Upptäckte i efterhand att en av sommarens kulturbatter handlat om nostalgins roll i politiken. Vilket betyder kristeori, vilket betyder historiefilosofi. Hur ska vi jämföra Sverige kring år 1980 jämfört med Sverige av i dag?
America Vera-Zavala inledde med en välskriven svanesång över den tid då hennes familj kom till Sverige och folkhemmets jämlikhetssträvanden nådde sin kulmen. “Det var som en saga”, skriver hon. En saga som började falla samman “någonstans runt åren då Palme mördades”, för snart 30 år sedan. “Och jag skulle gärna, tillsammans med andra, gråta en skvätt över det nedlagda folkhemmet och över oss – de identitetslösa svenskarna.”
Hon pläderade inte för att använda nostalgin för politisk mobilisering. Där fanns ingen förhoppning, som det fanns hos Tony Judt, om att socialdemokratin ska vinna stöd av nya generationer genom att våga vara nostalgisk över forna framsteg. America Vera-Zavala verkade snarare tala om behovet av en sorgeprocess för att kunna gå vidare.
Ytterst syftar analysen till att förklara radikalhögerns hastiga framryckningar i Sverige (och dess inflytande över regeringsmakten i våra nordiska grannländer). Här tror jag hon träffar rätt i sin analys:
mitt fosterland är det magiska Sverige som vi kom till. Men om det landet inte längre finns, vem är jag då?
Kanske känner många ursvenskar likadant och kanske är det därför /…/ rut-avdraget, tiggarna och det fria skolvalet kan dominera samhällsdebatten år efter år på ett så oproportionerligt sätt. De skär rakt in i frågan om vilka vi är. Det handlar om vår identitet, den svenska självbilden.
Med andra ord handlar det om att bearbeta känslan av en kris. Om denna kris inte får bearbetas kollektivt, kommer den att projiceras på yttre hotbilder. Ungefär så tolkar jag America Vera-Zavala.
Detta provocerade den partitrogna sossen Katrine Marçal som på Aftonbladets ledarsida förkastade “vänsterns nostalgi”. Nostalgin är enligt hennes mening förkastlig eftersom den längtar tillbaka till en förflutenhet som aldrig har existerat på riktigt, utan är en bild som vi har skapat i efterhand.
“Nostalgi som politisk livskraft är livsfarlig”, fastslog ett liberalt ledarcirkulär. Enligt slutklämmen bör politiker inte bara ignorera nostalgin, utan bör aktivt bekämpa nostalgiska känslor där de kommer till ytan. Politiken “måste hantera dagsaktuella utmaningar för att kunna minimera nostalgin.”
Katrine Marçal utgick alltså, i likhet med många liberaler, från att nostalgin riktar sig mot ett förflutet tillstånd, det man brukar kalla för en drömd guldålder. Men måste det vara så? Nej. Politisk nostalgi kan också bestå i en “längtan till en svunnen framtidstro” – vilket snart påpekades av Ingvar Persson på samma ledarsida:
Det växte. Utvecklingen gick framåt, och den skulle fortsätta att gå framåt. Nostalgi, inte till en svunnen tid men till en svunnen framtidstro. Inte till något statiskt, utan tvärtom till en tro på utvecklingen, politiken och jämlikheten.
På liknande vis pekade historikern Kjell Östberg på hur det långa 1970-talets Sverige är värt respekt, inte för att det var någon idyll, men som ett årtionde av stora, snabba och djärva framsteg.
Historiska faktauppgifter får olika betydelse i olika berättelser. Å ena sidan Marçal som skriver på 1970-talets minuskonto att homosexualitet klassades som en sjukdom, å andra sidan Östberg som påpekar att det var på 1970-talet som sjukdomsklassningen började ifrågasättas.
