- Copyriot - https://copyriot.se -

Åter till frågan: vad är kapital? (Och några extrafrågor om bostads- och konstpriser)

Så, har kapitalismen någon framtid, i det långa loppet? Att diskutera sådana frågor är helt meningslöst, så länge man inte är någorlunda överens om vad som menas med “kapitalism”. Och detta borde i sin tur förutsätta en gemensam definition av kapital.

I fjol skapades enorm uppståndelse kring den franske ekonomen Thomas Pikettys bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Titeln var en uppenbar hänsyftning på Karl Marx’ Kapitalet och kunde tolkas som att den senare handlade om kapitalet på 1800-talet, men att det nu var dags för en uppdatering.

Oändligt mycket har redan skrivits om Piketty i förhållande till Marx. Ändå är det klargörande att läsa vad sociologen Anders Ramsay skriver i senaste numret av tidskriften Kris och kritik. Han är egentligen inte ute efter att kritisera Piketty, utan efter att visa på betydelsen av att “kapital” betyder helt olika saker hos Marx respektive Piketty.

Helt kort tänker sig Piketty att kapitalet är saker, medan kapitalet för Marx är tillväxt, alltså rörelse.

Piketty inleder sin bok med att slå fast en definition av “kapital” som tillgångar som kan ägas och säljas på marknaden. Av detta följer att han utesluter vad nationalekonomer brukar kalla för “humankapital”, eftersom människor inte kan säljas som slavar; att sälja arbetskraft under en viss tid är ju någonting annat.
“Kapital” är alltså för Piketty detsamma som varor, oavsett om dessa ligger vilande eller om de är delar i en tillväxtprocess. Han gör ingen skillnad mellan kapital och rikedom.

Marx börjar däremot inte med att godtyckligt postulera vad kapital är. Hela Das Kapital är egentligen en framställning av kapitalets begrepp och därmed en definition av kapital enligt Marx. Under framställningens gång definierar Marx kapital på olika sätt. Dessa är beroende av vilken abstraktionsnivå i framställningen vi befinner oss på.
/…/
Kapitalets allmänna formel, P-V-P’, en penningsumma som måste förvandlas till en större summa, innehåller onekigen “hela kapitalets väsen i sig” /…/ Ur en annan synvinkel är formeln emellertid otillräcklig, eftersom den inte kan förklara hur värdet kan öka mellan köpet och försäljningen. /…/
Näste definition av kapital visar därför att mellanledet “V” måste innehålla en vara som kan tillföra ett större värde än vad den kostar. Denna vara är, som vi redan avhandlat ovan, arbetskraften.
/…/
Das Kapital handlar inte specifikt om artonhundratalet, utan om “kapitalet i dess ideala genomsnitt”, om kapitalets begrepp eller kapitalet som ekonomisk form, inte kapitalet under någon särskilt period.

Thomas Pikettys mantra handlar om vikten av att ha tillräckligt mycket data (empiri). Däremot är han “inte särskilt teoretiskt intressant”. Vad han betecknar spom “kapitalismens grundläggande lag” är några matematiska formler som “mer ser ut som bokföringsprinciper”.
Så här sammanfattar Ramsay hur Piketty ser på sin forskning: “Historien förstår man inte med hjälp av teori, utan med data. Vilken begreppsapparat data sätts in i blir inte väsentligt.”

Teoretiskt anknyter Piketty till huvudströmningen inom den akademiska nationalekonomin, den neoklassiska eller marginalistiska teorin. Så här uttrycker Piketty själv sin position i en intervju:

I do not believe in the basic neoclassical model. But I think it is a language that is important to use /…/

Piketty säger sig alltså “inte tro på den grundläggande neoklassiska modellen” men använder sig medvetet av dess språk. Hans skäl är helt pragmatiska, det handlar om att få ekonomerna att lyssna. Han kan förvisso ha en poäng här i att den som använder detta språk lättare kan få ett genomslag och på så sätt få fler att lyssna. /…/ Men samtidigt döljer sig här ett problem som Piketty inte verkar vara medveten om. Ett språk, och det gäller i synnerhet ett teorispråk, är inte neutralt. Vi kan inte bara “använda” det utan att det oundvikligen bestämmer vår syn på världen. /…/
i hans syn på den neoklassiska teorin som ett godtyckligt språk ligger också en relativism. Varför ett språk och inte ett annat?

