K225: Gilles Dauvé och de olika produktivitetsbegreppen

Gilles Dauvé är tydligen på väg att ge ut en ny bok, From crisis to communisation. Därifrån sprids nu texten “Crisis of civilisation” som jag inte kunde låta bli att läsa. Nu var det länge sedan jag läste något annat av Dauvé, men jag minns honom ändå som en slagkraftig skribent. Den här texten är däremot ganska oklar i sitt uppsåt, men välvilligt läst väcker den fler frågor än den ger svar. Här några lösa anteckningar att börja med.

Begreppet “produktionssätt” (Marx) blir ofta en anakronism när det tillämpas på icke-kapitalistiska samhällen, skriver GD. Liknande poänger görs av Robert Kurz i dennes sista färdigställda bok, Geld ohne Wert. Om vi exempelvis vill begripa den europeiska medeltiden bör vi enligt Kurz inse att religionen inte var någon “överbyggnad” till ett feodalt produktionssätt – om något så fungerade själva religionen som ett produktionssätt – alltså som ett sätt att organisera allt det vi numera skulle kalla för produktion eller reproduktion. Däremot existerade ingen fortlöpande “produktivkraftutveckling”, eftersom den religiösa världsåskådningen inte gav något utrymme för att mäta eller maximera “produktivitet”.

Bourgeois priority is to increase the productivity of labour and capital: that is what they are bourgeois for and they prove good at it. Long-term and “holistic” thinking come second.

Karakteristiskt för kapitalismen som produktionssätt är just inriktningen på produktivitet, som hänger samman med uppdelningen i två “produktionsfaktorer”: arbete och kapital. Höjd produktivitet betyder att det krävs mindre arbete och mer kapital för att uppnå ett visst konkret resultat, eller hur? Sådan är ju t.ex. Marx förståelse – att det är fråga om arbetsproduktivitet.

Men det verkar inte som att GD följer denna marxska begreppsförståelse. Bland annat skriver han att produktiviteten ökade rejält på 1990-talet, särskilt i USA, dels tack vare datoriseringen (såklart), dels som följd av att tillverkningsindustrierna flyttade till Asien där lönekostnaderna var lägre. På vilket sätt skulle det senare höja produktiviteten? Om något, tenderar väl sänkta löner till att det blir mindre angeläget att investera i maskiner, vilket innebär att produktiviteten antingen dämpas eller sänks.
Att sänkta löner kan leda till höjd kapitalproduktivitet är en helt annan sak. Då mäter vi inte produktionens konkreta resultat, utan dess abstrakta resultat, alltså hur mycket pengar som dras in. Pengar som måste in för att det ska kunna bli någon vinst (profit). Kapitalproduktiviteten är ett mått som i praktiken hamnar nära vad Marx kallar “profitkvot”. Varför blandar GD ihop detta med “produktivitet”? (Eller är det jag som har missförstått helt?)

En bit ner blir det åter oklart när GD skriver om hur produktivitetstillväxten under efterkrigstiden delvis omsattes i höjda löner. Visst var det så, men hur? Att höjd kapitalproduktivitet antingen kan omsättas i höjda vinster eller i höjda löner är ju en självklarhet – det kan ske inom ett enskilt företag, eller i ett större sammanhang. Med den höjda arbetsproduktiviteten – som alltså kännetecknar kapitalismen som historisk process – har en mycket mer indirekt verkan på lönerna. Om vi följer Marx leder den ökade produktiviteten till att varornas värde sjunker. Det gäller även konsumtionsvaror, vilket betyder att det i någon mening billigare att leva – och därmed sjunker även arbetskraftens värde, som ju enligt Marx helt enkelt är kostnaden för dess reproduktion. Detta är inget som har planerats av någon, men resultatet kan ändå bli ett ökat utrymme för relativt mervärde; för många företag yttrar sig detta rimligen som en ökad kapitalproduktivitet; fackföreningarna kan peka på ett ökat löneutrymme. Men det har alltså inte skapats genom effektiviseringar i det enskilda företaget, utan snarare genom den sammanlagda varuproduktionen effektiviserats med följden att t.ex. maten blivit billigare och inte längre behöver ta halva lönen.

Nu kan det noteras att GD över huvud tagit inte använder begreppet “mervärde”, så det förblir oklart om han tänker sig att en ökad arbetsproduktivitet alltid är möjlig att omsätta i höjda löner, så länge bara arbetarna kan sätta kraft bakom sina lönekrav. Man får intrycket att han menar det. Men här befinner vi oss på ett kristeoretiskt vägskäl. För enligt bl.a. Robert Kurz finns det ju en logisk gräns för den relativa mervärdeproduktionen. Till slut passerar produktivitetstillväxten den nivå där balansen mellan de två produktionsfaktorerna slår över från det levande till det döda, vilket betyder att fortlöpande värdesänkningen börjar äta sig in i själva grundvalen för kapitalets tillväxt. Jag undrar vad GD säger om denna kristeori.

Inte heller begriper jag riktigt GD:s polemik mot tanken på en tredje industriell revolution. Datoriseringen ska inte jämföras med den första industriella revolutionen (ångmaskinen, från omkring 1800) eller med den andra industriella revolutionen (förbränningsmotor och elektricitet, från omkring 1900).
Det verkar som att GD menar att det bara är en industriell revolution om det samtidigt är en “profitability revolution”. Men varför blanda ihop begreppen så?

The profitability revolution formerly experienced in agriculture and industry will never be on the same scale in the service sector: some of it is ideal for standardization (telecommunications), some is not (health care).

