Entries from August 2015 ↓

K216: Politiska generationer och inomborgerliga konflikter

Nu rasar “den inomborgerliga debattstormen om migration“, där flera stora ledarsidor verkar vilja öppna för tanken på att regering i samarbete med Sverigedemokraterna. Debatten är samtidigt en debatt om debatten, där stor kraft läggs på att träta om de ideologiska etiketterna. Metadebatten handlar om gränsen mellan liberalism och konservatism, liksom mellan konservatism och nationalism. Ett yngre högergarde föredrar etiketten “liberalkonservatism” och ifrågasätts av både ny- och socialliberaler för vilka den liberala identiteten innebär ett motstånd mot konservatism.

Min känsla är att de ideologiska etiketterna förvirrar mer än de förklarar. Observera: jag säger inte att ideologierna är döda eller att de inte förklarar någonting. De har en förklaringskraft, men denna förklaringskraft är begränsad och överstigs kanske numera av en förvirringskraft; ideologierna som användbara masker i ett skådespel. Går det att söka alternativa ingångar via kristeorin?

Den klassiska trion av politiska ideologier – liberalism, socialism, konservatism – förenas ju i sin koppling till framstegstanken. Ekonomisk tillväxt är en tyst förutsättning. När tillväxten eller framsteget inte längre kan tas för givet, förlorar även ideologierna att fungera som sammanhållande krafter. I stället blir de till masker som används i en tolkningsstrid där olika kristeorier, utan gemensam nämnare, bryts mot varandra.

Svend Dahl ser Ivar Arpi och Alice Teodorescu som skribenter med en tydlig funktion.
– Båda två är oerhört begåvade personer som nu passar in perfekt i tidsandan, säger han. För en borgerlighet som frågar sig vad den ska ta sig till efter att ha sänkt skatten har de pekat ut någon form av möjligt projekt där tanken är att den verkliga konflikten i samhället står mellan en kulturelit och vanligt folk.
Det handlar i så fall om en klassisk Nixonsk strategi. Olika gruppers försök att peka på orättvisor i samhället avväpnas genom att i stället kopplades de till en elit. Då går det lätt att avfärda dem och få det att framstå som att de orättvisor de lyfter fram inte har med verkligheten att göra.

Citatet kommer ur Klas Ekmans reportage “Hur mår högern?, publicerat i Arena (1/2015), som ger vissa glimtar om hur skiljelinjerna ritas om i det svenska debattklimatet efter andra riktmärken än de klassiska ideologierna. Inte minst nämns frågan om generationer och deras delade erfarenheter. Vi har ju varit inne på detta här i serien – om hur kriser och kreditbubblor format oss till 1970-, 1980-, 1990-talister.

Mattias Svensson (Neo, f.d. Timbro, f.d. Frihetsfronten) talar om hur han präglades av Berlinmuren och dess fall. Det stämmer med idén om tonåren som formativ period; han är född 1972, så hans tonår inträffade 1985–1991, en epok präglad av högkonjunktur.
Detta kan kontrasteras mot nykonservativa skribenter som Ivar Arpi (född 1982) och Alice Teodorescu (född 1984), vilka i stället blev präglade av åren kring sekelskiftet. I reportaget berättar Ivar Arpi om sin egen vänsterbakgrund: “En formativ händelse var Göteborgskravallerna sommaren 2001”; nästa milstolpe sattes genom Muhammedkarikatyrerna (2005). Mattias Svensson har en intressant analys av denna generation:

Nästa generation växte upp i skuggan av 9/11. De blev mycket mer definierade i termer av utrikespolitik och en värld där det är Europa, Israel och USA som bygger murar mot omvärlden. Och där alla bekände sig till marknadsekonomin.
– Därför blev ekonomiska frågor aldrig så intressanta, det liberala tänkandet blev förnöjt och stagnerande.

Detta kan nog stämma! Fast jag tycker mig nog urskilja ytterligare en svensk generation mellan de två nämnda, nämligen min egen generation, den som föddes kring 1980 (typ 1977–1983). Vi präglades inte nämnvärt av murens fall, däremot av Sveriges kluvna 1990-tal: först krisåren med borgerlig regering och rasistvåg, därefter det ljusa 1990-talet som präglades av www och nyfeminism. “Vår generation”, om uttrycket tillåts – där även Sverigedemokraternas partiledare och toppskikt ingår – upplevde alltså våra tonår på 1990-talet, vi var kanske färdigpräglade redan innan 2001? Men liksom de yngre 1980-talisterna har vi vuxit upp i en värld där “ekonomiska frågor” var frånvarande i offentligheten.

Vi kanske kan skissera fyra politiska generationer i Sverige:

  • De som föddes på 1970-talet och präglades av murens fall 1989.
  • De (vi) som föddes åren kring 1980 och präglades av Sveriges 1990-tal
  • De som föddes på 1980-talet och präglades av 2001 och “kriget mot terrorn”.
  • De som föddes i början av 1990-talet och präglades av finanskrisen 2008.

Sistnämnda generation, går den verkligen att urskilja? Jag är tveksam, men Mattias Svensson menar att den finns:

– Jag har intrycket att det vänt igen med generationen som definieras av finanskrisen, och kanske också av övervakningen. I den generationen är många betydligt liberalare igen. Men liberalismen förlorade en generation med kriget mot terrorn, och det är de som sätter mycket av agendan i?dag, säger han.

Stämmer det, som Mattias Svensson säger, att finanskrisen hunnit forma en ännu yngre, “betydligt liberalare” generation inom svensk borgerlighet? Kanske samlades den i Piratpartiet, eller snarare Ung Pirat. I sammanhanget kan noteras att partiets ledare Rickard Falkvinge (född 1972) och Anna Troberg (född 1974) hör till den första av de fyra generationerna i listan ovan, medan de främsta ungpiraterna är födda kring 1990. (Jag får nästan känslan att “min generation”, den som föddes kring 1980, likt de flesta i Piratbyrån, var frånvarande i Piratpartiet. Men jag skulle med lätthet kunna nedteckna en lista över liberala f.d. ledarskribenter som tillhör denna generation och som jag genom delade erfarenheter har särskilt lätt att begripa.)

För övrigt var Åsa Linderborgs porträtt av Niklas Svensson en stilsäker skildring av småborgerlig kverulans. Det glädjer mig att se att Aftonbladets kultursida kan släppa fixeringen vid frågan om vem som är sant eller falskt “liberal” respektive “konservativ”.

K215: Staten och kapitalet – här för att stanna?

Kapitalismen är, på gott och ont, här för att stanna.

Så skriver Malcom Kyeyune i sin krönika i veckans Arbetaren.

Nej, så skriver han givetvis inte. Ett sådant påstående hade utlöst ett mindre ramaskri bland Arbetarens läsare. Det hade med rätta uppfattats som en kapitulation. Dessutom saknas alla belägg för att det kapitalistiska produktionssättet skulle utgöra historiens slut.

Frågan är då bara om det finns bättre belägg för det som Malcom Kyeyune faktiskt hävdar, nämligen följande:

Nationalstaten är, på gott och ont, här för att stanna.

Kanske sprang fingrarna lite för långt på tangentbordet. Kanske menar han bara att nationalstaten är här – i vår rådande historiska epok – och att detta inte kan förnekas, lika lite som vi kan förneka att kapitalismen är här. Men i hela resonemanget finns glidningar som är talande.

