Nancy Fraser är just nu en av de viktigaste företrädarna för en kritisk kristeori. Visserligen är hon inte en sådan som på löpande band kan leverera träffande analyser av olika krisfenomen. Men hennes tänkande bärs av en stark strävan mot att finna en kristeoretisk syntes. Projektet blir tydligt när man parallellt läser hennes två artiklar från förra våren. Tydlig är också släktskapen mellan Nancy Frasers kritiska storteori och den avspaltningskritik som utvecklats av Roswitha Scholz och Robert Kurz. Till formen finns dock enorma skillnader mellan den utomakademiska, tyskspråkiga avspaltningskritiken och Nancy Fraser, som är verksam i en anglosaxisk akademi.
Till den akademiska formen hör bl.a. att artiklar blir inlåsta i arkiv som kostar pengar. Det gäller tyvärr för båda artiklarna av Nancy Fraser:
- “Can society be commodities all the way down? Post-Polanyian reflections on capitalist crisis“, Economy and Society 43 (hösten 2014) – denna går dessbättre även att hitta i en äldre version från 2012 som såvitt jag kan se är helt identisk, förutom till rubriken.
- “Behind Marx’s hidden abode. For an expanded conception of capitalism“, New Left Review 86 (våren 2014).
När jag läser dessa två artiklar, uppfattar jag en utveckling från den ena till den andra. Brottningen med Karl Polanyi framstår som ett nödvändigt första steg, men artikeln i New Left Review är vassare. Här sker en utveckling. Det är särskilt intressant att jämföra hur Nancy Fraser analyserar krisens “dimensioner” i de bägge artiklarna.
I den första artikeln utgår Nancy Fraser från att vi lever i en kris med tre dimensioner: ekologisk, social och finansiell. Teorier om “trippelkrisen” har blivit något av en egen genre, fylld av slappa varianter där tre kriser staplas på varandra utan ordentliga försök att reda ut deras samband. Nancy Fraser nöjer sig inte med detta: en kritisk kristeori måste även “utforska möjligheten av att alla tre härrör från en gemensam källa i vårt samhälles djupstruktur”. I detta insisterande på en stor syntes är hon radikalare än de flesta marxister, t.ex. David Harvey, som verkar mena att en “multikausal” teori alltid är bättre än en “monokausal” för att förklara kapitalets kriser.
Samtidens kritiska kristeorier tenderar att framhäva en av de tre dimensionerna på bekostnad av de två övriga. Å ena sidan får vi en “ekologism”, å andra sidan en “ekonomism”. Ingen av dessa positioner ägnar tillräckligt uppmärksamhet åt den “sociala” krisen, som består i ett allmänt underskott på omsorg i bredaste mening och i global skala. Kombinationen av kvinnors proletarisering och välfärdsstaters nedmontering leder till ett förfall i den sociala reproduktionen, “which includes the work of socializing the young, building communities, of reproducing the shared meanings, affective dispositions and horizons of value that underpin social co-operation.”
Längre in i artikeln visar det sig att Frasers kristeoretiska triad (ekologisk, finansiell och social kris) inte är en renodlad samtidsdiagnos, utan en återspegling av Karl Polanyis triad av “fiktiva varor” (land, pengar och arbetskraft). Artikelns stora behållning ligger i en skarpsinnad kritik av Polanyis teori, där Fraser skiljer mellan en “ontologisk” och “strukturell” läsning. (Kanske får återkomma till detta.)
Polanyismen får ändå som problematisk följd att Fraser i artikeln överbetonar det finansiella. Vrångbilden som målas upp är att finansbubblorna är orsak till ekonomiska kriser, vilka därefter “spiller över” på den reella ekonomin – som om det inte fanns en kristendens inneboende i själva varuproduktionen.
Artikelns slutsats blir i vilket fall att krisens tre dimensioner “den ekologiska, den social-reproduktiva och den finansiella” bör begripas som tre moment i kapitalismens kris. Det är en slutsats som öppnar för nästa fråga: vad menas då med “kapitalismen“?
