Nu rasar “den inomborgerliga debattstormen om migration“, där flera stora ledarsidor verkar vilja öppna för tanken på att regering i samarbete med Sverigedemokraterna. Debatten är samtidigt en debatt om debatten, där stor kraft läggs på att träta om de ideologiska etiketterna. Metadebatten handlar om gränsen mellan liberalism och konservatism, liksom mellan konservatism och nationalism. Ett yngre högergarde föredrar etiketten “liberalkonservatism” och ifrågasätts av både ny- och socialliberaler för vilka den liberala identiteten innebär ett motstånd mot konservatism.
Min känsla är att de ideologiska etiketterna förvirrar mer än de förklarar. Observera: jag säger inte att ideologierna är döda eller att de inte förklarar någonting. De har en förklaringskraft, men denna förklaringskraft är begränsad och överstigs kanske numera av en förvirringskraft; ideologierna som användbara masker i ett skådespel. Går det att söka alternativa ingångar via kristeorin?
Den klassiska trion av politiska ideologier – liberalism, socialism, konservatism – förenas ju i sin koppling till framstegstanken. Ekonomisk tillväxt är en tyst förutsättning. När tillväxten eller framsteget inte längre kan tas för givet, förlorar även ideologierna att fungera som sammanhållande krafter. I stället blir de till masker som används i en tolkningsstrid där olika kristeorier, utan gemensam nämnare, bryts mot varandra.
Svend Dahl ser Ivar Arpi och Alice Teodorescu som skribenter med en tydlig funktion.
– Båda två är oerhört begåvade personer som nu passar in perfekt i tidsandan, säger han. För en borgerlighet som frågar sig vad den ska ta sig till efter att ha sänkt skatten har de pekat ut någon form av möjligt projekt där tanken är att den verkliga konflikten i samhället står mellan en kulturelit och vanligt folk.
Det handlar i så fall om en klassisk Nixonsk strategi. Olika gruppers försök att peka på orättvisor i samhället avväpnas genom att i stället kopplades de till en elit. Då går det lätt att avfärda dem och få det att framstå som att de orättvisor de lyfter fram inte har med verkligheten att göra.
Citatet kommer ur Klas Ekmans reportage “Hur mår högern?, publicerat i Arena (1/2015), som ger vissa glimtar om hur skiljelinjerna ritas om i det svenska debattklimatet efter andra riktmärken än de klassiska ideologierna. Inte minst nämns frågan om generationer och deras delade erfarenheter. Vi har ju varit inne på detta här i serien – om hur kriser och kreditbubblor format oss till 1970-, 1980-, 1990-talister.
Mattias Svensson (Neo, f.d. Timbro, f.d. Frihetsfronten) talar om hur han präglades av Berlinmuren och dess fall. Det stämmer med idén om tonåren som formativ period; han är född 1972, så hans tonår inträffade 1985–1991, en epok präglad av högkonjunktur.
Detta kan kontrasteras mot nykonservativa skribenter som Ivar Arpi (född 1982) och Alice Teodorescu (född 1984), vilka i stället blev präglade av åren kring sekelskiftet. I reportaget berättar Ivar Arpi om sin egen vänsterbakgrund: “En formativ händelse var Göteborgskravallerna sommaren 2001”; nästa milstolpe sattes genom Muhammedkarikatyrerna (2005). Mattias Svensson har en intressant analys av denna generation:
Nästa generation växte upp i skuggan av 9/11. De blev mycket mer definierade i termer av utrikespolitik och en värld där det är Europa, Israel och USA som bygger murar mot omvärlden. Och där alla bekände sig till marknadsekonomin.
– Därför blev ekonomiska frågor aldrig så intressanta, det liberala tänkandet blev förnöjt och stagnerande.
Detta kan nog stämma! Fast jag tycker mig nog urskilja ytterligare en svensk generation mellan de två nämnda, nämligen min egen generation, den som föddes kring 1980 (typ 1977–1983). Vi präglades inte nämnvärt av murens fall, däremot av Sveriges kluvna 1990-tal: först krisåren med borgerlig regering och rasistvåg, därefter det ljusa 1990-talet som präglades av www och nyfeminism. “Vår generation”, om uttrycket tillåts – där även Sverigedemokraternas partiledare och toppskikt ingår – upplevde alltså våra tonår på 1990-talet, vi var kanske färdigpräglade redan innan 2001? Men liksom de yngre 1980-talisterna har vi vuxit upp i en värld där “ekonomiska frågor” var frånvarande i offentligheten.