Ett axplock beskrivningar – positiva och negativa – av Sverige kring 1980:
America Vera-Zavala, i den inledande artikeln på DN:s kultursida:
I konungariket Sverige rådde fred och frihet, i över hundra år hade befolkningen varit besparade kollektiva minnen av våld och övergrepp. Alla medborgare hade ett arbete, lagstadgad semester och tillhörde ett fackförbund. Kroppen och tänderna kontrollerades och en sjukdom kunde inte leda till ekonomisk tragedi. Barnen gick i skolan – alla barn – oavsett om föräldrarna var rika eller fattiga.
DN:s ledarsida svarade med framstegssiffror:
Sverige 2015 är så mycket bättre än 1979.
Enligt snart sagt varje sätt att mäta är nu en bättre tid att leva i än då. Vår BNP per capita, den vanligaste indikatorn för välstånd, är mer än dubbelt så hög 2015 än vad den var 1979. Medellivslängden, då under 75 för män och en bit över för kvinnor, är nu mer än 80
Även de liberala landsortstidningarna tog samtiden i försvar mot nostalgikernas angrepp:
Att leva i Sverige på 2010-talet är att skörda frukterna av generationers slit och hårda arbete. Medelklassen är friare och friskare än någonsin. Bilarna är säkrare, kosten sundare, informationsflödet snabbare.
Katrine Marçal skrev i sitt fördömande av “vänsterns nostalgi”:
I verkligheten var 1970-talets svenska sagoland förstås en tid då post till kvinnor adresserades till deras män, homosexualitet klassades som en mentalsjukdom och både näringsliv och rike styrdes av en ännu mindre elit än i dag. /…/ Televerket förbjöd rosa telefoner och många hushåll hade varken varmvatten eller badrum. DDR-Sverige som komikerduon Filip och Fredrik kärleksfullt har benämnt sitt uppväxtland har hade onekligen sina sidor.
Rosa telefoner! Ärligt talat? Här kunde Göran Greider svara med en fullträff:
När någon råkar säga att det var bättre förr vaknar den liberala framstegstankens alla profeter till liv och börjar räkna upp samtliga fasor som existerade för trettio år sedan, som exempelvis att Televerket förbjöd rosa telefoner. (De tycker att det är intressantare än att ett bolagiserat Telia på en avreglerad marknad numera kan muta sig fram med miljarder bland Kaukasiens diktaturer.)
Greiders lista över saker som blivit sämre i Sverige är också intressant:
För i vissa avseenden var Sverige definitivt ett bättre land för trettio år sedan. Idag har ett extremhögerparti snart tjugo procent av väljarna – på sjuttiotalet fanns det knappt någon organiserad rasism alls. Idag orsakar Sverige ett större ekologiskt fotavtryck i världen än för en generation sedan – trots allt miljöprat är den svenska ekonomin en värre miljöbov i våra dagar än på sjuttiotalet. Idag ligger arbetslösheten stadigt på runt åtta procent – det vill säga två eller tre gånger så högt som under efterkrigstiden. Idag är Sverige ett av de länder där ojämlikheten ökar snabbast – fram till början av åttiotalet minskade den år för år. Idag är den svenska a-kassan en av de sämsta i Europa – för en generation sedan kunde en löntagare känna sig betydligt tryggare om arbetslöshet hotade.
Johan Norberg väljer att tala om vädret, i syfte att psykologisera den politiska nostalgin. Vårt eget minne priviligerar de soligaste sommardagarna och de vitaste julaftnarna, så till den grad att vi förvånas över de väderförhållanden som är statistiskt normala. Han kopplar detta till en tendens att idealisera 1950-talet som finns, menar Johan Norberg, både hos högern och vänstern. Eller åtminstone hos den generation som växte upp på 1950-talet. Och det kan nog stämma, men finns det inte en skillnad mellan nostalgin över ett “statiskt” 1950-tal och över ett “dynamiskt” 1970-tal?
