Hatet mot teorin

Benjamin Noys har skrivit en liten essä vid namn “Hating theory“, som är ett starkt försvarstal för just “theory”. Även om man sällan hör någon som avfärdar allt teoretiserande, finns det väldigt många som vill dra en gräns: lite teori är väl okej, men inte för mycket, nu måste vi vidare…

Vilka sammanhang syftar han på? Det är aningen oklart. Det engelska ordet “theory” är inte så lätt att översätta som det kan verka.

Inom anglo-akademin tenderar “theory” att få en ganska snäv innebörd som ligger nära “kritisk teori“; det handlar om att överbrygga skiljelinjen mellan humaniora och samhällsvetenskap. Den kritiska teorin har av tradition ställt sig i tydlig opposition gentemot positivismen i samhällsvetenskaperna.
Följaktligen kan man lätt få intrycket av en akademisk arbetsdelning där vissa sysslar med “teori” medan andra sysslar med “empiri”. I någon mån fungerar akademin verkligen så – vilket utan överdrift kan kallas för ett hån mot all vetenskaplighet. Empiriska fakta har nämligen aldrig trillat ner nakna från himlen, utan är alltid resultatet av teoretiskt grundade frågor och kategorier. Omvänt är det uppenbart att inget teoretiserande kan sväva fritt utan koppling till den empiriska verkligheten.

På svenska har ordet “teori” inte samma laddning. I stället brukar det få sin mening genom motsatsparet teori/praktik. Även här förutsätts en jävligt tveksam arbetsdelning, när man tänker sig att teori är “akademiskt” medan praktik är “aktivistiskt”. Som om bara akademiker kunde teoretisera; som om det funnes en politisk aktivism som inte grundades i val av teoretisk analys.

Jag antar att Benjamin Noys egentligen bedriver en polemik inom ämnet litteraturvetenskap, där det finns vissa som menar att det blivit alltför mycket “theory”, på bekostnad av mer traditionell tolkningskonst. Men jag föredrar att läsa hans text som ett svar på dem som menar att en alltför stark tonvikt vid “teorin” skulle hämma den radikala “praktiken”.

Teori är onödigt, sägs det. Teori är svårt. Teori är framför allt abstrakt. Ja, så är det, skriver Noys:

Theory is abstract and that is why it is true. All thinking, as Hegel repeatedly points out, requires abstraction. Without abstraction no thinking, or in the denial of abstraction what we get are what Alberto Toscano calls “warm abstractions”: nice and fuzzy abstractions like “creativity” and “complexity”. Theory is also true because it tries to think the forms of abstraction around us, especially the abstractions of value. /…/ Marx is hated for his abstractions, when he was analysing the abstractions of value that rule our lives. Similarly Freud is hated for revealing that our motives are much more dull and conformist than we imagine, especially when and where we imagine we are most original.

Vi kommer inte undan abstraktionerna. Ju mer vi värjer oss mot ett “kyligt” teoretiserande, desto djupare sjunker vi ner bland “varma abstraktioner”. Även den antiteoretiska impulsen är i slutändan en teori; en vitalistisk teori som predikar att allt måste tjäna “livet”. Vilket är detsamma som att bejaka sakernas rådande tillstånd – även när det görs i namn av en aktivism som otåligt vill ändra på detta tillstånd genom att “gå från teori till praktik”.

Möjlig formel:
praktik – teori = event

21 kommentarer ↓

#1 Eva on 10 September 2015 at 9:47 pm

Din beskrivning och texten verkar handla om en väldigt ren form av teorihat. En form så ren att den knappast påträffas i naturen?

Nästan allt teorihat handlar väl främst om att hata dålig teori. Vad man menar med detta varierar såklart och det man hatar kvalar kanske strikt inte ens in som teori.

Sen skaffar många som ägnar sig åt teori, både inom och utom akademin, dåliga vanor. Dessa drivs delvis fram av kraven som ställs för att positionera sig på teorimarknaden. De desperata försöken att mynta uttryck och den tendens där fältet blir ett spelfält och spelet i sig tar för stor plats.