Krönikan är en polemik mot de fåtaliga vänsterliberaler som fortfarande drömmer om ett demokratiserat EU. Hela utgångspunkten verkar vara att ett vänsterprojekt ytterst måste bygga på en statsapparat och att valet står mellan nationalstaten eller en övernationell superstat. Jag köper inte den premissen. Jag menar att själva staten – den moderna staten som form – är historiskt sammanflätad med kapitalet och att den som vill finna en framtid bortom kapitalismen även måste ta sikte på att någon gång avskaffa staten (såväl national- som superstater). Frågan som ingen ännu kan besvara är hur detta skulle göras utan att falla tillbaka i de gemenskaper som Kyeune helt riktigt pekar ut som nationalstatens existerande alternativ: “en familj, en klan, eller en stam” (eller ett gäng, en sekt, ett kalifat…).

Nu gällde det glidningen i Kyeunes polemik, när han beskriver sin motståndare, de kosmopolitiskt inriktade vänsterliberalerna. Dessa hävdar “att nationalstaten håller på att dö” – vilket sedan likställs med “ryktena om nationalstatens död” och med påståendet “att nationalstaten är passé”. Detta likställande är problematiskt. Det visar på ett polariserat synsätt som står i vägen för radikal kristeori.

Att en samhällsformation befinner sig i kris eller i ett utdraget sönderfall är ju inte detsamma som att den är död. Staten finns. Kapitalet finns. Men är de “här för att stanna”? Är de framkomliga vägar för en radikal samhällskritik inställd på långsiktig förändring? En helt annan fråga!

K214: “Förväntad medellivslängd” är bara en kvalificerad gissning

Förra inlägget visade sig öppna för en diskussion om diskussion om hur man kan mäta samhälleliga framsteg. Oftast är det framstegsideologerna som anser sig ha evidens för att vederlägga varje påstående om att (vissa) saker blivit sämre i världen. Paradexemplet på detta är den universellt omhuldade Hans Rosling och hans stiftelse Gapminder, med epigoner som Anders Bolling och Staffan Landin.

Statistiken framställs som hårda fakta. Men verkligheten är ofta mer komplicerad än så. Ta en så grundläggande framstegsindikator som medellivslängd. Demografiska trender, såväl i Sverige som i hela mänskligheten, sammanfattas ofta med orden “vi lever längre”.

Att människans genomsnittliga livslängd har ökat under den moderna epoken är ett obestridligt faktum. Få skulle förneka att detta bör kallas för ett framsteg. Frågan är hur det ser ut på framstegsfronten nu och i framtiden. Finns det hårda data att luta sig mot?

“Medellivslängden fortsätter att öka i alla världsdelar”, utropar Anders Bolling. Och i förra inlägget citerade vi Martin Liby på DN:s ledarsida, som slängde sig med siffror som påstod gälla “medellivslängden” i Sverige. Han lutade sig på SCB, som förra året satte som rubrik på ett pressmeddelande: “Mäns medellivslängd för första gången över
80 år
“.

I alla dessa fall är det missvisande att använda begreppet “medellivslängd”. Vad statistiken avser är nämligen förväntad åter­stående medel­livs­längd vid födelsen, i vardagligt tal “förväntad medellivslängd”.
Det handlar alltså om en förväntan. En kvalificerad gissning om hur världen kommer att se ut i framtiden.
För det går ju inte att veta hur länge en nyfödd kommer att leva. Inte heller går det att veta hur länge en miljon nyfödda kommer att leva i genomsnitt. Det går att sammanställa listor på faktorer som påverkar människors livslängd, se på deras historiska trend och spekulera i hur dessa faktorer utvecklar sig i framtiden.

Kvalificerade gissningar av detta slag har sin givna plats i en vetenskaplig praktik. Men det gäller då att vara ärlig om resultatet: “förväntad medellivslängd” är inte hårda data, utan rymmer alltid ett moment av gissning.

Väldigt sällan ser jag några sådana brasklappar. Brittiska folkhälsomyndigheten är ett undantag:

These types of studies cannot account for unexpected events or major social changes that could have a huge effect on life expectancy. For example, they can’t build into their models the potential for unlikely events such as a big natural disaster, changes within the healthcare system, or even a major health breakthrough, such as a cure for heart disease or cancer.

Hårdraget kan alltså sägas: statistiken över “förväntad medellivslängd” säger mer om nutidens förväntningar på framtiden än om hur länge människor faktiskt kommer att leva.

(Vad jag ännu inte har lyckats greppa är om den historiska statistiken över “förväntad medellivslängd” korrigeras i efterhand, alltså 110 år efter att en årskull föddes, så att den dokumenterar faktisk medellivslängd. Kan någon upplysa mig om hur det ligger till?)

I boken The A–Z of Death and Dying skriver Charles Maynard en enkel introduktion till måttet “förväntad medellivslängd”. Han påpekar att det i huvudsak har två bruk. För det första används det av pensionsfonder, försäkringsbolag och sociala myndigheter för att upprätta ekonomiska kalkyler för framtiden. För det andra används det som approximativt mått på livskvalitet vid jämförelser både över tid och mellan länder.

Vidare frågar Charles Maynard om det är troligt att ökningen av förväntad medellivslängd kommer att fortsätta i samma takt som tidigare – och här verkar han tala om USA:

Given that life expectancy has increased nearly 30 years in the past 100 years, it is possible but not highly probable that another 30 years will be gained during the 21st century. /…/ The theory that there is an inherent biological limit as to how long most people can live makes achieving such a life expectancy unlikely. What that age is or is likely to be is difficult to estimate, but moste likely, 110 years exceeds the age that most people can expect to live. Such a large increase in life expectancy on top on the one already experienced would have profound effects on the structure of society and also have implications for retirement and health insurance programs. The possibility of such long life also raises questions about the nature of work and how rapidly aging societies can sustain themselves when many of their members are not able to work and/or pay taxes.

Troligare är, enligt Charles Maynard, att den förväntad medellivslängden (i USA) kommer att minska under vårt sekel. Detta på grund av den utbredda övervikten, som leder till diabetes och rad andra kroniska sjukdomar. Därtill kommer frågan om smittsamma sjukdomar och antibiotikaresistens, som försvårar själva beräkningarna av framtida dödsrisk.

In conclusion, given the current situation with respect to obesity, it is likely that life expectancy will not increase but may in fact decrease in the 21st century. While it is seemingly a simple number, increases in life expectancy over the past 200 years have had profound impacts on the structure and function of human societies. What effects a decrease in life expectancy will have in the future remain to be seen.

Inte heller Charles Maynard skiljer tydligt mellan mått och materia när han talar om förändringar i “förväntad medellivslängd”. Det är en sak att den förväntade medellivslängden, vid en kraftig ökning eller minskning, får en massa ekonomiska följder för exempelvis pensionssystemen. Det är en annan hur länge människor faktiskt lever. De kan mycket dö tidigare eller senare än vad statistikerna räknade med. Vi kan varken utesluta en global pandemi eller drastiska framsteg i medicinsk teori och praktik.

* * *

En grotesk tanke som slog mig: abortmotståndare som menar att livet börjar vid befruktelsen borde väl inte acceptera en statistik som utgår från födelseögonblicket? Logiskt sett borde de ju räkna fram en egen statistik över förväntad livslängd vid befruktelseögonblicket. Genomsnittet sänks då drastiskt av varje utförd abort och av varje missfall. Undrar hur de kurvorna skulle se ut!

* * *

Seriöst: spädbarnsdödlighet och mödradödlighet är två mått som syftar på någonting faktiskt, inte bara någonting förväntat. Därför måste de ses som “hårdare” data än livslängdsstatistiken. Återkommer till dessa mått i ett kommande inlägg.

