K210: Spridda nyhetsanteckningar från högsommaren, om världsekonomin och sånt

Under ett par sommarveckor lyckades jag nästan helt undvika flödet av icke-nyheter, snackisar och utspel. Däremot läste jag en del internationell nyhetspress i ett försök att fånga någon typ av ögonblicksbild av världsläget. Här följer diverse anteckningar jag gjorde om den globala ekonomin med dess vacklande “återhämtning” och många “riskmoment”. Det kommer bland annat att handla om Kina, Latinamerika och Silicon Valley. Alla slags invändningar och associationer är välkomna i kommentarsfältet!

I den globala affärspressen trycks knappt en artikel som saknar begreppet “emerging markets“, ursprungligen lanserat av fondförvaltare på 1980-talet som ville komma bort från de trista associationerna i talet om “u-länder”. Vad som nu åsyftas är alltså världsmarknadens “mellanskikt” med BRICS i spetsen, där vi återfinner stora delar av Latinamerika och Asien, inklusive Turkiet och Iran. För att citera K131:

“Emerging markets” är ekonomspråk för stater som man tänker sig är på väg uppåt, från U-land till I-land (för att använda ett gammaldags språkbruk). Krisen har dock rört till det hela, för nu har faktiskt Grekland trillat ner från sin status som I-land och omdefinierats som en “emerging market”.

Någon ordentlig svensk översättning finns inte. Att kalla länderna för “tillväxtmarknader” är direkt missvisande; dels eftersom kapitaltillväxt givetvis äger rum även på andra håll, inklusive de typiska “i-länderna” i toppen och de typiska “u-länderna” i botten, dels för att många av länderna i fråga för tillfället är krisdrabbade och snarast utmärks av tillväxtens motsats, recession.

For one thing, several “emerging markets” — particularly recession-hit Brazil and Russia — are no longer emerging in an economic sense but rather regressing at a rapid clip. For another, the sense of equivalence that the term bestows on the countries under its umbrella is entirely bogus. /…/
At this stage it is becoming increasingly evident that the term “emerging markets” is less and less helpful. It should be scrapped, thus freeing us to imagine a more nuanced matrix through which to understand the world.

Så skriver nu Financial Times, som under kommande veckor tänker presentera alternativ till begreppet “emerging markets”. En okej variant tycker jag är tyskans Schwellenländer, “tröskelstater“. En tröskel har ingen riktning. En tröskel kan passeras helt obemärkt men kan också vara ett hinder. Uppe på en tröskel kan man också stå och väga hur länge som helst.

Dollarstegringen inleddes i maj 2013, när dåvarande Fed-chefen Ben Bernanke nämnde att det snart kunde bli dags att avsluta stimulansinjektionerna (QE). Marknadsreaktionerna på detta fick i affärspressen det kryptiska namnet taper tantrum (översättbart till ungefär “nedtrappningsvrede”). Förväntningar om höjda räntor i USA ledde till att pengar som investerats i “emerging markets” åter drogs tillbaka; en kraftig avsäljning av världsekonomins “mellanskiktsvalutor” som sedan dess har fortgått med varierande intensitet.

Men medan USA:s centralbank stramade åt sin politik – eller åtminstone antydde möjligheten av en stundande, måttlig åtstramning i förhållande till den vilda stimulansfest som rasat i flera års tid – gick Japan och EU i motsatt riktning och trappade upp sina stimulanser. När ECB till slut inledde QE-stimulanser i mars 2015, föll eurons dollarvärde som en sten, från $1.30 till $1,05.
Enligt det halvseriösa Big Mac-index som sammanställs av The Economist och bygger på teorin om köpkraftsparitet, är nu euron 15 % undervärderad i förhållande till dollarn. Om det nu inte är dollarn som blivit övervärderad. För det finns bara fyra länder i världen vars valutor framstår som övervärderade enligt detta index: Schweiz, Norge, Sverige och Danmark. Detta skulle betyda att vi i Sverige kan importera till rätt bra priser men att svensk exportindustri har ett sämre konkurrensläge än euroländerna – Sydeuropas krisländer fyller ju också funktionen som ankare på euron, till förmån för den tyska exportindustrin.

