Entries from June 2015 ↓

Det är inte Daniel Ek som bestämmer över Spotify


I fredags (5 juni) tryckte Dagens Nyheter ett åttasidigt reportage om vart Spotify är på väg [also in English]. Martin Gelin har gjort ett par intervjuer med Daniel Ek och vinkeln är mer kritiskt ifrågasättande än förra gången som han intervjuade Daniel Ek i DN. Det var i slutet av 2012 och då blev resultatet mer av en hjältehyllning. Men sedan dess har även Spotify förändrats enormt.
Då förklarade Daniel Ek att ungefär 80 procent av alla lyssningar på Spotify var resultatet av att användaren använt sökrutan för att aktivt leta upp en artist, alltså endast 20 procent klickade rekommendationer. Detta uppfattades som ett problem och det har åtgärdats genom ett förändrat gränssnitt. Sökrutan marginaliseras allt mer till förmån för ett personligt, radioliknande flöde av spellistor anpassade olika tider på dygnet, till olika aktiviteter och “moods”.

Det handlar inte om att vinna slaget om strömmad musik, utan om att vinna slaget om all tid du tillbringar med din telefon och – i allt mindre utsträckning – med din dator. Att konkurrera med Netflix, Instagram och Snapchat om så mycket som möjligt av vår digitala uppmärksamhet.

Spotify konkurrerar alltså inte främst med andra musiktjänster, som Tidal eller Deezer, utan med Facebook, Google och Apple.
Expansionen pekar inte längre mot en självklart börsintroduktion, utan mer mot att Spotify en dag kommer att bli uppköpta av typ… Facebook, Google eller (allra mest sannolikt) Apple. Det påpekas att även Samsung skulle kunna vara en möjlig köpare.
Jag citeras i slutet av reportaget.

– En av möjligheterna på lite längre sikt är ju såklart att Apple köper upp Spotify. Jag tror inte att det är Daniel Ek som bestämmer det, han har inte längre aktiemajoritet, medan de tidiga ägarna i Spotify har väldigt mycket att tjäna på en sådan exit. Det verkar lite osäkert att ge sig in på börsen. Bara tiden inför en börsintroduktion kan gå fel på så många sätt, så jag kan verkligen se från investerarnas perspektiv hur ett uppköp kan vara mer attraktivt, säger Rasmus Fleischer.

Därefter går frågan till Daniel Ek: kan han tänka sig att sälja Spotify till Apple? Hans svar var inte direkt avvisande. Han kan alltså tänka sig att låta Apple köpa upp Spotify – detta besked fortplantade sig i internationell press.
Att sen Daniel “@eldsjal” Ek intygar att hans drivkraft är en passion som är större än pengar, det må vara sanning eller lögn, men är i slutändan av mindre vikt. För det är inte han som bestämmer över Spotify. Inte över frågan om företagets ägande, knappast heller över expansionstakten.

Här kommer ett annat påstående som ofta upprepas från Spotify: “Vi hade kunnat nöja oss med att bli Sveriges största tjänst för strömmad musik. Då hade vi varit lönsamma i dag”. Denna gång uttalas orden av Jonathan Forster, europeisk säljchef.

Stämmer det att Spotify hade kunnat vara lönsamt om de ville, men att de har i stället valt en mer offensiv väg mot global expansion.
Nja. Rent hypotetiskt hade Spotify säkert kunnat bli lönsamt genom att lägga ner flertalet kontor och inskränka sin verksamhet till Sverige. Men inte tillräckligt lönsamt för att motivera sin värdering. Alltså hade inte investerarna kunnat tillåta någon sådan hårdbantning. När de satsade sina pengar på Spotify, satsade de på global expansion.

Åtminstone sedan 2009 har Spotify lovat att satsa på att bli den dominerande musiktjänsten i USA. Tillskotten av riskkapital har gjorts på grundval av detta löfte. Endast genom dessa återkommande tillskotten har Spotify kunnat överleva som förlustföretag.
Och när Spotify till slut kunde lanseras i USA, sommaren 2011, finansierades detta av en investeringsrunda som definitivt innebar att företagets grundare (Daniel Ek och Martin Lorentzon) förlorade ägarkontrollen över Spotify. Det var vid denna tid som Spotify blev en så kallad enhörning, värderad till en miljard dollar – en siffra som skulle förlora all mening om företaget plötsligt skulle avbryta sin expansion i ett försök att bli lönsamt.