I den andra artikeln drar Nancy Fraser en skiljelinje mellan kapitalismen som “front-story” och “back-story”. Den kapitalistiska ekonomin – eller det kapitalistiska produktionssättet, som Marx ägnar sig åt i Kapitalet – kan nämligen inte stå på egna ben.
Här finns en parallell till hur Hegel menade att inget samhälle kan byggas helt på frivilliga kontrakt, eftersom kontrakten vilar på en rättsordning som i sin tur upprätthålls genom icke-rättsliga former av makt (t.ex. faderns makt i familjen). På motsvarande sätt finns det icke-ekonomiska förutsättningar för ekonomin.
Det är en tjusig manöver att inte beskriva detta som en breddning av Marx ekonomikritik, utan som en fördjupning. Marx skrev i en känd formulering om att se bortom marknadens ytfenomen, in i “produktionens hemliga verkstad” (“die verborgne Stätte der Produktion”; “the hidden abodes of production”). Nancy Fraser påpekar bara att det är nödvändigt att gå ännu ett steg och blicka bortom varuproduktionen, in i dess förutsättningar. Utifrån en sådan förståelse blir det också en rimlig Darstellungslogik att den kritiska teorin måste börja i “front-story” för att därefter uppmärksamma att det finns en “back-story”. Börja i ekonomin, inte för att den är viktigare än allt annat utan för att den ger konturer åt det övriga.
Avspaltningskritikerna tänker sig en grundläggande dialektik mellan värde och avspaltning (vilket hos dem innebär att kritiken av patriarkat/genussystem ges en mer central roll än t.ex. ekologiska frågor). Nancy Fraser pekar däremot ut tre stycken “hidden abodes”, varuformens tre baksidor: en social, en ekologisk, en politisk. Följden blir alltså någon form av trippeldialektik.
capitalist production is not self-sustaining, but free rides on social reproduction, nature and political power; yet its orientation to endless accumulation threatens to destabilize these very conditions of its possibility. /…/
Here, in Marx’s language, are three ‘contradictions of capitalism’, the ecological, the social and the political, which correspond to three ‘crisis tendencies’. Unlike the crisis tendencies stressed by Marx, however, these do not stem from contradictions internal to the capitalist economy. They are grounded, rather, in contradictions between the economic system and its background conditions of possibility—between economy and society, economy and nature, economy and polity.
Notera hur denna tredelning skiljer sig från den i föregående artikel. Bortblåst är fixeringen vid finansmarknaderna som krisorsak. Nancy Fraser talar nu om kristendenser i “den officiella ekonomin, inklusive finansväsendet”.
Nu placeras ekonomin i kristeorins centrum, men utan att göras till krisens djupaste ursprung. I stället lyfter Fraser fram ekonomins gränser, förhållandet till dess egna existensbetingelser. Krisens tre dimensioner pekas nu ut som society, nature och polity. En social, ekologisk och politisk kris, där de tre sidorna hänger samman just i sin funktion som “back-story” åt kapitaltillväxtens absurda självändamål.
Vi har då alltså tre krisdimensioner, grundade i tre avspaltningar som möjliggör “ekonomin”:
Den sociala reproduktionens kris: produktion/reproduktion
Krisen tar sig uttryck i ett allmänt omsorgsunderskott. “Omsorgen” är pressad både där den utförs oavlönat (i familjer, grannskap etc) och avlönat (både i offentlig och privat sektor).
Det handlar här om verksamheter som i sig inte är ekonomiskt produktiva utan i strikt mening improduktiva, men som samtidigt är en förutsättning för att återskapa arbetskraften och därmed grundläggande för kapitalets möjligheter att förbli kapital. Åtskillnaden mellan ekonomisk produktion och social reproduktion – som ju är tydligt könad – är karakteristisk för kapitalistiska samhällen.
Den ekologiska krisen: människa/natur
Här lutar sig Nancy Fraser på John Bellamy Fosters teori om “the metabolic rift”. Kapitalismen förutsätter en ontologisk åtskillnad mellan den icke-mänskliga naturen (back-story) och den icke-naturliga människan (front-story). Åtskillnaden mellan människa och natur uppstod visserligen inte med kapitalismen, men var tidigare av ett mer flytande slag.
