- Copyriot - https://copyriot.se -

K226: Om stigande bostadspriser och en mutad generation

Intressant artikel av Tom Streithorst i Los Angeles Review of Books: “Why your rent is so high and your pay is so low” (via ComInSitu). Ämnet är kort sagt hur boendekostnaderna under det senaste halvseklet har ökat betydligt snabbare än flertalets inkomster (i USA).

Att hyra en vanlig New York-lägenhet kostade på 1950-talet bara 10 % av en persons medianinkomst. Nuförtiden är det inte ovanligt att unga New York-bor lägger halva sin inkomst på att ha en bostad.

Under “guldåldern”, 1945–73, steg lönerna i USA ordentligt (vilket bland annat berodde på starka fackföreningar). Bostadspriserna steg inte alls i samma takt (vilket bland annat berodde på att det fanns en begränsad tillgång på krediter). Inte heller hyrorna steg särskilt snabbt (bland annat för att det faktiskt byggdes en massa nya hyreshus). Man blev inte särskilt rik på att äga hyresfastigheter. För den som ägde sin egen bostad, var huset främst ett ställe att bo, inte ett investeringsobjekt som förväntades stiga i pris.
Inne i bostäderna skedde stora standardhöjningar 1945–73: de som tidigare inte haft rinnande vatten eller WC fick det och mer därtill; år 1970 hade nästan alla i USA både bil, tv och tvättmaskin. Vad som varit lyx blev med åren till vardagsnödvändigheter.

Vändpunkten inträffade 1982, fortsätter Tom Streithorst – alltså under Reagan och Thatcher. Det var detta år som reallönerna slutade öka (inte bara i USA, utan även i Sverige). I stället inleddes en spektakulär prisökning på olika slags tillgångar: aktier, obligationer, fastigheter. Detta har gynnat de rikaste. Givetvis handlar det om klass. Men i detta fall är klass sammanflätat med generation. Stigande fastighetspriser innebär en ständig omfördelning från de yngre till de äldre.

High real estate prices are good for the old and affluent. They are terrible for the poor and young.
/…/
If house prices fall, the middle aged and middle class will be in an uproar. For almost all of us, real estate is our principal, if not only, asset. If our house stops appreciating, our dreams of someday not having to work utterly evaporate. We vote and so politicians listen to our desires. Falling house prices would be a boon for renters and first-time buyers (and probably for society at large), but their political clout is less than that of middle-aged, middle-class property owners.

De senaste trettio årens bubbelekonomi har alltså frammanat en allt starkare intressekonflikt mellan två grupper. Å ena sidan står de (framför allt yngre) som inte äger någon bostad. Å andra sidan står de (framför allt äldre) som har varit bostadsägare så länge att de på pappret är ganska täta.
Uppdelningen är väldigt grov. Mellan de två polerna finns ju de som “äger” en bostad men är skuldsatta över öronen. Det är inte självklart om dessa ser sitt intresse i att få bli skuldfria och flytta till en billigare hyresrätt, eller i att vänta några år på fortsatt stigande bostadspriser för att göra ett klipp. Politiker kan emellertid se hur det finns fler väljare att hämta i den äldre generation som har intresse av att deras tillgångar ökar i pris, än i den yngre generation som vill ha billigare bostäder.

If they wanted to drive down rents, government could fund the construction of public housing, as they did during the Golden Age. More quality housing would increase its stock, and with supply rising to meet demand, prices would fall. This would be great for young renters, bad for middle-aged property owners, bad for banks. Thus it is not likely to happen. Property prices, at an all time high, are not likely to fall, and if they do, expect the government to put a floor under them.

Fastighetsbolagen i Sverige pekar på en beställningsrapport som drar slutsatsen att det inte finns någon bostadsprisbubbla: “priserna på bostadsrätter är rimliga”. Skrev om detta i samband med ockupationen i Högdalen:

Beställningsrapportens slutsats var alltså att det inte finns någon bostadsbubbla, eftersom de stigande bostadspriserna kan förklaras av fallande räntor. Det är en rätt märklig definition av en prisbubbla. För vad händer om räntorna en vacker dag börjar stiga?
Nästa argument som anförs av Lennart Weiss är “att hushållens tillgångar överträffar skulderna med x3 vilket gör dem rejält stryktåliga”. Men dessa “tillgångar” består ju av fastigheter, vars priser har rusat i höjden. Stryktåligheten bygger på att fastighetspriserna aldrig kommer att rasa nedåt.