Vi kanske kan skissera fyra politiska generationer i Sverige:
- De som föddes på 1970-talet och präglades av murens fall 1989.
- De (vi) som föddes åren kring 1980 och präglades av Sveriges 1990-tal
- De som föddes på 1980-talet och präglades av 2001 och “kriget mot terrorn”.
- De som föddes i början av 1990-talet och präglades av finanskrisen 2008.
Sistnämnda generation, går den verkligen att urskilja? Jag är tveksam, men Mattias Svensson menar att den finns:
– Jag har intrycket att det vänt igen med generationen som definieras av finanskrisen, och kanske också av övervakningen. I den generationen är många betydligt liberalare igen. Men liberalismen förlorade en generation med kriget mot terrorn, och det är de som sätter mycket av agendan i?dag, säger han.
Stämmer det, som Mattias Svensson säger, att finanskrisen hunnit forma en ännu yngre, “betydligt liberalare” generation inom svensk borgerlighet? Kanske samlades den i Piratpartiet, eller snarare Ung Pirat. I sammanhanget kan noteras att partiets ledare Rickard Falkvinge (född 1972) och Anna Troberg (född 1974) hör till den första av de fyra generationerna i listan ovan, medan de främsta ungpiraterna är födda kring 1990. (Jag får nästan känslan att “min generation”, den som föddes kring 1980, likt de flesta i Piratbyrån, var frånvarande i Piratpartiet. Men jag skulle med lätthet kunna nedteckna en lista över liberala f.d. ledarskribenter som tillhör denna generation och som jag genom delade erfarenheter har särskilt lätt att begripa.)
För övrigt var Åsa Linderborgs porträtt av Niklas Svensson en stilsäker skildring av småborgerlig kverulans. Det glädjer mig att se att Aftonbladets kultursida kan släppa fixeringen vid frågan om vem som är sant eller falskt “liberal” respektive “konservativ”.
37 kommentarer ↓
Järnridåns fall, och de händelser, de politiska och folkliga strömningar som ledde fram dit, känns märkligt frånvarande i dagens svenska politiska samtal – för mig ser det inte alls ut som om de har förblivit levande och samlande tecken för en större generation. Inte på det sätt som Vietnamkriget, Beatles, Martin Luther King och “år 1968” blev samlande flaggor för det radikala 60-talet långt fram i tiden. Intresset för Östeuropa t ex tvärdog ju en bit in på 90-talet, och det är väl fortfarande inte tillbaka på det starka, breda engagemang kring Polen och kring ryska dissidenter, musiker och författare som fanns på 80-talet. Det enda sätt Berlinmurens fall, som upplevt historiskt *tecken* (ungefär så som de tankespår Foucault diskuterar i Kants syn på franska revolutionen i sin (Foucaults) essä om Kant och upplysningen, vilken lämpligt nog gavs ut på svenska just 1989 av Symposion), verkligen har satt ett stadigt avtryck är att den kom att knuffa undan tanken på en tredje väg mellan öst och väst, och i förlängningen medverkade till att driva Sverige och flera andra länder in i EU (eller Nato).
1989 har så att säga tolkats som att “det var Reagan och Thatcher som vann, de och deras idéer hade rätt!” vilket ju är en minst sagt ensidig beskrivning. Men utöver det har ’89 nog inte “skapat en generation” på samma markanta sätt som det sena 60-talet gjorde. Ja, inte i Sverige i alla fall, inte så där bestående.