Sen blir jag själv ibland lite trött på teori av andra orsaker. I början av förra veckan läste jag Dauve texten du refererar till i K225. Jag kände ganska snabbt att ett nebulöst moln av frågor puffade upp. Mattheten tog över. Arbetet att följa upp och kolla av de tveksamma trådarna är inte görbart i min situation. Samtidigt kändes det som om texten trots allt var intressant. Irriterande att inte kunna gå till botten med vad som är skit och vad som är guld. Krävs nog en organisation för att klara det.

Håller med om att praktik-teori=event. Snabbt och smidigt fångat!

#2 Erik on 11 September 2015 at 1:37 am

Distinktionen mellan empiri/kritisk teori känner jag inte igen mig i. Det måste vara mer en fråga om disciplin än språk tror jag. Jag undervisar vid ett engelskspråkigt universitet vid den ekonomiska fakulteten. Där är motsatsparet klart teori/praktik (med vetskap om deras interaktion). Däremot finns det en klyfta mellan positivister och kritiska teoretiker. Positivisterna är lika fokuserade på teori.

#3 Christopher Kullenberg on 11 September 2015 at 7:55 am

Det här problemet och dessa motsättningar är ju ett klassiskt modernt problem, i meningen att det skapats i den moderna filosofin (Kant och framåt) och samtidigt underblåsts och förstärkts av moderniteten som sådan.

Den moderna förståelsen av Vetenskapen (Royal Science) kräver denna separation (teori-empiri), men också det specifikt moderna politiska tänkandet kräver det som en “arbetsdelning” och legitimering (teori-praktik), (teoretiskt motiverad praktik, praktiskt motiverad teori).

Känns som ett låst fält, för mig.

Det är kanske därför jag alltid dras tillbaka till Deleuze och Guattari. Jag gillar tanken om att begrepp varken är teoretiska eller empiriska utan händelser (dvs. “event” i den filosofiska meningen haecceitas, inte som in “eventstaden”). Här finns också ett annat sätt att tänka det abstrakta, inte som “abstraktioner” (som ju alltid faller ut som “teori”) utan som abstrakta maskiner, som är daterade och unika samtidigt som de sträcker ut sig i en återkommande, repetetiv och strukturerande generalitet.

Det intressanta med Freuds abstrakta maskin (hur begär, drifter, komplex etc. hänger samman som en anordning) är inte analysnivån eller dess förhållande till empiriska observationer. Snarare måste vi fråga oss vad denna Freudmaskin “producerar”. Vilket samhälle förutsätter den och vilket samhälle skapar den? Samma gäller med Einsteinmaskinen, Marxmaskinen, Durkheimmaskinen, Mussolinimaskinen… osv. När vi ser dessa som maskiniska processer som hela tiden är verksamma i vårt samhälle, blir de enklare att lokalisera, identifiera, beskriva, kritisera, förändra, experimentera med.

Sammantaget. En mekanosfär.

#4 rasmus on 11 September 2015 at 9:45 am

Eva: Nej, det där teorihatet existerar knappast i ren form. Det påstod väl heller ingen. Snarare är det väl just den nämnda inställningen: “lite teori är väl okej, men inte för mycket, nu måste vi vidare…”
Visst finns det ofta begripliga skäl till denna inställning, för det finns hiskeligt mycket dålig teori där ute. Saken blir väl inte bättre av den postmoderna inställning som säger att teori är “en verktygslåda” där man kan plocka fritt av det man tycker sig behöva för stunden. Om ingenting förpliktigar i bruket av teorin, uppmuntras också dåligt teoretiserande. (Jag har själv gjort mig skyldig till detta i mina dagar, från båda håll så att säga.)

