Årtalshistorier

Inom den populärhistoriska litteraturen utmärker sig allt fler böcker som kretsar kring enskilda årtal. Florian Illies tog sig an 1913 i Århundradets sommar, som tyvärr var ganska dålig även om idén var lovande. Peter Englund har skrivit hyllade böcker om krigsåren 1914 och 1915, medan han själv hyllat Karl Schlögels bok om Moskva 1937.
Andra exempel är Ray Huangs bok om Kina 1587 eller Thomas von Vegesacks bok om Stockholm 1851. Själv fascinerades jag av Hans Ulrich Gumbrechts kultur- och mediehistoriska närstudie av året 1926, som även inspirerat till liknande forskning om året 1929.

I senaste numret av Tidskrift för litteraturvetenskap nämns Gumbrechts bok som en klassiker i genren. Det är Jonas Ingvarsson som i artikeln “BBB vs WWW” talar om “tre olika mediearkeologiska strategier”, varav en strategi är att uppmärksamma de “förlorade teknologierna”.

En annan strategi är den så kallade årtalsforskningen, som innebär att du undersöker mycket begränsade tidsspann (till exempel ett enda år) för att komma bort från de begränsningar som epoker, -ismer, genrer, författarskap och andra estetiska kategorier för med sig. Årtalsforskning är kanske inte något mediearkeologiskt påfund i sig, men praktiseras gärna då den inbjuder till att parallellställa estetiska uttryck och mediehistoria.

Att koncentrera sig på en mycket kort tidsperiod möjliggör alltså en större bredd, i riktning mot den totalhistoria dit många av oss historiker i hemlighet lockas. Kanske man man rentav se detta som ett sätt att upphäva motsatsställningen mellan anekdotisk mikrohistoria och syntetisk makrohistoria?

Samtidigt är det nödvändigt att erkänna en viss kronologisk relativism. Vår västerländska tideräkning är ett sätt att avgränsa år, årtionden och sekler. När vi som historiker slänger oss med dessa begrepp hänfaller vi åt en numerologisk tidsuppfattning. Årtalens magi är historiografiskt produktiv.

Själv har jag en viss förkärlek för att använda halvluddiga periodiseringar som “vårvintern” eller “sensommaren” när jag skildrar historiska förlopp. Men jag leker också med tanken på att undersöka mer samtida historier inte utifrån ett enda år, utan en enda månad. Jag fick visst utlopp för detta igår, genom min artikel i DN, där en ganska lång passage handlar om sommaren/hösten 2008 och i synnerhet september 2008. Skulle inte den månaden vara värd en hel bok? Om tre år är det tioårsjubileum…

5 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 15 September 2015 at 10:50 am

Instämmer om att det skulle vara en intressant månad. Kollade mitt eget bloggarkiv och ser att jag bloggade nästan uteslutande om FRA. Kusligt.

(länkade ofta hit då… men *host* de länkarna var brutna ;) )

#2 Magnus A on 15 September 2015 at 1:41 pm

Man ska dock inte underskatta numerologins inverkan på människors beteenden. För många i världen är det västerländska nyåret så relevant att man kan säga att det i viss mån påverkar historien.

Men kalenderåret ska inte heller överskattas. Alla studenter och lärare, från grundskolan till högskolan, ser nog läsåret som en starkare tidsindelare, antagligen starkare än kalenderåret är för andra.

#3 rasmus on 15 September 2015 at 1:54 pm

Magnus A: Javisst! Därtill kommer numerologins inverkan på datorers beteenden (tänk på unixtiden) samt människors förväntningar om hur numerologins inverkan på datorers beteenden ska inverka på människor (tänk på de överdrivna farhågorna om “millenniebuggen“, som kanske bidrog till att hålla luft i IT-bubblan).

#4 Christopher Kullenberg on 15 September 2015 at 5:04 pm

Sen har vi då icke-numerisk tid. Dvs. den intensiva relationen mellan tid/rum som är relativ till varje “händelse”.

Vi kan datera “September 2008”. Men vi kan aldrig kapsla in det aggregat av mikrointensiteter som skapade dess konsistensplan. I ett givet moment, mellan det att Fredrik Federley grät i riksdagen och Sten Tolgfors skulle förklara “läget”, hade den mest bisarra konsensus skapats från höger till vänster, mellan anarkister och libertarianer. “Stoppa FRA-lagen!!!”.

Sedan implosionen. Det omöjliga hade rasat och idag skulle det nog inte gå att mobilisera alls mot en “lag” som gjorde det ena eller det andra med övervakningen.

Nu står vi här. Foliehattarna hade (i viss mån) rätt (tack Snowden) men visade sig vara politiskt omöjliga.

Vi letar fortfarande efter nya vapen.

#5 COPYRIOT | Strage & co. som tidsvittnen on 21 September 2015 at 1:06 pm

[…] Årtalshistorier […]

Kommentera