig detta rimligen som en ökad kapitalproduktivitet; fackföreningarna kan peka på ett ökat löneutrymme. Men det har alltså inte skapats genom effektiviseringar i det enskilda företaget, utan snarare genom den sammanlagda varuproduktionen effektiviserats med följden att t.ex. maten blivit billigare och inte längre behöver ta halva lönen.

Nu kan det noteras att GD över huvud tagit inte använder begreppet “mervärde”, så det förblir oklart om han tänker sig att en ökad arbetsproduktivitet alltid är möjlig att omsätta i höjda löner, så länge bara arbetarna kan sätta kraft bakom sina lönekrav. Man får intrycket att han menar det. Men här befinner vi oss på ett kristeoretiskt vägskäl. För enligt bl.a. Robert Kurz finns det ju en logisk gräns för den relativa mervärdeproduktionen. Till slut passerar produktivitetstillväxten den nivå där balansen mellan de två produktionsfaktorerna slår över från det levande till det döda, vilket betyder att fortlöpande värdesänkningen börjar äta sig in i själva grundvalen för kapitalets tillväxt. Jag undrar vad GD säger om denna kristeori.

Inte heller begriper jag riktigt GD:s polemik mot tanken på en tredje industriell revolution. Datoriseringen ska inte jämföras med den första industriella revolutionen (ångmaskinen, från omkring 1800) eller med den andra industriella revolutionen (förbränningsmotor och elektricitet, från omkring 1900).
Det verkar som att GD menar att det bara är en industriell revolution om det samtidigt är en “profitability revolution”. Men varför blanda ihop begreppen så?

The profitability revolution formerly experienced in agriculture and industry will never be on the same scale in the service sector: some of it is ideal for standardization (telecommunications), some is not (health care).

Visst stämmer detta påstående om tjänstesektorn. Här råkar han även tangera Baumols kostnadssjuka, alltså det faktum att en stor del av tjänsteproduktionen är så bunden till det levande arbete som utför tjänsterna att den knappt alls låter sig effektiviseras. Även detta går visserligen att ifrågasätta, exempelvis genom att man pekar på hur medicinska framsteg faktiskt får människor att leva längre, vilket möjligen kan utläsas som en höjd arbetsproduktivitet i vården. Men till vilken nytta för kapitalet? Människor som lever längre innebär ju bara en ytterligare börda att försörja. Grundproblemet här är inte om sjukvårdens eller ordningsmaktens arbetsproduktivitet kan skruvas upp ytterligare lite till, utan om dessa verksamheter över huvud taget är kapitalproduktiva. Om verksamheten inte resulterar i en vara som kan säljas är den improduktiv. Lika lite som GD nämner begreppet mervärde, berör han frågan om det improduktiva arbetets växande omfattning – som kanske kan sägas vara karakteristiskt just för den tredje industriella revolutionen.

GD gör ett rimligt påpekande: att “produktivkrafterna” inte bara är tekniska maskiner, utan även innefattar sätten att organisera produktionen. Men sen vill han se detta som ännu ett skäl att förneka den tredje industriella revolutionen. Då gör han i snabb takt ett par märkliga tankesprång:

In the aftermath of WW II, the US would export goods that differed from those then known in Europe, manufactured by another type of management, and harbingers of an innovative lifestyle. On the contrary, in the late 20th century, the Asian tigers and dragons, “New Industrial countries” as they were called, and now China, all too quickly labelled “the workshop of the world”, make the most of existing techniques and manufacture the same objects as those made in the West, albeit at a lower cost. /…/ A new accumulation phase would imply more than technology, and require no less than the launching of new forms of production and labour, in other words a different regime of accumulation and a a different mode of regulation.

För det första: att USA år 1945 låg före Europa på många sätt, vilket kanske inte kan sägas om Kina i dag, är knappast något belägg för att produktivkrafternas utveckling skulle ha avstannat. Vem har påstått att just tillverkningsindustrin måste gå först?
För det andra: skulle inte de mikroelektroniska produkterna vara förknippade med en “innovativ livsstil”?
För det tredje höjer jag på ögonbrynen när GD börjar droppa begreppen “regime of accumulation” och “mode of regulation”, som är intimt förknippade med den s.k. regulationsskolan – en grupp forskare som gjorde en del snygga observationer av hur fordismen funkade men sedan försökte generalisera dem till en teori om kapitalismens olika stadier, vilket misslyckades fullständigt. Menar verkligen GD att det inte kan ha inträffat någon tredje industriell revolution eftersom det inte har inträffat en ny tillväxtepok som uppfyller den kravlista som regulationsteoretikerna en gång ställde upp? Jättemärkligt.