Det går inte så lätt att vifta bort Göran Greiders vassa karakteristik av “den liberala framstegstankens alla profeter”; dessa är “vår tids små hegelianer”, fast i en dogm om nutidens överlägsenhet, att i princip allt var sämre förr.
46 kommentarer ↓
…en mkt bra uppdatering Rasmus, jag är imponerad.
Nostalgin är syster med Melankolia, det är inget farligt.
“Framstegstanken” är det största hotet.
jag har svårt att släppa att någon kan lyfta fram data över medellivslängd just dessa år som utgångspunkt för jämförelse av välstånd, det är så djupt ohederligt: medellivslängden idag säger ju mycket mer om 1979 än siffrorna då (med undantag för spädbarnsdödlighet, som stabiliserats på en låg nivå men som började minska något igen under 1990-talet, med insikten om att barn helst ska ligga på rygg). Om man vill jämföra 1979 och 2015 blir ju det intressanta att se hur medellivslängden utvecklas under de kommande decennierna…
Sant det borde vara medianlivslängd i stället som jämförelsemått.
Bra poänger, Alexander och Olof.
En snabb googling tog mig till ett pressmeddelande från SCB: “Mäns medellivslängd för första gången över
80 år” – vilket visar sig handla om förväntad medellivslängd.
Så jag antar att det ändå var detta som DN:s ledarskribent syftade på. I så fall säger ju siffran mer om 2015 än om 1979. Samtidigt är det ju inte längre någon “hård” siffra. Det säger inte bara något om hur vi lever 2015, utan även om hur statistiker och andra förväntar sig att framtiden ska bli.
Jag antar att siffran förutsätter en frånvaro av större katastrofer (epidemier, krig etc).
SCB om begreppet “förväntad medellivslängd”:
Mer från SCB:
SCB:
Skulle vara intressant att hitta någon diskussion om det godtycke som måste finnas i bedömningen av “risker”.
Intressant sammanträffande att den här diskussionen kommer upp på Copyriot precis efter att jag startat en diskussion med kollegor om huruvida det var bättre förr. Ideologiskt är de kollegor jag argumenterat emot mer konservativt och nationalistiskt lagda än de personer som nämnts hittills. Hursomhelst är det riskabelt när vänstern blir nostalgisk och därmed riskerar att identifiera sig som, eller klassas som konservativ.
Det finns mängder med saker som blivit bättre sen 70-talet. Spädbarnsdödligheten uppvisar en ordentlig förbättring:
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningsframskrivningar/Demografisk-analys/55349/55356/Livslangd/Livslangden-i-Sverige-2001-2010/Spadbarnsdodlighet-19002010-per-1-000-levande-fodda/
Utöver det minskat antal självmord, markanta förbättringar vad gäller trafiksäkerhet, antalet dödliga arbetsplatsolyckor:
http://www.av.se/dokument/statistik/dodsfall/2006/dodsolyckor_anstallningsform_1979-2006.pdf
Vad gäller välfärd så är reformen om personlig assistans verkligen värd att påminna sig om. Det tycker jag görs alldeles för lite från de som resonerar kring att välfärden var bättre förr.
Ok… tack för klargörande Rasmus!
Vad är det som kan bli bättre sedan 1970-talet, eller även säg ett land som Jugoslavien under samma årtionde?
Eller för den delen, om 40 år från och med idag, hur skulle en riktigt bättre värld se ut? Vilket land som helst.
Arbeta mindre, mer fritid och mer frihet att göra under vad man vill under fritiden, det skulle jag säga är tecken på välstånd. Vilket tyvärr har blivit sämre eller oförändrat sedan 1970-talet.
Jag menar, vem bryr sig om telefonen är rosa eller en smart-phone, eller hur Telia är organiserat och vem som äger den, när vi ändå spenderar 8+ timmar per dag för att göra saker vi egentligen inte vill.
