Strage & co. som tidsvittnen

När jag simmar i kvarlevorna från svenskt nollnolltal (som någon typ av samtidshistoriker), har jag några gånger fått känslan av att beskåda vattenringar från Pop/Bibel. Dessa två tidskrifter skolade en liten klick av stockholmsjournalister – flertalet födda mellan 1963 och 1973 – som under 2000-talet, medan en efter en fyllde 40, blev tongivande i den svenska kulturdebatten. Bland dem förkroppsligades på samma gång en viss typ av modernism och en viss typ av postmodernism. Här ser jag ingen motsättning, kanske snarare en typiskt svensk eller nordisk sammansmältning.
Modernismen har handlat om att omfamna det nya, förkasta det gamla, förklara vad som just nu är rätt och fel med en tvärsäkerhet som kan slå över i elitism (tänk Andres Lokko). Postmodernismen kommer bland annat till uttryck i hur flera av dessa journalister helt obehindrat har rört sig mellan näringslivs- och kulturjournalistiken (tänk Martin Jönsson och Jan Gradvall). Båda dessa hållningar samspelade när Pop/Bibel-klicken på nollnolltalet i hög grad övergick från att skriva om popmusik och mode, till att skriva om internet. De intog rollen som uttolkare av den digitala medierevolutionen och var tidigt ute med att presentera nätprofeter som Chris Anderson och Clay Shirky för en svensk publik.

Fredrik Strages reportage om MUF på 1980-talet, baserat på sina egna erfarenheter som tonårig MUF-medlem, är ett mycket läsvärt stycke samtidshistoria. Men vad jag tyckte var särskilt intressant var den korta mening där Strage beskriver sin egen politiska utveckling på 2000-talet:

Jag slutade visserligen att rösta på Alliansen efter FRA-debatten 2008, men överväger att återvända eftersom jag känt mig ännu dummare som piratpartist.

Jag får erkänna att jag höjde lite på ögonbrynen inför detta. Betyder det att Fredrik Strage fortsatte vara ungmoderat i själen under sina år på

Pop på 1990-talet? Att han röstade borgerligt under det nollnolltal då han skrev böcker som Mikrofonkåt (2001) och Fans (2005)? Jag vill minnas att sistnämnda bok var tungt genomsyrad av cultural studies à la Birminghamskolan. Jag minns definitivt hur Atari Teenage Riot haussades av Strage år 1997.

Har lite svårt att få ihop bilden. Pop/Bibel-klicken som borgare? Hmm. Kanske är jag bara lite för ung för att inse hur starkt den nyliberala vinden fortsatte blåsa bland dem som som kommit i tonåren redan på 1980-talet.

Eller så menar Fredrik Strage bara att han hörde till dem som röstade på Alliansen just i valet 2006. Oavsett vilket är det intressant hur han pekar ut sommaren 2008 som en politisk vändpunkt. Han antyder FRA-debatten som skäl till att han övergav Alliansen till förmån för Piratpartiet. Bara för att sedan åter överge Piratpartiet, oklart i vilken riktning.

I så fall hade han gott om generationskamrater med på sin politiska resa under dessa år. Framför allt bland stockholmsjournalister. I synnerhet sådana som fått sin skolning på Pop.

Ett ypperligt tidsdokument är Linda Skugges debattartikel “Därför röstar jag på Piratpartiet” (Newsmill, 2009-06-05) – skriven mindre än ett år innan hon förstamajtalade för Kristdemokraterna:

alla författare har allt att vinna på att det nu kommer att skapas helt nya affärsmodeller som är sprungna ur vår tid /…/
För författare är internet, framför allt alla spännande sociala medier som skapats, ett fantastiskt tillfälle att skapa kreativa allianser över både avstånd och kulturella barriärer. /…/
Företagare och Alliansväljare borde rösta på Piraterna därför att vi kan bara nå framgång och skapa nya jobb genom att bejaka teknikutvecklingen. /…/ Om historien lär oss något så är det just att bejaka framtiden.
Det ironiska är att många som anser sig stå på förändringens sida, för fria spelregler och marknadskrafternas obevekliga förändringsagenda, bromsar Internets möjligheter med ny lagstiftning som ska bevara en gammal elits privilegier. I själva verket är det de unga fildelande grabbarna som är dagens “osynliga hand” som ger förlagsskråna en fet käftsmäll! De golvar en välgödd representant för industrisamhällets elit.