#5 rasmus on 11 September 2015 at 9:57 am

Erik: Just så kanske inte distinktionen uttrycks. Men det finns ju folk i akademin som kallas, eller ser sig själva som, “teoretiker”. Det måste ju betyda att det även finns en annan typ av forskare; det stora flertal som visserligen inte är ateoretiska, men som kanske ser teorin som mer av ett hjälpmedel.

En sådan uppdelning kan anas i många samhällsvetenskapliga discipliner, t.ex. statsvetenskap och sociologi.

Inom humaniora finns vissa discipliner eller fält som har en självförståelse av att “vi sysslar med teori” – underförstått: “vi behöver ingen empiri”.
Jag tänker exempelvis på många av dem som sysslar med kontinentalfilosofi. Folk som skriver böcker om typ Heidegger eller Kant, givetvis på en mycket hög teoretisk nivå. Är de filosofer eller är de filosofihistoriker? Både och såklart. De kanske hör till filosofiämnet, men de ägnar sig åt filosofihistoria, alltså en typ av idéhistoria, där det empiriska materialet utgörs av Heideggers eller Kants samlade skrifter.
Nu är jag svepande, men jag tror det skulle vara nyttigt för dessa att justera sin självbild, bort från det rena teoretiserandets ideal, till att se sig som en typ av historiker (eller kanske Nietzsches “vi filologer”).

#6 rasmus on 11 September 2015 at 10:01 am

Christopher Kullenberg: Håller förstås helt med dig om att uppdelningarna teori/empiri och teori/praktik båda är eminent moderna. Det kan både (den tidige) Lukács och (den tidige) Latour hjälpa oss att förstå. Och visst stod Deleuze/Guattari för ett ytterst fascinerande försök att fly undan hela detta moderna komplex. Sen kan man fråga sig hur väl detta försök hittills har lyckats. På många håll i akademin funkar ju en Deleuze/Guattari-referens ofta som en övertydlig signal om att “nu tänkte jag ägna mig en stund åt Det Rena Teoretiserandet så kom vänligen inte och kasta Verkligheten i mitt håll”.

#7 Christopher Kullenberg on 11 September 2015 at 10:09 am

Rasmus: Ja, paradoxalt nog har mycket Deleuze & Guattari-reception gått ut på att bara skriva om de “rena idéerna”. Jag tänker att det i viss mån går att förstå mot bakgrund av hur fransk filosofi lanserades i USA som “theory”. Sedan startades en massa program i “cultural theory” osv. Tankar som var främmande inför denna uppdelning blev ändå placerade på ena sidan av en dikotomi.

#8 Kalle P on 11 September 2015 at 10:54 am

Viktig post! Citatet du lyfter fram är intressant:

Without abstraction no thinking [ja, så är det ju], or in the denial of abstraction what we get are what Alberto Toscano calls “warm abstractions”: nice and fuzzy abstractions like “creativity” and “complexity”. [Lite mer osäker här.]

Jag har kanske fel här, men jag tolkar Toscanos ursprungliga text i TC&S som lite mindre kategorisk:

Seemingly heeding the Deleuzean call for asuperior empiricism, however, recent conceptual production has sought tocircumvent the customary reproaches against abstract thought by promot-ing concepts that are ever more vital, supple, pliant: flows, rhizomes, thevirtual, scapes, the diagram, and so on. […] it seems that today’s abstractions can no longer afford to be lifeless and detached. Indeed if, according to a certain pragmatist vulgate, theory is to function as a toolbox, then the tools (i.e. concepts)themselves should be open to a constant and contextual modulation. The cold abstractions of yesteryear must be replaced by what we could call warm abstractions. (58)

Nu är Toscanos text också ett försvar av abstraktionen, och en maning till Whitehead-/Deleuze-läsare att gå tillbaka till realabstraktionen, men resonemanget är även grundat i Whiteheads appell om varsam användning av abstraktioner. (Inte hamna i misplaced concreteness osv.) Jag kan delvis sympatisera med de senaste årens (well, classic rock-årens) försök att testa lite nya abstraktioner.

