K207: Kriminaliteten som ökar och minskar på samma gång

Kriminaliteten eskalerar! Så lyder en av de mest välkända kristeorierna. Genom hela det moderna samhället, nästan oberoende av ekonomiska konjunkturer, löper varningsropen om att samhället är på väg att upplösas i laglöshet. Känslan av en ökande brottslighet ligger till grund för såväl politiska som litterära succékoncept. Och i dag har snart sagt varje svensk små- eller förort en egen Facebookgrupp för de småborgerliga element som älskar att vältra sig i sina egna fasor över kriminalitetens upplevda frammarsch. Ständigt går ryktet om att ordningsmakten står handfallen inför buset. Här krävs en upprensningsaktion!

Det råder inget tvivel om vilka politiska krafter som är bäst på att spela ut dessa känslokort. Det går nästan att använda som alternativ grundval för en höger-vänster-skala; det är kort sagt högern, särskilt den radikala eller extrema högern, som vill sätta kampen mot kriminaliteten i centrum för all slags politik. (En kamp som i extremfallet innebär att man även bildar stormtrupper som använder kriminella metoder i kampen mot “de kriminella”; fascismen som undantagstillstånd.)
Vänstern, å andra sidan, tenderar att se olika slags brottslighet som symptom på missförhållanden i samhället. Ur ett vänsterperspektiv framstår “brottsbekämpning” alltid som otillräckligt eller missriktat. Det är tveksamt om någon vänsterrörelse någonsin har vunnit någonting på att varna för “den ökande brottsligheten”.

Så visst förstår jag varför vänsterjournalisten Petter Larsson går in för att motbevisa förställningen om en ökad kriminalitet. Tvärtom, menar han, finns det en massa tecken på motsatsen. På att “brottsligheten sjunker över hela västvärlden. Mord, rån och stölder blir färre. Vi har blivit säkrare.” (Vi? Säkrare?)

Politikerna varnade under hela 1990-talet, och ännu i denna dag, för att västvärlden var på väg att sjunka ner i ett träsk av droger och våldsbrott. Från höger drev man på för fler ­poliser och längre straff. Radikal­högern varnade som alltid för de kriminella utlänningarna. Och vänstern luftade sin klassiska tes om hur ­ekonomisk nedgång och ökad fattigdom driver fram brotten.

För ett år sedan kritiserade jag Petter Larsson för “kristeoretisk positivism”. Nu ska jag göra något liknande. Jag vill ifrågasätta grunden för hans tvärsäkra påstående om att “kriminaliteten minskar”. Det betyder inte att jag menar att “kriminaliteten ökar”. Vad jag vill ifrågasätta är själva frågeställningen, själva möjligheten att kvantifiera något som kallas “kriminaliteten”. Kort sagt tror jag att kriminaliteten kan öka och minska på samma gång, beroende på hur man mäter.

Först det triviala påpekandet: att antalet anmälda brott ökar (och har ökat stadigt sedan 1950-talet) betyder givetvis inte att att den faktiska brottsligheten ökar. Det kan även bero på att fler brott blir anmälda. Det kan handla om försäkringsbolag som kräver en anmälan för att betala ut ersättning. Eller om hur skolor numera har infört regler om att polisanmäla varje gång en elev misshandlar en annan elev. Eller om hur väktarbolagen alltid slänger in en motanmälan om “våldsamt motstånd” när någon anmäler våldsamma väktare.

Ändå fortsätter nyhetsjournalister att i vissa lägen tolka anmälningsstatistik som om den var brottsstatistik. Valrörelsen 2014 påstods t.ex. ha varit “våldsammare än någonsin”, men som Gustav Ingman har påpekat grundades detta i att polisen infört en ny taktik byggd på att man delar ut en ”ordningshållande befallning” till en folkmassa som t.ex. buar ut nazister, varpå alla som fortsätter att bua genast kan räknas som brottslingar.

