K215: Staten och kapitalet – här för att stanna?

Kapitalismen är, på gott och ont, här för att stanna.

Så skriver Malcom Kyeyune i sin krönika i veckans Arbetaren.

Nej, så skriver han givetvis inte. Ett sådant påstående hade utlöst ett mindre ramaskri bland Arbetarens läsare. Det hade med rätta uppfattats som en kapitulation. Dessutom saknas alla belägg för att det kapitalistiska produktionssättet skulle utgöra historiens slut.

Frågan är då bara om det finns bättre belägg för det som Malcom Kyeyune faktiskt hävdar, nämligen följande:

Nationalstaten är, på gott och ont, här för att stanna.

Kanske sprang fingrarna lite för långt på tangentbordet. Kanske menar han bara att nationalstaten är här – i vår rådande historiska epok – och att detta inte kan förnekas, lika lite som vi kan förneka att kapitalismen är här. Men i hela resonemanget finns glidningar som är talande.

Krönikan är en polemik mot de fåtaliga vänsterliberaler som fortfarande drömmer om ett demokratiserat EU. Hela utgångspunkten verkar vara att ett vänsterprojekt ytterst måste bygga på en statsapparat och att valet står mellan nationalstaten eller en övernationell superstat. Jag köper inte den premissen. Jag menar att själva staten – den moderna staten som form – är historiskt sammanflätad med kapitalet och att den som vill finna en framtid bortom kapitalismen även måste ta sikte på att någon gång avskaffa staten (såväl national- som superstater). Frågan som ingen ännu kan besvara är hur detta skulle göras utan att falla tillbaka i de gemenskaper som Kyeune helt riktigt pekar ut som nationalstatens existerande alternativ: “en familj, en klan, eller en stam” (eller ett gäng, en sekt, ett kalifat…).

Nu gällde det glidningen i Kyeunes polemik, när han beskriver sin motståndare, de kosmopolitiskt inriktade vänsterliberalerna. Dessa hävdar “att nationalstaten håller på att dö” – vilket sedan likställs med “ryktena om nationalstatens död” och med påståendet “att nationalstaten är passé”. Detta likställande är problematiskt. Det visar på ett polariserat synsätt som står i vägen för radikal kristeori.

Att en samhällsformation befinner sig i kris eller i ett utdraget sönderfall är ju inte detsamma som att den är död. Staten finns. Kapitalet finns. Men är de “här för att stanna”? Är de framkomliga vägar för en radikal samhällskritik inställd på långsiktig förändring? En helt annan fråga!

7 kommentarer ↓

#1 S on 16 August 2015 at 4:10 pm

Vilka kriterier uppfyller Grekland som gör att landet kan definieras som en nationalstat?

#2 rasmus on 17 August 2015 at 10:27 am

S: Jag tycker det är självklart att Grekland är en nationalstat. Den har ett tydligt territorium, ett officiellt språk, den är erkänd som stat av andra stater, den har ett medborgarskap som omfattar merparten av invånarna och en stat med statsskulder som är tänkta att ärvas av statens framtida medborgare. Att sedan Grekland allt mer börjar styras som ett protektorat, det kan väl ses som ett av många exempel på nationalstatens kris, men det betyder inte att den grekiska nationalstaten har upphört att existera. Snarare är det nödvändigt att upprätthålla dess fasad för att protektoratet ska kunna upprätthålla skuldflödena.

#3 Eva on 17 August 2015 at 12:36 pm

Jag kunde inte följa resonemanget i krönikan överhuvudtaget. Som ofta är det nog för att krönikan är riktat mot någon/något specifikt som inte identifieras tydligt nog. Sen är hela texten byggd i polemik mot detta osynliga med resultatet att författaren bygger argument längs linjer som korsar frågor hen blir blind för i polemikens hetta.

Eller så har Malcom kass politik vilken givetvis inte är omöjligt. Jag undrade om stöd för nationella befrielserörelser spökade i bakgrunden, men det var nog bara för att min hjärna sökte efter mening.

Arbetarens krönikor är ofta dåliga och luddiga tycker jag. Framförallt vad gäller frågor om klass vilket är kärnan även i Malcoms text. Allt för ofta framförs idén att arbetarklassen bör ha något mer gemensamt än att de måste sälja sitt arbete.

Svaret på din sista fråga är given: Nej

#4 Mangan on 17 August 2015 at 1:30 pm

Tja, i svenskspråkig debatt numera – och den slags debatt som inte bara ar riktad till andra inom akademins väggar, som vill upprätthålla ett samtal med allmänheten – så finns det ju en viss avoghet mot rena utopier. Man brukar sällan se texter som är orienterade på en utopi som befinner sig rejält bortom historiens nuvarande horisont, en utopi som bara låter sig formuleras på ett mycket abstrakt plan. Om man antar att Kyeyune polemiserar mot DN- och EU-liberaler som eh, Ola Larsmo, Birgitta Ohlsson eller Katrine Kielos så stämmer det nog att dessa är implicit emot (den avgränsade) nationalstaten och rycker på axlarna åt påpekanden om att denna är den enda verkliga demokratiska arena vi har för beslutsfattande i nuläget och i en nära framtid. “Det reellt existerande EU” erbjuder inget verkligt system för demokratiskt ansvarsutkrävande och pådrivande demokratisk debatt som kan s a s äga EU:s statsapparat, eller för att fördela bördorna av en pågående situation på ett rimligt sätt – även om många hoppas att detta en dag kommer att vara fallet – men detta struntar t ex Birgitta Ohlsson, Carl Hamilton och de flesta av våra svenska EU-parlamentariker i. Det gör f ö även våra större tidningars ledarsidor.

Om man ser Kyeyunes text som ett försök till pitch i en sådan riktning så blir det väl rätt naturligt att han siktar på motståndare som underförstått vill knuffa ner riksdagen flera pinnhål till, men som inte så ofta säger detta högt? De anser att de har historiens riktning på sin sida.

#5 Mangan on 17 August 2015 at 1:35 pm

med Carl Hamilton avsågs förstås Carl B Hamilton, folkpartiets EU-frälste eurokrat, inte den tidigare krönikören i Aftonbladet och än mindre Jan Guillous hemlige agent. ;)

#6 avadeaux on 18 August 2015 at 5:56 pm

Dagens förhållande till kapitalismen påminner om förhållandet till kyrkan och dess lära för några hundra år sedan. När kyrkorna regerade kunde man diskutera konkurrerande uttolkningar av guds vilja och hur man skulle agera med utgångspunkt från dem, men påståendet att guds vilja inte hade någon egen existens, bortom uttolkningarna, måste ha varit svårt att förhålla sig till på något konstruktivt sätt, även om man höll med. Precis som idag när det talas om vad marknaden och de andra kapitalistiska andarna vill.

Nationalstatsidéns förfall tror jag ändå har kommit lite längre än så.

#7 S on 23 August 2015 at 10:24 am

Ursäkta sent svar. Visst, jag ställer upp på att Grekland är en nationalstat. Men vilka verktyg och tillgångar förfogar den grekiska statsledningen över? Ekonomin är uppbunden genom skulder och EU-fördrag, armén tillhör Nato och all statlig egendom är på väg att säljas ut. Vad är det egentligen som Tsipras bestämmer över?

Kommentera