Mot denna bakgrund: hur meningsfullt är det att påstå att Spotify hade kunnat vara lönsamt i Sverige? Påståendet överskattar nog Daniel Eks handlingsutrymme. Under de senaste fem åren har han varit fångad i expansionens logik – frivilligt eller ej. Att bryta med denna logik hade varit att ge sig själv sparken.

Visst kan det finnas fall där företag “nöjer sig” med en mindre vinst i stället för en högre vinst. Men det är bara möjligt i den mån som företaget äger sitt eget kapital. Entreprenörsfrihet förutsätter att det inte finna någon åtskillnad mellan ledning och ägande; att ägaren är en suverän som inte behöver svara mot några yttre avkastningskrav.
Så länge ett företag har tagit in externa investeringar, finns det också förväntningar om risk kontra avkastning. Riskkapitalfonder kalkylerar med hög risk, där många företag kan misslyckas totalt, men där detta kompenseras av att de företag som lyckas ger enorm avkastning på investerat kapital.

Lustigt nog fungerar skivbolag lite liknande i förhållande till artister. Och det är just skivbolagen som ägarstyrningen av Spotify. Det finns nämligen den lilla haken att skivbolagens kontrakt med Spotify kan innehålla klausuler om att licenserna vid en försäljning löper ut automatiskt och måste omförhandlas. Det kan i praktiken fungera som ett veto. Huruvida det kan användas är en annan sak. Även skivbolagen har avkastningskrav att möta.

Allt detta är värt att tänka på när Daniel Ek gång på gång utses till “den mäktigaste personen i musikbranschen” och liknande. Visst är han mäktig, men makten som han förvaltar är ett kapital. Hans makt är allt annat än suverän.

Hur husockupationen i Högdalen kastar nytt ljus på bostadsbubblan och “den norska modellen”

Förra inlägget om husockupationen i Högdalen ledde till ett intressant meningsutbyte i frågor om bostadsbyggande i Stockholm. Samtidigt kändes hela diskussionen som en trist begränsning av vad husockupationen handlar om.
Visst är det en protest mot ett bostadsbygge, där den gamla skolan ska rivas till förmån för nya, dyra bostadsrätter. Men kärnfrågan här är inte om det ska byggas, eller ens var, utan för vem det ska byggas bostäder. Problemet är inte bara att det finns för få bostäder i Stockholm, eller att de är för dyra i största allmänhet. Det handlar om vilka slags bostadsområden som skapas. Om de bidrar till ökad eller minskad segregation. Om de över huvud taget är platser att leva i och om vilket slags liv som är önskvärt.

Karl Lydén skriver i Kunstkritikk att ockupationen i Högdalen kanske har små chanser att bli “en permanent institution”. Det angelägna är vad som händer nu i det övertagna huset och hur praktiken kan fortplanta sig till fler platser:

Staden är vår. Över stadens utrymmen borde vi bestämma tillsammans, utan att ge mandat till en privatiserad fastighetsmarknad. Och det kan vi göra genom att öppna stängda utrymmen och ta dem i besittning.
Kommunens stora sociala åtgärd var dess egen arbetsfyllda existens“, sa Marx om den kortlivade Pariskommunen. Utan övriga paralleller till de 72 dagar under 1871 då Paris styrdes som en arbetarkommun, säger citatet ändå något om den sociala och konstnärliga skärpan i Högdalens folkets hus.