Anders Ramsay visar tydligt att det är väsentligt vilken teori som används för att förstå kapitalismens historia och framtid.

Piketty berömmer sig av att göra långa analyser över tid och menar att de samband han påvisar mellan avkastning och tillväxt kan påvisas ett par tusen år tillbaka.
/…/
Trots att han lägger så stor vikt vid data och tillförlitlig statistik inte funnits mer än på sin höjd ett par hundra år, och då bara i vissa delar av världen, så anser han tvärt emot sina egna principer att hans centrala samband mellan kapitalavkastning (return) och tillväxt (growth), r>g, alltid gäller överallt. Detta är inte bara problematiskt med hänsyn till det statistiska underlaget, utan också teoretiskt problematiskt. Det innebär nämligen att kapitalismen alltid har existerat

Jag skriver in ett litet, litet frågetecken i marginalen. Vi är överens om att Pikettys likställande av kapital och rikedom är felaktigt. Vad jag funderar på är bara de exempel som Ramsay väljer på sådant som inte är kapital, i följande stycke:

Så som Piketty definierar kapital kommer t.ex. även hus, konst, antikviteter, juveler och andra värdefulla saker som man kan investera i att betraktas som kapital. /…/ Jag kan visserligen sälja mitt hus eller min konstsamling och göra en vinst, men dessa varor kommer inte att ingå i någon produktionsprocess där de ger upphov till nya varor. De är visserligen varor och tillgångar men de är inte kapital-varor i den bemärkelsen att de kan generera mervärde. Ett hus kan förstås öka i värde genom att det renoveras då levande arbete har använts för att förbättra det, liksom det också kan öka i värde pga. det har ett attraktivt läge. Konst och antikviteter ökar däremot inte i värde genom att det tillsätts nytt levande arbete, utan enbart genom att de blir mer åtråvärda. Inte heller då kan de ingå i någon ny produktionsprocess och generera nya varor.

Här vill jag resa tre frågor:
1. Blir det inte lite förvirrande att i sammanhanget säga att ett hus kan “öka i värde” på grund av sitt läge, eller att konstverk kan öka i värde genom att “de blir mer åtråvärda”? Här handlar det väl snarast om att huset eller konsten ökar i pris. Om vi ska luta oss mot Marx ekonomikritik finns det i princip inga hinder mot att bostadspriserna rusar iväg från bostädernas värde; då finns det heller ingen mening i att tala om värdet hos en enskild bostad, eftersom värde är en kategori på hög abstraktionsnivå.
2. Vad menas med “kapitalvaror”? Om vi håller oss kvar vid Marx, är det ju trots allt bara genom insättandet av arbetskraft i varuproduktionen som mervärde kan genereras. Förutom arbetskraften finns det alltså inga “kapitalvaror”. Inte bara hus och konstverk, utan även symaskiner och datorer saknar förmågan att på egen hand generera mervärde.
3. Oavsett min första fråga, undrar jag om man inte kan tänkas sig att konstverk ökar i värde genom att det tillsätts nytt levande arbete, nämligen just sådant arbete som gör “att de blir mer åtråvärda”. Jag tänker då inte på det konstnärliga arbetet i egentlig mening, utan snarare på konstkritik.

