Piratstreamingen i mediehistorien

När jag ombads att kommentera stängningen av Swefilmer, påpekade jag först att jag saknar närmare koll på piratstreaming. Jag vet inte så noga vilket utbud dessa tjänster har, eller vilka annonsörer som finansierar det hela. Det hänger samman med att jag för egen del faktiskt aldrig tittar på videoströmmar, med undantag för enstaka minuter på Youtube/Vimeo. Om jag hittar något där som jag verkligen vill se, då laddar jag först hem det med Offliberty. Samma sak med SVT Play – jag strömmar aldrig direkt därifrån, men tankar hem en hel del med Pirateplayer. (Även om bara en liten bråkdel av det nedtankade någonsin blir tittat på.)
Övriga videostreamingtjänster har jag aldrig ens prövat. Vare sig betal- eller piratvarianterna. Det intresserar mig inte. Så jag är övertygad om att andra har mer att säga om piratstreamingens roll i samtida videodistribution. Men nu blev jag ändå, mitt i semestern, telefonintervjuad av DN och ETC.

Jag understryker den stora skillnaden mellan fildelning och piratstreaming. Fildelningsnätverk bygger ju på distribuerade arkiv, delad bandbredd och att vem som helst har möjlighet att distribuera vad som helst; inslaget av centralisering begränsar sig till sökfunktionen som t.ex. kan tillhandahållas av The Pirate Bay. Piratstreaming är helt annorlunda och skiljer sig föga från laglig betalstreaming, i det att underhållning pumpas ut från en serverhall till konsumenter som har att välja mellan ett utbud som har bestämts av tjänstens ägare. Kostnaderna för bandbredd innebär att en piratstreamingtjänst måste dra in pengar från varje användare, vilket brukar ske genom reklam.
Därtill kommer en ytterligare skillnad, av rent juridisk art. Upphovsrättslagen bygger på en godtycklig skillnad mellan att “ladda ner” film och att “bara titta”, trots att streaming i praktiken bara är en form av nedladdning där det nedladdade strax raderas. Juridiken har säkert bidragit till att många i mainstreampubliken har valt att undvika nedladdning via fildelningsnätverk, till förmån för att använda piratstreamingsajterna – till glädje för de annonssäljare som tjänar pengar på piratstreamingen.

Hallandspostens ledarsida (liberal) levererade i morse en verkligt skruvad analys: “Slutet för olaglig strömning är här“. Snacka om forcerat historiserande! Ledarskribenten berättar sagan om det tidiga 1800-talets ludditer, vilka felaktigt beskrivs som motståndare till all teknikutveckling. Hen nämner hur de krossades av brittisk militär, vilket bäddar för artikelns slutkläm:

genom att skydda de senaste uppfinningarna säkrade ordningsmakten fortsatt tillväxt och teknikutveckling. Precis så bör man se polisens tillslag mot Swefilmer.

Lyckades någon hänga med i liknelsen? Tydligen menar den liberala ledarskribenten att Swefilmer – ett företag som distribuerar video och säljer reklam – är i stort sett samma sak som en militant motståndsrörelse bland utfattiga textilarbetare för 200 år sedan. Parallellerna slutar förresten inte där. Användarna av Swefilmer kan även “jämföras med gratisåkare i kollektivtrafiken”.

Ledarskribenten verkar också mena att skenrättegångar och dödsstraff är legitima medel för att stoppa piratstreamingen, kanske även gratisåkandet. Det var ju med dessa medel som brittiska ordningsmakten krossade ludditrörelsen vilket, enligt Hallandsposten, säkrade “fortsatt tillväxt och teknikutveckling”.

