K217: Pengarnas håglöshet

Joshua Clovers artikel “Financial pop” är ett stilsäkert porträtt av Pengarna. Utgångspunkten är att Pengarna kan begripas som en aktör, vars agerande sker utifrån vissa affekter eller en viss atmosfär.
Dessa reflekteras i finansiella derivat såsom VIX, ett index som följer volatiliteten i aktieindexet S&P 500. Derivatet låter investerare spekulera i hur häftiga kursrörelser som kommer att inträffa på aktiemarknaden och är därför känt som the fear index. Ett annat index att följa är avkastningskurvan för statsobligationer som i våras visualiserades av The New York Times.
Bilden visar tydligt hur låga förväntningar på förränta sig som Pengarna har hyst sedan 2009. Både de korta och långa räntorna är lägre än vad de varit i större delen av historien. Joshua Clover:

How then is money feeling about the future? Strangely passionless, bereft. “The economy as wet drapery,” a friend remarked. You might say money is depressed and has been for a while, its chart a treatise of flattened affect—like someone stumbling through the weeks and years barely alive—sustaining itself only in the most minimal sense.
/…/
In short, money does not think we are heading toward inflation. Nor does it think we are heading toward growth. It thinks: Oh Jesus, how am I going to get through the day? What’s on TV? Money is not leaping off the couch and heading for work.

Trots alla stimulansförsök föredrar Pengarna att sitta kvar i soffan och “håglöst sleva jordnötssmör ur burken”, skriver Joshua Clover.

Pengarna vill inget annat än att gå någonstans för att uppfylla sin enda önskan: att bli fler Pengar. Men det är ont om ställen att ta vägen. Och av räntenivåerna att döma förväntar sig Pengarna inte direkt att nya ställen kommer att dyka upp runt nästa knut.

If money has been sad for seven years now—like, world-historically sad—this suggests it wasn’t a financial crisis in the first place. Or it was, but one that rested on something more enduring: a general lack of places for money to go and get happy.

I en annan text påpekar Joshua Clover att de räddningsprogram som sjösattes i USA efter finanskrisen 2008 (TARP, TALF) och som gick ut på att stödköpa “toxic assets” bara kan tolkas på ett sätt: “the price signal is dead”.