To wonder why of Europe
Say your goodbyes to Europe
Swallow the lie of Europe
Our shared history dies with Europe
Mitt på det i övrigt instrumentala albumet Venice av den österrikiske kompositören Christian Fennesz, hörs plötsligt David Sylvian sjunga några textrader om Europas död. Om en diffus fruktan för framtiden och så något om att spara en cigarett till slutet.
Det låg nära till hans att att tolka Venice som ett temaalbum om europeisk identitet. Det hade spelats in sommaren 2003, alldeles efter att den USA-ledda invasionen av Irak genomförts trots kraftfulla protester i Europa, både på gatorna, från filosoferna och från regeringarna i länder som Frankrike och Österrike. Drömmarna om att “Europa” skulle bli en självständig röst i det nya seklets världspolitik, en så kallad “motvikt” till USA, låg i spillror. Kanske hörs något av detta på Venice. Där fanns en betydligt starkare melankoli än på Fennesz tidigare album Endless summer, som utgavs sommaren 2001, ett par månader innan sekelskiftesepoken definitivt tog slut.
Tanken på att en epok tagit slut kanske rentav frammanar paralleller till Venedig. Staden som långsamt sjunker ner i vattnet. Republiken som under senmedeltiden fick karaktären av världens centrum. Därefter följde en flera sekel lång politisk-ekonomisk nedgångsperiod, som samtidigt utgjorde en musikalisk guldålder. Antonio Vivaldi var verksam i en sönderfallande republiks sista årtionden; han tycks vara ett perfekt belägg för Nietzsches tes att “varje stor musik är svanesång”.
Oavsett vad Venedig betydde för Fennesz, är associationen till förfall tydlig bland andra artister i närliggande noise- och ambienttrakter. Jag tänker på Skullflowers knivvassa spår “Dying Venice” (2006) och ännu mer på Félicia Atkinsons utsökta kassett Venice is falling (2011).
Venedig var en stad och en republik. Europa är en kontinent och en union. När man talar om döden i dessa sammanhang, syftar det inte på staden eller på kontinenten. Samtidigt handlar det om någonting större en bara en statsapparat. Venedigs död, eller Europas, kan inte reduceras till en politisk, ekonomisk eller militär händelse. När någonting föll står klart först i efterhand. Först då går det att höra svanesången i musiken.
Är det ändå inte dessa öron vi måste vässa, nu när den grekiska skuldkrisen snurrar allt snabbare? För även om grekerna blir de omedelbart hårdast drabbade, så handlar ju detta knappast om Grekland. Det handlar om desperata försök att rädda ett Europa som ingen riktigt vet vad det ska vara, även om alla instinktivt känner att det som står på spel är någonting mycket större än bara en valuta.
To wonder why of Europe
Say your goodbyes to Europe
Swallow the lie of Europe
Our shared history dies with Europe
I den senaste av sina depressiva utläggningar skriver Franco “Bifo” Berardi att EU inte kan överleva, inte heller reformeras, eftersom den mytomspunna unionen inte existerar.
European democracy has only been empty talk: financial power has buit the only Union that has truly been existing: a device for the displacement of resources from society to the banks, for the reduction of salary and precarization of work. This is the Union, and it is impossible to come out with political means from a purely financial trap.
Allt pekar mot krig i Europa, menar Bifo, som just nu ser en upptrappning mot en ny militärkupp i Grekland. Utifrån har vi Ryssland som rustar, där “Putin försöker driva in kilar i enigheten inom EU genom med hjälp av Ungern, Grekland och Italien”. Inifrån en högerradikal mobilisering, ledd av franska Front National och med öppen uppbackning från Putins regim. Därtill ytterligare en högerradikal mobilisering under islamistiska förtecken, även om salafi–jihadismen är ett globalt fenomen hör det till strategin att skapa söndring just i Europa. Vi har en ständigt pågående massdöd i Europa som falsifierar alla vackra ord om mänskliga rättigheter från unionens ledare. Vi har den demografiska oron över en åldrande befolkning. Och så har vi skuldkomplexet och den finansiella kollapsen som bara fortsätter att rulla på, inte bara i Grekland.