Snacket om en “återhämtning” i eurozonen skär sig mot de senaste siffrorna från Eurostat. Inflationen ligger kvar runt noll, vilket skylls på fallande energipriserna. Arbetslösheten ligger kvar på 11,1 % och inga indikatorer pekar på en snar förbättring.

The Economist om stagnationen i Brasilien: oljekomplexet Comperj är “nästan en spökstad”.
Stora delar av Latinamerika åtnjöt ett gyllene årtionde 2003–2013, tack vare stigande råvarupriser (bränsle, mineraler, spannmål); år 2003–2011 tredubblades priserna. Framför allt flödade pengar in från Kina, vars hunger på råvaror tycktes omättlig. Kinas ekonomiska expansion befäste en global arbetsdelning där Latinamerika sjönk djupare i råvarufällan eftersom det på kort sikt var så lönsamt.
Miljoner latinamerikaner lyftes ur fattigdom, men nu är de feta åren förbi. Efter att råvarupriserna i flera år har sjunkit, rasade de i fjol och som ett brev på posten rasade även värdet på Brasiliens, Venezuelas och Argentinas valutor, medan inflationen galopperar.
Latinamerika har nu haft fem år av bromsande BNP-tillväxt (2011–2015) och det går inte längre att påstå att fattigdomen minskar. Förra årets tillväxtsiffra uppmättes till endast 1,3 %; årets prognos hamnar på 0,9 %. Inbromsningen är kraftigare än i andra jämförbara världsdelar. Ekonomer talar om att “det nya normala” för Latinamerika kan vara en tillväxt på 2–3 %.

Venezuela ligger riktigt illa till. Hyperinflationen hotar. Verkligheten glider isär. Enligt den officiella växelkursen är en bolívare värd 100 gånger mer än på den svarta marknadens faktiskt använda växelkurs, som folk kan följa via @DolarToday. Nämnda twitterkonto har nu av Venezuelas regering stämplats som ett exempel på “manipulation” från ondsinta “bankirer”. En minister har gjort ett komiskt utspel om att begära de ansvariga utlämnade från USA.

Australien är ett annat land som hamnat djupt i råvarufällan, tack vare Kinas mineralhunger. Priset på ett ton järnmalm har halverats under senaste året; från över 100 dollar till omkring 50. Gruvindustrin beräknas stå för 20 % av Australiens ekonomi och lägre järnmalmspriser innebär genast sjunkande statsintäkter. Statsskulden stiger nu mot nya rekordnivåer, 60 % av BNP, vilket förvisso är en låg siffra ur ett europeiskt perspektiv.

Indien och monsunen: juni blev ovanligt regnigt, vilket betyder goda skördar, alltså låga matpriser och därmed en större chans till att Indien lyckas driva ner inflationen under 6 %, vilket är det officiella målet. Ju mer det regnar, desto mer vågar centralbanken sänka räntan, som skett under året. Kommande år sänker Indien sitt inflationsmål till 4 %. För att lyckas med det räcker inte tur med vädret. Framför allt krävs ett effektiviserat jordbruk, menar The Economist. (Vad betyder detta i praktiken? Vilka konflikter kommer det att utlösa, vilka miljökonsekvenser?)

Guldpriset har under sommaren nått den lägsta nivån på fem år. Även detta får tolkas som en reaktion på att väntad räntehöjning i USA.