Lagen skapar brottet. Eftersom lagen ständigt ändras, blir vissa handlingar kriminaliserade medan andra blir legaliserade. Detta går inte att bortse ifrån om man vill jämföra brottslighetens utveckling över tid. (Jag har förresten alltid undrat hur kriminologerna ställer sig till att upprätthålla en vetenskaplig disciplin vars början och slut bestäms av lagen och kan ändras när som helst.)

Till detta kommer frågan om hur man ska väga olika brott mot varandra. Både ett snatteri och ett mord räknas som ett brott, men betyder det att de ska väga lika tungt i en brottsstatistik? Den som påstår att brottsligheten ökar, eller att den minskar, måste klargöra vilken viktning som gäller.

Åter till Petter Larsson. Han lutar sig i första hand på två mått. Å ena sidan hur många människor som i enkäter uppger att de har blivit utsatta för brott (vilket missar brott mot juridiska personer, som han själv påpekar). Å andra sidan tittar han på antalet dödsfall till följd av våldsbrott. Det är förvisso möjligt att färre döda även kan bero på en förbättrad sjukvård, men Petter Larsson visar ändå övertygande på att våldsbrotten i Sverige har avtagit:

Förklaringen är förmodligen att vi ­inte längre råsuper på nordiskt vis och dödar varandra på fyllan lika ofta. Och att föräldrar inte längre slår ihjäl sina barn – det dödliga våldet mot barn har halverats, tack var tidigare och bättre sociala insatser.
Andelen personer som misshandlats har i stort sett legat still sedan 1990. Men sjukvårdsdata tyder på att den grova misshandeln, där offren hamnar på sjukhus, har minskat.

Vidare skriver Petter Larsson att egendomsbrotten har minskat under 2000-talet, vilket anses kunna förklaras genom bättre lås, larm och övervakningsutrustning. Men definitionen av “egendomsbrott” är snäv; dit räknas bara stölder och inbrott, inte bedrägerier och ekobrott där det finns en klar ökning i antalet som anser sig utsatta.

Inte heller räknas överträdelser mot upphovsrätten som “egendomsbrott”, trots att det ofta har påståtts att upphovsrätten är en äganderätt. Oavsett vilket, kan det noteras att hela fildelningsfenomenet verkar ha hamnat utanför diskussionen om brottslighetens eventuella ökning eller minskning. Kan man verkligen bortse från att ett antal miljoner medborgare under 2000-talet regelbundet har ägnat sig åt en handling som efter hand klassades som brottslig?
Förvisso kan det ha skett en minskning under 2010-talet, med skiftet från lagringskultur till streamingkultur. Likväl utgör den otillåtna kopieringen på internet, om man ska vara petig, en masskriminalitet som saknade motsvarighet under 1900-talet. Förvisso är det inte sådana förseelser som vi tänker på när vi talar om “brottsligheten”. Men det är nödvändigt att ställa frågan om dess plats eller icke-plats i brottsstatistiken.
Något liknande kan sägas om bruk av narkotika. Här saknas brottsoffer, så det dyker inte upp i statistik över upplevd utsatthet. Och endast en liten bråkdel av allt knarkande blir någonsin polisanmält. Är detta relevant eller irrelevant när man talar om den ökande eller minskande brottsligheten?

Petter Larssons artikel verkar alltså inte handla om “brottsligheten” i allmän mening, utan om vissa typer av brott, främst stölder (av materiella objekt) samt våldsbrott. Om vi bara accepterar denna avgränsning (och bortser från oklarheten i hur brottens grovhet ska viktas), har han rätt övertygande argument för sin tes: den totala omfattningen av dessa brott i Sverige och västvärlden verkar inte alls öka, utan minska.