“Prepare for war”, skriver Bifo, men vad menas med det? En lös formulering om att förvandla det “deras imperialistiska krig” till “vårt revolutionära krig” ger föga vägledning.
Å andra sidan är väl knappast Jürgen Habermas mer konkret i sina maningar till att rädda EU. “I de europeiska ödesfrågorna måste det vara medborgarna, inte bankerna, som har sista ordet”, skriver han. Som om det inte bara fanns en given lista på “ödesfrågor”, utan även en europeisk identitet, alltså en överenskommelse om att “Europa” är det givna ramverket för att söka svaret på dessa frågor. Mycket har skett sedan 2003.
36 kommentarer ↓
Väldigt välskrivet och intressant, men idèn om en demokratiserad europeisk superstat är väl inte så abstrakt?
Idén i sig är hyfsat konkret. Det oklara är väl hur det existerande EU skulle kunna utvecklas dit, från dagens tillstånd.
Nej, jag kan inte heller se hur man ska kunna åstadkomma ett “Europas Förenta Stater” med rimlig demokratisk legitimitet nerifrån och upp – utifrån den dimhöljda, oklara klubb vi har idag (och där Europa inte heller är i närheten av en ekonomisk enhet). Hur får man t ex till ett europeiskt demos, ett folk/en offentlighet av medborgare som kan följa frågor, driva frågor för framtiden och utkräva demokratiskt ansvar genom EU:s politiska maskineri, oavsett vad deras nationella rgeringar vill göra och säga?
Att verkligen följa frågor som “håller på att hända” i olika länder på EU-planet kröäver i praktiken kunskaper i flera främmande språk och gott om tid att följa media och odla kontakter via partier, NGOs. EU-organ och så vidare. Bara engelska och svenska kommer man inte långt med. Det är en närmast professionell verksamhet, det är bland annat därför det finns så mycket lobbyister och mediekonsulter i EU-politiken. Och det är högt över gränsen för vad minst 80-90% av EU:s medborgare verkligen skulle kunna göra för att upplysa sig och ta del, göra någon slags självständiga bedömningar av frågorna medan de ännu låter sig påverkas, under loppet av en mandatperiod och till nästa period.
De länder där det finns ett starkt folkligt stöd för EU som något slags superstat är, litet brutalt uttryckt, de länder där man länge har haft svaga, kortlivade och ömkliga regeringar, t ex Italien, Grekland och vissa f d öststater. I de länderna framstår Bryssel som en politisk aktör som har riktiga muskler och gott om pengar, en Doer (och som dessutom ibland låter sig mutas han med, på olika sät). Okay, men det är väl inte med de normerna vi ska bedöma vår egen (om än numera skakiga) demokrati?
Och Burial!
Ännu en mollstämd venetiansk gondol: https://www.youtube.com/watch?v=U0sRuLKgnuM
Intressanta svar. Personligen tror jag nog att det går att demokratisera EU, i varje fall i viss utsträckning.
Kuriöst i sammanhanget är att detta önskemål framfördes av Mario Draghi under hans öppningstal vid ECB:s nya huvudkontor i mars, samtidigt som demonstranterna utanför krävde ungefär samma sak.
Så en idé om Europa finns nog, både bland potentater och gräsrötter. Och gemensamma problem som kräver en gemensam lösning saknas inte heller, se bara på Greklandskrisen och tiggerifrågan, t ex.
Alternativet är en åternationalisering, vilket naturligtvis också är en möjlig väg.
Men som detser ut nu så har vi varken nationell suveränitet eller överstatlig demokrati, vilket är en knepig situation.
Förutom diskussionen om EU:s möjliga eller omöjliga framtid, inser jag nu att mitt inlägg även rymmer en mer öppen fråga om de politiska dimensionerna i musikalisk melankoli.