Ekonomi säger minst om välstånd.
lustigt att “medellivsslängd” i vardagsspråk, och hos SCB, betyder något helt annat än medellivsslängd… jag borde förstås ha googlat det innan jag kommenterade.
A och Alexander: Om vi lever längre efter pensioneringen så är det fler år av fritid. Så frågorna om medellivslängd och fritid hänger ihop.
Därför vill arbetsförespråkarna kompensera detta genom att senarelägga pensionsåldern.
Det behövdes ingen organiserad rasism på 1970-talet eftersom rasismen och främlingsfientligheten – och homofobin – var allmänt accepterad och normal. Att någon var utlänning, hade ett annat språk och en annan kultur än de svenska, var något man drev med och skrattade åt i underhållningsprogram i statstelevisionen.
Klart att inte allt var sämre förr eller att framsteg är självklara, men det vore oärligt att inte minnet har en oproportionell dragning åt det ljusa och lustfyllda, och än åt livets bistra strid ett rosigt skimmer giva.
Att framtidstron var starkare har du möjligen rätt i. Jag kan också minnas övertygelsen om att jorden, eller åtminstone civilisationen, med självklarhet skulle omintetgöras av miljöförstöring och/eller kärnvapenkrig före år 2000 (som dock nog inte kulminerade förrän ca 1987). Framtiden när den var som bäst kan man se i Star Trek (1966–1969), där man också kan iaktta en del för vår tid förfärande värderingar. Det är en framtidstro som i sig innehåller element som visat sig problematiska, t.ex. just visionen om energislukande teknik, som delvis uppfyllts. Framtidstro kan ju leda till mycket skada, om den hamnar bara en aning fel i bristande verklighetsförankring och överdrivna förväntningar. Och nostalgi hamnar som regel inte bara lite fel, den är i grunden falsk, baserad på en illusion.
“Längtan till en svunnen framtidstro” beskriver för övrigt ganska väl skälet till Jeremy Corbyns opinionsframgångar (hittills) i valet till ny Labourledare. Hans vision är egentligen klassiskt (vänster)socialdemokratisk, men han framställs av nästan alla partikolleger som neanderthaltrotskist, och värre…
Nu närmar vi oss något som ibland kallas hauntology på engelska… Spännande!
[…] ← K213: Nostalgidebatten […]
Tack för ett intressant inlägg.
Romantiserandet av dåtiden verkar knappast vara någon nyhet inom västerrörelsen. Gröna vågen under sjuttiotalet innehöll utan tvekan många sådana element, tydligt formulerade i textrader som “jag vill inte längre tro på ett högre babelstorn/jag har slutat sätta tillit till vår civilisation” eller texten till barkbrödslåten (som jag inte hittar någonstans på nätet men som jag har läst i en grön sångbok från fältbiologerna i min mammas bokhylla.) Redan under 20-30-tal innehöll egna hemsrörelsen en romantiserad berättelse om samhället innan urbaniseringen. Det är klart att dessa exempel tydligare innehållet en teknikskepticism, som inte tycks vara en del av den nostalgi som förekommer inom vänstern idag, men denna möjlighet, att den civilisationen kan vara en del av nostalgin, blir mer möjlig ju längre ifrån industrialismen och 18/1900-talets urbanisering vi kommer.
Liknelsen med Narnia är för övrigt rätt märklig. Det Narnia som syskonen Pevensie kommer till genom garderoben är på intet sätt utopiskt, utan en tyranni som styrs av en ond häxa med träd som angivare. Först efter att barnen med gudomlig hjälp störtat häxan och själva blivit regenter blir Narnia utopiskt.
[…] K213: Nostalgidebatten […]
[…] Rasmus Fleischer sammanfattade på sin blogg den debatt som följde på Vera-Zavalas artikel, så det tänker jag […]
[…] Rasmus Fleischer sammanfattade på sin blogg den debatt som följde på Vera-Zavalas artikel, så det tänker jag […]
Kommentera