K213: Nostalgidebatten

Upptäckte i efterhand att en av sommarens kulturbatter handlat om nostalgins roll i politiken. Vilket betyder kristeori, vilket betyder historiefilosofi. Hur ska vi jämföra Sverige kring år 1980 jämfört med Sverige av i dag?

America Vera-Zavala inledde med en välskriven svanesång över den tid då hennes familj kom till Sverige och folkhemmets jämlikhetssträvanden nådde sin kulmen. “Det var som en saga”, skriver hon. En saga som började falla samman “någonstans runt åren då Palme mördades”, för snart 30 år sedan. “Och jag skulle gärna, tillsammans med andra, gråta en skvätt över det nedlagda folkhemmet och över oss – de identitetslösa svenskarna.”

Hon pläderade inte för att använda nostalgin för politisk mobilisering. Där fanns ingen förhoppning, som det fanns hos Tony Judt, om att socialdemokratin ska vinna stöd av nya generationer genom att våga vara nostalgisk över forna framsteg. America Vera-Zavala verkade snarare tala om behovet av en sorgeprocess för att kunna gå vidare.
Ytterst syftar analysen till att förklara radikalhögerns hastiga framryckningar i Sverige (och dess inflytande över regeringsmakten i våra nordiska grannländer). Här tror jag hon träffar rätt i sin analys:

mitt fosterland är det magiska Sverige som vi kom till. Men om det landet inte längre finns, vem är jag då?
Kanske känner många ursvenskar likadant och kanske är det därför /…/ rut-avdraget, tiggarna och det fria skolvalet kan dominera samhällsdebatten år efter år på ett så oproportionerligt sätt. De skär rakt in i frågan om vilka vi är. Det handlar om vår identitet, den svenska självbilden.

Med andra ord handlar det om att bearbeta känslan av en kris. Om denna kris inte får bearbetas kollektivt, kommer den att projiceras på yttre hotbilder. Ungefär så tolkar jag America Vera-Zavala.

Detta provocerade den partitrogna sossen Katrine Marçal som på Aftonbladets ledarsida förkastade “vänsterns nostalgi”. Nostalgin är enligt hennes mening förkastlig eftersom den längtar tillbaka till en förflutenhet som aldrig har existerat på riktigt, utan är en bild som vi har skapat i efterhand.

“Nostalgi som politisk livskraft är livsfarlig”, fastslog ett liberalt ledarcirkulär. Enligt slutklämmen bör politiker inte bara ignorera nostalgin, utan bör aktivt bekämpa nostalgiska känslor där de kommer till ytan. Politiken “måste hantera dagsaktuella utmaningar för att kunna minimera nostalgin.”

Katrine Marçal utgick alltså, i likhet med många liberaler, från att nostalgin riktar sig mot ett förflutet tillstånd, det man brukar kalla för en drömd guldålder. Men måste det vara så? Nej. Politisk nostalgi kan också bestå i en “längtan till en svunnen framtidstro” – vilket snart påpekades av Ingvar Persson på samma ledarsida:

Det växte. Utvecklingen gick framåt, och den skulle fortsätta att gå framåt. Nostalgi, inte till en svunnen tid men till en svunnen framtidstro. Inte till något statiskt, utan tvärtom till en tro på utvecklingen, politiken och jämlikheten.

På liknande vis pekade historikern Kjell Östberg på hur det långa 1970-talets Sverige är värt respekt, inte för att det var någon idyll, men som ett årtionde av stora, snabba och djärva framsteg.
Historiska faktauppgifter får olika betydelse i olika berättelser. Å ena sidan Marçal som skriver på 1970-talets minuskonto att homosexualitet klassades som en sjukdom, å andra sidan Östberg som påpekar att det var på 1970-talet som sjukdomsklassningen började ifrågasättas.

* * *

Ett axplock beskrivningar – positiva och negativa – av Sverige kring 1980:

America Vera-Zavala, i den inledande artikeln på DN:s kultursida:

I konungariket Sverige rådde fred och frihet, i över hundra år hade befolkningen varit besparade kollektiva minnen av våld och övergrepp. Alla medborgare hade ett arbete, lagstadgad semester och tillhörde ett fackförbund. Kroppen och tänderna kontrollerades och en sjukdom kunde inte leda till ekonomisk tragedi. Barnen gick i skolan – alla barn – oavsett om föräldrarna var rika eller fattiga.

DN:s ledarsida svarade med framstegssiffror:

Sverige 2015 är så mycket bättre än 1979.
Enligt snart sagt varje sätt att mäta är nu en bättre tid att leva i än då. Vår BNP per capita, den vanligaste indikatorn för välstånd, är mer än dubbelt så hög 2015 än vad den var 1979. Medellivslängden, då under 75 för män och en bit över för kvinnor, är nu mer än 80

Även de liberala landsortstidningarna tog samtiden i försvar mot nostalgikernas angrepp:

Att leva i Sverige på 2010-talet är att skörda frukterna av generationers slit och hårda arbete. Medelklassen är friare och friskare än någonsin. Bilarna är säkrare, kosten sundare, informationsflödet snabbare.

Katrine Marçal skrev i sitt fördömande av “vänsterns nostalgi”:

I verkligheten var 1970-talets svenska sagoland förstås en tid då post till kvinnor adresserades till deras män, homosexualitet klassades som en mentalsjukdom och både näringsliv och rike styrdes av en ännu mindre elit än i dag. /…/ Televerket förbjöd rosa telefoner och många hushåll hade varken varmvatten eller badrum. DDR-Sverige som komikerduon Filip och Fredrik kärleksfullt har benämnt sitt uppväxtland har hade onekligen sina sidor.

Rosa telefoner! Ärligt talat? Här kunde Göran Greider svara med en fullträff:

När någon råkar säga att det var bättre förr vaknar den liberala framstegstankens alla profeter till liv och börjar räkna upp samtliga fasor som existerade för trettio år sedan, som exempelvis att Televerket förbjöd rosa telefoner. (De tycker att det är intressantare än att ett bolagiserat Telia på en avreglerad marknad numera kan muta sig fram med miljarder bland Kaukasiens diktaturer.)

Greiders lista över saker som blivit sämre i Sverige är också intressant:

För i vissa avseenden var Sverige definitivt ett bättre land för trettio år sedan. Idag har ett extremhögerparti snart tjugo procent av väljarna – på sjuttiotalet fanns det knappt någon organiserad rasism alls. Idag orsakar Sverige ett större ekologiskt fotavtryck i världen än för en generation sedan – trots allt miljöprat är den svenska ekonomin en värre miljöbov i våra dagar än på sjuttiotalet. Idag ligger arbetslösheten stadigt på runt åtta procent – det vill säga två eller tre gånger så högt som under efterkrigstiden. Idag är Sverige ett av de länder där ojämlikheten ökar snabbast – fram till början av åttiotalet minskade den år för år. Idag är den svenska a-kassan en av de sämsta i Europa – för en generation sedan kunde en löntagare känna sig betydligt tryggare om arbetslöshet hotade.

* * *

Johan Norberg väljer att tala om vädret, i syfte att psykologisera den politiska nostalgin. Vårt eget minne priviligerar de soligaste sommardagarna och de vitaste julaftnarna, så till den grad att vi förvånas över de väderförhållanden som är statistiskt normala. Han kopplar detta till en tendens att idealisera 1950-talet som finns, menar Johan Norberg, både hos högern och vänstern. Eller åtminstone hos den generation som växte upp på 1950-talet. Och det kan nog stämma, men finns det inte en skillnad mellan nostalgin över ett “statiskt” 1950-tal och över ett “dynamiskt” 1970-tal?

