K211: Kriskaraktärer hos Tove Jansson och László Krasznahorkai

Två av de författare som jag har läst i sommar är Tove Jansson och László Krasznahorkai, som vid första anblick har föga gemensamt. Ur själva läsningens synvinkel utgör de var sin extrem. Muminböckerna (1946–1970) rymmer en rikedom av olika berättelser och karaktärer, men alltid i en språkligt avskalad, fjäderlätt form; en muminbok kan sträckläsas på en förmiddag, eller toalettläsas i hundra små portioner, det spelar ingen större roll. Motståndets melankoli (1989) är däremot fylld av meningar som aldrig vill sätta punkt, än mindre påbörja ett nytt stycke, bara följa karaktärernas absurda tankegångar i dess cirkelrörelser kring en antydd berättelse. För att ta sig igenom den är det nödvändigt att upprätthålla ett jämnt, högt lästempo och bekämpa impulserna om att lägga boken åt sidan.
Ändå finns det något som förenar Motståndets melankoli med vissa av muminböckerna. Något som samtidigt får mig att vilja fläta in dem i just denna bloggserie. Nämligen att de utgår från någon typ av kris- eller katastrofscenario, vilket de olika karaktärerna tolkar på drastiskt olika vis. Romanerna rymmer alltså ett inslag av kristeoretisk undersökning.

Vad gäller krismedvetandet i Mumindalen, skriver Amanda Svensson i Expressen om Kometen kommer (1946/1968), där karaktärerna på olika vis hanterar frågan om Mumindalens förväntade undergång. Profetian presenteras av Bisamråttan, självutnämnd filosof som kämpar för att upprätthålla en nihilistisk fasad. Tove Jansson påbörjade boken i samband med Hiroshima och Nagasaki, så det är knappast orimligt att tolka kometen som en metafor för hotet om kärnvapenkrig. Amanda Svensson:

Inte minst i “Kometen kommer” är det tydligt att tanken på jordens undergång inte bara är skrämmande – den är också livgivande, ja rentav uppiggande, precis som farligheter ofta är i Mumindalen. När Mumintrollet och Sniff ger sig ut på ett uppdrag – att ta sig till ett observatorium för att skaffa information om kometen – lever de mer intensivt än vanligt, stiftar nya betydelsefulla bekantskaper och äter varje plätt som om det vore den sista.
Hela berättelsen genomsyras av denna febriga carpe diemkänsla, representerad av Bisamråttans plötsliga utbrott av lakonisk livsglädje: “Spring och lek! Lek så länge du får leka. Vi kan ändå inte göra nånting åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt.”
I detta avseende var Tove Jansson ett barn av sin tid. Världskrigen förde oundvikligen med sig en känsla av brådska – varför skjuta upp något till morgondagen om morgondagen alls inte kommer?

Själv fastnade jag inte så mycket för Kometen kommer, utan föredrar de senare muminböckerna, som likaså rymmer inslag av ett slags kristeoretiserande. Helt säkert finns det i de böcker som utspelar sig om hösten och vintern. Men nu bortser jag från dem, eftersom det är sommar. Och inte försommar, inte midsommar, utan sensommar.

Årstidernas närvaro hos Tove Jansson är stark och bara att foga sig i. Må vara att man kan läsa en muminbok på en förmiddag, men inte när som helst på året.

Och de sade till varandra: Pappa talar alltid om skogseld i augusti.

Nu är det augusti. Denna månad utspelar sig inte bara Kometen kommer, utan även Pappan och havet (1965/1969), som jag nyss återvände till. Här finner vi Muminpappan i sitt esse, skildrad med kärleksfull, ironi. Muminpappan börjar skriva en “avhandling” om havet och dess beteende. Egentligen hanterar han nog mest en personlig kris som i någon mening även är manlighetens kris, närmare bestämt en manlig identitetskris för den borgerliga familjefadern, som blir en kris för hela muminfamiljen. Så visst är det kristeori som Muminpappan sysslar med – projicerad på ett yttre objekt, havet, som han på komiskt vis kämpar med att blåsa upp till ett hot.

Han kunde skriva: Havsströmmarna är en märklig och underbar sak som man inte har ägnat nog uppmärksamhet, eller: Vågrörelsen är något som alltid kommer att uppväcka vår förundran… och så lät han häftet sjunka och tappade bort sig i förnimmande.
/…/
– Ni förstår, jag vill komma underfund med om havet har något system eller om det bär sig åt precis hursomhelst… det är viktigt. /…/
Pappan lutade sig fram över bordet i plötsligt förtroende; jag vill veta om havet verkligen är illvilligt eller om det bara måste lyda.
/…/
Vattnet stiger när det blir dåligt väder men ibland kan det göra tvärtom. Var sjunde våg är väldigt stor, men nån gång kan det vara den nionde och ibland är det ingen ordning alls.
Vart går de breda stormvägarna av vitt skum och hur kommer de till? Varför? Allt detta och en massa andra saker försökte pappan hitta orsaken till men det var mycket svårt. /…/
Nu kom den igen, den hisnande tanken att havet inte hade några lagar alls. Han avvisade den hastigt. Han ville förstå. Han måste komma underfund med havet för att kunna tycka om det och för att kunna bibehålla respekten för sig själv.

