K204: Greklandskrisen som en del av eurokrisen; eurokrisen som en del av den globala krisen

En fråga tycks lura strax under ytan i varenda debattinlägg om krisen i Grekland. På ytan handlar debatten mest om vem som är skyldig och vad som bör göras. Endast indirekt berörs den mer grundläggande frågan om Greklandskrisens större sammanhang, i tid och i rum.

Helt i linje med den nationalekonomiska förståelsen kriser, utgår man från tanken att patienten som ska behandlas är en nation, “Grekland”. Nationen är alltså som en kropp, vars hälsa kan avgränsas från andra kroppar. Men medan vissa läkare anser att sjukdomen är självförvållad genom överkonsumtion, menar andra att det finns ett smittsamt inslag som bör begränsas i övriga kroppars intresse. Eller?

Å ena sidan de debattörer som pekar ut Grekland som en grotesk och korrumperad avart till stat, vilket ofta (men inte alltid) innebär att krisen skylls på “grekerna”.
Å andra sidan de som ser Grekland som en skådeplats för eurokrisen, som en av flera stater som drabbats i en skuldkris i kölvattnet av finanskrisen 2008 – vilket i förlängningen beror på en kris i den politiska konstruktionen av EU.

Det borde inte råda något tvivel om att det andra synsättet är vettigare än det första. Men i någon men kan det ändå vara en skenbar motsättning. Att det blev just Grekland som drabbades hårdast i eurokrisen har givetvis sina skäl, som t.ex. kan sökas i en korrumperad statsapparat och låg produktivitet jämfört med övriga eurozonen. Om dessa brister skulle ha “rättats till” för tio år sedan, skulle Grekland ha haft en bättre konkurrensposition när eurokrisen slog till. Men det skulle kanske bara betyda att andra stater hade drabbats desto hårdare. I varje tävling måste någon vara sämst. Det betyder dock inte, i det större perspektivet, att kriser kan förebyggas genom förbättrade tävlingsresultat. De kanske bara flyttas vidare. Frågan som måste ställas är ju om tävlingsreglerna över huvud taget är rimliga.

Vi måste gå längre. Analysen kan inte stanna vid ett val mellan två förklaringar, Greklandskris eller eurokris. För tydlighets skulle kan vi konstruera en längre kedja av mängder och delmängder. Vad sägs om följande?

  1. Greklandskrisen är en del av eurokrisen.
  2. Eurokrisen är en del av den globala finanskrisen som kulminerade 2008, närmare bestämt en följd av de åtgärder som då vidtogs för att rädda bankerna och finanssystemet.
  3. Denna senaste finanskris måste begripas som en del av en ihållande krisprocess i kapitalismen som helhet, en krisprocess som pågått i åtminstone 30–40 år och bland annat resulterat i stigande arbetslöshet, växande skulder och skapandet av allt större finansbubblor spricker i allt större krascher.

Jag tror att många läsare av denna blogg – men långt ifrån alla – kan hålla med om denna skissartade grundstruktur för hur vår krisepok ska begripas. Men vilka logiska kategorier är det vi mobiliserar här?
Ovan uttryckte jag mig i termer av mängder och delmängder. Egentligen misstänker jag dock att mängdläran leder helt fel. Om vi tänker oss Greklandskrisen som blott en “delkris”, alltså en delmängd av eurokrisen, betyder det att alla element som utgör Greklandskrisen även utgör eurokrisen. Vad som här menas med ett “element” är oklart, men det hela vetter åt en additiv förståelse av kriser, där eurokrisen uppfattas som summan av de europeiska nationernas egna kriser. Och går det då att tänka kapitalismens långa krisprocess som någonting mer än bara summan av en massa finanskrascher?

Uppenbarligen finns det stora begränsningar i att tänka kriser genom en ontologi byggd på mängder och delmängder. Mot alla ontologiska förståelser av samhällsfenomen kan vi ställa tanken på en samhällelig totalitet. Dialektiken opererar inte med mängder och delmängder, utan skiljer mellan väsen och framträdelse. Tillämpat på kristeori kan vi då tänka oss Greklandskrisen som en framträdelseform för eurokrisen, som i sin tur är en framträdelseform för en större krisprocess i den kapitalistiska världsekonomin – och kanske spåra alltsammans tillbaka till ett innersta väsen; kapitalet som “processerande motsättning”. Detta kan vi kalla en negativt dialektisk kristeori.
En sådan förståelse betyder inte att det är ointressant att analysera de speciella villkoren i t.ex. Grekland och dess betydelse för hur krisen spelas ut. Krisens “väsen” bestämmer inte krisens “framträdelse”. Det hade kunnat gå på en massa andra sätt. Långa serier av politiska vägval hade kunnat leda till en bättre konkurrensposition för Grekland på marknaden, vilket hade betytt att eurokrisens tyngsta bördor hade drabbat invånarna i något annat land. Om det alls hade blivit någon eurokris.
Varje enskild “krisframträdelse” hade kanske varit möjlig att undvika. Men bara till priset av att krisen hade trätt fram någon annanstans, på annat vis. Så länge krisens väsen består, går det inte att undvika att den framträder; någonstans och i någon form. Enligt ett sådant synsätt är alltså eurokrisen alltså någonting mer än bara summan av sina delar – och ingen kris kan någonsin lösas genom att krisdrabbade länder förbättrar sin konkurrenskraft.

