K219: Är maten skitbillig nu, eller? Lite om matprisernas tvära kast i krisen

Månadens kris: “mjölkkrisen“! Det handlar om bristande lönsamhet i svensk mjölkindustri, till följd av fallande marknadspriser. Antalet mjölkgårdar minskar snabbt och fast det just nu inte främst handlar om nedläggningar utan om sammanslagningar, fruktas att mjölkkrisen ska leda till en förändrad landskapsbild i Sverige – att fälten växer igen, att landsbygden blir en mindre tilltalande plats. Nu höjs krav på att staten ska stödköpa mejerivaror.
Mjölkkrisen är global. Från Kina rapporteras om hur enorma mängder osåld mjölk hälls ut och runt om i Storbritannien intas matbutikerna av bönder som demonstrerar för högre mjölkpriser.

Däremot är det just nu rätt få protester som riktar sig mot höga matpriser. Kanske för att matpriserna just nu faktiskt är låga. Åtminstone om man tittar på priskurvorna, i ett lagom långt tidsperspektiv.

Sedan sommaren 2014 faller matpriserna kraftigt på världsmarknaden. Spannmål, soja, kött, mjölk – ja, nästan alla jordbruksprodukter är billigare än de varit på flera år. Men det gäller inte bara mat. Marknadspriserna faller nu för alla möjliga råvaror, inklusive metaller och bränsle.

Marknadssambandet mellan mat och olja är välkänt. Bildligt talat äter vi petroleum. Konstgödslet tillverkas av olja, så dess pris följer oljepriset. Jordbruksmaskinerna drivs på oljebränslen, liksom de fordon som utgör den internationella transportkedjan från åkern till butiken.

Fast oljan är ju inte den enda faktorn bakom matpriset. Att världens mat blev ovanligt dyr 2007–08 och 2010–11 brukar sammanfattas med flera samverkande orsaker:

• höga oljepriser
• satsningar på att odla biobränsle på tillgänglig mark
• dåliga skördar på grund av torka (till följd av klimatförändringarna)
• spekulationspriser (gott om pengar hos investerarna, som måste investeras någonstans, däribland i råvaruderivat)

När man talar om hur matpriserna utvecklas över tid, jämför man med den allmänna prisnivån, alltså någon typ av konsumentprisindex. Sådana index är aldrig oskyldiga, alltid godtyckliga. Men om vi bortser från detta och ser på tillgänglig statistik över det längre perspektivet, då kan vi under trettioårsperioden 1975–2005 kunde observera en långsiktig trend mot fallande matpriser. Under större delen av denna period (kanske 1982–1998) tenderade också råvarupriserna i allmänhet att falla. Oljan låg i allmänhet under 25 follar per fat under från 1980-talets mitt, fram till 2003.

Under nollnolltalet började dock matpriserna att stiga uppåt, från 2003 och framåt, tillsammans med råvarupriserna i allmänhet, för att sedan rusa till extrema höjder Oljan nådde sin 2007–2008, med en toppnotering på 147.30 dollar/fat i juli 2008.
Världsmarknadspriset på vete fördubblades mellan februari 2007 och februari 2008. Även mjölk, kött, soja och majs blev föremål för prisökningar i samma storleksordning. Länder som Indien varade med att begränsa sin export av ris, vilket bidrog till att risets världsmarknadspris tredubblades på bara några månader i början av 2008. Vid denna tidpunkt hade protester mot de höga matpriserna utbrutit på flera håll i främst Afrika och Asien, inklusive Egypten – en föraning av vad som skulle ske tre år senare.

Matpriserna – liksom oljepriset – nådde en toppnotering sommaren 2008. Efter höstens finanskollaps föll priserna åter kraftigt, både på mat och olja. Oljan var åter nere på 32 dollar/fat i december 2008. Men prisfallet blev bara tillfälligt.
Stimulansåtgärderna sände en likviditetstsunami över världsmarknaden som bidrog till att sätta igång en ojämn inflation, där priserna på olja, lantbruksprodukter och andra råvaror åter rusade i höjden, med start omkring årsskiftet 2009–10. Oljan nådde åter en bra bit över 100 dollar/fat, med toppnotering våren 2011. I efterhand ser det ut som att nollnolltalets råvaroboom nådde sin topp under 2011 – efter att finanskrisen förorsakat ett kort med abrupt avbrott.
Perioden 2010–12 utgjorde ännu en global dyrtid, där höga matpriser gav bränsle till upprorsvågen i Nordafrika.

Våren 2011 skrev den tyska gruppen Wildcat i en läsvärd analys:

In 2001 food was cheaper than ever before. Six years later, in December 2007, food prices were at the highest level since the beginning of statistical records in 1846.
/…/
Over the last five years [2006–2011] food prices moved up and down with the rhythm of the financial bubble. Speculative capital flowed globally into assets of ‘risk-free return’ such as raw materials, basic foodstuff and soil, which resulted in massive price hikes from autumn 2006. One year later wheat prices had increased by 80 per cent, rice prices by 320 per cent. After the Lehman bankruptcy in September 2008 prices suddenly crashed. When central banks subsequently shifted towards a policy of ultra-cheap money and investment –seeking capital streamed into agricultural commodity markets, the prices went up again. By 2010 prices even topped the historic levels of 2008. In 2010 of all years – a year of record wheat harvests! – the bushel unit of wheat was traded at all-time high prices of $25 on the Chicago stock exchange.

Därefter inleddes en långsamt nedåtgående prisrörelse, som accelererade sommaren 2014. Det hela hänger samman med dollarns stegrande värde, som inleddes i maj 2013 då USA:s centralbank började tala om att snart kanske trappa ner på stimulanserna och höja styrräntan någon liten aning. Kapital som investerats utomlands och i råvaror drogs åter tillbaka mot USA och dess statsobligationer.

Är vi nu tillbaka på mer “normala” prisnivåer? Eller har vi tvärtom gått in i en period av kaos, osäkerhet och tvära priskast? Svaret beror nog mest på vilket tidsperspektiv man anlägger. Det här inlägget har mest krafsat på ytan. Vi måste återkomma till de olika sätten att förstå matfrågan och det verkar som att Wildcats analys kan bli en bra startpunkt.