K227: Olika förståelser av urblåsningen i Kina

För tre månader sedan störtdök Shanghaibörsen. Sedan dess har ovissheten varit stor om vad som egentligen sker med Kinas ekonomi. Säkert är bara att det som sker får en avgörande betydelse för övriga Ostasien, för alla råvaruexportörer och i förlängningen för världsekonomin. Här kommer några nedslag i analyser som levererats i september.

Nationalekonomen Jesper Roine konstaterar mest att nationalekonomerna inte har någon aning om vad som ska ske. Utvecklingen i Kina har varit “otroligt exceptionell” och detta “kan naturligtvis fortsätta”, men bara “om inget särskilt händer” – vilket är föga troligt, som Roine själv påpekar. För övrigt är det talande hur han helt duckar för frågan om Kinas skuldbubbla. Inte ett ord om det i sanning exceptionella stimulansprogrammet som kulminerade kring 2012 och som nu börjar visa sina följdverkningar. Allt handlar bara om börsvärden och tillväxttal i historisk jämförelse.

Kontrasten är tydlig till ekonomibloggaren Flute, som uppehåller sig helt vid skuldbubblan och menar att “Kina har tappat kontrollen“.

Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007! Samtidigt har förstås BNP växt kraftigt, men de totala skulderna har växt från 153 procent av BNP år 2008 till 242 procent i slutet av 2014. Det som framförallt sticker ut är hur mycket företagens skuldsättning ökat – från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014. Så stor och snabb kredittillväxt leder ofelbart till enorma felinvesteringar.

Vad som hänt under sommaren är att kredittillväxten för hushåll och företag i Kina har bromsat in kraftigt. I stället har de nya krediterna gått till finansföretag – vilket väl är det som har bromsat aktiebörsen från att falla ytterligare. Nu ska vi dock inte fixera oss vid börsvärden. Det verkligt intressanta är alla signaler om hur den materiella produktionen har börjat krympa. Siffror från juli visar på klart sänkt produktion av både kol, stål, el och cement.

Kinas fastighetsbubbla är också en bra bit in i sin urblåsningsfas – både bostadspriser och antal påbörjade bostäder har nu fallit ett bra tag. /…/
Det pågår också en kapitalflykt från Kina. /…/
Kina är alltså en bra bit in på att blåsa ur sin kreditbubbla och krympa sin konstgjort uppblåsta ekonomi. Detta kommer att få följder för hela världsekonomin, särskilt med tanke på att Kina är världens näst största ekonomi sett till BNP. Särskilt kommer förstås alla som exporterar varor till Kina att drabbas. Ett land som man då osökt kommer att tänka på är Australien, som är en av Kinas viktigaste råvaruleverantörer.

Hittar också aktuella siffror på hur Kinas samlade import fallit med 14,3 % senaste året, medan exporten föll med 6,1 % (och nu talar vi inte längre om materiella kvantiteter, utan om marknadspriser i yuan). Framför allt innebär den minskade importen till Kina ytterst dåliga nyheter för länder som Australien och Brasilien, som blivit djupt beroende av att exportera råvaror dit. Siffrorna innebär också en ökad obalans i världshandeln, för även om Kinas export minskar i absoluta tal, ökar dess exportöverskott i relativa termer.

Vidare till Jon Weman i Fria:

Australien /…/ har Kina nästan helt att tacka för sin ekonomiska boom. Dess gruvindustri har gått som tåget under mer än ett årtionde. Men om Kina, som använt mer än hälften av världens stål, drar ner på sin enorma produktion av armerad betong kan den epoken vara över. Australien är en ”kanariefågel i gruvan” för att mäta effekterna på världsekonomin, skriver nyhetsbyrån Bloombergs, som rapporterar en rad negativa siffror därifrån i augusti.

Men effekterna blir också mer indirekta. Kinas efterfrågan har hållit uppe priserna på en lång rad råvaror, som nu rasat kraftigt, från olja till koppar. Det kan innebära stora utmaningar för hela världsdelar som Sydamerika och Afrika som byggt sin framgångsrika utveckling de senaste åren på en råvaruboom.

Detta var för övrigt inget som Jon Weman nämnde för några år sedan, när han hyllade utvecklingen i Venezuela under Hugo Chávez. Sanningen var ju att landets framgångar, “ekonomiskt och socialt”, var helt beroende av just den råvaruboom som innebar höga mat- och oljepriser 2005–08 och 2010–12. Bra för levnadsstandarden i oljerika Venezuela, sämre för folk i länder som Egypten och Syrien, där matpriserna var avgörande för att utlösa uppror. (Angående utvecklingen i Latinamerika i förhållande till Kina, se även sommarens nyhetsanteckningar.)

Jon Weman skriver om hur aktiebörserna på 2010-talet har rusat i höjden, inte bara i Kina utan även i Europa och Japan, där BNP-tillväxten har stagnerat. Han hänvisar till den neo-chartalistiske ekonomen Michael Hudson, som menar att centralbankernas “kvantitativa lättnader” bara har inneburit ett tillskott av pengar “som sedan stannat på finansmarknaderna och drivit upp priserna där, istället för att spridas till resten av ekonomin”.
(Man kanske kunde tillägga att pengarna även har hållit uppe bostadspriserna och att de även torde ha haft del mat- och oljeprisernas kortvariga återhämtning efter en tillfällig dipp 2009. I förlängningen torde man rentav kunna säga att de triljontals dollar som USA:s centralbank tillverkade även kom råvaruexporterande länder som Venezuela till del, om än under en kort period. Det är otillräckligt att tänka sig den finansiella världen som helt frikopplad från den reella ekonomin, vilket jag uppfattar att Michael Hudson ofta antyder.)