Funderar lite på hur användbara sådana här generationsindelningar egentligen är. Jag hör ju till din generation, som främst präglades av 90-talets krisår. Men man kan ju präglas på olika sätt. Mitt gäng välkomnade kris och arbetslöshet, vår bibel var Claes Holmströms “Tredje stenen från solen” och vårt ideal var den bidragstagande slackern. Målet med livet var en förtidspensionering. Man kan säga att vi aktivt omfamnade utanförskapet. Men hur många reagerade egentligen på det här sättet? En mer rimlig reaktion var säkert att kavla upp ärmarna och bli entreprenör. En reaktion som såhär i efterhand förmodligen var ganska framgånsrik för de flesta. Man behövde ju inte starta ett it-företag för att bli en framgånsrik entreprenör i vår generation, det räckte gott och väl att köpa bostad. Här blev jag grundlurad av min egen lärdom från räntekrisen, om att aldrig ta lån. Hade jag lånat säg en miljon och köpt en kåk i Järnatrakten kring sekelskiftet hade jag kunnat sälja den idag för det tredubbla, köpt en ny kåk där jag bor just nu för en tredjedel och levt på resterande två miljoner.
Okej, nu svamlar jag lite, men min poäng var lite att man kan präglas på olika sätt av olika händelser, och dessutom präglas man av olika händelser. För den som befann sig i en viss krets kan docklands, göteborgskravallerna och piratrörelsen varit oerhört viktiga händelser, för andra kan det varit rena bisaker.
Är inte dagens tal om olika generationer blott bleka ekon av originalgenerationen, 10-talets “förlorade”, samt möjligtvis 68-generationen?
Om något är präglande för olika generationer skulle det väl vara den rent tekniska utvecklingen. Jag tänker ofta på det när det gäller mina barn. Jag försöker ju begränsa skärmtid så gott jag förmår, som en duktig hippie, men jag kan inte komma ifrån att deras urval av underhållning är så otroligt mycket rikare än de två kanaler jag hade att hålla till godo med när jag var i deras ålder. För dom är internets flöden något självklart, VHS, vinyl, CD och andra fysiska format lika främmande som stenkakan var för mig. Det kan nog göra olika skillnader, föreställer jag mig. Den skillnaden är nog mer marginell om man var trettio eller tjugo när internet slog igenom.
Sen undrar jag lite över din avslutande rekommendation. Allt jag läste var ett stycke vulgärt twitterskvaller.
Tekniken spelar förstås en väldig roll – förmodligen kommer det att bli ganska svårt för många av de barn som växer upp nu, i varje fall i den medelklass där bredband, nätshopping och smartphones är en självklarhet, att förstå hur det gick till att faktiskt få tag på musik, böcker, information etc i den helt analoga världen före internet, en värld där den lokala tillgången på den ena eller andra boken, skivan etc var avgörande och verkligen inte bergsäker på något vis. Och där “sökmotorerna” utgjordes av telefonkataloger, tidskrifter, reklamblad eller ren muntlig ryktesspridning.
Den sortens informationssökande är ju inte heller något som visualiseras särskilt tydligt i halvgamla filmer, tv-serier eller romaner som de här kidsen en dag kan tänkas komma i kontakt med. Hur förklarar man för en unge född 2006 hur ett bibliotek eller en skivaffär år 1980 faktiskt fungerade, vilka begränsningar och vilka möjligheter som fanns?
Mangan: Apropå din kommentar om att det är svårt att hitta filmer, tv-serier eller romaner om hur informationssökandet gått till. Finns det några bra exempel där kommunikationsteknik är en viktig del av berättelsen och som på så vis kan fungera undervisande för betraktaten? Ett exempel jag kommer på nu är You’ve got mail som är en tidsbild av hur internetkommunikation fungerade under slutet 90-talet, en tid då gränsen mellan uppkopplad och ej uppkopplad var lite skarpare än idag.
Anton: Av en tillfällighet pratade jag om filmen Firman med några vänner häromdagen. Där finns, om jag minns rätt, en rafflande scen som går ut på att Tom Cruise måste hinna svara i telefonen som ringer på hans kontor. Bör väl finnas massvis med exempel på sådan typ av “telefonspänning”, men idag är det nog svårt att göra spänning av ett missat telefonsamtal.
JN:s kommentar fick mig att tänka på den sexuella revolutionen som det pratas om; att 40-talisterna var så lössläppta kring 1970. Men ser jag på mina släktingar i den generationen så var de inte alls delaktiga i det där. De gick på universitetet under kårhusockupationen men märkte knappt av den, osv.
[…] debattens utkanter har dessutom betydelsen av politiska generationer diskuterats. I korthet kan man argumentera att tidigare generationers liberaler och […]
Kommentera