Nu kommer jag från ett lite annat håll, är skolad mer etnografiskt, och är ju då mer programmerad att skilja på etic och emic – och jag tycker nog att detta är klokt. Många verkar ju tro att kartan i teoriboken verkligen _är_ territoriet.

Samtidigt tycker jag att studiet av samhället/ekonomin/kulturen blir _riktigt_ förunderligt när man kommer bortom impulsen att tjata om att “kartan är inte territoriet”; när man utgår från den magik som abstraktionen sätter i rörelse (inte minst för att vi någonstans måste tro på kartor). Detta öppnar ju också för att man, när man accepterar sin egen roll i denna magi, och kan intervenera lite, kolla var gränserna för spekulationen ligger.

#9 Christopher Kullenberg on 11 September 2015 at 1:06 pm

Jag fattar inte skillnaden mellan realabstraktion (Toscano, Whitehead, Marx) och abstrakt maskin (Deleuze och Guattari)!

Toscano skriver ex.

Of course, this problem of cultivation and critique, and of theory’s role as a producer and monitor of abstractions, becomes all the more urgent in a situation of ‘cognitive capitalism’, when abstractions themselves become the object of investment and speculation, and when procedures and meta procedures in turn become commodities

Vi lever våra liv i förhållande till abstraktioner: pengar, identitet, nationer, egendom, “jag” etc. I kognitiv kapitalism (detta hemska begrepp) så intensifieras abstraherandet, vi förhåller oss till ännu mera abstrakta abstraktioner: information, varumärken, kunskap, motivation, “värderingar” osv. (Som Deleuze säger i Postskriptum till Kontrollsamhällena, “I kontrollsamhället har fabriken ersatts av företaget, som är en själ, en gas.”)

Vad är det som gör att “information” kan bli “pengar” under rådande produktionsförhållanden? Hur kan ett “varumärke” ha ett “värde”? Vi kan ju undersöka detta antropologiskt, som Kalle P föreslår, genom att följa själva kedjan av produktion, en abstrakionens antropologi. Det är detta (tror jag) som man kan kalla för en “transcendental empirism” som inte “hatar” abstraktioner, utan som undersöker dem.

#10 Christopher Kullenberg on 11 September 2015 at 1:13 pm

Förresten. Riktigt “hat” mot abstraktioner hittar vi hos Heidegger :D

Han avfärdar ju både ontologi och kategorialier (vetenskapens kategorier) till förmån för de ontiska existentialerna. Bara genom att förinta det abstrakta förhållningssättet till Varat går det att hitta tillbaka till någon form av urspruglig relation till världen.

För bonden framträder hammaren varken som en vara (med ett pris) eller som ett verktyg (med instrumentalitet) utan är ett harmoniskt don i ett harmoniskt donsammanhang.

Skruva tillbaka moderniteten så försvinner abstraktionerna (ungefär).

#11 rasmus on 11 September 2015 at 1:20 pm

Christopher Kullenberg: Ja, såväl Heidegger som Schmitt, liksom Koselleck, hör till den konservativa revolutionen. Bland många som “håller på med teori” finns en tendens att glömma detta; det är mer bekvämt att i dessa ultrareaktionärer bara se teoretiska verktygslådor där man fritt kan plocka sina favoriter, gärna kombinera med kritisk teori för att få fram ett “vetenskapligt balanserat” resultat.

#12 Kalle P on 11 September 2015 at 1:22 pm

Jag är livrädd för att skriva något om vad som är korrekt förståelse av ett Marx-relaterat begrepp (det brukar sluta illa), men såhär skriver M Hardt i en anteckning:

I’m still trying to work out D&G’s usage of abstraction, largely
around their analyses of abstract machines. Frequently in common situations one might be criticized for being too abstract, particularly in political discussions. I often get this response. The reasoning is that the abstract is assumed to pertain to the ideal realm and in contrast the practical always involves a minimum of abstraction, it is concrete. D&G, however, maintain the role of the abstract in practical
politics. The first level of explanation for this is that they
consider the abstract not ideal but virtual. The importance of this shift for us now is that is the position of the two conceptions with respect to reality. The ideal is opposed to the real but the virtual is not. The virtual is opposed to the actual, but it is completely real. (For those of you familiar with Marx, I think his discussion of the “real abstraction” is very close to this.)