Det går inte så lätt att vifta bort Göran Greiders vassa karakteristik av “den liberala framstegstankens alla profeter”; dessa är “vår tids små hegelianer”, fast i en dogm om nutidens överlägsenhet, att i princip allt var sämre förr.

K212: Spaniens “återhämtning”

Spanien är tillbaka på fötterna, meddelar The Economist i en artikel som fantasilöst nog illustreras med en bild på en tjurfäktare.

Glättigheten är talande. Den tyder på hur lågt kraven har sänkts för att ett europeiskt land ska utses till framgångssaga. The Economist undanhåller inte fakta som att Spanien har ett stort budgetunderskott och oroande nivåer av skuldsättning både hos staten och bland hushållen. (Framför allt är det statsskulden som ökat. Spanien är ett av de få länder – jämte USA och Storbritannien – där har ickestatliga skulderna faktiskt har minskat sedan finanskrisens utbrott. Sveriges skuldberg lutar i motsatt riktning: här är det särskilt företagens skuldsättning som har ökat.)

Arbetslösheten i Spanien ligger kvar på skyhöga nivåer. Senaste siffran är 22,5 %, vilket får The Economist att glatt utbrista att detta ändå är någon procent lägre än när det var som värst härom året. Men de påpekar också att krisens verkningar har fördelas ojämnt mellan generationerna. Hårdast drabbades unga utan fast anställning och det är fortfarande tal om en “förlorad generation”.

Ändå beskrivs Spanien som “beviset på att strukturreformer lönar sig”. The Economist anser det bevisat att den spanska “lösningen” på krisen hade varit en möjlig väg även för Grekland, “om inte politiken hade hamnat i vägen”.
“Strukturreformerna” genomfördes 2012 i samband med att det spanska banksystemet räddats från kollaps, till en kostnad av 100 miljarder euro. Det handlade om uppluckrad arbetsrätt, inskränkta möjligheter till kollektivavtal samt sänkta skatter för företagen. Jag kan inte detaljerna, andra får gärna fylla i. Men borde inte den inskränkta demonstrations- och yttrandefriheten räknas till samma paket av politiska “reformer”? Ytterst får väl alltsammans tolkas som ett samordnat försök att pressa lönerna, förlänga arbetstiden och försämra den offentliga välfärden i syfte att öka företagens vinstmarginaler.

Utpressningen av absolut mervärde verkar nu ha lyckats, i någon mån. Med god hjälp av både låga energipriser och av generösa injektioner av likviditet i form av “kvantitativa lättnader” från ECB.

Våren 2014 började Spanien få fart på sin BNP-tillväxt, som i år verkar närma sig 4 % – bland de högsta tillväxtsiffrorna i hela eurozonen. Men tillväxten sker från en låg startnivå. Under de värsta krisåren (2008–2013) krympte Spaniens BNP med 8 %, en minskning som fortfarande inte har tagits igen. Spanien ligger fortfarande 4 % under 2008 års BNP – att jämföra med eurozonen i sin helhet, som ligger 1 % under.

Glädjeropen alltså inte om spanjorernas möjligheter till ett bra liv, utan om investerarna möjligheter att få pengar att växa – på kort sikt. Men är det hållbart i längden? Man blir lite tveksam när man läser om negativa räntor på bolån i Spanien – det finns alltså spanjorer som nu får pengar av banken för att de har bostadslån. Den situationen kan knappast bestå i evighet, lika lite som de låga energipriserna eller de kvantitativa lättnaderna.

Ny artikel ute: om det fascistiska Italiens roll i skapandet av rättigheter för skivbolag

Har en ny artikel ute i senaste numret av Queen Mary Journal of Intellectual Property, som är en vetenskaplig tidskrift (peer review) på det rättsvetenskapliga området. Det glädjer mig att se att artikeln har gjorts fritt tillgänglig:

Protecting the musicians and/or the record industry? On the history of ‘neighbouring rights’ and the role of Fascist Italy

Keywords: music, technology, copyright, neighbouring rights, Rome Convention, International Labour Organization (ILO), International Federation of the Phonographic Industry (IFPI), Fascism

Så här beskrivs innehållet av redaktörerna:

A very different story of performers and record companies, Rasmus Fleischer’s [article] weaves together a history of twentieth-century music copyright with a history of the intellectual property interventions of the Italian Fascist government during the 1930s. Fleischer’s overall ambition is to contribute to the understanding of the historical development of neighbouring rights by concentrating on the emerging regulation of ‘secondary use’ of musical recordings. Italy played a particularly important role in this development. Fleischer outlines the Italian initiatives as pro-record industry in contrast to less successful parallel alternatives from Scandinavia that were less amenable to industry interest. He takes us into the politicized atmosphere of the International Labour Organization and the Berne Convention, showing how the interests of the record industry prevailed over the interests of musicians.

Artikeln bygger på material som jag tidigare har presenterat på svenska i min avhandling (kapitel 3–5) – däremot inte på engelska, om man bortser från en tidig bloggpost från 2008. Det känns bra att denna sida av upphovsrättshistorien äntligen ligger på bordet för en internationell publik.

K211: Kriskaraktärer hos Tove Jansson och László Krasznahorkai

Två av de författare som jag har läst i sommar är Tove Jansson och László Krasznahorkai, som vid första anblick har föga gemensamt. Ur själva läsningens synvinkel utgör de var sin extrem. Muminböckerna (1946–1970) rymmer en rikedom av olika berättelser och karaktärer, men alltid i en språkligt avskalad, fjäderlätt form; en muminbok kan sträckläsas på en förmiddag, eller toalettläsas i hundra små portioner, det spelar ingen större roll. Motståndets melankoli (1989) är däremot fylld av meningar som aldrig vill sätta punkt, än mindre påbörja ett nytt stycke, bara följa karaktärernas absurda tankegångar i dess cirkelrörelser kring en antydd berättelse. För att ta sig igenom den är det nödvändigt att upprätthålla ett jämnt, högt lästempo och bekämpa impulserna om att lägga boken åt sidan.
Ändå finns det något som förenar Motståndets melankoli med vissa av muminböckerna. Något som samtidigt får mig att vilja fläta in dem i just denna bloggserie. Nämligen att de utgår från någon typ av kris- eller katastrofscenario, vilket de olika karaktärerna tolkar på drastiskt olika vis. Romanerna rymmer alltså ett inslag av kristeoretisk undersökning.

Vad gäller krismedvetandet i Mumindalen, skriver Amanda Svensson i Expressen om Kometen kommer (1946/1968), där karaktärerna på olika vis hanterar frågan om Mumindalens förväntade undergång. Profetian presenteras av Bisamråttan, självutnämnd filosof som kämpar för att upprätthålla en nihilistisk fasad. Tove Jansson påbörjade boken i samband med Hiroshima och Nagasaki, så det är knappast orimligt att tolka kometen som en metafor för hotet om kärnvapenkrig. Amanda Svensson:

Inte minst i “Kometen kommer” är det tydligt att tanken på jordens undergång inte bara är skrämmande – den är också livgivande, ja rentav uppiggande, precis som farligheter ofta är i Mumindalen. När Mumintrollet och Sniff ger sig ut på ett uppdrag – att ta sig till ett observatorium för att skaffa information om kometen – lever de mer intensivt än vanligt, stiftar nya betydelsefulla bekantskaper och äter varje plätt som om det vore den sista.
Hela berättelsen genomsyras av denna febriga carpe diemkänsla, representerad av Bisamråttans plötsliga utbrott av lakonisk livsglädje: “Spring och lek! Lek så länge du får leka. Vi kan ändå inte göra nånting åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt.”
I detta avseende var Tove Jansson ett barn av sin tid. Världskrigen förde oundvikligen med sig en känsla av brådska – varför skjuta upp något till morgondagen om morgondagen alls inte kommer?