Vi kan förstå vad som står på spel med noll- och minusräntorna. Varför centralbankerna i Sverige, precis som i USA och Storbritannien, hela tiden skjuter upp den räntehöjning som någon gång måste komma. Hushållens samlade skuldsättning måste hållas uppe för att inte den bostadsägande generationen ska kastas i smutsen. Alla politiker är rädda för att detta ska ske.

Jag upprepar en fråga från förra året:

Riksbankens nollränta befinner sig liksom på en annan planet än riksdagens budgetbeslut. Aldrig att de stigande bostadspriserna diskuteras i samma sammanhand som Sverigedemokraternas växande väljarstöd. Nu menar jag inte att det ena skulle ha förorsakat det andra, men förr eller senare är det troligt att linjerna korsas. Vilket utrymme för populistisk politik kommer att skapas av en eventuell priskrasch på den svenska bostadsmarknaden?

Samtidigt kommer jag, något otippat, att tänka på på Gotfred Appel – mest känd från olika böcker om Blekingegadeligan. Kring 1970 lanserade han sin teori om “snyltarstaten“. Det rörde sig om en genonrutten antiimperialism som utmynnade i en vansinnig praktik. (Mycket har redan sagts om Blekingegadeligans positiva inställning till våld. Vi borde tala ännu mer om de destruktiva följderna i att bejaka pengar som medium för revolutionär verksamhet. Blekingegadeligan gjorde detta och förvandlades från ett parti till ett företag, verksamt på den tunga kriminalitetens marknad.)

Gotfred Appel menade att de rika ländernas arbetarklass är “mutad”, eftersom den fått del av de “superprofiter” som alstrats genom utplundring av fattigare länder. De hade förvandlats till en arbetararistokrati som inte längre hade objektivt intresse av att störta kapitalismen. Det var alltså ingen idé att försöka värva dem till socialismens sak.

Vad som skett sedan 1970-talet är dels att antiimperialismen kollapsat (och uppdelningen i i-länder och u-länder blivit mindre skarp), dels att fastighetspriserna i västvärlden har rusat i höjden (vilket lett till en vidgad klyfta mellan yngre och äldre). Öppnar inte detta för att teorin om en arbetararistokrati kan återkomma, i ny form? Alltså att de i Sverige/USA som köpte bostäder sina bostäder på 1900-talet och som nu på pappret är mångmiljonärer… att de helt enkelt är mutade. Att det inte är någon idé för den yngre generationen att söka allianser med dem, utan måste ställa sig in på att de bara blir allt mer reaktionära i ett läge där deras bostadsförmögenheter hotas.

Jag säger inte att det är en bra slutsats. Men den är kanske värd att brottas med. Även om Tom Streithorst uppenbarligen inte är någon dogmatisk marxist-leninist, anar jag i hans artikel en tankegång i löper i sådan riktning.

10 Comments (Open | Close)

10 Comments To "K226: Om stigande bostadspriser och en mutad generation"

#1 Comment By JJ On September 11, 2015 @ 8:29 pm

Det är ungefär det man brottas med nu. Prisstegringen har gjort att många av de med tillgångar kan växla upp sitt kapital och låna till en dyrare bostad, båt, bil mm.

Att alla politiker utom de som sitter med makten vill avskaffa ränteavdraget är väl beviset för de reaktionära är i majoritet i nuläget?

Frågan är hur konflikten utvecklas om det stora kraschen om de “omutade” får större politiskt inflytande? Får vi en ekonomisk politik som ger pyspunka på bubblan?


Funderade på att köpa lägenhet seklets första månad…är mer förundrad än bitter när jag till sist köpt ett halvruckel i universitetsstad.