#13 Kalle P on 11 September 2015 at 1:32 pm

För att fylla i föregående: Det finns en parallell i att de båda begreppen handlar om en abstraktion som inte är en tankens abstraktion.

#14 Christopher Kullenberg on 11 September 2015 at 1:41 pm

Precis. Vad Hardt säger är ju att det rör sig om nästan samma sak.

En “tankens abstraktion” är ju inte så mycket att jobba med. (Även om det är frestande med sådan “double-click information” som Latour skulle säga).

Men jag vågar inte heller säga att de skulle vara synonyma.

#15 Christopher Kullenberg on 11 September 2015 at 1:47 pm

För övrigt gillar jag den abstrakta heltalsmaskin som man måste fylla i nedan för att hålla spamrobotarna borta när man kommenterar.

Abstraktionen är fullständigt real. Men den är inte “aktualiserad” (actual) annat än som datorkod (som måste definiera heltalen som “integers” för att kunna beräkna dem i en annan abstrakt Turing(maskin) som är aktualiserad i några kilo aluminium, koppar och kisel i en serverhall).

Även robotar lever under realabstraktionernas ok.

#16 Kalle P on 11 September 2015 at 1:49 pm

Sedan är väl en viktig skillnad mellan de båda begreppen att D&Gs begrepp är främst metafysiskt, medan realabstraktion är mer specifikt – något som uppkommer i en kapitalistisk samhällsordning.

#17 GBRSN on 11 September 2015 at 1:55 pm

Gud var en realabstraktion.

#18 Christopher Kullenberg on 11 September 2015 at 1:59 pm

Mjo. Känns som att D&G rör sig utanför moderniteten mycket mera än inom den. Här ligger ju Latour närmare Marx i den mera specifika analysen av moderniteten/kapitalismen.

#19 rasmus on 11 September 2015 at 2:36 pm

Christopher Kullenberg: Det där kan väl nästan kokas ner till antropologi vs sociologi?

#20 Christopher Kullenberg on 11 September 2015 at 2:54 pm

Rasmus: Jo, kanske det. Iallafall på ett metodologiskt plan, dvs. hur vi går tillväga för att undersöka realabstraktionerna.

#21 Kalle P on 14 September 2015 at 9:56 am

Latour har skrivit om det som att det är en fråga om “sociology BG” och “sociology AG” – före och efter Garfinkel. Lite arrogant såklart, men Latour menar att efter Garfinkel är det mycket svårt för en sociolog att inte platta ut analysen, och lägga sina egna teorier på samma nivå som aktörernas/medlemmarnas egna “etnometoder”.

Sedan gillar jag ett resonemang som Graeber fört fram. Ekonomisk teori har, menar han, utvecklats på ett sätt där den verkat som verktyg för folk med pengar. Folk med pengar vill veta hur andra människor sannolikt hanterar sina pengar. Alltså har ekonomisk teori varit mycket nära de aktörer man skriver om, till stor del påverkat deras handlingar – detta samtidigt som nationalekonomer tenderar att vara ganska ointresserade av detta faktum. Antropologin, å sin sida, kommer från en tradition där man aldrig tänkt sig att kunskapen kommer att komma aktörerna till del. (Detta håller såklart på att ändras, när antropologin alltmer studerar the west, inte bara the rest; det finns inte längre någon möjlighet att helt göra en exit från fältet.)

Så, vid sidan av metodologiska skillnader handlar det även om olika syn på teoretikerns plats i relation till aktörernas teorier.

Kommentera