Årtalshistorier

Inom den populärhistoriska litteraturen utmärker sig allt fler böcker som kretsar kring enskilda årtal. Florian Illies tog sig an 1913 i Århundradets sommar, som tyvärr var ganska dålig även om idén var lovande. Peter Englund har skrivit hyllade böcker om krigsåren 1914 och 1915, medan han själv hyllat Karl Schlögels bok om Moskva 1937.
Andra exempel är Ray Huangs bok om Kina 1587 eller Thomas von Vegesacks bok om Stockholm 1851. Själv fascinerades jag av Hans Ulrich Gumbrechts kultur- och mediehistoriska närstudie av året 1926, som även inspirerat till liknande forskning om året 1929.

I senaste numret av Tidskrift för litteraturvetenskap nämns Gumbrechts bok som en klassiker i genren. Det är Jonas Ingvarsson som i artikeln “BBB vs WWW” talar om “tre olika mediearkeologiska strategier”, varav en strategi är att uppmärksamma de “förlorade teknologierna”.

En annan strategi är den så kallade årtalsforskningen, som innebär att du undersöker mycket begränsade tidsspann (till exempel ett enda år) för att komma bort från de begränsningar som epoker, -ismer, genrer, författarskap och andra estetiska kategorier för med sig. Årtalsforskning är kanske inte något mediearkeologiskt påfund i sig, men praktiseras gärna då den inbjuder till att parallellställa estetiska uttryck och mediehistoria.

Att koncentrera sig på en mycket kort tidsperiod möjliggör alltså en större bredd, i riktning mot den totalhistoria dit många av oss historiker i hemlighet lockas. Kanske man man rentav se detta som ett sätt att upphäva motsatsställningen mellan anekdotisk mikrohistoria och syntetisk makrohistoria?

Samtidigt är det nödvändigt att erkänna en viss kronologisk relativism. Vår västerländska tideräkning är ett sätt att avgränsa år, årtionden och sekler. När vi som historiker slänger oss med dessa begrepp hänfaller vi åt en numerologisk tidsuppfattning. Årtalens magi är historiografiskt produktiv.

Själv har jag en viss förkärlek för att använda halvluddiga periodiseringar som “vårvintern” eller “sensommaren” när jag skildrar historiska förlopp. Men jag leker också med tanken på att undersöka mer samtida historier inte utifrån ett enda år, utan en enda månad. Jag fick visst utlopp för detta igår, genom min artikel i DN, där en ganska lång passage handlar om sommaren/hösten 2008 och i synnerhet september 2008. Skulle inte den månaden vara värd en hel bok? Om tre år är det tioårsjubileum…