K209: Allmän kristeori och vänsterborgerlig självförståelse

K-serien har nu pågått här på Copyriot i snart fyra år. Redan på ett tidigt skede användes begreppen vänsterborgerlig och högerborgerlig för att skilja på de två positioner som dominerar i den offentliga debatten om eurokrisen. Poängen med dessa begrepp är att de samtidigt visar på en gemensam grundförståelse av krisen som en avvikelse från ett ekonomiskt normaltillstånd, präglat av tillväxt. Skiljelinjen mellan “vänster” och “höger” i den politisk-ekonomiska debatten är alltså underordnad en mer djupgående åtskillnad mellan tre sätt att begripa ekonomiska krisfenomen; genom hela K-serien har skisserats en åtskillnad mellan borgerlig, tragisk och kritisk kristeori.

Samtiden surrar av kristeorier, av olika prognoser på hastigt eller långsamt förfall i olika samhällsfunktioner. Vissa kristeorier tas för givna i den politiska offentligheten, andra är utmärkande för olika motkulturer eller sekter. Ofta motsäger teorierna varandra diametralt. Alla kan alltså inte stämma.
Tvärtom – om det finns en sak som vi alla kan enas om, är det följande: det stora flertalet av alla tillgängliga kristeorier bygger på överdrifter, hjärnspöken eller lögner.
Mot bakgrund av denna insikt finns det vissa som skapar sig en identitet som krisförnekare. Som helst vill psykologisera allt tal om Krisen, varje ifrågasättande av Framsteget eller tanke på ett stundande sönderfall. Krisförnekarna påminner lite om nyateisterna i sin attityd. Precis som nyateisterna i själva verket gör sin humanism till religion, kan man säga att krisförnekarna har byggt en egen kristeori, där det är själva krismedvetandet som utgör krisen.
Det är inte möjligt att avfärda en kristeori enbart genom att peka på faktiska framsteg, för på något sätt måste man ändå förklara varför ett smygande krismedvetande har brett ut sig, eller de ständiga utbrotten av politisk och ekonomisk panik. En kristeori kan bara vederläggas av en annan kristeori. Så lyder en hypotes som funnits med i bakgrunden till de senaste hundra inläggen i K-serien: ingen kommer undan kristeorin. Alla människor är kristeoretiker.

Jag fann det intressant att studera de positioner som intogs i kommentarerna till ett tidigare inlägg i serien (K196). På den högerborgerliga flanken återfanns signaturen “Anon“, som influeras av Ludwig von Mises. Anon hävdade att länderna i Sydeuropa bara “vill slippa betala för sin kreditkonsumtion och låta Tyskland bära bördan för deras oansvariga beteende”; därtill jämförde hen Grekland med en heroinist, vars liv endast kan räddas genom att tillflödet av drogen stoppas. “På samma sätt kan inte den kreditdopade ekonomin förbättras genom en mer expansiv penning- och finanspolitik.”

Ur helt annat perspektiv kommenterar signaturen Bengt O, som även driver bloggen Euroflarn. Att han skyller eurokrisen på “en finanspolitik grundad på urmodiga idéer från 1930-talets Tyskland”, tolkar jag som en rätt typiskt vänsterborgerlig kristeori.
Det intressanta är att Bengt O själv inte verkar anse att det är fråga om kristeori. Han driver linjen att det inte finns någon ekonomisk kris i Europa:

tänk om krisen i allt väsentligt skulle visa sig vara ett hjärnspöke hos marknadskasinots spelare och nationalister som till varje pris vill sabotera ett överstatligt samarbete?
/…/
Vad är det för “kris” vi diskuterar? Aktiekurser går upp och ner beroende på vad marknadskasinots aktörer för tillfället tror att andra tror att de tror skall hända osv. Gissar man rätt kan man göra ordentliga vinster. Men allt det där har ju föga att göra med den verkliga, reala, ekonomin där folk tillverkar saker eller erbjuder tjänster, köper och byter.
/…/
Hela krisdiskussionen rör sig alltså i skenvärld långt avlägsen från den reala ekonomin. Den “kris” vi kan se i Europa exemplifierad t.ex i Sverige med en orimlig “naturlig” arbetslöshetsnivå, negativa räntor och deflation, minskande handelsöverskott och erbarmlig tillväxt är en politisk kris. I land efter land för man en finanspolitik grundad på urmodiga idéer från 1930-talets Tyskland utan större relevans i dagens samhälle.

Ja, tänk om krisen bara skulle vara ett hjärnspöke som brett ut sig i samhället? Intressant tanke! Men frågan kommer genast i retur: vad är orsaken till att en misstro på tillväxten och/eller välfärdsstaten har brett ut sig? Varför har det skett just nu? Bengt O antyder att det är finanskapitalister och nationalistgrupper som avsiktligt, kanske i en hemlig allians, har planterat tanken på en ekonomisk kris i syfte att få driva igenom sina intressen. Analysen glider bort från ekonomikritik, några snäpp i riktning mot konspirationsteorin. Men det är fortfarande fråga om kristeori. Bara det att krisen, enligt Bengt O, inte är “ekonomisk” utan “politisk”.

I ett inlägg raljerar Bengt O över “alla kristeoretiker, panikmakare och paleomarxister”. Även i andra sammanhang har han velat klistra etiketten “paleomarxistisk” på just Copyriot. Det är oklart vad han menar med begreppet. Om han har läst vad som skrivits på Copyriot om ekonomikritik ryms förvisso en hel del hänvisningar till Marx, men med en konsekvent distans till den traditionella marxismen. “Paleomarxism” verkar för Bengt O syfta på alla slags analyser som tar fasta på att kapitalismen rymmer en inneboende motsättning som kommer till uttryck i kriser.

Må vara att Bengt O tänker sig kapitalismen som ett i grunden stabilt tillstånd som kan vara för evigt (förutsatt att tillståndet inte störs av “marknadskasinots spelare och nationalister”). Detta är det synsätt som dominerar både till vänster och till höger. Men även om han vill skylla eurokrisen på politiska sammansvärjningar i stället för på kapitalets inre motsägelse, är analysen för den skull inte mindre kristeoretisk. Allt han gjort är att ta ställning för en kristeori mot en annan.

Nu tar jag semester ett tag, så det kan dröja innan jag läsa eller besvara nya kommentarer. Däremot har jag skrivit ut en hel del gamla inlägg ur K-serien, inklusive spännande kommentarstrådar, som jag ser fram att bearbeta under kommande veckor.