K231: Om helikopterpengar

Två nationalekonomer från Handels gick ut i en debattartikel och krävde s.k. helikopterpengar. De vill helt enkelt att staten ska skicka ett utbetalningskort på ett antal tusen kronor till varje svensk medborgare.

Anledningen är enkel. Penningpolitiken klarar bevisligen inte av att på egen hand att bekämpa lågkonjunkturen eller ens att någorlunda uppnå inflationsmålet.
/…/
tills nyligen har vi, liksom många av våra kolleger, hoppats och trott att det skulle vara möjligt för Riksbanken att på egen hand sköta konjunkturpolitiken, om den bara helhjärtat ägnat sig åt uppgiften. Vi tog fel. Negativa räntor räcker inte för att nå inflationsmålet. Då finns ingen annan utväg än att trycka pengar, vilket alltså är vårt förslag. Med en större mängd pengar blir varje krona mindre värd

Kommer förslaget om “helikopterpengar” nu att bli föremål för en seriös politisk debatt? Tveksamt. Men det var intressant att se de omedelbara reaktionerna i åsiktsflödena. Diverse högertyckare stämplade snabbt de båda nationalekonomerna som “vänster”, trots att de knappast utmärkt sig politiskt.

Bland kollegorna inom det nationalekonomiska skrået var reaktionerna lite mer sansade. Där uppfattades inte helikopterpengar som en politisk fråga, utan snarare som en rent teknisk åtgärd. Många var skeptiska, men mest för att de betvivlade om åtgärden verkligen skulle leda till sitt mål, alltså att driva upp priserna (inflationen). Risken är att helikopterpengarna “steriliseras genom att hushållen amorterar”.
Ja, för många nationalekonomer framstår alltså minskad skuldsättning som en risk att undvika. Närmare bestämt finns ett brett samförstånd om att den totala skuldsättningen ständigt måste öka för att inte Sverige ska sjunka ner i deflation och depression. Frågan är mest hur skuldstimulansen ska gå till; var injektionsnålen ska tryckas in.

Naturligtvis är det en politisk fråga, vad än nationalekonomerna säger. Helikopterpengar kan riktas vid en dold beskattning av sparade pengar. Men detta gäller ju för inflation i allmänhet. Just den inflation som man nuförtiden kämpar desperat för att få upp. Den fruktade deflationen handlar ju just om att de som har pengar väljer att spara dem i stället för att konsumera, så att det skapas en ond cirkel av sparande. Nästan alla nationalekonomer är numera överens om att det måste finnas en dold beskattning av sparandet för att inte ekonomin ska kollapsa. Dilemmat verkar snarare vara hur detta döljande ska gå till, utan att skada den allmänna tilltron till fortsatt tillväxt (det credo som är grunden för all kredit).

I somras konstaterades att “helikopterpengar” verkar vara en av de få stimulansåtgärder som nu återstår, efter minusräntor och “kvantitativa lättnader” har tömt ut sin förmåga. Jag skrev då att “en helikopterstimulans kommer att rubba statens och bankernas legitimitet”, med svårförutsägbara följder.
Någon fyllde i: “Åtgärden har många intressanta aspekter. Ideologiskt konsumistisk och avkommodifierande på samma gång.” (Fast själv begriper jag inte på vilket sätt det skulle vara avkommodifierande med massutdelning av pengar. Vad skulle röra sig ut ur varuformen? Åtgärden är ju knappast tänkt att lätta på det allmänna tvånget till lönearbete, snarare tvärtom.)

Slutligen ett frågetecken om nationalekonomernas debattartikel. De talar om att staten borde “trycka pengar”. Men metaforen tycks missvisande. För samtidigt skriver de att staten borde låna pengarna innan de delas ut: “Årets budgetunderskott skulle öka i motsvarande grad.”
Här önskar jag att någon vill klargöra skillnaden. För visst vore det i teorin möjligt för staten att verkligen “trycka” (skapa) pengar, utan att först låna upp dem. Oavsett vad detta skulle göra med finansmarknadernas förtroende för svenska statsobligationer, oavsett om detta skulle upphäva Riksbankens oberoende.