Just den här retoriska sammansmältningen av modernism och postmodernism bidrar till att göra 2009 till ett så spännande år, i historiskt ljus.

14 kommentarer ↓

#1 Daniel on 21 September 2015 at 2:35 pm

Mkt bra och viktigt. Du har verkligen något här som jag gärna ser att du fortsätter att skriva om.

Pop/Bibel. Nilecity. Tidiga ZTV. Per Hagman. Ultra. Skunk. Fucking Åmål.

“Jag minns definitivt hur Atari Teenage Riot haussades av Strage år 1997.”

Det där får mig nästan att må illa. En ungmoderat som då nu fortfarande är ungmoderat hyllade ett verkligen inte ungdoms-moderatsligt band.

Tänker att nästan alla säkert var medelklass från villaområden. Alltså de som skrev i Pop, Bibel och Ultra. Och de som spelade musik i ZTV och de som drog skämt som krävde att man kunde en hel del om brittisk pop/indie för att fatta. I mkt av detta fanns ett sorts “hat” mot just det medelklass-villaområde som de kom från. Alltså ett sorts “hat” mot det “vanliga”. Att flytta till en betydligt större stad var ett måste.

Kanske det var The Latin Kings som rörde om i denna då så homogena gryta? Vet inte, det bara slog mig.

#2 e on 21 September 2015 at 4:30 pm

Tänker du på någon särskild text av Strage om ATR? En POP-recension på nätet ( https://popviminns.wordpress.com/2011/09/02/album-atari-teenage-riot-the-future-of-war/ ) är inte ett uns politiskt omfamnande utan “strageanskt” distanserad och lustig. De enda tillfällen jag kan minnas att Strage varit i närheten av politisk är när det handlar om utmaning av kulturrädsla och allmän trångsynthet. Typ politikers och folks rädsla för subkulturer, krönikan om Putins homofobi och så vidare. Men klassfrågor? Resursfördelning? Tror inte det.

#3 rasmus on 21 September 2015 at 4:59 pm

Daniel: Visst fanns det ett stort mått “hat mot det vanliga” i nittiotalets Pop, men kanske ändå inte i t.ex. Strages bok Fans, som jag snarast vill minnas som en ömsint skildring av människor som älskar totalt okreddig musik (vilket ligger helt i linje med Birminghamskolan som jag nämnde).

e: Visst fanns där en distans i recensionen, men se också på redaktionens inledning till samma nummer av Pop – jag uppfattar nog ändå att de haussade ATR. Plus att jag minns att de upphöjde andra artister som kunde hänföras till kategorin “digital hardcore”. Kanske rentav en grupp som där jag själv under en tid var med och som släppte ett demo som Strage skrev om i Bibel, om jag inte minns helt fel.

#4 h. on 21 September 2015 at 9:41 pm

Intressant nog verkar FS ha omfamnat ATR (https://popviminns.wordpress.com/2013/03/06/atari-teenage-riot/) av samma anledning som han omfamnade MUF. Det är bara innehållet i vad han ser som coolt som förändras.

#5 Mangan on 22 September 2015 at 1:17 am

Många av de här människorna, och en hel del som senare kom att eh, dra vidare in i den svenska social-media-världen och “stil-bloggosfären” läste Pahlaniuks “Fight Club” som om den vore ett evangelium, det är mitt bestämda intryck. Likheten i attityder och tonläge är påfallande, likaså den halvt dolda känslan av en hemlöshet/exil i samhället som man försöker besvärja med totemiska och på något vis post-tribala sammanslutningar: slagsmålsklubben, spel/chattcommunityt eller den virtuella fanklubben.

Det är rätten till det egna utanförskapet man vårdar, och för att skydda det uppbådar man tvärsäkra “style wars” som ibland utger sig för att handla om politik eller etik men som i grunden kretsar mer kring stilmarkörer: proletära, queera eller ironiskt nyborgerliga kodade markörer. Här finns det en ganska rak linje mellan Andres Lokko m fl i Pop till Nöjesguiden, Jetset-juntan och en del av mediebruset kring Stureplan under åren efter 2004 ungefär. De mest udda stilprylar och kulturella accessoarer kan laddas med coolhet – eller beskrivas som höjden av icke-cool mossighet (var det inte Gradvall som hyllade Britney Spears tidigt i hennes karriär?)

