K212: Spaniens “återhämtning”

Spanien är tillbaka på fötterna, meddelar The Economist i en artikel som fantasilöst nog illustreras med en bild på en tjurfäktare.

Glättigheten är talande. Den tyder på hur lågt kraven har sänkts för att ett europeiskt land ska utses till framgångssaga. The Economist undanhåller inte fakta som att Spanien har ett stort budgetunderskott och oroande nivåer av skuldsättning både hos staten och bland hushållen. (Framför allt är det statsskulden som ökat. Spanien är ett av de få länder – jämte USA och Storbritannien – där har ickestatliga skulderna faktiskt har minskat sedan finanskrisens utbrott. Sveriges skuldberg lutar i motsatt riktning: här är det särskilt företagens skuldsättning som har ökat.)

Arbetslösheten i Spanien ligger kvar på skyhöga nivåer. Senaste siffran är 22,5 %, vilket får The Economist att glatt utbrista att detta ändå är någon procent lägre än när det var som värst härom året. Men de påpekar också att krisens verkningar har fördelas ojämnt mellan generationerna. Hårdast drabbades unga utan fast anställning och det är fortfarande tal om en “förlorad generation”.

Ändå beskrivs Spanien som “beviset på att strukturreformer lönar sig”. The Economist anser det bevisat att den spanska “lösningen” på krisen hade varit en möjlig väg även för Grekland, “om inte politiken hade hamnat i vägen”.
“Strukturreformerna” genomfördes 2012 i samband med att det spanska banksystemet räddats från kollaps, till en kostnad av 100 miljarder euro. Det handlade om uppluckrad arbetsrätt, inskränkta möjligheter till kollektivavtal samt sänkta skatter för företagen. Jag kan inte detaljerna, andra får gärna fylla i. Men borde inte den inskränkta demonstrations- och yttrandefriheten räknas till samma paket av politiska “reformer”? Ytterst får väl alltsammans tolkas som ett samordnat försök att pressa lönerna, förlänga arbetstiden och försämra den offentliga välfärden i syfte att öka företagens vinstmarginaler.

Utpressningen av absolut mervärde verkar nu ha lyckats, i någon mån. Med god hjälp av både låga energipriser och av generösa injektioner av likviditet i form av “kvantitativa lättnader” från ECB.

Våren 2014 började Spanien få fart på sin BNP-tillväxt, som i år verkar närma sig 4 % – bland de högsta tillväxtsiffrorna i hela eurozonen. Men tillväxten sker från en låg startnivå. Under de värsta krisåren (2008–2013) krympte Spaniens BNP med 8 %, en minskning som fortfarande inte har tagits igen. Spanien ligger fortfarande 4 % under 2008 års BNP – att jämföra med eurozonen i sin helhet, som ligger 1 % under.

Glädjeropen alltså inte om spanjorernas möjligheter till ett bra liv, utan om investerarna möjligheter att få pengar att växa – på kort sikt. Men är det hållbart i längden? Man blir lite tveksam när man läser om negativa räntor på bolån i Spanien – det finns alltså spanjorer som nu får pengar av banken för att de har bostadslån. Den situationen kan knappast bestå i evighet, lika lite som de låga energipriserna eller de kvantitativa lättnaderna.