K222: Cancer som metafor för invandring

Tredje lördagen i augusti 2015. Uppsalas kommunalråd Stefan Hanna (C) sitter och sörplar kräftor, tar sig kanske en snaps eller två, njuter i fulla drag. När kräftskivan är slut sätter han sig för att blogga. Om sin kärlek till familjen, om hur gott det är med kräftor och så lite politik på det. Inlägget som postas klockan 02.34 får den lagom underfundiga rubriken “Kräfta i systemet“.

Kräfta är också ett ord som används för cancer. När en cancer tagit fäste i vår kropp tar den steg för steg över vår kropp om vi inte lyckas stoppa och neutralisera den. Vissa cancerförlopp går skrämmande fort och har mycket dåliga prognoser. Vissa sprider sig sakta men även de leder mot sönderfall och en tidigare död om den inte botas.

Sveriges misslyckade integrationspolitik och en extremt ansträngd migrationspolitik kan jämföras med en cancer. Sverige är sjukt, allvarligt sjukt, och problemen har tillåtits att sprida sig och påverkar allt fler delar av samhället på ett socialt och ekonomiskt ohållbart sätt. Om inte rikspolitikerna mycket snart lyckas ordinera reformer som kan stoppa det sönderfall som är en konsekvens av nuvarande misslyckade politik, vad tror du händer då? /…/
Den svenska patienten är allvarligt sjuk! Det är dags för ansvarstagande partier att bota patienten! Skrota DÖ! Sparka ut MP från regeringen! Forma nya allianser som kan genomföra nödvändiga reformer som ökar chansen att patienten inom 10 år kan vara i en god och demokratisk form igen. Det brådskar!

Sjukdom som metafor är namnet på en essä som Susan Sontag skrev år 1978, medan hon själv behandlades för bröstcancer. Hon kritiserar den utbredda synen på cancer “inte bara som en sjukdom utan också som en demonisk fiende”, vilket i förlängningen “gör cancer till en sjukdom som inte bara är dödlig utan också skamlig”.
Något av denna skam kan anas även i beskrivningen av Sverige som en cancerpatient. “Sverigevännerna” tröttnar aldrig på att beskriva Sverige som ett försvagat och därför föraktligt land, som rentav förtjänar att dö om det inte rycker sig i kragen och fördriver sin sjukdom. Och inte vilken sjukdom som helst, utan en sjukdom som präglas av närvaron av någonting främmande, en parasit som förefaller mer livskraftig än sitt värddjur. Här finns flera lager av skam.

Epidemiska sjukdomar har länge använts som en metafor för att beskriva samhälleligt sönderfall. Redan kring år 1500 finns dokumenterat hur adjektivet “förpestad” på engelska användes i betydelsen “skadlig för religionen, moralen eller den allmänna ordningen”. Under 1800-talet blev syfilis en allt mer populär metafor för att beskriva det urbana industrisamhället. Adolf Hitler var smått besatt av tanken på den “syfilisering av folkkroppen” som han menade att judarna på något vis låg bakom.

Susan Sontag skriver i sin essä att cancer och syfilis har likheter som metaforer, men att cancermetaforen låter sig utsträckas mycket längre. Karakteristiskt är hur cancern omges av en militär terminologi. Cancercellerna “invaderar” och “koloniserar”. Tumören som inte elimineras av kroppens eget “försvar” måste “bombarderas” med strålar och kemiska stridsmedel. Civila offer är ofrånkomliga.

Ett extremt exempel på hur cancermetaforen låter sig utsträckas ges just av Hitler i Min kamp, i en passage som skyller Tysklands krigsförlust på “bristande viljekraft” hos tyskarna. Felet var att tyskarna resonerade så här: “Jag handlar endast, när jag kan räkna med femtioen procents säkerhet för framgång.” I stället, menar Hitler, krävs inställningen hos “en kräftsjuk, som i annat fall går en säker död till mötes”. Cancerpatienten “behöver inte tänka på femtioen procent, innan han vågar underkasta sig en operation. Om denna så med endast en halv procents sannolikhet talar för tillfrisknande, skall en modig man ändå våga den”.

Tidigare i denna bloggserie har vi berört cancermetaforen i ett inlägg om den malthusianska traditionen, där teorier om överbefolkning stundtals har slagit över i tanken på mänskligheten som cancersvulst.

Vad utgör då Sveriges cancersvulst, enligt kommunalrådet Stefan Hanna? I sin nattliga bloggpost skrev hand aldrig rakt ut att “invandrarna” är en cancer som måste avlägsnas. Han skrev att Sveriges “migrationspolitik kan jämföras med en cancer”. Men det råder ändå inget tvivel om vad som insinueras när han, i en plädering för minskat flyktingmottagande, väljer just cancermetaforen, framför alla andra möjliga metaforer.