Bostadsfrågan är en del av någonting större. Försvaret av en stadsdel är i bästa fall fullständigt meningslöst, så länge det inte knyts till de större frågorna om rätten till staden. Just detta framhåller Högdalens Vänner i en ny kommuniké. Där lyfter de fram de större ambitionerna hos fastighetsbolaget Veidekke, som alltså står som legal ägare till den ockuperade skolbyggnaden:

Deras gubbe på posten “kommersiell direktör” lobbar inom svensk politik för marknadshyror. Och markköp i huvudstadens förortscentrum är en del av det. Veidekke talar öppet om ett försök att närma sig en “norsk modell” där hyresmöjligheter fasas ut totalt. Lennart Weiss (den kommersielle direktören för Veidekke Bostad i Sverige) är också gift med Annika Billström som är tillförordnad regionchef på Hyresgästföreningen i Stockholm. Hon bara råkar ha ett annat uppdrag samtidigt, nämligen styrelseledamot i Veidekkekoncernen, Norge. Huset vi ockuperar är en hörnsten i deras långsiktiga arbete.

Ockupationen är med andra ord inte enbart ett skydd av det allmänna på platsen ifråga, utan en del i ett motstånd som förhoppningsvis sprider sig till alla förorter. Ett motstånd som inte enbart syftar till krav som stadshuset kan blidka (d.v.s. att vi får behålla huset i allmän ägo) – utan också ett motstånd mot stadshusets medlöperi i djupt högerideologiska och odemokratiska processer. Veidekke må ha betalat en liten summa och därmed “köpt” byggnaden/marken, men vi som befolkning måste inte godkänna köpet bara för att de har lagt pengar i sin kampanj. Det finns inget mer konkret sätt att beskriva korruption: pengar överlämnas till politiker, “köparen” får politisk kontroll över folkets tillhörigheter. Vi ogiltigförklarar köpet. Vi tar inte hänsyn till deras vinstintressen.

Det låter som en satirisk berättelse, men det är sant: Annika Billström som är chef på Hyresgästföreningen är inte bara gift med Lennart Weiss som är chef på Veidekke. Hon sitter dessutom i Veidekkes styrelse. Och båda två stoltserar därtill som företrädare för Socialdemokraterna.

Ockupationen i Högdalen är alltså även ett motstånd mot vad Veidekke kallar “den norska modellen”. Enligt Veidekke själva handlar det om “ett marknadsbaserat system med fler ägarlägenheter”, “där personligt ägande av bostäder är ett centralt element”. Staten ska uppmuntra förmögna privatpersoner till att investera i bostäder, som de sedan hyr ut till de mindre förmögna. Något ytterligare ansvar ska inte tas för att det ska finnas några hyresrätter över huvud taget. Alla offentligägda bostadshus ska privatiseras. Statens roll blir att ställa upp med “subventionerat bosparande och startlån”. På så vis ska även de unga och de fattiga – subprime – kunna låna till en bostad. Finansiella risker ska flyttas över på staten. “Reurssvaga grupper ska få sitt” – det vill säga, de ska hänvisas till särskilda bostadsområden. “Den norska modellen” tar ingen hänsyn till frågor om segregation eller om vilket slags liv som möjliggörs i bostadsområdena.

Ett system som bygger på “personligt ägande av bostäder” är detsamma som ett system som bygger på ökad skuldsättning. I praktiken handlar det ju mindre om “personligt ägande” och mer om att hushåll tvingas hyra sin bostad av banken. Med detta följer finansiella risker och frågan är bara vem som ska ta smällen när krediten slutar flöda.

Följaktligen går nu Veidekke in för att förneka all risk för en bostadsbubbla i Sverige. Genom att ta på sig sin sossehatt har Veidekkes “kommersielle direktör” Lennart Weiss fått utrymme på Dagens Arena för att lägga fram sitt budskap: “priserna på bostadsrätter är rimliga”.
Hur kom han fram till denna slutsats? Jo, tillsammans med andra fastighetsbolag beställde Veidekke en konsultrapport som syftar till att visa att det inte finns någon prisbubbla på bostäder i Sverige.
Lennart Weiss hänvisar dit när han skriver att de stigande bostadspriserna “kan förklaras av fundamentala faktorer som BNP, inflation, befolkningsutveckling, reallöner med mera”. Analysen lutar sig mot nationalekonomen Joseph Stieglitz, som menar att en bubbla föreligger när priset inte kan förklaras av s.k. fundamenta. Han förteg visst ett av de “fundamenta” som nämndes i rapporten: “den fallande räntenivån”. Beställningsrapportens slutsats var alltså att det inte finns någon bostadsbubbla, eftersom de stigande bostadspriserna kan förklaras av fallande räntor. Det är en rätt märklig definition av en prisbubbla. För vad händer om räntorna en vacker dag börjar stiga?
Nästa argument som anförs av Lennart Weiss är “att hushållens tillgångar överträffar skulderna med x3 vilket gör dem rejält stryktåliga”. Men dessa “tillgångar” består ju av fastigheter, vars priser har rusat i höjden. Stryktåligheten bygger på att fastighetspriserna aldrig kommer att rasa nedåt.