Men visst var Kinas stimulansprogram var av ett lite annat slag, som Jon Weman skriver:

Kinas gammalmodiga keynesianism – att sätta människor i arbete genom att pumpa in pengar i verkliga, fysiska projekt – är alltså vad som har hållit världsekonomins hjul snurrande. Samtidigt har den inte varit utan problem. När projekt ska skakas fram och förverkligas i en sådan rasande takt blir risken för felinvesteringar ett bekymmer, som de spökstäder och ödsliga köpcenter som har skildrats i internationell press. Det är förmodligen en anledning till att strategin i dag kan vara på väg att köra fast.

Jodå. Sedan kan man ju även nämna andra problem, som lätt glöms bort. Typ att storsatsningar på “verkliga, fysiska projekt” innebär en brutal rovdrift både på arbetare och klimat. För att hålla världsekonomins hjul snurrande krävdes det enorma utsläpp av koldioxid just i Kina. Detta är något som Göran Greider åtminstone nämner i sin ETC-ledare:

Trots att det faktiskt var ett gigantiskt kinesiskt stimulanspaket som räddade världen från en fullständig kollaps efter finanskraschen hösten 2008, och trots att våra hem är fulla av produkter från det Pärlflodsdelta dit vi exporterar våra koldioxidutsläpp, är det som om Kina inte riktigt existerar för oss.

Som vi nämnde i somras måste man förstå Kinas stimulansprogram som en händelse av världshistorisk omfattning:

Mellan 2011 och 2013 förbrukade Kina mer cement än vad USA gjorde under hela 1900-talet! Stimulanskalaset resulterade i att Kinas andel av den globala tillväxten år 2012 plötsligt sköt upp till 85 % – en siffra som indikerar en händelse av världshistorisk vikt. Fast det varade inte så länge. Under perioden 2013–2015 har Kinas andel åter börjat sjunka ner mot 20 %.

Jag älskar att Göran Greider slår till med rubriken “Kina och världskapitalismens slut” – även om det i artikeln blir allt mer oklart vad som ska förorsaka detta slut. Först talar han på arrighianskt vis på hur kapitalismen genomgår långa cykler, hur varje cykel har ett geografiskt centrum, hur detta centrum nu tycks flyttas mot Shanghai. Därefter hänvisar han till vad Immanuel Wallerstein har sagt om kapitalismens slut:

Nu närmar sig slutkrisen för det kapitalistiska systemet. Som om det vore en matematisk självklarhet konstaterar Wallerstein att omkring år 2075 – möjligen redan 2050 – kommer vi att leva i ett världssystem som inte är kapitalistiskt.

Kärnan i argumentationen utgörs av vad Marx kallade profitkvotens fallande tendens: det blir allt svårare för kapitalisterna att göra rejäla vinster. Systemet är nämligen beroende av en periferi dit kapital kan lokaliseras för att exploatera den ännu oorganiserade arbetskraft som nyss kommit från landet och inte förmår ställa lika höga lönekrav som i systemets centrum. Men snart finns inga byar kvar att tömma. Periferin krymper. Kapitalismen når sin terminalkris.
Jag tvivlar starkt på att Wallerstein kommer att pricka rätt i sin profetia. Men jag är övertygad om att vänstern och arbetarrörelsen är i skriande behov av den typen av grandiosa analyser.

Jag kan hålla med Göran Greider i behovet av “grandiosa analyser”. Men grandiositeten får inte komma på bekostnad av teoretisk skärpa. Det duger inte att kasta fram helt olikartade kristeorier och låta dem ligga utkastade sida vid sida, utan att ta itu med det som faktiskt skiljer dem åt.

Göran Greider verkar ha missförstått Immanuel Wallersteins kristeori genom att läsa in en massa marxism som inte finns där. För honom handlar det inte om profitkvotens fallande tendens. I stället tänker sig Wallerstein att kapitalismen skulle nå sin slutkris till följd av brist på arbetskraft – en besynnerlig analys med tanke på den globala överflödsbefolkning som befolkar slumstäder och flyktingläger runt om på planeten. Om det inte finns några byar kvar att tömma i Kina är det väl bara att bygga fabriker i Brasilien, om det nu skulle råda brist på arbetskraft?
Profitkvotens fallande tendens innebär någonting helt annat: “att det blir svårare göra snabba vinster när man måste investera mer och mer” (Greider). Det handlar alltså om att en ökad produktivitet i varusamhället, så att varje skapat arbetstillfälle måste föregås av allt större investeringar i fast kapital. En utveckling som verkligen inte pekar mot någon brist på arbetskraft. Tvärtom. Det finns alltså flera helt olika sätt att tänka sig “kapitalismens slut” – eller på kortare sikt, dess utdragna stagnation – liksom Kinas roll i denna process.