Bakom den här strävan att slå vakt om outsiderskapet finns väl också det enkla faktum att pop/rock/r’n’b inte längre är så självklart associerat med just *ungdom* som det var på 60-80-talen. De riktigt tunga konsertattraktionerna är numera ofta i eller på väg mot pensionsåldern – Stones, Iron Maiden, U2, Madonna. Fansen är inte heller enbart i 20-30-årsåldern, popen pch rocken har helt enkelt flytttat in i det kulturella vardagsrummet på ett helt annat sätt än någon kunde tänka sig 1980. Du är inte garanterad att vara ensam med dina jämnåriga om du som 25-30-åring idag går och ser Fleet Foxes, Lady Gaga eller ens Avicii. För att inte tala om Cohen eller Costello. ;) Naturligtvis betyder det att den där talismanfunktionen i att digga ett visst band har försvagats mycket jämfört med hur det var på 70-80-talen, och då strävar man efter att på något sätt kompensera detta.

#6 avadeaux on 22 September 2015 at 8:49 am

Jag höjde också på ögonbrynen, men av en lite annan anledning: i respekt över att han vågar. Det är ju än så länge ganska comme-il-faut i kultursektorn att uttala vänstersympatier om man ska uttala något.

Däremot har jag inget som helst problem att förstå hur man i en svensk kontext kan ta till sig Atari Teenage Riot (eller Rage Against the Machine, aggressiv industrirock etc.) och samtidigt rösta borgerligt, eftersom det är min egen historia också. ”Vänster”-musiken skriker ut uppror mot orättvisor och stela maktstrukturer, och propagerar sällan för något specifikt ekonomiskt system. På 1980-talet behövde man inte identifiera sig som ”borgerlig” (jag, som på exakt samma sätt bytte till Piratpartiet vid FRA-debaclet, har aldrig gjort det), utan som antisocialist eller liberal. Som skymtar i Strages reportage var det på 1980-talet den liberala/libertarianska retoriken, som framför allt Moderaterna lagt sig till med då, som uppfattades som upprorisk – gråsosseväldet. Den känslan klingade sedan av, men även om den anarkistiska punkattityden varit självklart vänster i Storbritannien och USA dröjde känslan kvar av att maktens nav i Sverige låg kring en överenskommelse mellan LO och SAF, och att motståndet låg i periferin åt olika håll. De vaga vänstersympatier som de upproriska kulturrörelserna gav uttryck för kunde (och kan) man lätt svälja som någonting som är relevant någon annanstans än här. Enda alternativet vore ju vit makt-enklaven, som lätt identifieras som fienden. Om man känner sig mer hemma med fri företagsamhet än planekonomi och stor offentlig sektor som samhällsmodell är det inget inget som behöver kännas motsägelsefullt.

#7 Eva on 22 September 2015 at 2:22 pm

Var lite av en chock att läsa Strage texten. Jag har alltid kraftigt ogillat Strage (känner bara till som krönikör/recencent) och texten förklarar mycket. Kan ändå inte smälta hur han beskriver sig själv och andra. Jag blir motvilligt imponerad av hur hans stilistiska (trodde jag iallafall) fokus på ytor samspelar med berättelsen och blir en väldigt utlämnande helhet. Han framstår som helt enormt patetisk vilket jag tyvärr tycker är lite sympatiskt.

Så ja modig text men inte i avseendet som Avadeaux nämner.

Är själv sjuttiosjua från femte gradens periferi. Där endast fjärde, sjätte och sjunde graden fanns i mitt medvetande förutom i sånger om hur Stockholm snor alla naturresurser.

Jag saknade nog helt aspirationer under uppväxten, detta var och är inget problem, så skribenter som kämpar för status är mig väldigt främmande. Samma gäller för övrigt Proust och dylikt som trots otroliga bilder är tomma för mig. Än så länge. Måste luska i om Strage liknande fenomen i överhuvudtaget existerade där jag växte upp.

Avadeaux du borde kolla om dina antaganden om ‘kulturelitens’ politiska övertygelse stämmer. Ganska många faller väl? Sen drar du en konstig linje om planekonomi och offentlig sektor. Tror knappast ATR är för planekonomi eller offentlig sektor, samma gäller de flesta ‘vänsterband’ utanför den mittersta fåran.