På de globala topplistorna över hushållens skuldsättning ligger de skandinaviska länderna nära toppen. För att citera ur vårens uppmärksammade rapport från konsultbyrån McKinsey:

In the Netherlands, Denmark, and Norway, household debt now exceeds 200 percent of income—far above US or UK household debt at the peak.

McKinsey försökte att jämföra hushållens skuldsättning med inkomster, amorteringar och bostadsprisernas utveckling. De kom fram till att Sverige var en av sju länder som låg riktigt illa till. De kanske inte använde ordet “bubbla”, men slutsatsen kontrasterar i vilket fall radikalt mot det budskap som Veidekke för fram.
Norge bedömdes då inte som lika riskabelt. Fast analysen gjordes innan den norska ekonomin började känna av det fallande oljepriset. Nu under våren 2015 har det kommit en lång rad tunga varningar för att den norska bostadsbubblan kan krascha.

Man kan ju fundera på vad övergången till “en norsk modell”, där ännu fler hushåll i Sverige tvingas gå i skuld, skulle innebära. Framför allt bör man fråga sig vem som får ta smällen när skiten inte längre håller. Det kommer inte att bli Lennart Weiss eller Annika Billström.

Nästa aktivitetHögdalens Folkets Hus äger rum i morgon, måndagen den 8 juni, klockan 13.00. Söderorts institut för andra visioner (Sifav) arrangerar en cut-up-workshop “på på Veidekkes och andra egenkära girigkorvars propaganda, skräpdrömmar och lobbying”.

Mäktig husockupation i Högdalen

Besökte just Högdalens Folkets Hus som nu har funnits i halvannan vecka, inrymt i en gammal skolbyggnad som har ockuperats. Just i kväll öppnades en konstutställning med utgångspunkt i de mosaikfresker av Nisse Zetterberg (f.ö. min frus morfars bror) som pryder övervåningen.

Husockupationen är imponerande på flera sätt: den stora mängden aktiva deltagare, den öppna atmosfären, bredden av verksamheter som pågår. Samt inte minst byggnaden i sig och hur den används. Från bottenvåningens inglasade lekrum för barnen, till övervåningens ljusa och luftiga utställningsrum. Här finns enorma möjligheter. Det är svårt att förstå hur lokalerna kunnat stå oanvända så länge.

Skolan var bara i bruk mellan 1956 och 1974. Därefter har delar av huset använts för olika former av kommunal verksamhet. Men år 2010 sålde Stockholms stad ut huset för en billig slant till det privata fastighetsbolaget Veidekke, vars plan är att riva alltsammans för att bygga ett komplex av dyra bostadsrätter. Det har ryktats att rivningen skulle inledas denna vecka men än så länge har det inte gjorts något polisiärt ingripande, trots att Veidekke har polisanmält ockupationen.

Veidekke säljer in mångmiljonslägenheterna med att de ligger 12 minuter från Sofo, som att ingen skulle vilja flytta till Högdalen för platsens egna skull. Vi ser det som en del av en pågående gentrifiering som vill göra om Högdalen och byta ut dess befolkning. Det sista som behövs här är fler bostadsrätter.

Veidekke rennomésnyltar på Fria Teatern (som ligger i direkt anslutning) när de säljer in sitt planerade bygge som “Teaterkvarteret”. Och för att skapa en “kreativ” aura illustrerar de med en genrebild föreställande “young, edgy Berlin couple in a bike store”.

