K205: Sju anteckningar om läget i Grekland

Vad var det vi sa? Jo, redan i fjol, innan Syriza bildat regering i Grekland, sa vi att det verkade vara kört för dem. Redan då noterade vi att Syriza var “i full färd att integrera sig i det krisförvaltande maskineriet”. Nu är överenskommelsen med trojkan klar. Grekland blir till Europas nya koloni. Vad mer kan sägas? Här bara några hastiga tankar:

1.
Syriza har förnedrats. Det var väl själva poängen? Allt pekar ditåt. Visst är det klart att Tyskland månar om sina bankers pengar. Men när greklandskrisen verkligen ställdes på sin spets, handlade det inte om den eventuella återbetalningen av skulder. Inte om en transaktion som någonsin kan avslutas med ett leende handslag. Inte om simpel ekonomi, utan om slug politik. Det handlade om att förnedra Greklands socialdemokratiska regering.
Varför? För att den nya grekiska socialdemokratin, i form av partiet Syriza, står som förebild för en ny socialdemokrati även i andra delar av Europa, där den gamla socialdemokratin har kollapsat eller hotar att kollapsa. Framför allt snackar vi då om Spanien, som håller val i december, och där all dramatik kretsar kring det vänsterpopulistiska uppstickarpartiet Podemos, som har Syriza som förebild. Ett segerrikt Syriza hade givit Podemos vind i seglen. Omvänt borde ett förnedrat Syriza, som snart kanske tvingas utlysa nyval, innebära kraftigt minskade utsikter för Podemos. Det är väl givet att Tyskland m.fl. har tagit in detta i sina beräkningar.

2.
Vad betyder detta för det politiska klimatet i Grekland? Svårt att säga. Oavsett om Syriza splittras eller ej, verkar drömmen om en ny socialdemokrati ligga i ruiner. Vad som kommer i stället är oklart. Det behöver inte innebära att nazistpartiet Gyllene gryning flyttar fram sina positioner. Men risken finns. Nyligen avgångne finansminstern Yanis Varoufakis säger i en intervju:

If our party, Syriza, that has cultivated so much hope in Greece … if we betray this hope and bow our heads to this new form of postmodern occupation, then I cannot see any other possible outcome than the further strengthening of Golden Dawn. They will inherit the mantle of the anti-austerity drive, tragically.

3.
En kupp? Ordboksdefinitionen talar om kuppen som en “överraskande manöver” varigenom någon tilltvingar sig makt. Tankarna går ofelbart till militärkupper, som den i april 1967 då grekerna vaknade en morgon och radion bara spelade marschmusik. Men militärkuppen är bara en form av statskupp. Det som sker i Grekland är väl knappast heller en statskupp i traditionell mening, även om slutresultatet kanske blir likartat.
(Ordet “kupp”, som i franskans coup d’état, kan förresten spåras via latinets colaphus till gammalgrekiskans ??????? (kólafos) som betyder “knytnävsslag”.)

4.
Angus Cameron, forskare i finansiell geografi, frågar:

Is #ThisIsACoup the beginning of the end of Westphalian national sovereignty, or merely the confirmation that it’s already long dead?

Nu är ju Grekland knappast den första stat som, under bördan av skulder, förlorar sitt politiska självbestämmande. Det är tveksamt om just greklandskrisen i det långa loppet kommer att framstå som någon milstolpe i detta hänseende. Men poängen ligger i själva tidsperspektivet. Westfaliska freden år 1648 brukar ses som födelsen för det moderna statssystemet, byggt på erkända gränser och (i formell mening) nationellt självbestämmande. Trehundra år senare, år 1948, tycktes detta system livskraftigare än någonsin, med en massiv avkolonisering i startgroparna. Men kommer det fylla fyrahundra år som annat än en tom kuliss?

Nationellt självbestämmande har aldrig existerar i absolut mening. Alla moderna stater har varit beroende av kapital, först i form av guld, sedan i form av kredit. Räntorna på statsobligationer har sedan länge varit ett mäktigt medel att begränsa det politiska handlingsutrymmet. Men kärnan i den nya överenskommelsen verkar ju vara att Grekland öppet erkänner sin ickesuveränitet. Vilka lagar som ska stiftas dikteras i detalj av trojkan, via någon form av “kommissariatsfunktion”. Alltså är det fullt rimligt att tala om diktatur – men bara om man samtidigt är beredd att ifrågasätta den liberala motsatsställningen mellan diktatur och demokrati.

5.
50 miljarder euro ska skrapas ihop genom privatiseringar i Greklands infrastruktur: elektricitet, järnvägar, flygplatser, hamnar. Redan nu snackas det om att Danmarks största företag Maersk har för avsikt att köpa hamnarna i Pireus (Aten) och Thessaloniki. Men även intressenter från Kina och Ryssland har på senare år visat ett strategiskt intresse för Greklands hamnar. Framför allt har Rysslands statliga järnvägsbolag visat upp långt skridna planer på att köpa hamnen i Thessaloniki. Tidigare i år slöt det krisdrabbade Cypern ett avtal med Ryssland om att låta ryska militärflottan använda dess hamnar. Så i slutändan kokar privatiseringarna ner till ett geopolitiskt maktspel. Vad händer om Ryssland bjuder över Maersk?

6.
Därtill sägs det att Grekland har gått med på en lång rad s.k. skattereformer, där höjd moms utgör den centrala punkten. Men det handlar också om att avskaffa den subventionering av turistindustrin som länge har tillämpats i Grekland, i form av lägre moms på vissa öar, vilket i praktiken innebär att öarna fungerar som särskilda exportzoner.
Åtgärden kommer givetvis att sänka Greklands konkurrenskraft. Man undrar mest hur EU kunde tillåta sådana exportsubventioner från första början.
Hur som helst är detta en marginell åtgärd i det större sammanhanget. Och för de allra rikaste lyxturisterna kompenseras det mer än väl av kommande utförsäljningar av lyxvillor och hela öar i den grekiska övärlden.

7.
Hade det varit bättre för Grekland att lämna euron? Knappast. Landet stod inför ett falskt val mellan två slags devalvering: antingen en intern devalvering (austerity). eller en valutadevalvering (grexit). Möjligen kan man anklaga Syrizas ledning för att på sistone ha förvärrat det hopplösa läget genom att inte ens överväga “plan B”, men det gäller att se likheterna mellan de båda planerna. Theodoros Karyotis skriver:

Syriza’s leaders detached themselves from the party base and their former allies within the movements, and stubbornly resisted a public debate on the elaboration of a ‘Plan B’ outside the Eurozone, should the ‘Plan A’ of an ‘end to austerity within the Eurozone’ fail, for fear that this would be used against them by the pro-austerity opposition as proof that they had a hidden agenda from the very start. /…/
Plan B, promoted in various forms by Antarsya, the Communist Party and Syriza’s own Left Platform advocates a productive reconstruction outside the Eurozone. Although increasingly popular after the inflexibility of the European project has been made evident, it is still a productivist, state-centric, top-down plan that doesn’t put into question the dominant meanings of capitalism: endless capitalist growth, an extractive economy, the expansion of production, credit and consumption. Furthermore, by promoting national entrenchment it entails the danger of authoritarian deviations. /…/
Now is the moment for a broad alliance of social forces to bring forward a ‘Plan C’, based on social collaboration, decentralized self-government and the stewardship of common goods.