#2 Comment By Eva On September 11, 2015 @ 9:56 pm

Bra frågeställningar på sistone! Sen menar väl alla maoister att det finns en arbetararistokrati i västvärlden, inget unikt för Appel? Eller är min tidslinje fel var han först med detta?

Jag tänker att staten nog kan komma att agera mer desperat än bostadsägarna skulle rösta för om sitationen var transparent. Givetvis skapar ägande reaktionärer men i min bubbla verkar även många ägare se att situationen är absurd.

Som hyrande vill jag gärna (som ett första steg) att skiten brakar ihop och samhället slutar subventionera ägande. Tyvärr så inser jag ju att i Sverige precis om i USA så är det vanligt folk som åker dit. Att köpa bostad är ju faktiskt inte ett fritt val.

Men just därför sker ju mycket organisering kring vräkningar, dept relief, husockupationer etc. i länder där bostadsbubblan slutligen spruckit.

#3 Comment By Unni On September 12, 2015 @ 9:23 pm

Och kan nån svara på varför den impotenta Hyresgästföreningen häromdan skickade ut meddelande om nya hyresförhandlingar NÄR RÄNTAN ÄR MINUS OCH VI HAR DEFLATION! Hur i h-e kan hyreshajarna komma undan med sina höjningar år efter år som inte på nåt vis står i paritet med ökade kostnader? Det nya ränteläget medför samtidigt rejäla minskningar av boendeutgifter för dem som äger sina bostäder.
En dag hoppas jag att politikerna ställs inför dilemmat att tvingas välja vilken rasande grupp de ska blidka: bostadslösa som måste betala ockerhyror åt välbeställt folk som hyr ut sin bostadsrätt samt hyresrättsinnehavare som blir skinnade av giriga hyreshajar och en genomkorrupt byggsektor ELLER den medelklass som slåss med näbbar och klor för att trygga utdelningen på sin bostadskarriär. Nån gång måste väl denna orättvisa bli ohållbar?

#4 Comment By Olof On September 13, 2015 @ 12:26 am

Jag tycker att en muta är en direkt ersättning där den som tar emot mutan gör en medveten motprestation te.x åsidosätter en plikt eller lojalitet mot någon annan part som jag eventuellt också får en legitim ersättning för. Det finns alltså ett moment av bedräglighet här som jag tycker är viktigt.

Värdeåkning på en tillgång som orsakas av marknadskrafter jag inte kan påverka tycker jag inte är en muta. Jag kan inte se vem motparten som jag beter mig bedrägligt mot är i det fallet. Men det kanske går att förklara lite närmare hur du resonerar här?

#5 Comment By Olof On September 13, 2015 @ 12:27 am

‘värdeökning’ ska det vara förståss :-)

#6 Comment By Mangan On September 13, 2015 @ 9:50 am

Att muta någon kan ju också ha betydelsen att man köper deras gillande, inte minst då det handlar om en *grupp* (klass, segment…) som tilldelas förmåner eller bonuspolitik av regering eller partier. Den betydelsen känns relevant i ett land med en så utåt avideologiserad och PR-ifierad politik som det samtida Sverige.

#7 Comment By Arvid On September 14, 2015 @ 8:16 pm

Mycket intressant och tankeväckande inlägg. Jag skriver allt för sällan hur mycket jag uppskattar din blogg. Fortsätt fortsätta med det du gör!

#8 Pingback By COPYRIOT | K227: Olika förståelser av urblåsningen i Kina On September 15, 2015 @ 12:43 pm

[…] K226: Om stigande bostadspriser och en mutad generation […]

#9 Comment By Arvid On September 15, 2015 @ 5:43 pm

En fråga angående resonemanget om räntenivåerna: dom flesta centralbanker ska väl vara självständiga, dvs ska inte ta hänsyn till politikers önskemål om vilken räntenivå man bör ha. Går det ihop med det resonemang du för?

#10 Pingback By COPYRIOT | K234: Känslan av att bostadskraschen är ofrånkomlig On October 11, 2015 @ 1:00 pm

[…] K226: Om stigande bostadspriser och en mutad generation […]