7 kommentarer ↓

#1 S on 9 July 2015 at 5:47 pm

Vad tror du, kan även överstatliga organisationer hamna i skuldkris? Låt säga att en ECB-bubbla blåses upp för att baila ut de nationella skulderna, kan detta då så småningen landa i att ECB (och hela EU) hamnar på pottkanten? De här skuldbubblorna framstår alltmer som en övertänkt och effektiv geopolitisk strategi. Jag är inte säker på att det är ett misslyckande utifrån föresatserna.

#2 T on 9 July 2015 at 7:20 pm

Angående tanken om nationen som “patient” och Grekland… Den fascistiska grekiska juntan gillade just den liknelsen:

We are in front of a patient who we have on a surgical bed, and who, should the surgeon not strap on the surgical bed during the operation and the anesthesia, there is a probability, rather than the surgery granting him the restoration of the health, to lead him to his death. […] The restrictions are the strapping of the patient to the surgical bed so that he will undergo the surgery without danger.

#3 e on 9 July 2015 at 10:00 pm

Mark Blyth är som vanligt obligatorisk läsning, för steg 1-2 åtminstone.
https://www.foreignaffairs.com/articles/greece/2015-07-07/pain-athens

#4 Karl on 10 July 2015 at 8:08 pm

Kanske ett sidospår här, men skuldkrisen har också avslöjat och accelererat Greklands politiska kris, vilket inte minst de senaste dagarna har visat. Det samhällsbygge och samhällskontrakt som brukar associeras med Andreas Papandreou, och som – kanske man vågar säga – kröntes med eurointrädet och med Aten-OS 2004, kan nu betraktas som slutligt upplöst. Det förklarar till exempel SYRIZAs nuvarande predikament. Man förespeglade sina väljare något av en väg tillbaka, men det finns ingen sådan väg.

Helt oavsett hur det går med helgens förhandlingar tror jag att den politiska krisen kommer att fortsätta att fördjupas och utrymmet för parlamentspolitiskt handlande att minska alltmer, fram tills dess att någon form av ny grund kan nås. Vad den skulle kunna vara lämnar jag åt de mer insatta att spekulera i. En militärkupp tror jag knappast på, men det finns förvisso andra otrevliga alternativ.

#5 Anon on 14 July 2015 at 6:07 pm

Greklands kris liksom finanskrisen liksom den större kris i vilka dessa ingår är inte en kapitalismens kris. Det är en kris för det välfärdsstatliga systemen som inom sig rymmer sådana påtagliga brister att dessa system inte kan hålla ihop. Det är därför privatiseringar och reformer krävs av ett land som Grekland men också av Sverige. Sverige har en strukturellt hög arbetslöshet och en omfattande bostadsbrist. Båda dessa brister beror på grundläggande fel i den välfärdsstatlitligamionstruktionen.

#6 rasmus on 14 July 2015 at 6:58 pm

Anon: Jag vet inte om du är samma “Anon” som kommenterat på en rad andra inlägg och som verkar sympatisera med den österrikiska skolan, men jag antar det. Då vill jag säga att jag uppskattar att du kommenterar men att du gärna får skaffa ett mer distinkt nick ;)

Vad menas med en “kapitalismens kris”? Det beror givetvis på hur man definierar “kapitalism”. På just den punkten tror jag nästan det blir helt meningslöst att diskutera om t.ex. ena parten utgår från Mises och den andre från Marx.
(För övrigt är det fullt tänktbart att en systemkris för välfärdssterna också är ett uttryck för en kapitalismens kris. Allt beror såklart på hur vi definierar välfärdsstat respektive kapitalism.)

#7 Anon on 15 July 2015 at 2:31 pm

Ja, det är riktigt att jag är densamme. Ett distinkt nick blir svårt då jag skulle glömma det själv. Texten talar för sig själv tänker jag. Du vet vad Mises definerar som kapitalism. Redan i sin tidiga kritik av planekonomin förklarade han att också välfärdsstaterna med tiden skulle bryta samman.

Jag kan inte betrakta detta som kapitalismens kris. Som du väl känner till menar österrikarna att konjunkturer och kriser är förutsägbara följdverkningar av framförallt manipulation av det monetära systemet men också andra skadliga regleringar. Den österrikiska skolan menar att valutamanipulation leder till felinvesteringar. Artificiellt låga räntor sporrar investeringar i sektorer som inte skulle ägt rum i en värld med marknadsränta. Offentliga sektor men också stora delar av den privata sektorn är idag ren nonsensverksamhet.

Ingen vill dock vidta de åtgärder som krävs för att få ordning i ekonomin. Mer krediter ska nu ges till Grekland. Så växer bubblan ytterligare och den stora kris som komma skall blir bara än värre. Grekland är den första europeiska stat som närmar sig den totala kollapen – statsbankrutt. Fler stater kommer följa i grekernas fotspår vad tiden lider om inget görs. Det som görs idag görs förvärrar bara läget. Det går inte att spendera och låna sig ur eländet.

En radikal lösning på Greklands situation vore att landet gick ur EMU, gick ur EU och slutligen att den grekiska statsmakten upplöstes. Med detta skulle det inte finnas någon grekisk stat att indriva medel från. Långivarna fick då stå med skäggen i brevlådan…

Kommentera