Jag noterar att GD även hänvisar till två artiklar ur New Left Review. Först till Gopal Balakrishnans “Speculations on the stationary state“, där det hävdas att mikroelektroniken har “misslyckats med att frisläppa en produktivitetsrevolution som skulle ha minskat kostnaderna och frigjort inkomster för en allmän expansion”. Sen till en omtalat artikel av sossen Wolfgang Streeck, “How will capitalism end?“, där han hävdar att kapitaltillväxten saktar in eftersom en alltför ojämlik fördelning leder till svag efterfrågan samt hämmad produktivitetsutveckling. Streeck hänvisar i sin tur till ett debattinlägg från 2012 där nationalekonomen Robert Gordon spekulerar löst i att den tekniska innovationen skulle ha stannat av och att detta kan leda till att USA:s ekonomiska tillväxt bromsar in mot noll.

Här på Copyriot diskuterade vi i våras varför det kan bli lite virrigt när nationalekonomer ska räkna på produktivitet, så att det kan tyckas som att produktiviteten ökar och minskar på samma gång. Först och främst handlar det om att man blandar samman konkret och abstrakt, arbetsproduktivitet och kapitalproduktivitet; därtill kommer att den nationalekonomiska ortodoxin motsätter sig tanken på att en syssla kan vara improduktiv om någon vill betala för den.
Det är en smula förvånande att en ultraradikal teoretiker som Gilles Dauvé verkar överge de ekonomikritiska begreppet från Marx, till förmån för att svälja den tes om teknisk stagnation som just nu är populär bland vissa nationalekonomer. Särskilt tydlig är han dock inte. Det skulle vara intressant att höra vad andra som läst texten säger.

Senaste två veckorna har jag inte lyckats blogga. Visst hade jag dussintals tilltänkta bloggposter på lut till K-serien, om diverse små och stora kriser eller krisidéer. Jag roades så smått av tanken på att ignorera alla de finanskriser som skapade krisrubriker i nyhetspressen. Men sen överskuggades alltsammans av en kris vars verklighetsnivå är så olidligt mycket högre än alla andra kriser som berör Europa just nu: flyktingkrisen.

Alla är åtminstone överens om en sak: att det är fråga om en kris. Oavsett om krisens orsak förläggs inom eller utanför Europa, oavsett att vissa ser den akuta lösningen i öppnare eller slutnare gränser, oavsett om man alls förstår kriser i termer av en möjlig “lösning”, oavsett vilket intresse man har av att sätta flyktingkrisen i ett längre tidsperspektiv, bakåt eller framåt.

Att människor på flykt dör på Medelhavet är ju inget nytt. Jag minns demonstrationerna mot “Fort Europa” kring senaste sekelskiftet. Jag minns år 2003, när jag jobbade som journalist på Arbetaren och åkte till Marocko för att skriva en tidningsbilaga om migration. Sedan de åren har jag liksom tagit för givet att Medelhavet är en massgrav. Jag har semestrat på Kanarieöarna, tittat mot horisonten och inte kunnat ignorera tanken att tusentals människor riskerat livet just i detta hav, i ett desperat försök att komma till Europa. “Någon gång längsmed vägen hamnade jag i en uppgiven acceptans”, som Hanna Höie skriver.
Den lågintensiva katastrofen har varit så självklar att det tog ett tag innan det sjönk in i mig att 2015 års flyktingkris verkligen är en kris i ordets mer akuta mening. Om så bara för att det nu rör sig om större “volymer”. Dödsvolymer.

För att kunna tänka flyktingkrisen i Medelhavet som en världshistorisk händelse, måste vi datera den. Så när började den? Kanske kan vi peka på katastrofen utanför Lampedusa i oktober 2013. Kanske på de bägge skeppsbrotten vid Libyen och Malta i september 2014. Men troligare är kanske att vi pekar på mitten av april 2015 som start på den verkligt akuta flyktingkrisen. Där dog en bra bit över tusen båtflyktingar i två skeppsbrott, varpå listan bara fortsatte att fyllas på. En sådan historieskrivning har för tillfället kristalliserat sig på Wikipedia, där artikeln “European migrant crisis” skapades just den 15 april 2015.
Hur pågående kriser återspeglas på Wikipedia väcker ofta intressanta frågor om krisernas enhet och mångfald, om när en serie incidenter har eskalerat till en nivå där de börjar uppfattas som en pågående kris.

Under sensommaren förändrades bilden av flyktingkrisen, från att ha utspelat sig till havs, vid en yttre gräns, till Europas inre gränser. Framför allt har vi fått höra om ett tillspetsat läge vid den fransk-brittiska gränsen, samt den serbisk-ungerska.