Under fildelningsdebattens dagar förekom det en hel del argument, från olika håll, om att teknikens utveckling minsann var förutbestämd, alltså meningslös att ifrågasätta. Företrädare för Piratpartiet anklagades för att vara teknikdeterminister, inte utan fog, men de var knappast ensamma i sin inställning utan i gott sällskap av underhållningsindustrier och antipirater.
Nu är läget annorlunda. För det första finns inga “pirater” som försvarar piratstreamingtjänster som Swefilmer, just eftersom piratstreaming saknar all den progressiva potential som finns i fildelningsnätverk. Däremot finns det antipirater som fäktar vilt och som i sin retorik är mer teknikdeterministiska än någonsin. Hallandspostens ledarskribent är bara ett exempel. Vederbörande är inte bara säker på att piratstreamingen är dömd att försvinna, utan även på hur den lagliga videodistributionen kommer att utvecklas.

Snart kommer konsumenterna inte ens att behöva betala, lovar ledarskribenten: “Nästa steg lär bli framväxten av fler reklamfinansierade strömningstjänster.” Jaså? Det gick inte så bra för Voddler, som skulle bli ett “Spotify för film”, på den tiden analogin betydde “gratis”. Reklam drog aldrig in i närheten av tillräckligt med stålar för att täcka licenskostnaderna för att on-demand-strömma nya filmer. Filmindustrin insåg detta från början och har knappast skäl att ändra sig nu, när de faktiskt röner vissa framgångar i att förmå folk att betala för abonnemangstjänster. Hallandspostens spekulationer om kommande gratistjänster är föga mer än teknikdeterministisk dussinretorik.

Teknikdeterministerna har fel, liksom juridikdeterministerna och affärsmodelldeterministerna. Piratstreamingens framtid är en öppen fråga. Tillslag som det mot Swefilmer är knappast avgörande på medellång sikt. Såvitt jag kan förstå är det i stället två andra faktorer som avgör hur det går med piratstreamingen.

För det första är dessa tjänster beroende av rejäla annonsintäkter. Det är en öppen fråga om det finns ett tillräckligt underlag av lagom ljusskygga annonsörer som kan betala tillräckligt mycket för att piratstreaming ska förbli lönsamt.
För det andra måste serverhallarna rent fysiskt bara placerade någonstans. Med de datamängder som måste pumpas ut är det kanske svårare att dölja placeringen, jämfört med hur t.ex. The Pirate Bay kunnat hoppa mellan tunnlade gömställen. Såvitt jag förstår har Swefilmers servrar i huvudsak befunnit sig i Ryssland och just utvecklingen i Ryssland kan i sammanhanget ha stor betydelse. Det finns alltså ett storpolitiskt moment. För bara ett par år sedan såg det ut som att en global upphovsrättsregim till slut höll på att etableras även i det ryska nätet. Men vad händer nu, efter att USA och EU har infört sanktioner mot Ryssland? Gissningsvis är den ryska statsapparaten nu måttligt intresserad av att skydda Hollywood. Det kan rentav finnas ett intresse från ryskt håll att tillåta piratsajter som i huvudsak konkurrerar med västägda underhållningsbolag. Internationella konflikter av detta slag har alltid varit en del av mediehistorien och det gäller även för frågan om piratstreamingens framtid.

3 kommentarer ↓

#1 J on 2 August 2015 at 3:10 pm

Tänkvärt! Vad tror du om förutsättningarna för en tjänst som Pocorn time, som kombinerar bittorrent och streaming?

#2 Olof on 3 August 2015 at 7:56 am

Jag måste erkänna att jag ibland söker på personer via telefonnummer via ett börsnoterat katalogföretag som sägs regelmässigt skicka ut bluffakturor, prylar jag köper på HM och importerar från Kina kanske hanteras av slavarbetare i sweatshops som förorenar miljön och ja, familjen har tittat på film på Swefilmer i bland. Alla dessa val av mig som konsument är lagliga vad jag förstår. Men jag tycker nog att det är en märklig expansion av det historiska Luddit-begreppet som handling välja att gå och handla butiksmalen köttfärs på ICA Maxi.

#3 De 400 piratslagen | FLM on 5 August 2015 at 8:09 am

[…] kan det vara värt att påminna om hur piratstreaming skiljer sig från fildelning. Så här sammanfattar historikern Rasmus Fleischer […]

Kommentera