Bobby nämner Burial, som ju f.ö. slog igenom just på tröskeln till den finanskrisen, år 2007. Det har tänkts och skrivits massor om Burials melankoli, men såvitt jag vet har detta inte knutits till någon Europatanke. Kanske är det helt enkelt för att Burials musik är så utpräglat brittisk. Intressant i vilket fall.
Tolkningarna av Burials melankoli har, såvitt jag kunnat uppfatta, gått i två riktningar.
Dels en melankoli över det moderna projektets optimism, välfärdsstaten etc (allt det som försvann med Thatcher).
Dels en melankoli som förknippas med 1990-talets brittiska danskultur, dess droger och “accelerationism”, i synnerhet knuten till morgontimmarna och den ensamma resan hem från en rejvfest.
Det vore intressant att fortsätta en diskussion om olika tolkningar av melankolin i samtida musik.
Kommer snart tangera detta ämne (om Burial, finanskris och melankoli…) i en text om Hype Williams. På bcnvt.se
Kraftwerk finns rimligen med någonstans i bakgrunden här – en del av deras musik från 70-80-talen kan ju tolkas som ett slags ironiskt besvärjande av det moderna projketets ständiga, men i längden kanske blinda rörelse. Inte minst Trans Europe Express, förstås…
Eller denna vackra elegi över den moderna storstaden av Kraftwerk-influerade tidiga Simple Minds. En av deras mest framåtpekande låtar, det här är proto-trance och nästan proto-drum’n’bass:
https://www.youtube.com/watch?v=6FfCxLvV2nc
..melancolia samt apokalyps är syskon, lyssna på texten, ursäkta reklamen;
https://www.youtube.com/watch?v=TLV4_xaYynY
Jan Hammarlund, 2015 summer of troika remix:
Långt ute på Tysklands hedar
blev vi omkörda av en transport.
En konvoj ECB-teknokrater
på väg mot okänd ort.
Vår död väntar nog i Pireus,
eller kanske i Patras, sa jag,
varje åtstramning den har ett nummer,
som står för en särskild stad.
– Jag känner en kille i Grekland,
sa Lena, han står i en bar,
Aten heter staden han bor i,
undrar vilket nummer den har.
Jag vill leva i Europa,
jag vill älska och sjunga här!
Jag vill skratta och gråta och dansa,
jag är yr och förlorad och kär!
När jag tänker på hela Europa,
och på oss som hör hemma här!
För pessimistiskt, tycker jag. Att tro att det blir problemfritt med en massa olika länder och ekonomier är naivt, att tro att saker inte alls går att lösa är överdrivet. Angående Grekland är det ett faktum att skattemoralen bland såväl rika som fattiga var extremt dålig, och att sättet att ta in skatter lika ineffektiv. Politikerna ville snabbt “lyfta” landets välstånd- genom att låna pengar upp över öronen Och det höll inte för ett land med så magra resurser. I motsats till nästan alla andra tycker jag att EU hanterat frågan något så när- och Grekland kommer att håller på att få ett effektivare beskattningssytem . Att man inte borde släppt in landet i eurogemenskapen är också sant, men regeringen i Aten vilseledde faktiskt omvärlden grovt . Påfrestningarna för det grekiska folket är fruktansvärda just nu, men det verkar inte politiskt möjligt med hänsyn till de andra ländernas befolkningar att minska dessa just nu. Man kan ha åsikter om bankerna Men vi vet hur det gick under 20-30 talet när staterna inte hjälpte bankerna i kris: Antalet döda redan före 2: a världskriget ( Pga självmord och sk utvidgade självmord , hela familjer som hoppade i sjön mm ) var enormt i Europa. Och sen nazister och krig som en direkt följd. Det finns både bra och dåligt med EU . Om vi vill att det skall bli bättre får vi kämpa för det Kanske bilda vänster eller liberala , gränsöverskridande lobby organisationer i större skala större. Livet är en ständig kamp, nån “total eller slutgiltig ” lösning på problem existerar ej.
Kommentera