K208: Grexitologi

Härom dagen skrev jag att Greklands regering ställts inför “ett falskt val mellan två slags devalvering: antingen en intern devalvering (austerity). eller en valutadevalvering (grexit)”. Mot detta påstående invända Gustav Ingman:

Men skillnaden är ju högst påtaglig. Det spelar roll om landet är med i EMU eller inte och det är inte obetydligt under vilka former ett utträde skulle ske.

Så låt mig förtydliga. Grekland hade kunnat lämna euron vid en rad tidigare tidpunkter och på olika sätt, mer eller mindre väl förberett, med eller utan att bilda nya allianser med länder utanför EU. När och hur det hade gjorts skulle ha spelat roll. Men det gjordes inte. Av allt att döma gjorde Syriza-regeringen inte ens upp någon “plan B” för utträde ur euron; detta eftersom varje rykte om sådana planer skulle äventyra “plan A”, som var att stanna i euron och förhandla till sig skuldavskrivningar.

Till slut, i juli 2015, när saken förra veckan ställdes på sin spets, då återståd det inte längre något verkligt val. Greklands regering hade att välja mellan två lika förnedrande och förödande former av devalvering. Nu valde de att böja sig för trojkan. Det är lätt att säga att alternativet, att lämna euron, skulle ha varit bättre. Men det är lite för lätt att då tänka sig att en sådan åtgärd skulle ha blivit förberedd på ett sätt som faktiskt inte har skett.

Gustav Ingman skriver:

Med en valuta i fritt fall skulle importprodukter bli alt svårare att få tag på. Vi talar här om brist på grundläggande varor som medicin, mat och bränsle. Detta är inte oöverstigliga hinder. Den stora ekonomiska nedgången som Trojkans skuldvillkor har skapat stora outnyttjade arbetskraftsreserver och produktionsmedel vilka snabbt skulle kunna mobiliseras igen. Och till stora delar kommer produktion av mat och medicin gå att skapa med inhemska resurser. Men ransonering skulle antagligen krävas.

Har verkligen Grekland de produktionsmedel som krävs för att, på kort varsel, bli självförsörjande på mat och mediciner? Jag har inte titta närmare på saken, men har mycket svårt att tro det. Och eftersom bränsle måste importeras, lär det bli fruktansvärt hårda bränsleransoneringar om Grekland ska devalvera sin valuta.

Och till råga på allt dyker det nu upp svenska högertomtar som påstår att allt blir bra om bara Grekland övergår till bitcoin, “som bygger på matematiska principer som är eviga”.

Från brittiskt vänsterhåll lanseras slagordet “lexit“, left exit, men det syftar på en allmän inriktning på att efter hand bryta upp valutaunionen – vilket är något helt annat än att rädda ett euroland som står inför en akut skuldkris. Av alla tänkbara EU-utträden skulle nog ett brittiskt vara det minst dramatiska. Just därför är de brittiska debattörerna som diskuterar “brexit” också de minst intressanta i det större sammanhanget, även om de råkar debattera på ett språk som alla förstår.

Parallellt med alltsammans bubblar frågan om Tysklands möjliga utträde ur euron, som är notoriskt svår att bli klok på. För utanför Tyskland hävdar nu en hel del att det skulle vara bra för alla om Tyskland bara kunde lämna skiten, men i Tyskland är detta alternativ kraftigt förknippat med en självgod, aggressiv högernationalism.