Själv fastnade jag inte så mycket för Kometen kommer, utan föredrar de senare muminböckerna, som likaså rymmer inslag av ett slags kristeoretiserande. Helt säkert finns det i de böcker som utspelar sig om hösten och vintern. Men nu bortser jag från dem, eftersom det är sommar. Och inte försommar, inte midsommar, utan sensommar.

Årstidernas närvaro hos Tove Jansson är stark och bara att foga sig i. Må vara att man kan läsa en muminbok på en förmiddag, men inte när som helst på året.

Och de sade till varandra: Pappa talar alltid om skogseld i augusti.

Nu är det augusti. Denna månad utspelar sig inte bara Kometen kommer, utan även Pappan och havet (1965/1969), som jag nyss återvände till. Här finner vi Muminpappan i sitt esse, skildrad med kärleksfull, ironi. Muminpappan börjar skriva en “avhandling” om havet och dess beteende. Egentligen hanterar han nog mest en personlig kris som i någon mening även är manlighetens kris, närmare bestämt en manlig identitetskris för den borgerliga familjefadern, som blir en kris för hela muminfamiljen. Så visst är det kristeori som Muminpappan sysslar med – projicerad på ett yttre objekt, havet, som han på komiskt vis kämpar med att blåsa upp till ett hot.

Han kunde skriva: Havsströmmarna är en märklig och underbar sak som man inte har ägnat nog uppmärksamhet, eller: Vågrörelsen är något som alltid kommer att uppväcka vår förundran… och så lät han häftet sjunka och tappade bort sig i förnimmande.
/…/
– Ni förstår, jag vill komma underfund med om havet har något system eller om det bär sig åt precis hursomhelst… det är viktigt. /…/
Pappan lutade sig fram över bordet i plötsligt förtroende; jag vill veta om havet verkligen är illvilligt eller om det bara måste lyda.
/…/
Vattnet stiger när det blir dåligt väder men ibland kan det göra tvärtom. Var sjunde våg är väldigt stor, men nån gång kan det vara den nionde och ibland är det ingen ordning alls.
Vart går de breda stormvägarna av vitt skum och hur kommer de till? Varför? Allt detta och en massa andra saker försökte pappan hitta orsaken till men det var mycket svårt. /…/
Nu kom den igen, den hisnande tanken att havet inte hade några lagar alls. Han avvisade den hastigt. Han ville förstå. Han måste komma underfund med havet för att kunna tycka om det och för att kunna bibehålla respekten för sig själv.

Just här finns en fascinerande likhet mellan Muminpappan och de som uppslukas av att finna ett system av vågrörelser i kapitalismens historia. Meditationen över vågrörelser utmynnar alltid i någon form av tragisk filosofi, som söker vila i tanken på evig återkomst. Vad säger detta om fascinationen över cykliska i historien, “långa vågor” i ekonomin? Möjligen går det att ana en vilja att komma underfund med kapitalismen för att kunna tycka om den och för att kunna bibehålla respekten för sig själv. Möjligen.

Från kometernas ellipsrörelser till havets vågrörelser och så åter till rymden med alla dess cirklar som ger oändligt med stoff för vidskepelse, kontemplation och tragik. Jag tänker på karaktären Valuska i Motståndets melankoli som framstår något av en harmlös, inte helt obegåvad byfåne. Det enda som kan hänrycka honom är tanken på månarnas, planeternas och galaxernas eviga banor. Genom dessa upplever han ett omedelbart deltagande i kosmus, “hur varje minut av våra liv är en rörelse framåt genom den snurrande Jordens gryningar och nätter, genom dess återkommande vintrar och somrar där bland planeterna och stjärnorna.”

Staden befinner sig i ett diffust upplösningstillstånd där alla talar om hur kaoset breder ut sig, om “vardagens oberäknelighet” och om “en annalkande katastrof”. Alltsammans symboliseras av den absurda närvaron av ett havsvidunder, en enorm val, mitt på det ungerska inlandet. Men för den kontemplativt lagda Valuska är det i själva verket utbredningen av kristeorier, de vardagligt uppgivna klagomålen över förfallet, som är den verkliga krisen.

han såg att rädslan som spred sig likt en farsot inte hade sitt ursprung i en för varje dag alltmer verklig serie motgångar, utan att det var en förtärande sjukdom som genererade de skrämmande föreställningarna, vilket i slutändan verkligen skulle leda till deras fördärv; men det var en falsk känsla, ett slags inre upplösning som tog dem alla i besittning och fick dem att i sin självupptagenhet förlora de uråldriga lagarna ur sikte, och därmed förlorade de alltmer herraväldet över den värld de skapat till sin avbild…

Till slut förlorar även Valuska kontrollen över sin tragiska livshållning, som slår över i en form av nihilistisk väckelse; jag tror ytterst att det är mikrofascismens psykologi som László Krasznahorkai skildrar, lika komiskt som kusligt. Och den skiljer sig från den makrofascism som efter hand blommar ut hos den kvinna som förvandlas till stadens nya härskare. Genom att bejaka det eskalerande krisläget fram till den exakt rätta punkten för att orkestrera ett undantagstillstånd och en upprensningsaktion. (Kuslig tanke: att någon skulle hitta förlorade manuskript av Tove Jansson där Muminpappans fascination för “farligheter” öppnar för att han blir besatt av en liknande ondska, som i slutändan förvandlar Mumindalen till hans skräckvälde.)

Något oväntat finner Valuska en allierad i herr Eszter, en pensionerad musikdirektör som lever i förbittring sedan han insett att det liksvävande tonsystemet inte har någonting naturligt över sig, utan tvärtom är en sentida konstruktion som enbart bevisar civilisationens förruttnelse. Såväl Valuska som Eszter kan alltså beskrivas som pythagoréer, fixerade vid våg- och cirkelrörelsernas eviga harmoni. Men de företräder var sin form av tragisk livshållning.

Den unge Valuskas liv präglas av ett rastlöst kringströvande på stadens gator i febrig övertygelse om att universums lagar aldrig kan rubbas och att allt som händer i slutändan bara är en del i det större mönstret. Den åldrade herr Eszter har däremot beslutat sig för en inre exil från den “värld som övergett sina lagar”.

”Bankrutt”, fortsatte Eszter medan han långsamt lät blicken svepa över salongen /…/ ”Det råder fullständig bankrutt för all handling, allt tänkande, alla föreställningar, liksom för vår tragiska strävan att ens försöka förstå varför det har blivit så här, /…/ Människorna /…/ talar om jordskalv och om domedagen för de vet inte att det varken blir tal om domedag eller jordskalv… och att allt är förgäves, för allt kommer att kollapsa av sig själv, först kollaps, sedan börjar allting om igen, och så kommer det att fortsätta, oavlåtligen, för uppenbarligen är det så”, han höjde blicken mot taket, ”precis som med vårt maktlösa snurrande i rymden: om det en gång har börjat, går det inte att stoppa. Jag lider av /…/ yrsel, och jag, Gud förlåte mig, är uttråkad, som vem som helst som lyckats frigöra sig från vanföreställningen att uppbyggnad och förstörelse, födelse och död i denna krampaktiga, gigantiska cirkulation skulle tyda på någon som helst bestämd plan, en målmedveten, gigantisk och underbar plan i stället för den bländande uppenbara iskalla mekaniken… Att det från början… en gång i tiden… fanns något slags tanke”

Att det någonstans, under fenomenvärldens kaotiska yta, måste finnas en tanke – nog är det samma impuls som drabbar Muminpappan på hans ö och Eszter i hans lägenhet. Men de båda herrarna projicerar kaoset i olika riktning. Den ena på naturen, den andra på historien. Det finns nämligen ingen historia i Mumindalen som inte är naturhistoria, och det finns ingen natur i Motståndets melankoli förutom den groteska närvaron av en val.