Just här finns en fascinerande likhet mellan Muminpappan och de som uppslukas av att finna ett system av vågrörelser i kapitalismens historia. Meditationen över vågrörelser utmynnar alltid i någon form av tragisk filosofi, som söker vila i tanken på evig återkomst. Vad säger detta om fascinationen över cykliska i historien, “långa vågor” i ekonomin? Möjligen går det att ana en vilja att komma underfund med kapitalismen för att kunna tycka om den och för att kunna bibehålla respekten för sig själv. Möjligen.

Från kometernas ellipsrörelser till havets vågrörelser och så åter till rymden med alla dess cirklar som ger oändligt med stoff för vidskepelse, kontemplation och tragik. Jag tänker på karaktären Valuska i Motståndets melankoli som framstår något av en harmlös, inte helt obegåvad byfåne. Det enda som kan hänrycka honom är tanken på månarnas, planeternas och galaxernas eviga banor. Genom dessa upplever han ett omedelbart deltagande i kosmus, “hur varje minut av våra liv är en rörelse framåt genom den snurrande Jordens gryningar och nätter, genom dess återkommande vintrar och somrar där bland planeterna och stjärnorna.”

Staden befinner sig i ett diffust upplösningstillstånd där alla talar om hur kaoset breder ut sig, om “vardagens oberäknelighet” och om “en annalkande katastrof”. Alltsammans symboliseras av den absurda närvaron av ett havsvidunder, en enorm val, mitt på det ungerska inlandet. Men för den kontemplativt lagda Valuska är det i själva verket utbredningen av kristeorier, de vardagligt uppgivna klagomålen över förfallet, som är den verkliga krisen.

han såg att rädslan som spred sig likt en farsot inte hade sitt ursprung i en för varje dag alltmer verklig serie motgångar, utan att det var en förtärande sjukdom som genererade de skrämmande föreställningarna, vilket i slutändan verkligen skulle leda till deras fördärv; men det var en falsk känsla, ett slags inre upplösning som tog dem alla i besittning och fick dem att i sin självupptagenhet förlora de uråldriga lagarna ur sikte, och därmed förlorade de alltmer herraväldet över den värld de skapat till sin avbild…

Till slut förlorar även Valuska kontrollen över sin tragiska livshållning, som slår över i en form av nihilistisk väckelse; jag tror ytterst att det är mikrofascismens psykologi som László Krasznahorkai skildrar, lika komiskt som kusligt. Och den skiljer sig från den makrofascism som efter hand blommar ut hos den kvinna som förvandlas till stadens nya härskare. Genom att bejaka det eskalerande krisläget fram till den exakt rätta punkten för att orkestrera ett undantagstillstånd och en upprensningsaktion. (Kuslig tanke: att någon skulle hitta förlorade manuskript av Tove Jansson där Muminpappans fascination för “farligheter” öppnar för att han blir besatt av en liknande ondska, som i slutändan förvandlar Mumindalen till hans skräckvälde.)

Något oväntat finner Valuska en allierad i herr Eszter, en pensionerad musikdirektör som lever i förbittring sedan han insett att det liksvävande tonsystemet inte har någonting naturligt över sig, utan tvärtom är en sentida konstruktion som enbart bevisar civilisationens förruttnelse. Såväl Valuska som Eszter kan alltså beskrivas som pythagoréer, fixerade vid våg- och cirkelrörelsernas eviga harmoni. Men de företräder var sin form av tragisk livshållning.

Den unge Valuskas liv präglas av ett rastlöst kringströvande på stadens gator i febrig övertygelse om att universums lagar aldrig kan rubbas och att allt som händer i slutändan bara är en del i det större mönstret. Den åldrade herr Eszter har däremot beslutat sig för en inre exil från den “värld som övergett sina lagar”.

”Bankrutt”, fortsatte Eszter medan han långsamt lät blicken svepa över salongen /…/ ”Det råder fullständig bankrutt för all handling, allt tänkande, alla föreställningar, liksom för vår tragiska strävan att ens försöka förstå varför det har blivit så här, /…/ Människorna /…/ talar om jordskalv och om domedagen för de vet inte att det varken blir tal om domedag eller jordskalv… och att allt är förgäves, för allt kommer att kollapsa av sig själv, först kollaps, sedan börjar allting om igen, och så kommer det att fortsätta, oavlåtligen, för uppenbarligen är det så”, han höjde blicken mot taket, ”precis som med vårt maktlösa snurrande i rymden: om det en gång har börjat, går det inte att stoppa. Jag lider av /…/ yrsel, och jag, Gud förlåte mig, är uttråkad, som vem som helst som lyckats frigöra sig från vanföreställningen att uppbyggnad och förstörelse, födelse och död i denna krampaktiga, gigantiska cirkulation skulle tyda på någon som helst bestämd plan, en målmedveten, gigantisk och underbar plan i stället för den bländande uppenbara iskalla mekaniken… Att det från början… en gång i tiden… fanns något slags tanke”

Att det någonstans, under fenomenvärldens kaotiska yta, måste finnas en tanke – nog är det samma impuls som drabbar Muminpappan på hans ö och Eszter i hans lägenhet. Men de båda herrarna projicerar kaoset i olika riktning. Den ena på naturen, den andra på historien. Det finns nämligen ingen historia i Mumindalen som inte är naturhistoria, och det finns ingen natur i Motståndets melankoli förutom den groteska närvaron av en val.

Ännu inga kommentarer ↓

Ännu har ingen kommenterat.

Kommentera