Den politiska(?) krisen: ekonomi/politik [polity]
Här handlar det, om jag fattar Nancy Fraser rätt, om urholkandet av demokratiska institutioner. Den kapitalistiska varuproduktionen vilar på existensen av en stat som kan se till att kontrakt följs, egendomen respekteras, tvister löses, uppror kväses, territoriet försvaras. Hit hör även den westfaliska åtskillnaden mellan inrikes och utrikes angelägenheter, som nu ändrar skepnad. På den här punkten uppfattar jag att resonemangen är otydligare än i de två föregående fallen. Vad menas egentligen med begreppet polity? Jag undrar om Nancy Fraser syftar på “offentligheten” i bredare mening, alltså existensen av ett gemensamt samtal som inte bara är “politik” utan även “kultur”.
Nancy Frasers tanke med denna tredelning visar sig vara att även lyfta fram tre källor till “icke-ekonomisk normativitet”. Även om avspaltningarna är konstitutiva för kapitalismen, rymmer de även någonting mer, som går bortom syftet att möjliggöra en ekonomisk tillväxt. I den sociala reproduktionen finns ideal om omsorg, solidaritet och ömsesidighet. Genom den ekologiska krisen öppnas frågan om hänsyn till kommande generationer. Och slutligen var det något om demokrati.
Alltså handlar det inte bara om en trefaldig kris, utan även om ett trebent sökande efter utvägar. Det är sannerligen ett skissartat projekt, men Nancy Fraser gör heller inga anspråk på att ha levererat en färdig, sluten analys. Snarare ska det nog läsas som en programförklaring för en stundande kristeori med större anspråk än vad de marxistiska kristeorierna någonsin har haft.
13 kommentarer ↓
Frasers text i NLR är bara potemkininlåst – pdf:erna ligger publikt på tidskriftens server och hittas med rätt sökord i google.
Det blir ingen kris ifall det sedan början av 1800-talet rådande och hopplöst föråldrade ekonomiska tänkandet och agerandet upphör.
”LUFT ATT ANDAS OCH SUVERÄNA PENGAR ATT BRUKA FINNS DET I ÖVERFLÖD AV !”
Hej där Josef Boberg, jag märker att du verkar tro att allt kan ställas till rätta genom en penningsystemreform. Det tror inte jag. Ärligt talat tror jag att det i förlängningen är pengarna, i alla dess varianter, som måste avskaffas.
Har nu inte bara laddat ner utan även läst Frasers artikel (“Behind Marx’s hidden …”). Välskriven och ger ett intressant ramverk, men tunn när det kommer till vad Fraser menar med “anti-capitalist struggle”. Å ena sidan är den expanderade kapitalismuppfattning Fraser ger så bred att det blir oklart om något icke-kapitalistiskt samhällssystem i stor skala över huvud taget är möjligt. Å andra sidan visar Frasers visar att hon tror att någon slags anti-kapitalism är möjlig
“Not just struggles between labour and capital at the point of production, but also boundary struggles over gender domination, ecology, imperialism and democracy. But, equally important: the latter now appear in another light—as struggles in, around and, in some cases, against capitalism itself. Should they come to understand themselves in these terms, these struggles could conceivably cooperate or unite.”
Men det blir aldrig klargjort ens skissartat vilka egenskaper hon tänker sig att ett anti-kapitalistiskt samhälle skulle ha. Ett samhälle helt utan kapitalismens ekonomiska komponent *och* komplett upplösning av de tre bakgrundsdikotomier som Fraser menar är starkt präglade av (men inte funktionalistiskt reducerbara till) kapitalismens ekonomiska komponent? Eller “bara” ett samhälle helt utan kapitalismens ekonomiska komponent och modifierade former av de tre bakgrundsdikotomierna? Eller tänker sig Fraser “bara” att de olika kamperna skulle kunna enas om en bättre form av kapitalism än den vi nu dras med?
Utan mer om det blir det svårt att dela Frasers uppfattning att de olika kamperna kan enas.