USA:s centralbank står fast vid att styrräntan ska höjas senare i år. De hänvisar till en allt bättre arbetsmarknad och tecken på stigande inflation. Många investerare väntar sig att höjningen ska komma i september.
Även den brittiska centralbanken uppger att en räntehöjning är på väg. Visserligen ligger inflationen nära noll, men som positiv indikator pekar man på att genomsnittslönen
faktiskt ökar, i en högre takt än vad som uppmätts sedan 2009. (Detta betyder inte nödvändigtvis att den stora majoriteten bland britterna, eller bland de britter som har ett jobb, kan åtnjuta ökande löner. Det är skillnad på genomsnitt och median.)
Kanadas centralbank går i motsatt riktning. Nu sänker de styrräntan för andra gången i år, med hänvisning till en alltför svag nivå på investeringarna.
Är dessa spretiga ränterörelser tecken på normalitet i världsekonomin eller tvärtom en tendens till sönderslitning?

När väl USA:s centralbank höjer räntorna, kommer det leda till att kapitalet i flyr från vissa av de riskabla investeringszoner där det behagat att uppehålla sig under stimulansåren. En sådan zon utgörs av “emerging markets” i allmänhet, där tendensen till kapitalflykt alltså redan har pågått i över två år. En annan zon utgörs av teknikbubblan med centrum i Silicon Valley.
The Economist uttrycker trygg förvissning om att det inte blir någon repris på dotcomkraschen. Självklart är vissa saker annorlunda. En skillnad är att epicentrum har flyttat in i San Fransisco, där fastighetshyrorna rusar uppåt och utgör en stor minuspost för många nya företag, som i expansionens namn anser sig nödgade att skriva kontrakt på större lokaler än de behöver.
Viktigaste skillnaden mot 1999 är att det numera knappt sker några börsnoteringar. Möjligheten att investera i Silicon Valleys hetaste bolag är därför begränsad till ett fåtal stenrika insiders med de rätta kontakterna. Kapital är lätt att hitta så länge räntorna förblir låga, skriver The Economist. Men följden blir att företag hamnar i en “valuation trap” – deras pappersvärden blir så höga att de inte kan köpas upp av t.ex. Google eller Apple, trots att drömmen om sådana uppköp i hög grad driver värderingarna. The Economist räknar kallt med att några välkända “enhörningar” kommer att kollapsa, vilket i sin tur kan ge de övriga svårigheter att finna kapital för fortsatt expansion. Allt detta är troligen, i någon grad, att vänta strax efter att USA:s centralbank gjort allvar av sitt snack om räntehöjning.

Kina har levererat sin tillväxtsiffra för andra kvartalet 2015. Den hamnar på 7 % vilket är högre än vad folk väntat, tillika exakt i nivå med myndigheternas målsättning. “Alltsammans ser lite för bra ut för att stämma”, skriver Economist.
Första kvartalet var tecknen på manipulation tydligare. Även då rapporterades en “reell” BNP-tillväxt på 7 %, baserat på en nominell tillväxt på 5,8 % och en officiell inflationssiffra som var negativ, -1,1 %. Att det skulle ha rådit en allmän deflation i Kina i årets början är “ett bisarrt påstående med tanke på att konsumentpriserna steg med över en procent under samma tid.”
Andra kvartalets tillväxtsiffror byggde inte på lika märkliga inflationsövningar, men framstår ändå inte som särskilt stabila. Den uppmätta tillväxten bestod särskilt av finansiella tjänster, alltså av aspekter på den kinesiska aktiebubblan.

Ytterligare några noteringar kring Kina:

• Ett statsägt kinesiskt företag (Tsinghua) planerar att köpa upp en av USA:s stora tillverkare av minneskretsar (Micron) för 23 miljarder dollar. Detta skulle vara det största företagsuppköpet från Kina i USA. Affären kan dock stoppas om USA:s kongress klassar företagets verksamhet som strategisk.
• Tätare ekonomiska band mellan Kina och Israel, som ett led i en större israelisk tendens att orientera sig mer österut. I militära kretsar finns dock motståndare som pekar på att Kina är allierade med Iran.
• Intressant text av George Soros i NYRB: “A partnership with China to avoid World War“. Inleds med en veklagan om hur den politiska globaliseringen befinner sig på fallrepet: klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 lämnade en besk eftersmak, IMF:s legitimitet ifrågasätts från olika håll och G20 som höll en hög profil 2009–2011 verkar nu ha tappat riktningen. I stället är det Kina som tar initiativ till att bygga långsiktiga alternativ till IMF och Världsbanken.
  George Soros verkar inte tvivla det minsta på att Kina klarade sig bäst genom finanskrisen. Han ser med gillande på att Kina inte lade några som helst band på sina stimulansåtgärder och verkar inte ha något att invända mot byggen av enorma spökstäder som sätt att hantera finanskriser, trots att det sker till priset av miljö och människoliv. Han applåderar även QE-stimulanserna i USA för att ha räddat världen från en global depression.
  Eurokrisen enligt Soros: en ofullständig valuta, med gemensam centralbank men utan gemensam budget. Eurons arkitekter var fullt medvetna om att detta inte skulle funka, men de väntade sig att den politiska viljan skulle träda fram i rättan tid, just när behovet blev uppenbart. På detta sätt hade hela EU vuxit fram, ett steg i taget, i tillförsikt om att varje steg skulle tvinga fram ytterligare steg. Men mellan 1999 och 2008 förändrades de politiska förutsättningarna.
  Det var när Angela Merkel år 2008 fastslog att varje euroland skulle ha ansvaret att rädda sina egna banker som eurokrisen sattes i rullning, för att sedan förvandlas från en finanskris till en serie av politiska kriser. EU ändrade karaktär i grunden: från en sammanslutning av likvärdiga stater, till ett ojämlikt förhållande mellan gäldenärer och borgenärer.
  (Även om George Soros analys i grunden är att klassa som vänsterborgerlig, går han inte så långt som till att förneka existensen av en ekonomisk kris. Se även tidigare inlägg om Soros cybernetiska kristeori.)
  Nåja, efter han kommer Soros fram till sitt ärende, som mer handlar om förhållandet mellan USA och Kina, vilket borde bli mer vänskapligt. Kinas alternativ på sikt är nämligen att utveckla en närmare finansiell och militär allians med Ryssland. Båda dessa länder satsar just nu på militär upprustning, men en verklig allians skulle ta minst tio år att bygga. Fram tills dess får vi vänja oss vid hybrid- och proxykrig som i Ukraina och Syrien.
  Soros är kritisk till de framväxande “partnerskap” som utesluter Kina, framför allt TPP som är ett syskonavtal till det i europa aktuella TTIP. Dessa avtal borde bromsas i världsfredens namn, menar Soros. Men framför allt föreslår han en reform av IMF.
  Vart femte år gör IMF en översyn av innehållet i den valutakorg som kallas SDR, härnäst mot slutet av detta år. Kriteriet är att valutorna ska “handlas fritt”, vilket tycks utesluta Kinas renminbi – men tidigare har både yen, franc och riyal tagits in i korgen trots att deras kurser inte flöt fritt på en global finansmarknad. Alltså borde det nu även gå att ta in renminbin, menar Soros och ger därmed sitt stöd till den kampanj som bedrivs av Kinas regering. Problemet är att USA har vetorätt i IMF, vars styrelse ska diskutera SDR-korgen nu i oktober. En rimligt förhoppning, menar George Soros, är att skjuta upp beslutet till 2016 och sen hoppas på att inte presidentvalkampanjen i USA ska bli en uppvisning av att driva en hård linje mot Kina. För misslyckas det monetära närmandet mellan USA och Kina, kommer en rysk-kinesisk allians att framstå som oundviklig.

(Och därmed är vi nästan tillbaka där dessa anteckningar började, i frågan om att klumpa samman “emerging markets”.)

Det kommer nog ytterligare ett par inlägg baserade på högsommarens nyhetsanteckningar.