Jag har noterat hur enstaka röster velat framställa husockupationen som blott del i ett större konservativt motstånd mot ett behövligt bostadsbyggande i Stockholm. Men dessa har knappast velat lyssna på vad Högdalens Vänner faktiskt vill ha sagt. Motstånd mot att bygga dyra bostadsrätter är inte detsamma som att motsätta sig bostadsbyggande. På ett plakat inne i Folkets Hus står att läsa: “Miljonprogram tack!”

Från ockupanternas sida har kommit förslag på att använda de fina lokalerna till en kombination av billiga hyresrätter och ickekommersiella gemensamhetslokaler. Och vad som sker just nu är ett utsökt experiment i vad en sådan gemensamhetslokal kan vara. Åk dit och ta en titt! Jag och mina barn vill ta bussen dit fler gånger.

Nya möjligheter att söka i SOU

Kungliga biblioteket har digitaliserat Statens offentliga utredningar (SOU), 1922–1996. Utredningarna finns nu fritt tillgängliga som pdf, vilket är en fantastisk resurs för historisk forskning av olika slag. Men gränssnittet är klent. Exempelvis erbjuder KB ingen sökfunktion.

För ganska länge sedan uttryckte jag några tankar kring detta, vilket fick pettter (Umeå hackerspace) att slänga ihop ett script för nedladdning av samtliga SOU:er. Härom dagen plockades handsken upp av Christopher Kullenberg, som just gjorde arkivet väldigt mycket mer användbart.

Han laddade helt enkelt ner alla pdf-filerna (400 GB) och extraherade dem som textfiler (879 MB) som han låter envar ladda ner. Därmed går det t.ex. att söka i det samlade utredningsmaterialet lokalt på sin egen dator. Mer avancerade sökningar får göras via kommandorad, men många operativsystem indexerar ju automatiskt av filernas innehåll. Så fort jag laddat ner textfilerna kunde jag (i OSX) få fram listor över vilka SOU:er som innehöll ett visst namn och ett visst begrepp som jag intresserat mig för i min forskning.
Man bör påpeka att sökresultaten inte är garanterat fullständiga: konverteringen från bild (pdf) till text är bristfällig. Men för att hitta ingångar i svensk politisk historia är det ett enormt steg framåt.

Sen visade det sig att KB faktiskt har en ännu enklare kanal för att ladda ner stora mängder data och att de även är på gång att ge stöd för torrents. Kanske kommer de rentav att skapa ett sökgränssnitt för allmänheten? Men tills vidare är det på Christopher Kullenbergs blogg som saker händer.

Mer om övervakning och skuld: när blir Facebook ett kreditupplysningsföretag?

Likt en uppföljning på inlägget om sambandet mellan skuldsättning och övervakning kom härom dagen en artikel i The Nation av Astra Taylor och Jathan Sadowski: “How companies turn your Facebook activity into a credit score“.
Tyvärr begränsar sig författarna till att diskutera läget i USA och deras kritik är fixerad vid risken för “diskriminering”, alltså att vissa människor skulle få försämrad tillgång till kredit trots att deras “verkliga” kreditvärdighet är god. Men ändå intressant. För det är ju uppenbart att Facebook – med sin detaljerade data över var folk jobbar, var de gått i skolan, var de rör sig och i vilka kretsar de umgås – sitter på en enorm konkurrensfördel gentemot traditionella kreditupplysningsföretag.

Poängen är inte att Facebook säljer kreditupplysningar, för det gör de inte. Bara indirekt. Vad de säljer är ju riktad reklam – och finansbolag är en stor reklamköpare. Företag som Facebook och Google “tjänar miljarder dollar per år” på reklam för finansiella tjänster. Och nyckeln till att rikta rätt lånereklam till rätt individ är ju att genomföra en typ av kreditupplysning. Bara det att man inte säljer kreditupplysningen till finansbolaget, utan behåller en position som mellanhand på finansmarknaden: man förmedlar vissa låneerbjudanden och avstår från att förmedla andra.

the boundary between traditional credit scoring and marketing has blurred. The big credit bureaus have long had sidelines selling marketing lists, but now various companies, including credit bureaus, create and sell “consumer evaluation,” “buying power,” and “marketing” scores /…/
The algorithms behind these scores are designed to predict spending and whether prospective customers will be moneymakers or money-losers.

