Förläggareföreningens ihärdiga vägran att tala om litteraturpolitik, eller om vad en digital bok är

Förläggareföreningen har gått ut i ännu en kampanj för “sänkt moms på digitala böcker” och framhärdar i sin majestätiska vägran att bemöta någon av alla de sakliga invändningarna.
Utgångspunkten är den subventionering av böcker och tidskrifter som Sverige införde år 2002, med stöd av riksdagens samtliga partier; en subventionering som tar sig formen av sänkt moms (6 % i stället för 25 %). Subventionen omfattar dock inte digitala tjänster som levererar via internet och dit räknas även s.k. e-böcker.

När nu Förläggareföreningen med förnyad kraft protesterar mot att “det modernaste bokformatet har 19 procentenheter högre moms än alla andra bokformat”, låter det på dem som att e-boken är ett bokformat. Men den är inte ett bokformat, utan flera. Dels finns det filer som laddas ner i t.ex. pdf eller epub, eller något ljudformat när det är fråga om ljudböcker, med vattenstämpel eller kopieringsspärr. Men det finns också e-böcker i form av s.k. appar, samt ett antal streamingtjänster som säljer abonnemang på tillgång till ett helt arkiv av e-böcker eller ljudböcker.

Just i fråga om streamingtjänsterna är Förläggareföreningens position mycket diffus. De två företag som deltar i kampanjen är Adlibris och Storytel; sistnämnda säljer alltså ljudböcker packeterade i abonnemang. Men det gör faktiskt även Spotify. Det finns en stor mängd ljudböcker tillgängliga i Spotifys utbud, även om dessa bara utgör en mindre del av totalutbudet. Betyder detta att Spotify ska kunna gå till Skatteverket och kräva lägre moms, om Förläggareföreningen får som de vill?
Exemplet är inte så långsökt som det låter. Att olika slags abonnemang slås samman hör till vanligheterna på den digitala marknaden. Säkerligen finns det företag som överväger att lansera superabonnemang som ger konsumenten tillgång till både musik och (ljud)böcker till en fast månadskostnad. Samarbeten mellan streamingtjänster och telekomindustrin är redan legio. Kunden betalar en månadskostnad för att få både underhållnings- och telekomtjänster. Om dessa tjänster ska ha två olika momssatser öppnas för ett enormt godtycke. Förläggareföreningens förslag skulle rentav kunna stå i vägen för möjliga affärssamarbeten mellan t.ex. Storytel och Telia.

Allt detta snickesnack om “det modernaste bokformatet” tjänar bara till att skyla över det faktum att Förläggareföreningen i praktiken har klamrat sig fast vid en modell där e-böcker (med undantag för ljudböcker) säljs i form av enstaka nedladdningar, inte som abonnemang. Inte för att jag menar att böcker borde säljas i en abonnemangsmodell – det skulle ju bl.a. innebära att böcker av olika kvalitet inte längre kan säljas till olika priser; i stället införs en fast ersättning per bok eller per boksida. Men nu finns det ändå en utbredd uppfattning om att streamingtjänster är bokmarknadens framtidsmodell. Förläggareföreningens tjat om att sänka momsen på e-böcker är bara ett sätt att undvika hela frågan.

Dessutom vägrar Förläggareföreningen att tala om tidskrifter. De låtsas som att momsfrågan bara handlar om böcker, men så fort man blandar in digitala tidskrifter blir gränsdragningsfrågorna ännu svårare.

Förläggareföreningens argumentation är ohederlig och deras taktik – att skyffla kända men godtrogna författare framför sig – är fegt.