Rasmus – hur gör Wi då när Wi skall köpa en varmkorv med bröd ?
unni: Ja min kommentar kan låta lite väl nära den där tradiga frågan “men vad är ert ALTERNATIV?” som den (vi!) som kritiserar dagens kapitalism ofta brukar få. Har man inte en detaljerad plan som svar avfärdas man som flummig. Jag tror svaret delvis är “det får mer djupgående demokratiska processer precisera”. Fast jag tror det behövs en del fasta punkter i förväg ändå. Det finns djupa oenigheter mellan “nedväxt”-vänster och teknikfuturistisk vänster till exempel, oenigheter som blir osynliga i Frasers text. Marx skriver väldigt lite om hur det tänkta postkapitalistiska samhället ska se ut. Han ger en slogan (åt var och en …), en mycket tunn skiss som väl mest är en förhoppning om att när kapitalismens skadliga processer skingrats så kommer mänskligheten och samvaron blomstra. Det är lätt att vara mer skeptisk än så. Frasers text är utdrag från en kommande bok, så vi får väl se hur hon vecklar ut resonemangen där.
e: Instämmer där och kan bara hoppas att de olika nätverk som tagit fasta på enskilda aspekter av kapitalismens skadegörelse, vid en given punkt då den kritiska massan uppnåtts, samordnas i en global motståndsrörelse. Åas låter detta som snacket i köket på en fest som går mot sitt slut i takt med de sjunkande nivåerna i flaskorna och alla grubblar över varför revolutionen aldrig kommer, he he.
“Not just struggles between labour and capital at the point of production, but also boundary struggles over gender domination, ecology, imperialism and democracy. But, equally important: the latter now appear in another light—as struggles in, around and, in some cases, against capitalism itself.”
Ovan låter som standardanalys nere i vänstra hörnet av den politiska kompassen?
“Should they come to understand themselves in these terms, these struggles could conceivably cooperate or unite.”
Klassmedvetande? Eller välj från minst dussinet synonymer som olika falanger och akademiker arbetat fram med minimal justering av innebörd. Ett problem som diskuterats enormt mycket under låång tid.
e: Angående enigheten tror jag att motsättningar som den mellan nedväxt och techfut är nödvändiga. Enda anledningen att teoretiska skillnader blir oöverkomliga problem är att “rörelserna” är så små, maktlösa, och fyllda av människor med knepiga personligheter och allt för mycket investerat i sin identitet som idémänniska. I vår nuvarande situation är det nödvändigtvis mycket snack och lite verkstad helt enkelt.
unni: Jag skulle nog vända på det. Om ingen samordning sker uppnås inte kritiskt massa. Då stapplar zombien långsamt vidare mot barbariet. Jag tror nog också att det är viktigt med stabilare organisationer än enfrågenätverk eftersom frågornas sammankopplade karaktär inte så lätt synliggörs när man bara ska jobba med en fråga i taget.
Eva, jag tänkte mig liksom en syntes, såväl mellan snack och verkstad som mellan de frågor enfrågeforumen driver.
Jag menade inte att avfärda snack/teori. Bara att när aktiviteten och organiseringen är så låg som de senaste 30 åren blir snacket själva grejen och då kan mindre teoretiska skillnader framstå som gigantiska. Mästarna på splits, sekterism och teoretisk renhet vänsterkommunisterna är rätt bra på att analysera detta. De är också helt fantaskiskt dåliga på att göra något åt saken ;) De väntar mest på att krisen ska fixa biffen.
När man är van att bara enas kring en fråga i taget tror jag att det är svårare att vänja sig vid sammanhang med större bredd men jag hoppas verkligen att detta inte är deterministiskt enkelriktat.
“Josef Boberg – kan du tänka dig det? Att få en varmkorv utan att dega?”
Javisst – Unni – men först gäller det att krypa, sen resa sig upp och gå – och sen springa.
Världen är på sin höjd i krypstadiet i dags dato – avseende det sedan början av 1800-talet pågående hopplöst föråldrade ekonomiska tänkandet och agerandet.
Men allt som har en början har ett slut – och den svensktextade ca 6 minuter korta videon: ”Let’s make everything FREE ! An introduction to The Free World Charter.” – kan vara en bra inspiration till att våga tänka nytt – som jag ser det – och är väl värd att begrunda mer än en gång.
[…] K223: Nancy Frasers skiss till en trefaldig kristeori […]
Kommentera