Gränsen mellan kreditupplysning och reklamförmedling har alltså luckrats upp. Genom att sälja rikta reklam kan man kringgå de lagar som reglerar handeln med kreditupplysningar och som förbjuder diskriminering på grundval av exempelvis etniskt ursprung.

As many as 70 million Americans do not have a credit score, or have low scores due to “sparse” or “thin” files. A variety of start-ups are trying to exploit this situation under the banner of magnanimously extending credit to individuals facing a disadvantage under the traditional financial model. They do this by bulking up consumer credit files—crunching large amounts of data and feeding it into proprietary scoring formulas. The data comes from traditional sources (such as credit reports) and what some experts call “fringe alternative data,” which can include information about shopping habits, web and social-media usage, government records, music tastes, location, and just about anything else. The new big-data-fueled techniques are the innovative ingredients needed to “disrupt” the traditional business of consumer finance and “innovate” different types of products and services.

Taylor & Sadowski nämner några av dessa företag, exempelvis ZestFinance som leds av förre Google-höjdaren Douglas Merrill. “All data is credit data”, lyder dess paroll.

Algoritmerna ska göra det enklare för låginkomsttagare att låna. Men de får betala. Dyrt. Den effektiva årsräntan ligger på nära 400 procent.
/…/
Förutom inkomst, ålder, civilstånd och dylikt skärskådar Zestfinance den lånesökandes beteende under själva ansökningsprocessen. Algoritmerna spårar bland annat hur lång tid kunden tar på sig att fylla i den tresidiga låneblanketten. Den som inte läst igenom villkoren får minuspoäng. Fyller man i låneansökan med endast stora bokstäver klassas man av algoritmen som mindre pålitlig än om man använder versaler och gemener korrekt.
Zestfinance tittar bland annat även på hur låntagarens påstådda lön jämförs med kolleger i samma bransch samt antalet adresser och telefonnummer den sökande haft de senaste åren. Data som samlas in sorteras och analyseras av en självlärande artificiell intelligens.
Ur kakofonin försöker man få fram en tydlig signal på om kunden är pålitlig eller inte.

Samma inriktning på “korta och dyra krediter”, finns hos konkurrenten Wonga.
“På andra sidan spektrat”, skriver Taylor & Sadowski, återfinns de kreditföretag som vill erbjuda ännu billigare lån åt de som redan får låna, genom att samla ytterligare indicier för deras kreditvärdighet. “Low-cost loans for the financially responsible” (Earnest).

Och i Sverige har vi alltså Klarna vars nisch utgörs av de små konsumtionskrediter som kan utfärdas i anslutning till e-handeln. Samt Collector som erbjuder “en mobilapp som förenklar ditt vanligaste bankärende” – och som på köpet ger företaget tillgång till detaljerad information om alla transaktioner. Samma sak med Tink. Affärsmodellen har just fått underblåsning av ett nytt EU-direktiv som tvingar bankerna att acceptera externa tjänster som kopplar upp sig mot användarens bankkonto.

Om jag fattat saken rätt har nu både Klarna och Collector blivit formellt registrerade som banker. Det går rentav att öppna sparkonto med ränta och insättningsgaranti.

Men i det längre perspektivet är det svårt att se annat än att investerarna väntar att de riktigt saftiga vinsterna ska komma hos det företag som på något sätt kan samköra sin kreditförmedling direkt med Facebooks användardata. Om det så skulle betyda att företaget först måste bli uppköpt av Facebook. För ett drygt år sedan kom också en nyhet om att Facebook ska bli en bank som lanserar en egen valuta. Jag vet inte hur det gått med den saken. Men det finns goda skäl att spekulera i vad som händer om Facebook köper Klarna (eller ZestFinance, eller Wonga).