K210: Spridda nyhetsanteckningar från högsommaren, om världsekonomin och sånt

Under ett par sommarveckor lyckades jag nästan helt undvika flödet av icke-nyheter, snackisar och utspel. Däremot läste jag en del internationell nyhetspress i ett försök att fånga någon typ av ögonblicksbild av världsläget. Här följer diverse anteckningar jag gjorde om den globala ekonomin med dess vacklande “återhämtning” och många “riskmoment”. Det kommer bland annat att handla om Kina, Latinamerika och Silicon Valley. Alla slags invändningar och associationer är välkomna i kommentarsfältet!

I den globala affärspressen trycks knappt en artikel som saknar begreppet emerging markets, ursprungligen lanserat av fondförvaltare på 1980-talet som ville komma bort från de trista associationerna i talet om “u-länder”. Vad som nu åsyftas är alltså världsmarknadens “mellanskikt” med BRICS i spetsen, där vi återfinner stora delar av Latinamerika och Asien, inklusive Turkiet och Iran. För att citera K131:

“Emerging markets” är ekonomspråk för stater som man tänker sig är på väg uppåt, från U-land till I-land (för att använda ett gammaldags språkbruk). Krisen har dock rört till det hela, för nu har faktiskt Grekland trillat ner från sin status som I-land och omdefinierats som en “emerging market”.

Någon ordentlig svensk översättning finns inte. Att kalla länderna för “tillväxtmarknader” är direkt missvisande; dels eftersom kapitaltillväxt givetvis äger rum även på andra håll, inklusive de typiska “i-länderna” i toppen och de typiska “u-länderna” i botten, dels för att många av länderna i fråga för tillfället är krisdrabbade och snarast utmärks av tillväxtens motsats, recession.

For one thing, several “emerging markets” — particularly recession-hit Brazil and Russia — are no longer emerging in an economic sense but rather regressing at a rapid clip. For another, the sense of equivalence that the term bestows on the countries under its umbrella is entirely bogus. /…/
At this stage it is becoming increasingly evident that the term “emerging markets” is less and less helpful. It should be scrapped, thus freeing us to imagine a more nuanced matrix through which to understand the world.

Så skriver nu Financial Times, som under kommande veckor tänker presentera alternativ till begreppet “emerging markets”. En okej variant tycker jag är tyskans Schwellenländer, “tröskelstater“. En tröskel har ingen riktning. En tröskel kan passeras helt obemärkt men kan också vara ett hinder. Uppe på en tröskel kan man också stå och väga hur länge som helst.

Dollarstegringen inleddes i maj 2013, när dåvarande Fed-chefen Ben Bernanke nämnde att det snart kunde bli dags att avsluta stimulansinjektionerna (QE). Marknadsreaktionerna på detta fick i affärspressen det kryptiska namnet taper tantrum (översättbart till ungefär “nedtrappningsvrede”). Förväntningar om höjda räntor i USA ledde till att pengar som investerats i “emerging markets” åter drogs tillbaka; en kraftig avsäljning av världsekonomins “mellanskiktsvalutor” som sedan dess har fortgått med varierande intensitet.

Men medan USA:s centralbank stramade åt sin politik – eller åtminstone antydde möjligheten av en stundande, måttlig åtstramning i förhållande till den vilda stimulansfest som rasat i flera års tid – gick Japan och EU i motsatt riktning och trappade upp sina stimulanser. När ECB till slut inledde QE-stimulanser i mars 2015, föll eurons dollarvärde som en sten, från $1.30 till $1,05.
Enligt det halvseriösa Big Mac-index som sammanställs av The Economist och bygger på teorin om köpkraftsparitet, är nu euron 15 % undervärderad i förhållande till dollarn. Om det nu inte är dollarn som blivit övervärderad. För det finns bara fyra länder i världen vars valutor framstår som övervärderade enligt detta index: Schweiz, Norge, Sverige och Danmark. Detta skulle betyda att vi i Sverige kan importera till rätt bra priser men att svensk exportindustri har ett sämre konkurrensläge än euroländerna – Sydeuropas krisländer fyller ju också funktionen som ankare på euron, till förmån för den tyska exportindustrin.

Snacket om en “återhämtning” i eurozonen skär sig mot de senaste siffrorna från Eurostat. Inflationen ligger kvar runt noll, vilket skylls på fallande energipriserna. Arbetslösheten ligger kvar på 11,1 % och inga indikatorer pekar på en snar förbättring.

The Economist om stagnationen i Brasilien: oljekomplexet Comperj är “nästan en spökstad”.
Stora delar av Latinamerika åtnjöt ett gyllene årtionde 2003–2013, tack vare stigande råvarupriser (bränsle, mineraler, spannmål); år 2003–2011 tredubblades priserna. Framför allt flödade pengar in från Kina, vars hunger på råvaror tycktes omättlig. Kinas ekonomiska expansion befäste en global arbetsdelning där Latinamerika sjönk djupare i råvarufällan eftersom det på kort sikt var så lönsamt.
Miljoner latinamerikaner lyftes ur fattigdom, men nu är de feta åren förbi. Efter att råvarupriserna i flera år har sjunkit, rasade de i fjol och som ett brev på posten rasade även värdet på Brasiliens, Venezuelas och Argentinas valutor, medan inflationen galopperar.
Latinamerika har nu haft fem år av bromsande BNP-tillväxt (2011–2015) och det går inte längre att påstå att fattigdomen minskar. Förra årets tillväxtsiffra uppmättes till endast 1,3 %; årets prognos hamnar på 0,9 %. Inbromsningen är kraftigare än i andra jämförbara världsdelar. Ekonomer talar om att “det nya normala” för Latinamerika kan vara en tillväxt på 2–3 %.

Venezuela ligger riktigt illa till. Hyperinflationen hotar. Verkligheten glider isär. Enligt den officiella växelkursen är en bolívare värd 100 gånger mer än på den svarta marknadens faktiskt använda växelkurs, som folk kan följa via @DolarToday. Nämnda twitterkonto har nu av Venezuelas regering stämplats som ett exempel på “manipulation” från ondsinta “bankirer”. En minister har gjort ett komiskt utspel om att begära de ansvariga utlämnade från USA.

Australien är ett annat land som hamnat djupt i råvarufällan, tack vare Kinas mineralhunger. Priset på ett ton järnmalm har halverats under senaste året; från över 100 dollar till omkring 50. Gruvindustrin beräknas stå för 20 % av Australiens ekonomi och lägre järnmalmspriser innebär genast sjunkande statsintäkter. Statsskulden stiger nu mot nya rekordnivåer, 60 % av BNP, vilket förvisso är en låg siffra ur ett europeiskt perspektiv.

Indien och monsunen: juni blev ovanligt regnigt, vilket betyder goda skördar, alltså låga matpriser och därmed en större chans till att Indien lyckas driva ner inflationen under 6 %, vilket är det officiella målet. Ju mer det regnar, desto mer vågar centralbanken sänka räntan, som skett under året. Kommande år sänker Indien sitt inflationsmål till 4 %. För att lyckas med det räcker inte tur med vädret. Framför allt krävs ett effektiviserat jordbruk, menar The Economist. (Vad betyder detta i praktiken? Vilka konflikter kommer det att utlösa, vilka miljökonsekvenser?)