Vi noterar startdatumen för Wikipediasidorna “Migrants around Calais” (4 juli) “Calais jungle” (11 juli) och “Calais migrant crisis” (21 augusti) – men kan också läsa där om hur flyktinglägren har vuxit i uppemot tjugo år, ända sedan kanaltunneln byggdes. Det som möjligen är nytt sedan hösten 2014 är att större grupper av desperata flyktingar har försökt sig på gemensamma stormningar av farkoster på väg mot Storbritannien.
Samma sommar inleddes bygget av en ungersk gränsbarriär mot Serbien. Liknande barriärer har byggts på andra håll i Balkan och Makedonien har utlyst undantagstillstånd. Sensommarens händelser visar väl snarare hur Europas gränser inte längre kan ritas som linjer, utan är närvarande överallt. På tågstationen i Budapest och på Österrikes motorvägar.

Just nu i Ungern: människor blir märkta med nummer på sina armar, spärras in i överfulla tågvagnar och körs till läger.

Den här bloggposten har absolut inget nytt att tillföra, ingenting viktigt att säga. Den är bara ett tafatt försök att logga vad som sker, medan det sker, i förhoppning att kanske hitta vissa samband inom ramen för en bloggserie. Att grunna på frågan om de olika sätten att förstå flyktingkrisens koppling till andra kriser. (Vilket f.ö. är raka motsatsen till vad den allmänt hyllade optimistgurun Hans Rosling sysslar med, men det ska jag tiga om nu.)
I det större perspektivet tänker jag fortfarande att vi måste förstå de växande flyktingströmmarna som uttryck för en världskris, alltså “det fortskridande sönderfallet av stater i det kapitalistiska världssystemets periferi och semiperiferi” (Tomasz Konicz). Vi bör försöka att hålla fast en tanke på kopplingen till klimatkrisen och dess verkningar t.ex. i Syrien och Rumänien. Men det är sannerligen inte lätt att konkretisera detta samband, som ofta fastnar på en väldigt övergripande nivå.

Att flyktingkrisen redan är oskiljbar från EU:s politiska kris är numera uppenbart. Men vilka möjligheter finns att tänka sambandet mellan finans- och flyktingkriserna?

Tidigare under året har vi sett en del motbjudande exempel på hur flyktingar spelats ut mot greker. Det har givetvis förekommit i tysk debatt. Ett svenskt exempel gavs i artikeln “Dags att slänga ut Grekland” (Dagens Industri, 2015-01-27). Tidningens s.k. analytiker Henrik Mitelman pläderade för att EU inte borde “skicka biståndspengar till Aten” när det “dör båtflyktingar varje dag i Medelhavet”. Jag är emellertid inte helt övertygad om att denna retorik har någonting att göra med solidaritet.
Vi kan kontrastera det med ett citat som cirkulerat senaste dagarna:

Kunde vi rädda bankerna så kan vi rädda flyktingarna.

Citatet tillskrivs nu Angela Merkel. Dagens Industri skrev t.ex. på torsdagen, i en intervju med Antonia Ax:son Johnson:

Det var Tysklands förbundskansler Angela Merkel som gjorde det redan berömda uttalandet: ”Kunde vi rädda bankerna så kan vi rädda flyktingarna.”
”Hon klev fram och tog ledarskapet och gjorde klart att det här är en situation som Europa kan hantera”, säger Antonia Ax:son Johnson.

Ja, på torsdagen uttalade rentav utrikesminister Margot Wallström:

– Jag kan ju bara hålla med Merkel när hon säger att kunde vi rädda bankerna då ska vi kunna rädda flyktingarna.

Ja, vem kan inte hålla med? Problemet är bara att Angela Merkel inte har sagt så. Källkritiken har kollapsat totalt i den svenska ekokammaren.

Vad som finns är en rubrik på Bloomberg: “If We Rescued the Banks We Can Save Refugees, Merkel Says. En rubrik, inte ett citat. En ganska vinklad rubrik. Själva citatet lyder som följer:

“German thoroughness is great, but right now we need German flexibility,” she said. “We have many examples where we showed we can respond. Remember the bank rescues. During the international financial crisis, the federal and state governments pushed through the necessary legislation in a matter of days.”

Tyvärr lyckas jag inte ens hitta detta citat i tysk originaltext i något av alla referaten från måndagens presskonferens. Uppenbarligen pratade hon mycket om flyktingkrisen, tog principiell ställning för asylrätten och mot främlingsfientlighet. Kanske drog hon även någon parallell till den politiska handlingskraft som visats under senaste finanskrisen. Hon verkar alltså mena att det nu krävs en motsvarande handlingskraft i Europa. Men påstod hon verkligen att det överordnade syftet skulle vara att “rädda flyktingar”? Jag vill se källa på det.

”Kunde vi rädda bankerna så kan vi rädda flyktingarna” är likväl en stark paroll. Den blir inte mindre stark av att Angela Markel inte har uttalat den.