K197: Nedslag i IT-bubblan

Vi välkomnar sommaren 2015 med att lufta frågan om detta ska bli den nya IT-bubblans sista sommar. Inte för att besvara frågan. Vi är inga investerare, vårt intresse ligger inte i att förutspå när bubblan – övervärderingen av nya teknikföretag – kommer att spricka. Vi sätter fingret i luften för att känna efter vad som rör sig just nu. Hur olika röster som själva står mitt i en flodvåg av riskkapital uttrycker sin syn på framtiden och på vad som kan hända om flödet upphör.
Kanske blir just nu vi inte så mycket klokare av dessa anteckningar. Men i efterhand kanske de kan bidra till en förståelse av hur trycket såg ut i IT-bubblan just denna sommar.

1 juni. En vecka kvar till Apples åtbörd, liksom till början av den vecka där “världens kreativa huvudstad” hyllar sig själv.

Nästa vecka verkar alltså bli någon typ av milstolpe för Spotify, som ju är Sveriges stora bidrag till IT-bubblan. Å ena sidan förväntas Apple lansera sin konkurrent. Å andra sidan ordnar Spotifys grundare Daniel Ek en elitkonferens i Stockholm, där han hade tänkt dela solglans med Mark Zuckerberg (Facebook) och Elon Musk (Uber). Dessa två uppgavs ha blivit inbjudna, men syntes inte till i programmet – som nyss dök upp på sajten bara för att åter tas ner. Där återfanns 15 namn, vara 10 män.
Enda internationella gästen på programmet var sångaren Wyclef Jean, som tidigare gjort grejer för Spotify och nu ska delta i ett panelsamtal. Men var är företrädarna för globala “enhörningar” och “tiohörningar”? Kommer man som utlovat att locka “världens främsta politiker” och “internationellt ledande tänkare”? Prins Daniel i all ära, men det går att ana ett antiklimax.

Så några nedslag i hur IT-bubblan på sistone diskuterats i USA. En sansad och läsvärd analys har gjorts av riskkapitalisten Paul Cohn. Enligt honom är det självklart att en teknikbubbla har blivit uppblåst, vilket bara kan sluta med att den spricker. Men när den spricker är ännu en öppen fråga. Det kan dröja flera år.

Många är överens om att den andra IT-kraschen kommer att skilja sig från den förra, som sprack år 2000. Då handlade det om börsnoterade aktier i internetföretag. Nu handlar det om företag som ännu inte blivit börsnoterade, utan bara fått allt större injektioner av riskkapital – de “enhörningar” som värderas till över en miljard dollar. Nu uppges det finnas över hundra sådana i USA, varav flertalet inte är i närheten av att uppvisa någonting som liknar en vinst. Värderingarna drivs i höjden av förhoppningar om att hitta ett nytt Facebook. Bubblans drivmedel består av de allt större riskkapitalinvesteringar som görs i det “sena skedet”? Paul Cohn:

The bubble will burst when some Unicorns are rebuffed by the public market or go public at valuations that are lower than their last round of private valuation. /…/ Like the dotcom bubble bursting this will lead to many Unicorns and other private companies shutting their doors as they won’t be able to raise more capital with their bloated capital structure and their huge infrastructure. The more nimble companies that can cut costs rapidly to get at or near profitability will survive but many will not.

Att “enhörningarna” står utanför börsen kan innebära att den andra IT-kraschen får begränsade följder, jämfört med den första. Detta menar åtminstone en annan riskkapitalist, Mark Cuban. Men han tillägger att det såklart kan finnas enskilda hedge- eller pensionsfonder som går på en smäll. Vilka som är lagt alla sina ägg i bubbelkorgen brukar inte stå klart förrän efter att den spruckit.

Det kommer inte att bli riskkapitalisterna som får ta notan i nästa IT-krasch, skriver Manish Goyal & Bharat Ramnani på Techcrunch. “Anställda och grundare kommer att ta smällen.”
Riskkapitalfonderna sitter nämligen på ett triumfkort. De har i allt högre grad lyckats villkora sina investeringar med särskilda klausuler om att de ska få stå först i kön att återfå sina pengar om företagets värderingen inte håller. Det kallas “liquidation preferences” och innebär en drastiskt försämrad position för de aktiägare som inte är riskkapitalfonder (läs: grundarna), liksom för optionsägarna (läs: de anställda).