Låt mig ta ett exempel för att utveckla den tredje frågan:
Tänk att du är en samlare som just köpt på dig en stor uppsättning konstverk från en viss krets av konstnärer; för ironins skull kan vi tänka oss att din samling består av verk från situationisterna kring 1960. Ditt mål är att sälja konstverken dyrare än du köpte dem. Hur kan du göra dem mer åtråvärda? Ett möjligt sätt är att du betalar konstkritiker och -historiker för att lyfta fram den stora betydelsen hos just denna konstnärskrets. Sen etablerar du kontakt med en curator som ordnar en specialutställning dit du frikostigt lånar ut verken. Om allt går som planerat har du skapat en ny våg av intresse för situationistisk konst, som sprider sig i den övriga konstsamlarvärlden som följaktligen blir beredd att betala högre pris för dina konstverk när du säljer dem. PROFIT!
Betyder detta att konstverkens värde – så som Marx definierade begreppet – har ökat? Frågan är inte lätt att besvara. Men nog går det, på en viss abstraktionsnivå, att tänka sig att konstkritiker, konsthistoriker och curatorer nedlägger sin arbetskraft “i” de aktuella konstverken, så att dessa vid produktionsprocessens slut faktiskt har “förädlats” till att få ett högre värde.

Det sista var bara en lös tanke från min sida. Härnäst ser jag fram mot att läsa de tre översatta texterna om estetisk teori som också presenteras i nya Kris och kritik:

I numrets inledande text konstaterar Robert Kurz att åtskillnaden mellan konst och liv har sin upprinnelse i en inneboende tendens i moderniteten att spalta upp samhället i separata sfärer. Ett snarlikt perspektiv påträffar vi hos Anselm Jappe, som tar upp frågan om varför konsten har kommit att föra en allt mer marginaliserad tillvaro – trots att det idag skapas fler konstverk än någonsin tidigare. Carsten Juhl försöker i sin text att utarbeta grunddragen i en politisk konstteori genom att relatera de senaste decenniernas utveckling inom konsten till de maktförhållanden som genomsyrar den kapitalistiska varuekonomin och nationalstaten. /…/
Giorgio Agamben /…/ tecknar en bild av den nära förbindelsen mellan modern konst och nihilism.

5 Comments (Open | Close)

5 Comments To "Åter till frågan: vad är kapital? (Och några extrafrågor om bostads- och konstpriser)"

#1 Comment By e On September 21, 2015 @ 3:58 pm

Intervjun där Piketty säger “I do not believe in the basic neoclassical model” finns här , [1]

#2 Comment By chumchu On September 22, 2015 @ 2:16 am

Jag tänker att du skulle uppskatta Yanis Varoufakis kritik av Piketty:

[2]

#3 Comment By Erik Lundmark On September 24, 2015 @ 2:02 am

Nu är jag sent ute… men hoppas att du läser ändå. Kanske är detta något som definierar den sena eller postmoderna kapitalismen. Fiktivt värde har ju alltid varit viktigt, men nu arbetar mer folk specifikt med att öka den “icke materiella” aspekten av värde. Detta blir övertydligt om man lyssnar till Rory Southerland:
[3]

Notera att han hävdar att allt värde är upplevt.

#4 Comment By Anders Ramsay On September 24, 2015 @ 10:46 pm

Du har givetvis helt rätt på de första två punkterna, de ökar förstås i pris. Jag använde värde rent slentrianmässigt. Vad jag förmodligen också hade i tankarna var standardfrågan om konstverks och antikviteters höga pris i förhållande till det arbete som är nedlagt i dem, som inte kan förklaras utifrån arbetsvärdeteorin, utan måste hänföras till sådant som affektionsvärde. Och i satsen om varor och tillgångar som inte är kapital-varor ska det förstås heta att de aldrig kommer att ingå i någon process (p-v-p’) som genererar mervärde. Det är i den meningen de är kapital-varor till skillnad från ex. vis smycken och antikviteter. (Nästa artikel skickar jag till dig för genomläsning, innan den går i tryck.) Det sista är som du säger en knepig fråga. Vad det gäller kritikers och andras verksamhet tänker jag kanske snarare på den i Bourdieus än i Marx termer, dvs. de ökar konstens värde i betydelsen anseende i fältet, som sedan kan omsättas i ekonomiskt kapital.

#5 Comment By Anders Ramsay On December 21, 2015 @ 11:43 pm

En lätt korrigerad version av texten finns nu här:

[4]