K218: Journalistikens oförmåga att skildra vissa kriser

Klickokratin av Ulrika Kärnborg är, enligt förlaget, “boken som sammanfattar journalistikens kris och sätter den i ett historiskt perspektiv”. Den omtalades kort i gårdagens Obs, där Eskil Krogh Larsson sade följande:

– Och det som slår mig samtidigt är hur fruktansvärt svårt jag har att hålla igen den gäspning som kommer när jag läser den här boken. Det är ju en fullständigt irrationell och kanske omoralisk sak att göra, att sitta och gäspa samtidigt som man sitter och läser om – faktiskt, och det här är inte överdrivet utan det är faktiskt, med en sliten formulering, ett hot mot demokratin. /…/
– Kanske är det så att mediekrisens första offer inte är sanningen, utan mediekrisens första offer kanske är berättelsen om mediekrisen. /…/
– Mediekrisen är en sån fullständig journalistisk utmaning att skildra, precis som klimatkrisen. Det finns ingen helt tydlig konfliktlinje, vem är skurken, vem är hjälten. /…/
Det saknas en naturlig dramatik. Det är ett långsamt pågående skeende, inga akuta händelser. Det är för många olika stories på en och samma gång. /…/
– Mediekrisen har heller ingen fysisk form eller gestaltning, vi kan inte se den framför oss vilket gör det väldigt svårt att beskriva den. Så det är en hopplös journalistisk utmaning, tror jag

Hopplöst är kanske att ta i, men nog är det svårt att skilja de kriser som har karaktären av “långsamt pågående skeende” och som inte heller tar sig en fysisk form som kan fångas på bild. Detta visar väl helt enkelt på gränserna för nyhetsjournalistiken som form. Vår värld omskakas av en massa skeenden som inte kvalificerar som “nyheter” i journalistisk mening.

Svårigheterna att avbilda vissa kriser går att få visst grepp om genom enkelt bildgooglande.
Sök på “mediekrisen” och du får en massa bilder på kulturministern samt några på pappershögar. Inte så spännande.
Sök på “klimatet” och du får mest av allt olika variationer på “The Blue Marble” (1972), alltså avbildade jordklot. Helt utan dynamik.

Andra kriser är desto lättare att avbilda. Sök på migration+medelhavet och du får ett otal bilder på överfulla båtar. Bilder som har en riktning och som visar på en akut situation. Hur mycket bidrar denna bildlogik till att det snackas så mycket mer om migrationen än om klimatet?

Förresten tror jag inte alls att mediekrisen är svår att skildra på grund av att den skulle ha ett flertal olika orsaker, vilket Eskil Krogh Larsson också var inne på. I grunden kan den kokas ner till ett uttryck för kapitalets inre logik som trots allt handlar om att rationalisera bort arbetskraft ur produktionen. Och i den mån som tidningarnas produkt har varit annonser, är det ett krasst faktum att annonsering numera ofta kan lösas mer effektivt utan att blanda in några journalister. Ännu ett exempel på “hur olika e-handelsbolag förser kunder med gratistjänster och därmed undergräver profiten för exempelvis tidningsmarknaden och musikindustrin” (Motarbetaren).

3 kommentarer ↓

#1 Alaoglu on 22 August 2015 at 11:17 am

Svår att illustrera? Hur vore det med en skärmdump från Kärnborgs egen DN? Denna kvalitetspublikation förser oss just idag med följande djupsinnigheter:

Amerikaner på resa stoppade massaker
Levde utan telefon och uppkoppling
Varnar för baguettebrist i Paris
Amerikansk polishäst bet av svensk kvinnas fingertopp
Mumsiga grönsaker i nytt sällskap

Rykten gör gällande att chefer på DN förväntar sig att folk skall betala för detta…

#2 rasmus on 22 August 2015 at 12:18 pm

Alaoglu: Ja, rubrikerna säger en hel del.
Men skärmdumpar i allmänhet är ju en usel illustration, kanske den sämsta näst efter klassiska hackerbilden med ryggen av en skummis i huvudtröja framför skärm.

#3 Mangan on 22 August 2015 at 1:19 pm

Det stämmer att mediekrisen inte är lätt att få syn på i starka, slående bilder. Att tidningarnas tilltal förändrats en hel del sedan mitten av 90-talet har ju varit lätt att se medan det pågick, men det tog många år innan jag insåg att kultursidor och ledarsidor idag jobbar på ett annat sätt än tidigare, har nya underliggande målsättningar och aktivt har valt bort vissa slags material på förhand – framför allt längre debatter och ambitiös bevakning av litteratur och musik. Och att det ofta förstås ligger policybeslut bakom på hög nivå inne i tidningshuset. Den slags långa, drivande, problemorienterade debatter om kultur, politiska problem, etiska och instutionella samhällsfrågor som var en självklarhet på bättre kultursidor för bara tjugo år sedan är idag helt bortstädade, dagens kultursidor har varken tid eller plats för sådant – men däremot för en härskara av krönikörer, som inte är någon bra ersättning för den sortens debatter (internets sociala medier har inte heller klarat att fylla luckan, skulle jag nog säga). Det här handlar förstås om medvetna beslut om hur man bygger upp sidorna, liksom om krympande budgetar och arvoden, men det har knappast diskuterats alls i massmedia. Replikrätten verkar också ha minimerats; den passar inte heller ihop med ett snabbtänkande mediesamhälle och högra krav på kontroll uppifrån om det kniper).

Vi har sett både en snabb avakademisering och en avprofessionalisering av mediekulturen, både på och bakom scenen, men detta diskuteras bara halvt i förbigående hos litet tyngre/större medieaktörer.

Kommentera