Grundarna av Uber och Airbnb återfinns nu båda på listan över dollarmiljardärer. Men deras tillgångar har då kalkylerats på grundval av att de skulle kunna sälja sina aktier till ett värde som motsvarar företagets nuvarande pappersvärdering. Inom loppet av ett halvår steg Uber från 17 till 40 miljarder dollar – men en sådan värdering bygger just på liquidation preferences som innebär att vissa aktieägare kan förlora allt bara för att andra aktieägare ska få sin insats garanterad. Det är som om grundarna har gått i borgen för riskkapitalisterna.

Och de anställda? När de tog sitt jobb, accepterade de ofta en lägre lön än vad de kunnat få annorstädes, i utbyte mot optioner i företaget.

The 12.5 million (and growing) Americans employed in VC-backed companies see stock options as the key motivation to invest significant part of their lives working in a start-up. This is in anticipation of the big payday at exit, based mostly on the long-term futuristic growth prospects of these companies. Goyal & Ramnani skriver:

The situation created by betting on more powerful stakeholders in the ecosystem may leave employees, and perhaps founders staring down at the wrong end of barrel. The 12.5 million (and growing) Americans employed in VC-backed companies see stock options as the key motivation to invest significant part of their lives working in a start-up. This is in anticipation of the big payday at exit, based mostly on the long-term futuristic growth prospects of these companies.

I alla dessa spekulationer saknas en kategori: användarna. Vad händer med all den data som miljoner användare har “investerat” i företag som kan vara borta om ett år? MMN-o bloggar dystopiskt om digitala luftslott: “Alla tweets, alla låtar i Spotifys arkiv, allt försvinner.” Varför fortsätter folk att använda dessa molntjänster, frågar MMN-o, trots att en ekonomisk krasch kan få “katastrofala följder för informationsflödet på nätet”?
Kanske för att många helt enkelt inte längre bryr sig om att lagra allt. Är tanken på att förlora tillgången till diskussionstrådar och spellistor självklart en skrämmande tanke? Personligen skulle jag svara ett rungande JA, men jag misstänker att jag tillhör en minoritet. För en bred majoritet kanske flödeskulturen har trängt undan lagringskulturen? Jag undrar om det gjorts några attitydundersökningar av hur folk värderar sin personliga “datainvestering” i de stora molntjänsterna, som Facebook och Spotify.

Men det finns en ytterligare aspekt – den säkerhetspolitiska. Detta framhölls av Bahnhofs utspel om “digitala sprängkistor”, som följde på snacket om att installera sprängkistor i Gotlands hamnar så att de kan förstöras vid en rysk ockupation. Så tänk om Ryssland skulle inta serverhallar i Sverige, där stora mängder trafikdata lagrats i enlighet med lagen om tvångsdatalagring.

Om det värsta skulle hända behövs en ”kill switch” som förintar datalagrade uppgifter.
Om detta låter som science fiction kan vi bara ta lärdom av historien. Nederländerna är det land i Västeuropa där flest judar mördades under andra världskriget. En av anledningarna var den väl utbyggda holländska byråkratin – med ytterst noggranna befolkningsregister över medborgarna. Den tyska ockupationsmakten fick helt enkelt ett färdigt verktyg att använda i Förintelsen.

Utspelet är intressant som tecken på att integritetsfrågan har ändrat karaktär. Kanske börjar frågan om personlig integritet att glida in i skuggan av en hänsyn till nationell integritet.

Hotet mot “den nationella integriteten” i fråga om användardata kommer inte nödvändigtvis från militärt håll. Att utländska soldater tränger in i serverhallarna förefaller trots allt mindre sannolikt än att riskkapitalet drar sig ur dem. Och när riskkapitalet drar sig ur – när bubblan spricker – kommer vissa nätföretag att inse att användardatan är deras största tillgång. En tillgång som kanske efterfrågas av andra köpare än man ursprungligen tänkt sig. Köpare som kanske befinner sig i exempelvis Kina.