#8 avadeaux on 22 September 2015 at 6:04 pm

Eva: Jag vet inte om det är lönt att jag försöker bemöta det där, men jag måste påpeka att jag inte sagt någonting om ”kultureliten” – vilket jag inte riktigt vet vad det ska betyda. Det finns väl olika kultureliter, av olika politisk färg. Men när kultur, eller åtminstone musik, har politiskt innehåll så identifieras det nästan alltid som vänster, med rasisternas vit makt-musik som undantag. Ett marknadsliberalt rockband har jag aldrig sett. Men precis som jag sa, och du också säger, så talar ATR och liknande band inte om frågor som skatter och offentlig sektor, som är det som skiljer vänster från höger när man pratar om den dominerande delen av svensk politik. Därför är det fullt möjligt att vara lika mycket ATR-fan om man röstar på Moderaterna som på Vänsterpartiet.

#9 Eva on 22 September 2015 at 7:27 pm

Avadeaux: Användandet av “kultureliten” var inte menat som insinuant. Skulle använt kultursektorn eftersom det var det ord du använde. Mitt slarv.

Det uppstår en intressant sak i glappet mellan orden kulturelit och kultursektorn när man talar politisk hänvist. Önskar något gjort en åsiktskartläggning där vänstrighet kan jämföras i de två skikten ;)

Det säger sig självt att de som anser att politik handlar om skatter inte kan göra rockmusik precis som du säger.

Jag vill betona att jag tycker Strages text är bra. Det är inte ofta jag läser en så enkel och realistisk text som beskriver något jag samtidigt begriper och inte kan förstå.

#10 Anon on 22 September 2015 at 10:37 pm

Vad är “femte gradens periferi”?!?

#11 Eva on 23 September 2015 at 12:04 pm

Femte gradens periferi: Tänk dig concentriska circlar som utgår från centrum. Var centrum är varierar. På Strages nittiotal kanske en kulturscen i en engelsk stad.

1. Engelsk stad, 2. Svensk huvudstad därifrån allt medieras, 3. Perifer tätort långt från Stockholm, 4. Samhälle utanför tätorten, 5. *Utanför samhället*

Såvitt jag vet uppfann begreppet när jag skrev det. Inte konstigt om du inte förstod vad jag menade. Gör ofta misstaget att tycka att saker jag själv tänker ut är självklara och inte behöver förklaras så mycket. Tänker du periferi som ett absolut begrepp utan grader?

Ser att jag kanske måste förklara en annan sak också.

“Det uppstår en intressant sak i glappet mellan orden kulturelit och kultursektorn när man talar politisk hänvist.”

Jag menar att det skulle belysa om det verkligen finns fog för att förvånas att Strage vågar skriva det han gör. Enda anledningen att inte våga vore att man skulle få mindre jobb osv. detta är ju direkt avhängigt hur de sitter på pengarna och jobben (kultureliten) ser på politiken.

#12 Alexander Ekelund on 24 September 2015 at 9:09 pm

han försökte väl vara politiskt radikal när blev hippt i Pop-kretsen i slutet på nittiotalet… men det var väl bara yta i hans fall. Jag vet att han i ett annat sammanhang skrivit att det var Folkpartiet han brukat rösta på (Birgitta Ohlsson), utifrån hans perspektiv nåt helt annat än M och MUF-barndomen antar jag…

#13 e on 25 September 2015 at 1:19 pm

rasmus: Ok, reds inledning och Strages 2013-intervju med ATR ser ut som en hausse. Men en “Strage-hausse” haussar bara ytan, det politiska bara lockande som utsmyckning. Stor (och växande) skillnad mellan Strage och t ex Lokko där.

#14 Fluff on 10 October 2018 at 5:33 pm

Dags att addera till ett kärt gammalt ämne…

> Betyder det att Fredrik Strage fortsatte vara ungmoderat i själen under sina år på Pop på 1990-talet?

https://www.dn.se/ledare/amanda-sokolnicki-ge-inte-strage-ratt-annie-loof/ citerar en låst artikel där Strage skriver: “Socialism för mig är i bästa fall en popkulturell pose, ett t-shirt-tryck, en Kentrefräng – inget som bör tillämpas i verkligheten.”

Kommentera