Guldpriset har under sommaren nått den lägsta nivån på fem år. Även detta får tolkas som en reaktion på att väntad räntehöjning i USA.

USA:s centralbank står fast vid att styrräntan ska höjas senare i år. De hänvisar till en allt bättre arbetsmarknad och tecken på stigande inflation. Många investerare väntar sig att höjningen ska komma i september.
Även den brittiska centralbanken uppger att en räntehöjning är på väg. Visserligen ligger inflationen nära noll, men som positiv indikator pekar man på att genomsnittslönen
faktiskt ökar, i en högre takt än vad som uppmätts sedan 2009. (Detta betyder inte nödvändigtvis att den stora majoriteten bland britterna, eller bland de britter som har ett jobb, kan åtnjuta ökande löner. Det är skillnad på genomsnitt och median.)
Kanadas centralbank går i motsatt riktning. Nu sänker de styrräntan för andra gången i år, med hänvisning till en alltför svag nivå på investeringarna.
Är dessa spretiga ränterörelser tecken på normalitet i världsekonomin eller tvärtom en tendens till sönderslitning?

När väl USA:s centralbank höjer räntorna, kommer det leda till att kapitalet i flyr från vissa av de riskabla investeringszoner där det behagat att uppehålla sig under stimulansåren. En sådan zon utgörs av “emerging markets” i allmänhet, där tendensen till kapitalflykt alltså redan har pågått i över två år. En annan zon utgörs av teknikbubblan med centrum i Silicon Valley.
The Economist uttrycker trygg förvissning om att det inte blir någon repris på dotcomkraschen. Självklart är vissa saker annorlunda. En skillnad är att epicentrum har flyttat in i San Fransisco, där fastighetshyrorna rusar uppåt och utgör en stor minuspost för många nya företag, som i expansionens namn anser sig nödgade att skriva kontrakt på större lokaler än de behöver.
Viktigaste skillnaden mot 1999 är att det numera knappt sker några börsnoteringar. Möjligheten att investera i Silicon Valleys hetaste bolag är därför begränsad till ett fåtal stenrika insiders med de rätta kontakterna. Kapital är lätt att hitta så länge räntorna förblir låga, skriver The Economist. Men följden blir att företag hamnar i en “valuation trap” – deras pappersvärden blir så höga att de inte kan köpas upp av t.ex. Google eller Apple, trots att drömmen om sådana uppköp i hög grad driver värderingarna. The Economist räknar kallt med att några välkända “enhörningar” kommer att kollapsa, vilket i sin tur kan ge de övriga svårigheter att finna kapital för fortsatt expansion. Allt detta är troligen, i någon grad, att vänta strax efter att USA:s centralbank gjort allvar av sitt snack om räntehöjning.

Kina har levererat sin tillväxtsiffra för andra kvartalet 2015. Den hamnar på 7 % vilket är högre än vad folk väntat, tillika exakt i nivå med myndigheternas målsättning. “Alltsammans ser lite för bra ut för att stämma”, skriver Economist.
Första kvartalet var tecknen på manipulation tydligare. Även då rapporterades en “reell” BNP-tillväxt på 7 %, baserat på en nominell tillväxt på 5,8 % och en officiell inflationssiffra som var negativ, -1,1 %. Att det skulle ha rådit en allmän deflation i Kina i årets början är “ett bisarrt påstående med tanke på att konsumentpriserna steg med över en procent under samma tid.”
Andra kvartalets tillväxtsiffror byggde inte på lika märkliga inflationsövningar, men framstår ändå inte som särskilt stabila. Den uppmätta tillväxten bestod särskilt av finansiella tjänster, alltså av aspekter på den kinesiska aktiebubblan.

Ytterligare några noteringar kring Kina:

  • Ett statsägt kinesiskt företag (Tsinghua) planerar att köpa upp en av USA:s stora tillverkare av minneskretsar (Micron) för 23 miljarder dollar. Detta skulle vara det största företagsuppköpet från Kina i USA. Affären kan dock stoppas om USA:s kongress klassar företagets verksamhet som strategisk.
  • Tätare ekonomiska band mellan Kina och Israel, som ett led i en större israelisk tendens att orientera sig mer österut. I militära kretsar finns dock motståndare som pekar på att Kina är allierade med Iran.
  • Intressant text av George Soros i NYRB: “A partnership with China to avoid World War“. Inleds med en veklagan om hur den politiska globaliseringen befinner sig på fallrepet: klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 lämnade en besk eftersmak, IMF:s legitimitet ifrågasätts från olika håll och G20 som höll en hög profil 2009–2011 verkar nu ha tappat riktningen. I stället är det Kina som tar initiativ till att bygga långsiktiga alternativ till IMF och Världsbanken.
    George Soros verkar inte tvivla det minsta på att Kina klarade sig bäst genom finanskrisen. Han ser med gillande på att Kina inte lade några som helst band på sina stimulansåtgärder och verkar inte ha något att invända mot byggen av enorma spökstäder som sätt att hantera finanskriser, trots att det sker till priset av miljö och människoliv. Han applåderar även QE-stimulanserna i USA för att ha räddat världen från en global depression.
    Eurokrisen enligt Soros: en ofullständig valuta, med gemensam centralbank men utan gemensam budget. Eurons arkitekter var fullt medvetna om att detta inte skulle funka, men de väntade sig att den politiska viljan skulle träda fram i rättan tid, just när behovet blev uppenbart. På detta sätt hade hela EU vuxit fram, ett steg i taget, i tillförsikt om att varje steg skulle tvinga fram ytterligare steg. Men mellan 1999 och 2008 förändrades de politiska förutsättningarna.
    Det var när Angela Merkel år 2008 fastslog att varje euroland skulle ha ansvaret att rädda sina egna banker som eurokrisen sattes i rullning, för att sedan förvandlas från en finanskris till en serie av politiska kriser. EU ändrade karaktär i grunden: från en sammanslutning av likvärdiga stater, till ett ojämlikt förhållande mellan gäldenärer och borgenärer.
    (Även om George Soros analys i grunden är att klassa som vänsterborgerlig, går han inte så långt som till att förneka existensen av en ekonomisk kris. Se även tidigare inlägg om Soros cybernetiska kristeori.)
    Nåja, efter han kommer Soros fram till sitt ärende, som mer handlar om förhållandet mellan USA och Kina, vilket borde bli mer vänskapligt. Kinas alternativ på sikt är nämligen att utveckla en närmare finansiell och militär allians med Ryssland. Båda dessa länder satsar just nu på militär upprustning, men en verklig allians skulle ta minst tio år att bygga. Fram tills dess får vi vänja oss vid hybrid- och proxykrig som i Ukraina och Syrien.
    Soros är kritisk till de framväxande “partnerskap” som utesluter Kina, framför allt TPP som är ett syskonavtal till det i europa aktuella TTIP. Dessa avtal borde bromsas i världsfredens namn, menar Soros. Men framför allt föreslår han en reform av IMF.
    Vart femte år gör IMF en översyn av innehållet i den valutakorg som kallas SDR, härnäst mot slutet av detta år. Kriteriet är att valutorna ska “handlas fritt”, vilket tycks utesluta Kinas renminbi – men tidigare har både yen, franc och riyal tagits in i korgen trots att deras kurser inte flöt fritt på en global finansmarknad. Alltså borde det nu även gå att ta in renminbin, menar Soros och ger därmed sitt stöd till den kampanj som bedrivs av Kinas regering. Problemet är att USA har vetorätt i IMF, vars styrelse ska diskutera SDR-korgen nu i oktober. En rimligt förhoppning, menar George Soros, är att skjuta upp beslutet till 2016 och sen hoppas på att inte presidentvalkampanjen i USA ska bli en uppvisning av att driva en hård linje mot Kina. För misslyckas det monetära närmandet mellan USA och Kina, kommer en rysk-kinesisk allians att framstå som oundviklig.