Visst stämmer detta påstående om tjänstesektorn. Här råkar han även tangera Baumols kostnadssjuka, alltså det faktum att en stor del av tjänsteproduktionen är så bunden till det levande arbete som utför tjänsterna att den knappt alls låter sig effektiviseras. Även detta går visserligen att ifrågasätta, exempelvis genom att man pekar på hur medicinska framsteg faktiskt får människor att leva längre, vilket möjligen kan utläsas som en höjd arbetsproduktivitet i vården. Men till vilken nytta för kapitalet? Människor som lever längre innebär ju bara en ytterligare börda att försörja. Grundproblemet här är inte om sjukvårdens eller ordningsmaktens arbetsproduktivitet kan skruvas upp ytterligare lite till, utan om dessa verksamheter över huvud taget är kapitalproduktiva. Om verksamheten inte resulterar i en vara som kan säljas är den improduktiv. Lika lite som GD nämner begreppet mervärde, berör han frågan om det improduktiva arbetets växande omfattning – som kanske kan sägas vara karakteristiskt just för den tredje industriella revolutionen.

GD gör ett rimligt påpekande: att “produktivkrafterna” inte bara är tekniska maskiner, utan även innefattar sätten att organisera produktionen. Men sen vill han se detta som ännu ett skäl att förneka den tredje industriella revolutionen. Då gör han i snabb takt ett par märkliga tankesprång:

In the aftermath of WW II, the US would export goods that differed from those then known in Europe, manufactured by another type of management, and harbingers of an innovative lifestyle. On the contrary, in the late 20th century, the Asian tigers and dragons, “New Industrial countries” as they were called, and now China, all too quickly labelled “the workshop of the world”, make the most of existing techniques and manufacture the same objects as those made in the West, albeit at a lower cost. /…/ A new accumulation phase would imply more than technology, and require no less than the launching of new forms of production and labour, in other words a different regime of accumulation and a a different mode of regulation.

För det första: att USA år 1945 låg före Europa på många sätt, vilket kanske inte kan sägas om Kina i dag, är knappast något belägg för att produktivkrafternas utveckling skulle ha avstannat. Vem har påstått att just tillverkningsindustrin måste gå först?
För det andra: skulle inte de mikroelektroniska produkterna vara förknippade med en “innovativ livsstil”?
För det tredje höjer jag på ögonbrynen när GD börjar droppa begreppen “regime of accumulation” och “mode of regulation”, som är intimt förknippade med den s.k. regulationsskolan – en grupp forskare som gjorde en del snygga observationer av hur fordismen funkade men sedan försökte generalisera dem till en teori om kapitalismens olika stadier, vilket misslyckades fullständigt. Menar verkligen GD att det inte kan ha inträffat någon tredje industriell revolution eftersom det inte har inträffat en ny tillväxtepok som uppfyller den kravlista som regulationsteoretikerna en gång ställde upp? Jättemärkligt.

Jag noterar att GD även hänvisar till två artiklar ur New Left Review. Först till Gopal Balakrishnans “Speculations on the stationary state“, där det hävdas att mikroelektroniken har “misslyckats med att frisläppa en produktivitetsrevolution som skulle ha minskat kostnaderna och frigjort inkomster för en allmän expansion”. Sen till en omtalat artikel av sossen Wolfgang Streeck, “How will capitalism end?“, där han hävdar att kapitaltillväxten saktar in eftersom en alltför ojämlik fördelning leder till svag efterfrågan samt hämmad produktivitetsutveckling. Streeck hänvisar i sin tur till ett debattinlägg från 2012 där nationalekonomen Robert Gordon spekulerar löst i att den tekniska innovationen skulle ha stannat av och att detta kan leda till att USA:s ekonomiska tillväxt bromsar in mot noll.

Här på Copyriot diskuterade vi i våras varför det kan bli lite virrigt när nationalekonomer ska räkna på produktivitet, så att det kan tyckas som att produktiviteten ökar och minskar på samma gång. Först och främst handlar det om att man blandar samman konkret och abstrakt, arbetsproduktivitet och kapitalproduktivitet; därtill kommer att den nationalekonomiska ortodoxin motsätter sig tanken på att en syssla kan vara improduktiv om någon vill betala för den.
Det är en smula förvånande att en ultraradikal teoretiker som Gilles Dauvé verkar överge de ekonomikritiska begreppet från Marx, till förmån för att svälja den tes om teknisk stagnation som just nu är populär bland vissa nationalekonomer. Särskilt tydlig är han dock inte. Det skulle vara intressant att höra vad andra som läst texten säger.

2 kommentarer ↓

#1 Anon on 10 September 2015 at 9:10 pm

Galenskaparna tog itu med detta ämne redan för 20 år sedan:

https://www.youtube.com/watch?v=ft-9ck_87mk

#2 Eva on 10 September 2015 at 10:12 pm

Nu läste jag denna för över en vecka sedan och under något pressade förhållanden (ungar). Men tänkte ändå bidra med några tankar.

Först är de ju inte ovanligt att marxister inte håller marxade termer i ordning. Det är helt enkelt rätt svårt att hålla tungan rätt i mun då samma ord har andra betydelser på marxka. Framförallt blir det svårt i texter som inte är strikt inommarxistiska. När man använder sig av vanlig ekonomisk statistik till exempel. Ingen ursäkt men inte ovanligt.

Angående industriell revolution. Att se på dessa som innovationer som stärker eller räddar kapitalismen är kanske inte så dumt? Så har det ju varit hittils. Stor grej om så inte är fallet med det senaste tekniska och organisatoriska “hoppet”.

Sen påpekade jag under “Hatet mot teorin” att jag tyckte texten slängde ut så många osäkra trådar att jag tappade livsgnistan ;)

Kommentera