Varför minskar då dessa brott? Petter Larsson nämner den demogratiska faktorn som en viktig del:

Med en åldrande befolkning och färre tonåringar och unga vuxna, begås alltid färre brott. Det har, det erkänner de flesta, antagligen spelat roll, men kan knappast förklara mer än en del av utvecklingen.
Till de mer populära teserna i USA hör också att massfängslandet av unga ­svarta män har haft effekt. Fångpopulationen i USA har femdubblats sedan 1970-talet. 40 procent av dem som fängslas är svarta – samtidigt som de utgör 13 procent av befolkningen. Var tredje svart man utan collegeutbildning har suttit inne innan han fyllt 35. /…/
Som förklaring låter det kanske ändå rimligt? Med fler poliser och fler bakom lås och bom, sjunker brottsligheten. /…/
Men varför, i så fall, faller brottslig­heten också i länder som Tyskland, Holland och Sverige, där antalet fångar minskat?
/…/
Svårigheten att reda ut orsakerna, i synnerhet om man vidgar perspektivet till flera länder, har fått många forskare att tala om en bred trend av kulturell ­civilisering som den felande faktorn. ­Våra samhällen blir undan för undan fredligare, vi accepterar inte våld och brott, de kulturella normerna har förändrats.
Det låter ju onekligen hoppfullt. Men hur mäter man egentligen sådant? Och hur hänger det ihop med det faktum att brottsligheten steg under hela efterkrigstiden – för att sedan plötsligt falla de ­senaste 20 åren? Varför just nu?

Civiliseringsteorin lanserades år 1939(!) av sociologen Norbert Elias och har förblivit vetenskapligt omstridd. Härom året populariserades teorin på nytt av Steven Pinker. Till stöd för tesen om en allt fredligare mänsklighet anfördes då “den långa freden” efter 1945. Det ska nämnas att boken utgavs precis innan den senaste våldsexplosionen i Mellanöstern, innan konflikten i Ukraina. Den fick kritik för faktafel och för att ha bortsett från våldets centralisering i statsmakten. Steven Pinkers förklaring av massfängslandet av svarta män i USA – att det skulle bero på sönderfallna familjer – kritiserades av John Gray, som påpekade att de sönderfallna familjerna snarare är en konsekvens av att så många svarta män kastas i fängelse, framför allt för narkotikabrott.

Åter till saken.
Det är inte fel att påstå att “brottsligheten minskar”.
Det är heller inte fel att påstå att “brottslighen ökar”.
Båda påståendena kan stämma på samma gång. Allt kokar ner till den godtyckliga innebörden av “brottsligheten”. Det finns mer än ett sätt att kvantifiera denna storhet.

Uppenbarligen finns det ett stort politiskt behov – hos högern i allmänhet och extremhögern i synnerhet, samt hos polisen som vill ha större resurser – att slå fast att “brottsligheten ökar”. När detta påstående ifrågasätts finns alltid en smart utväg, som är att i stället prata om “den grova brottsligheten”, eller “den organiserade brottsligheten”. Läskigheten kan understrykas genom att språket strösslas med adjektiv:

Den grova organiserade brottsligheten består av individer som organiserar sig i hierarkiska strukturer eller föränderliga nätverk. De ägnar sig åt brottslighet såsom narkotikahandel, rån och bedrägerier satta i system, planmässiga grova stölder, rå utpressning och hänsynslös människohandel.

År 2008 beslutade regeringen om en “en bred mobilisering mot den grova organiserade brottsligheten“. Även här finns det ett stort godtycke i avgräsningen, precis som i snacket om “organiserat tiggeri”. En organisationsforskare skulle nog säga att all brottslighet är “organiserad”, möjligen med undantag för rena impulshandlingar. En fördel med att tala om “organiserad brottslighet” kan vara att begreppet är alltför luddigt för att kunna bli en statistisk kategori i kriminologisk forskning – vilket innebär att polisens egna experter kan behålla en större auktoritet.
Ändå finns det siffror som pekar i tydlig riktning. antalet stora rättegångar ökar kraftigt. Det kan delvis bero på att bevisning som bygger på digital övervakning tar mer tid att granska, men också på att brotten har begåtts av stora organisationer.
Att “den organiserade brottsligheten ökar”, samtidigt som brottsligheten i allmänhet eventuellt minskar, skulle betyda att det som sker är att en amatörmässig verksamhet har blivit mer professionell. Vilket knappast är ägnat att förvåna.

PS.
Jämför gärna med K194: Produktiviteten som ökar och minskar på samma gång!

Uppdatering: På tal om demografin, så rapporteras från Japan att pensionärerna har gått om tonåringarna i brottsstatistiken!