(Och därmed är vi nästan tillbaka där dessa anteckningar började, i frågan om att klumpa samman “emerging markets”.)

Det kommer nog ytterligare ett par inlägg baserade på högsommarens nyhetsanteckningar.

Piratstreamingen i mediehistorien

När jag ombads att kommentera stängningen av Swefilmer, påpekade jag först att jag saknar närmare koll på piratstreaming. Jag vet inte så noga vilket utbud dessa tjänster har, eller vilka annonsörer som finansierar det hela. Det hänger samman med att jag för egen del faktiskt aldrig tittar på videoströmmar, med undantag för enstaka minuter på Youtube/Vimeo. Om jag hittar något där som jag verkligen vill se, då laddar jag först hem det med Offliberty. Samma sak med SVT Play – jag strömmar aldrig direkt därifrån, men tankar hem en hel del med Pirateplayer. (Även om bara en liten bråkdel av det nedtankade någonsin blir tittat på.)
Övriga videostreamingtjänster har jag aldrig ens prövat. Vare sig betal- eller piratvarianterna. Det intresserar mig inte. Så jag är övertygad om att andra har mer att säga om piratstreamingens roll i samtida videodistribution. Men nu blev jag ändå, mitt i semestern, telefonintervjuad av DN och ETC.

Jag understryker den stora skillnaden mellan fildelning och piratstreaming. Fildelningsnätverk bygger ju på distribuerade arkiv, delad bandbredd och att vem som helst har möjlighet att distribuera vad som helst; inslaget av centralisering begränsar sig till sökfunktionen som t.ex. kan tillhandahållas av The Pirate Bay. Piratstreaming är helt annorlunda och skiljer sig föga från laglig betalstreaming, i det att underhållning pumpas ut från en serverhall till konsumenter som har att välja mellan ett utbud som har bestämts av tjänstens ägare. Kostnaderna för bandbredd innebär att en piratstreamingtjänst måste dra in pengar från varje användare, vilket brukar ske genom reklam.
Därtill kommer en ytterligare skillnad, av rent juridisk art. Upphovsrättslagen bygger på en godtycklig skillnad mellan att “ladda ner” film och att “bara titta”, trots att streaming i praktiken bara är en form av nedladdning där det nedladdade strax raderas. Juridiken har säkert bidragit till att många i mainstreampubliken har valt att undvika nedladdning via fildelningsnätverk, till förmån för att använda piratstreamingsajterna – till glädje för de annonssäljare som tjänar pengar på piratstreamingen.

Hallandspostens ledarsida (liberal) levererade i morse en verkligt skruvad analys: “Slutet för olaglig strömning är här“. Snacka om forcerat historiserande! Ledarskribenten berättar sagan om det tidiga 1800-talets ludditer, vilka felaktigt beskrivs som motståndare till all teknikutveckling. Hen nämner hur de krossades av brittisk militär, vilket bäddar för artikelns slutkläm:

genom att skydda de senaste uppfinningarna säkrade ordningsmakten fortsatt tillväxt och teknikutveckling. Precis så bör man se polisens tillslag mot Swefilmer.

Lyckades någon hänga med i liknelsen? Tydligen menar den liberala ledarskribenten att Swefilmer – ett företag som distribuerar video och säljer reklam – är i stort sett samma sak som en militant motståndsrörelse bland utfattiga textilarbetare för 200 år sedan. Parallellerna slutar förresten inte där. Användarna av Swefilmer kan även “jämföras med gratisåkare i kollektivtrafiken”.

Ledarskribenten verkar också mena att skenrättegångar och dödsstraff är legitima medel för att stoppa piratstreamingen, kanske även gratisåkandet. Det var ju med dessa medel som brittiska ordningsmakten krossade ludditrörelsen vilket, enligt Hallandsposten, säkrade “fortsatt tillväxt och teknikutveckling”.

Under fildelningsdebattens dagar förekom det en hel del argument, från olika håll, om att teknikens utveckling minsann var förutbestämd, alltså meningslös att ifrågasätta. Företrädare för Piratpartiet anklagades för att vara teknikdeterminister, inte utan fog, men de var knappast ensamma i sin inställning utan i gott sällskap av underhållningsindustrier och antipirater.
Nu är läget annorlunda. För det första finns inga “pirater” som försvarar piratstreamingtjänster som Swefilmer, just eftersom piratstreaming saknar all den progressiva potential som finns i fildelningsnätverk. Däremot finns det antipirater som fäktar vilt och som i sin retorik är mer teknikdeterministiska än någonsin. Hallandspostens ledarskribent är bara ett exempel. Vederbörande är inte bara säker på att piratstreamingen är dömd att försvinna, utan även på hur den lagliga videodistributionen kommer att utvecklas.

Snart kommer konsumenterna inte ens att behöva betala, lovar ledarskribenten: “Nästa steg lär bli framväxten av fler reklamfinansierade strömningstjänster.” Jaså? Det gick inte så bra för Voddler, som skulle bli ett “Spotify för film”, på den tiden analogin betydde “gratis”. Reklam drog aldrig in i närheten av tillräckligt med stålar för att täcka licenskostnaderna för att on-demand-strömma nya filmer. Filmindustrin insåg detta från början och har knappast skäl att ändra sig nu, när de faktiskt röner vissa framgångar i att förmå folk att betala för abonnemangstjänster. Hallandspostens spekulationer om kommande gratistjänster är föga mer än teknikdeterministisk dussinretorik.

Teknikdeterministerna har fel, liksom juridikdeterministerna och affärsmodelldeterministerna. Piratstreamingens framtid är en öppen fråga. Tillslag som det mot Swefilmer är knappast avgörande på medellång sikt. Såvitt jag kan förstå är det i stället två andra faktorer som avgör hur det går med piratstreamingen.

För det första är dessa tjänster beroende av rejäla annonsintäkter. Det är en öppen fråga om det finns ett tillräckligt underlag av lagom ljusskygga annonsörer som kan betala tillräckligt mycket för att piratstreaming ska förbli lönsamt.
För det andra måste serverhallarna rent fysiskt bara placerade någonstans. Med de datamängder som måste pumpas ut är det kanske svårare att dölja placeringen, jämfört med hur t.ex. The Pirate Bay kunnat hoppa mellan tunnlade gömställen. Såvitt jag förstår har Swefilmers servrar i huvudsak befunnit sig i Ryssland och just utvecklingen i Ryssland kan i sammanhanget ha stor betydelse. Det finns alltså ett storpolitiskt moment. För bara ett par år sedan såg det ut som att en global upphovsrättsregim till slut höll på att etableras även i det ryska nätet. Men vad händer nu, efter att USA och EU har infört sanktioner mot Ryssland? Gissningsvis är den ryska statsapparaten nu måttligt intresserad av att skydda Hollywood. Det kan rentav finnas ett intresse från ryskt håll att tillåta piratsajter som i huvudsak konkurrerar med västägda underhållningsbolag. Internationella konflikter av detta slag har alltid varit en del av mediehistorien och det gäller även för frågan om piratstreamingens framtid.