Mycket av detta har jag sagt förr, t.ex. i Boken (2011). Ändå fortsätter kulturreportrar att agera språkrör åt Förläggareföreningens propaganda utan att ställa en enda motfråga. Därför glädjer det mig att läsa hur bokhistorikern Kristina Lundblad slaktar kampanjen i Sydsvenskan och motbevisar det fluffiga snacket om att sänkt moms leder till breddat läsande. Och i Expressen går författaren Malte Persson till attack mot Förläggareföreningen. Båda tar upp gränsdragningsproblemen, som är mer än bara en skatterättslig teknikalitet:

När Förläggareföreningen nu inlett en kampanj för sänkt moms på e-böcker måste man först av allt fråga sig vad en e-bok är för något. Att grubbla över den frågan blir dyrt för Skatteverket – hur ska man exempelvis bedöma interaktiva romaner som närmar sig datorspel eller film? Ett problem är också äganderätten. När man köpt något brukar man förfoga över det, men e-boken äger man inte, man får till exempel inte låna ut den. E-boken fungerar som en tjänst och kanske är det en av förklaringarna till dess ringa popularitet i Sverige.

Förvisso kan det tyckas absurt och ologiskt att ett verk spritt på ett sätt ska beskattas annorlunda än samma verk spritt på ett annat. Bristande logik är dock inbyggt i själva systemet med olika momssatser. De kommer alltid att orsaka gränsdragningsproblem, uppmuntra till fiffel, samt skapa krångel och extrakostnader för både företag och skattemyndigheter.
För rättar man till en godtycklig gränsdragning (mellan pappersbok och e-bok) så kommer man genast att få problem med en annan (mellan e-bok och mobilapp). Eftersom de största förlagen även är i appbranschen, ligger det självfallet i deras intresse att förskjuta gränsen.

Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder svarar i Expressen, men vägrar fortfarande ta i gränsdragningsfrågan. Hon vill främja e-böcker, men inte säga vad en e-bok är. Löjeväckande!

Malte Persson är konstruktiv nog att i sin slutreplik leverera ett litteraturpolitiskt alternativ, som f.ö. ligger helt i linje med vad jag själv har uttryckt i olika sammanhang. Linjen kan sammanfattas i tre punkter:

  • Avskaffa subventioneringen – höj momsen på böcker och tidskrifter från 6 % till 25 %. Därmed löser man inte bara gränsdragningsproblemen, utan får även in nya pengar till statsbudgeten.
  • Ge de insparade pengarna till biblioteken. (En del av dessa pengar kommer senare att slussas vidare till Författarfonden.)
  • Överväg att införa fasta bokpriser, vilket fungerar bra i stora delar av Europa. Frågan är inte enkel men förtjänar att utredas. Det är inte ens säkert att en prisreglering skulle leda till högre bokpriser överlag, även om pocketböckerna vid snabbköpskassan troligen skulle bli en smula dyrare.

Malte Persson sätter fingret på den litteraturpolitiska kärnfrågan:

Själv tror jag att man kunde göra mer för ungas läsning om man slutade att urskillningslöst momssubventionera allt från Dan Brown till Båtliv, och i stället gav den miljard eller två som det kostar till biblioteken.

Om detta vill Förläggareföreningen inte tala.

3 kommentarer ↓

#1 Anon on 6 July 2015 at 7:00 pm

Håll politiken utanför litteraturen!

#2 Magnus A on 7 July 2015 at 1:06 pm

Anon: det blir ju lite svårt. Om man med “litteraturen” menar något som är relaterat till “böcker” så är det ju redan separat momssats för böcker. Alltså är ett beslut att höja eller sänka den, eller även ett (icke-)beslut att behålla den, att betrakta som politik.

#3 Jag skriver om Bokvalet i UNT | Daniel Åberg – Författande, bokbransch, teknik och småbarnsliv on 8 July 2015 at 10:19 am

[…] Det har inkommit en del relevant kritik mot Förläggareföreningens kampanj Bokvalet på olika håll, jag skrev om Kristina Lundblads text i Sydsvenskan för några veckor sedan, och för några dagar sedan skrev Malte Persson i Expressen, och Rasmus Fleischer skrev med anledning av det en text i sin blogg. […]

Kommentera